söndag 1 mars 2015

Söndagsläsning: från kommunistisk ungdom till den solitära betraktelsens dagar

Foto: Astrid Nydahl

När jag var ung på 1960-talet hade känslan av hemlöshet, rotlöshet och vilsenhet redan erövrat oss. Jag och mina vänner letade efter det vi ville vara – i själva verket tror jag att vi letade efter oss själva. Vi gick ut grundskolan 1968 och vi var inte omedvetna om att det fanns någonting som kallades revolt ute i Europa – och i Stockholm. Ändå hade det ingenting med oss att göra, eftersom det fått namnet ”studentrevolt”. Vi var inte studenter. Vi var sextonåringar som kastats ut i arbetslivet. De flesta av våra klasskamrater hade gått vidare till vad som då hette fack- eller gymnasieskolor. Själv hade jag redan måndagen efter skolavslutningen börjat arbeta på Pripps bryggerier i Malmö och sedan, från och med hösten det året, börjat en anställning på Malmström & Co, ekiperingsbutiken där min far hade varit chef för dekorationsavdelningen.


Vi gick mot 1969 och jag reste med mina tre kamrater till Paris. Nog spanade vi efter gatsten som kunde ha varit uppbruten eller nyligen lagts tillbaka. Vi köpte LP-skivor, vi besökte vänsterboklådor och vi packade väskorna fulla med musik och litteratur. Men vi var vilsna. Vi saknade egentliga jag. Vi saknade identitet. Född 1952 tror jag fortfarande att det är denna känsla av tomhet och vilsenhet som lade en av de viktigaste grundstenarna för vuxen- och familjelivet. Jag hade ett namn och ett personnummer och jag kände igen mig själv i spegeln, mer än så var det inte. När jag gifte mig och blev pappa för första gången 1973, bosatt i den fasansfulla förorten Lindängen i Malmö, hade det nya livet börjat. Och jag visste att jag öppnat fel dörrar och trätt in i helt fel rum. Men jag tror att allt kunde lastas känslan av identitetslöshet, känslan av att vara ett dammkorn som alltjämt blåste kring i mitt och andras liv. 

Vid maskinen, Nordsjö Färg, tidigt 70-tal
Finns det inte något grundläggande i att varje ung generation revolterar mot föräldragenerationen? Den identitära generationen gör det i högsta grad. Min generation gjorde det utifrån ett barbariskt krig i Indokina. Men gick vi vidare, hade vi några radikalt annorlunda idéer och ideal som kunde förankra oss i en bättre värld? Nej, rakt tvärtom. Vi lät oss bländas av de allra värsta extremister som ropade ut Sanningen och Lösningen. Som så många andra hamnade jag i en kommunistisk rörelse, en sekt av ett slag jag i vuxen ålder inte ens skulle ha betraktat som politiskt alternativ. Jag blev stalinist och under ett par år aktiv medlem i KFML(r) (nuvarande Kommunistiska Partiet, KP). När den perioden var över anslöt jag mig till rörelsen kring maoistiska SKP. Jag ser tillbaka och inbillar mig att det var generationsklyftan och kriget som gjorde mig till en aggressiv dogmatiker. Familjebildandet skulle bli min räddning. Jag drog mig redan på färgfabriken undan när partikamraterna agiterade i rökrummen. Jag drog mig undan i tystnad och förlägenhet. Politisk agitation i den verkliga världen, i vardagen, var inget för mig. Dogmerna predikade jag helst i skrift och jag gjorde det i stalinistiska publikationer i Sverige, Norge och Danmark. Mitt allt starkare livsideal fanns i den albanska diktaturen. Jag reste dit flera gånger och arbetade som reseledare i Albanien när den stora brytningen mellan landets stalinister under Enver Hoxha och Kina kom. Det blev det definitiva slutet på mitt eget sekteristiska liv. 1978 blev vändpunkten. Jag var då 26 år gammal. Familjelivet återstod. Mitt ungdomsuppror var över, det hade pågått i precis tio år och cementerat några av de sämsta europeiska traditionerna i mig som person och social varelse. Jag var i verklig mening identitetslös, vilsen och rädd. I litteraturen skulle jag börja treva mig fram. 1981 lämnade jag Malmö med fru och tre barn. 1982 föddes vårt fjärde barn och vi hade hittat en lantlig hemvist i norra Skåne. Kunde jag bli människa där? Kunde jag frigöra mig från det jag betraktat som ”vänster”-tillhörigheten och som fört mig allra längst ut i sektträsket? 

Vi strejkar. Nordsjö Färg, tidigt 70-tal.
 Vi formades också – vilket vi då förträngde och numera förnekar – av den statsbärande socialdemokratiska ideologin, som genomsyrade vårt folkhem i lika hög grad som de statsbärande kommunistiska partiernas ideologier genomsyrade ”folkdemokratier” i öst. Makten var en och odelbar – i Sverige som i DDR och Tjeckoslovakien. Makten var så självklar att första maj-smyckningarna i Malmö, med röda fanor på varje flaggstång, var en del av vår bristfälliga identitet. Malmö var dessutom en stad som i allt väsentligt präglades av det som så komiskt kallades ”arbetarrörelsen” men som ofta bars av ombudsmän, byråkrater, fackliga aktivister och partigängare från både socialdemokratin och VPK (Vänsterpartiet Kommunisterna, nuvarande Vänsterpartiet). Kunde möjligen vår stalinistiska generationsuppgörelse med förankring i Kina, Albanien och andra ”icke-revisionistiska” länder också ha en förklaring i det? Kommunister ville vi gärna vara, men vi var glasklara över att Sovjetunionen och lydstaterna i öst var anskrämliga exempel på vad det röda förtrycket kunde vara. När det gällde Kina och Albanien var vi i lika stor utsträckning helt blinda. Den renhet och tro på de urgamla dogmerna vi fann hos Albanska Arbetets Parti (AAP) och Kinas Kommunistiska Parti (KKP) tilltalade vår längtan efter egen, inre renhet. Vi trodde förmodligen uppriktigt på att ”den nya människan” var möjlig att skapa. I den meningen hade vi allt gemensamt med andra mordiska rörelser under nittonhundratalet, oavsett om de var kommunistiska, fascistiska eller nationalsocialistiska. Tron hade vi gemensam. Vissa definierade den i ras-termer, andra i klass-termer. Tron var den samma. Tron på en helt ny människa, formad av dogmer och fulländad av diktaturens hårda lagar och praktik.

Hur kunde det komma sig att vi barn av 50-talet så radikalt tog avstånd från det mesta vi växte upp med? Nog minns jag föraktet jag kände varje år som Svenska flaggans dag firades på Malmö stadion. Jag växte upp där, i nybyggda förorten Lorensborg, söder om Pildammsparken intill Stadionområdet, och hade prakten intill mig. Jag förknippade firandet med en döende monarkistisk institution, inte med att flaggan symboliserade den svenska nationen. Jag minns också föraktet jag kände för Missionsförbundet på mammas sida och för Frälsningsarmén på pappas. Trots unga år i Missionsförbundets ungdom och scoutrörelse och konfirmationssommar på Strandbaden norr om Höganäs kom fromleriet att bli den starkast motbjudande faktorn. Jag kunde inte förlika mig med bedjande femtonåringar eller bordsbönerna vid varje måltid. Utanför ville jag vara. Bortom och utanför. 

 
Foto: Astrid Nydahl
Det fanns också andra traditioner jag vill göra upp med. Arbetets tradition var kanske den starkast motbjudande kraften. Jag försökte på olika sätt smita undan. Med försörjningsplikten ropade ändå fabrikerna, butikerna och kontoren på mig. Jag hade vad man idag kallar okvalificerade arbetsuppgifter: jag stod vid löpande bandet, vid kassan i butikerna eller skötte ett vaktmästeri på en maskinfirma. Det enda kvalificerade jag uppnådde var att bli dekoratör. Det smet jag ifrån. Att pynta medelklassens finkläder i exklusiva skyltfönster skulle bli oförenligt med det revolutionära aktivistlivet. Till det passade färgfabrikssmutsen bättre. Jag ville verkligen bort från femdagarsplikten. Det var förstås pappas konstnärsliv som hägrade, trots upproret mot honom, trots att jag visste vilket högt pris han betalade för det. När jag väl hoppat av alla anställningar fanns det bara en väg kvar: frilansandet. Skriva kunde jag. Skriva ville jag. Oavsett det faktum att jag mest använde orden för den kommunistiska propagandan och de dogmatiska kulturartiklarna fanns det förmodligen undermedvetet en ambition att forma skrivandet till något annat. Jag började frilansa 1977 i Helsingborgs Dagblad, fortsatte 1979 i Kvällsposten och skrev mig sedan fram genom åren på morgon- och kvällstidningar. Jag satte mig i redaktionen för kulturtidskrifter och i slutet av 1980-talet blev jag redaktör för den tidskrift jag senare skulle köpa loss och få som mitt eget företag; Studiekamraten, Sveriges äldsta kulturtidskrift.


Hittade jag min identitet under denna process? Jag minns att jag sa, ännu mycket ung, att skrivandet var det enda som gav mitt liv en mening. Den dagen jag inte längre kunde skriva skulle livet upphöra.

Gänget i Malmö 1969. Jag längst t.v.
 Efter några dikthäften var det 1976 dags för en prosabok. Roman kallade både jag och förlaget den. Där bidrog jag själv till att forma en identitet jag aldrig skulle bli kvitt. Med boken, Fabrik, som utkom på maoisternas förlag Oktoberförlaget, ställde jag in mig i det led som aspirerade på att bli en ny generation arbetarförfattare. Det var stora pretentioner och ingen av oss kunde väl leva upp till dem, även om det i kretsen fanns de som skrev bättre än vi andra. Men där slog jag i en spik i ett slags livskista som jag skulle få bära med mig genom åren. Jag var 24 år och tvåbarnspappa. Min identitet fungerade i vänsterrörelsen och jag fick publicerat allt jag skrev, i tidningar som SKP:s partiorgan Gnistan och Klassekampen (i Norge), i Arbejderen (Danmark), Rödluvan, Clarté, Förr och Nu, Folket i Bild/Kulturfront och allt vad de hette. Jag var ”arbetarförfattare” och det bekräftades av en stor artikel på DN:s kultursida där jag kallades just det. Redan 1974 hade Aftonbladet hjälpt mig bygga denna identitet med orden: ”Hans vrede kommer inifrån, den är ren och stark och han formulerar den med en i sammanhanget överraskande variationsförmåga.” (Den här sortens erkännanden från den etablerade pressen bidrog också till att jag kunde frilansa för i stort sett vem jag ville). Var det en äkta identitet eller var det lånta fjädrar? Just då var den förstås äkta. Den skänkte en smula tröst i vardagen och den fick mig att tro att jag en dag skulle försörja mig på skrivandet. Jag valdes in i Sveriges Författarförbund och redan 1975 fick jag mitt första arbetsstipendium. Från ung, arg och revolutionär arbetare flyttade jag nu min identitet snäppet uppåt på den sociala stegen: jag kunde börja kalla mig författare.  Jag hade fått den identiteten erkänd. Ingen ifrågasatte den, jag var en i kretsen av professionellt skrivande människor. Men jag ville fortfarande vara revolutionär och skulle så förbli ytterligare några år. Att det så småningom sprack på den fronten blev då också en bekräftelse på hur bräcklig den identiteten var. Det fanns en mycket tunn röd fernissa ovanpå en personlighet som egentligen var osäker, sökande, trevande och vacklande. Jag skulle i och med den politiska jordbävningen 1978 åter falla ner i den (bristfälliga) identitet som hemlösheten och rotlösheten skänkte.

Dessutom hade min generation att kämpa med två andra och viktigare identiteter: mannens och kvinnans. Det skulle på 1970-talet bli allt svårare att veta vad som var vad och på vilket sätt dessa identiteter skulle utvecklas. Allt vi förstod var att de skulle komma att skilja sig dramatiskt från våra föräldrars. Daghemmen tog barnen och yrkesliven tog familjekänslan i hemmiljöerna. Barnen fick på kolchos- och kibbutz-vis lära sig att ”mamma” och ”pappa” var utbytbara och att de anställda reservföräldrarna fick duga, i alla fall dagtid. Så, är det konstigt att dessa våra barn sökte på sina håll när de formades till vuxna människor? Vissa ville bryta helt med vår generations huvudfåra, andra ville gräva den ännu djupare och hamnade i genuspolitiska miljöer, om de inte bara nöjde sig med att vara allmänt vänster och goda. Någon utveckling gick inte att se. Tvärtom skulle en rädsla och okunnighet breda ut sig, som i praktiskt samhällsbyggande skulle erbjuda mer av det dåliga från 1970-talet, mer av ängslighetens politik på alla plan. Sverige skulle under 2000-talets två första årtionden komma att få en medial offentlighet med både inkvisitoriska och normerande drag. Pressen skulle helt öppet tala om sin uppgift som fostrande. Inför det nya Europas sociala, politiska, kulturella, religiösa och demografiska konvulsioner skulle Sverige visa sig oförmöget att ens hävda yttrande- och tryckfrihetens möjligheter till öppen och frejdig debatt.

Foto: Astrid Nydahl
Den utvecklingen skulle bidra till att min egen identitet blev allt skakigare. Kunde jag verkligen identifiera mig och leva med detta samhällsklimat? Skulle jag inte i själva verket tvingas tillbaka till en grundligt ifrågasättande (revolutionär? rebellisk?) attityd både gentemot de formande åren (1950-1980) och samtidens cementerade offentlighet. Identitet ville jag inte längre formulera negativt. Jag ville formulera den som en tillhörighet, en känsla av samstämmighet även om den skulle visa sig marginell och utsatt. Utanför hade jag alltid känt mig. Ensam hade jag alltid velat vara. Med ett samhälle baserat på penningen hade jag aldrig känt någon samvaro. Med någon rörelse eller något politiskt parti hade jag efter 1978 aldrig kunnat känna samhörighet. Krämaranda kontra det totalitära var i själva verket två sidor av samma sak: ett samhälle fastlåst i positioner som snarare bekräftade varandra än ledde till minsta förändring. 


Är det inte just i detta sista antagande som förutsättningen för en verklig samhällskritik finns? De politiska rörelser vi känner ägnar sig huvudsakligen åt att plåstra om där det blöder som mest eller att föreslå nya sorters plåster. De saknar varje insikt i vad det är som förfrämligar människan och gör henne identitetslös. De skulle aldrig ens tänka tanken att krämarandan kan vara ett grundläggande problem, eller att konsumismen som övergripande ekonomisk drivkraft kan göra människor tomma på annat innehåll än det som utgör en tillfällig, kortvarig tröst i försöken att döva tomhetskänslan. När jag nu på gamla dagar försöker orientera mig i vardagen gör jag det inte utifrån offentlighetens (brist på) politiska samtal, utan istället utifrån läsningar av litteratur som tidigare inte ens fanns i min värld, och utifrån diskussioner med människor som vågat spränga ramarna och själv orienterar sig bort mot något ”nytt”, något annat (om än det skulle visa sig vara gammal kunskap).

Ur min bok Identitärt (Occident 2014). 


lördag 28 februari 2015

Nemtsov mördad, korrekturläsning och vårdoft

Vid Rinkaby. Foto: Astrid Nydahl
Just som jag ska gå och lägga mig natten till lördag nås jag av nyheten att den gamle oppositionspolitikern Boris Nemtsov skjutits till döds på öppen gata i Moskva. Ännu en gång kommer en tidsbild från Putins Ryssland. Säg emot makten och du tillhör dödsrikets medborgare.

Apologin är inte min kopp te. Jag har trots allt varit en motvalls kärring i hela mitt vuxna liv. Ibland misslyckad. Ibland på en annan och riktigare väg. Men det som Putins Ryssland utvecklas till - ja, redan befinner sig i sedan bra länge - kan aldrig blir en motbild till andra supermakters militära, ekonomiska och sociala makt över oss. Jag är tämligen glasklar - kan man vara det utan att se genomskinlig ut? - över vad USA sysslat med i världen sedan långt innan mitt eget liv inleddes, men varken det, en misslyckad och korrumperad europeisk union eller den nya, starkaste ekonomin i världen, Kina, kan få mig att tänka på Rysslands expansionism som ett alternativ.

Låt eurasiernas drömmar vara deras, mina blir de aldrig. Den tid jag studerade identitära teorier av olika typ - vilket resulterade i min bok Identitärt (2014) - och det jag läser i veckotidningen Nya Tider räcker för att jag skakande på huvudet ska lägga texterna ifrån mig. Det märkliga är att dessa ideologiska riktningar finns inom både den nationellt sinnade rörelsen (högern om man så vill) och de forna kommunistiska rörelserna (vänstern om man så vill). Jag läser mycket intressant på Motpol om filosofiska och litterära traditioner, men det som handlar om Putins Ryssland befinner sig i en annan politisk sfär än min egen.

Och så vill jag korrigera uppgiften i gårdagens text om Nationaldagsfirandet. Det skedde i Estland, ingen annanstans, och paraden hölls i Narva. Jag fann en sida som berättar utförligt om det, läs gärna den. Nej, jag är inte överens om allt som skrivs på den sidan, men de rent faktiska uppgifterna kan man gärna ta del av, liksom översättningen av den estniska nationalsången, där bland annat följande ord finns med: "Ej finner jag ett hem – en härd - /i denna stora, vida värld/ med lika starka kärleksband/ som du, mitt fosterland!"

Det är väl sådant som kallas rasism här hemma? Det är för mig en påminnelse om att det finns nationer alldeles i vår närhet som inte tagit friheten för given.

***

Skulle ha ägnat mig åt något annat än dödsriket. Och gör det ändå med dessa ord:

Jag gör det näst roligaste jag vet. Jag läser korrektur på Antecknat i krigstid. Det enda som gläder mig mer än korrekturläsning är själva skrivandet.

Det finns väldigt få klassiska korrekturfel i manuset. Däremot har jag idag sett att jag stavat en förföljd minoritet på två olika sätt, yezidier och yazidier. Efter att ha konsulterat bl.a. NE förstår jag att det är stavningen med a som är den korrekta.

Vid en kort inköpsrunda idag saktade jag in på stegen och lät den tidiga vårsolen värma kinderna. Det var nästan overkligt. Som om denna vinter aldrig ens anlände. Doften av vår och den sporadiska fågelsången sätter sig i bröstet där hittills bara sorgen och smärtan funnits.

I samma ögonblick jag tänker på vårdoften räds jag de militära skeendena och undrar vad vi kan förvänta oss framöver.



fredag 27 februari 2015

Ryskt, ukrainskt och politiskt

Foto: Astrid Nydahl
Idag har jag av M. fått en rejält givande inblick i ryska omständigheter och det som med all säkerhet leder till en omfattande katastrof. Ukraina lämnar mig ingen ro. Jag vet med mitt förstånd vad som pågår och kan inte stå i snålblåsten från Putins apologeter till vänster och höger. Vad är det de försvarar? Varför gör de det? Lite bättre förstår jag bevekelsegrunderna nu. Men jag kommer förstås att fortsätta läsa mig till mer kunskap, utöver att lyssna till människor som står mig nära och som verkligen känner de postsovjetiska omständigheterna, i stort som i smått.

Det doftade vår. Jag vandrade på stadens gågata för att posta lite böcker. Som vanligt satt både de tysta och de musicerande romerna där, allt mer håglösa, allt mer osynliga. Jag slog en lov förbi en vinhylla och tog med mig ett sicilianskt rött vin hem.

"Det politiska" kunde mycket väl vara en eufemism. Men det är en konkret omständighet vi inte slipper undan. Även om jag med allt större intensitet vänder mig bort från politiken måste jag förstå att "det politiska" i alla begreppets innebörder styr agerandet i Ukrainafrågan. När jag idag tog upp det faktum att man firat Lettlands nationaldag alldeles i närheten av gränsen till Ryssland med amerikansk trupp närvarande, sade M. till mig: "Putin hade alldeles oavsett sagt i sin inrikes kampanj att det står amerikansk trupp - stor trupp därtill! - överallt längs med Rysslands gräns." Propagandan, den som avslöjades i förrgår av den viktigaste ryska oppositionstidningen, Novaja Gazeta, har redan föregått verkligheten. Den var och förblir en väsentlig del av den kampanj som med både civila och militära medel skulle göra slut på Ukraina.



torsdag 26 februari 2015

Ljus och mörker, misströstan och förhoppningar

Vid Rinkaby onsdag 25/2. På motsatt sida ligger det gamla militära skjutfältet som vi alltid passerar på väg till havet. En dag som denna är det ljuset som plötsligt spelar i landskapet. Solen tittar fram efter en lång tids grånad och instängdhet. Det är stilla, ljust och tyst. Foto: Astrid Nydahl
Jag befinner mig i den mellanperiod som tillåter både lättja och arbete. Korrekturet till den nya boken har kommit. I all hast ändrades titeln till Antecknat i krigstid. Den ger en annan och ödmjukare ton åt de annars så hårda krigs-orden. Korrekturet ska läsas av två personer den här gången. Korrekturfel i tryckta böcker är något av det värsta jag vet. I mina senaste böcker har det finns kanske två-tre sådana fel och redan det är för många. Inte ens de stora bokförlagen Bonniers och Norstedts förmår idag korrekturläsa sina böcker och det är pinsamt att se. Jag har denna vinter kanske läst ett dussin böcker från dessa förlag och korrekturfelen var många i alla.

Lättjan är för mig vandringarna vid havet. Jag kan ju vandra nu igen, sedan jag fick protes i höger knä. Vänsterknäet smärtar förstås, det gör också höger höft. Det är lång väg kvar till full hälsa, men som det är nu kan jag röra mig utan kryckor. En helt annan operation väntar dock i slutet av mars. Livet ser numera ut som ett enda långt läkarbesök. Det är förstås trist. Men jag får så fin vård att det ibland nästan är en glädje att vara i händerna på vårdpersonalen.

Det händer tråkiga saker i efterdyningarna av Tobbes död. Sådant som jag inte kunnat föreställa mig skulle hända. Ibland misströstar jag. Uppgivenheten och tårarna följer mig in i nattsömnen. Men det kan också vända i tacksamhet och glädje över det jag har i livet. Det finns några centrala vänskaper och ett antal barn och barnbarn som höjer mig, precis som nu solljuset gjorde vid Rinkabyfältet. Inget kanonmuller, bara ljus och tystnad.



onsdag 25 februari 2015

Praktiskt och pekuniärt inför den nya boken

Lådor med vadderade bokkuvert
Vad är det för kostnader i samband med den nya boken Antecknat i krigstid?

Det första som görs när de förbeställda exemplaren har betalats till mig är att jag köper hem vadderade bokkuvert och frimärken. Pengarna har hittills räckt till kuverten och en del av portot.

Ett tag senare betalar jag för sättning, grafisk formgivning och originalarbeten. De pengar jag fått in täcker också en del av denna kostnad.

När boken är tryckt betalar jag tryckeriet för deras arbete. Ovanpå den kostnaden kommer frakten från det lettiska tryckeriet till Sverige som innefattar färjan till den hamn där speditören tar över med sin lastbil. Detta utgör den stora posten i ekonomin.

Jag har gjort en grovkalkyl som visar hur många exemplar jag måste sälja för att inte gå med förlust. Utifrån den kalkylen trycker jag lika många till, dels för att ha ett mindre lager, dels för att ha exemplar till familjen och den närmaste vänkretsen (mest kollegor jag normalt byter böcker med). 

Men liksom vid de tre senast utgivna titlarna trycker jag denna gång en liten upplaga. Ekonomin styr det beslutet. Blir det någon slant över utgör den mitt modesta arvode för det arbete jag investerat i boken, från skrivandet till allt det övriga.

Kom ihåg att mina böcker endast går att köpa direkt här i bloggen. De säljs inte i bokhandeln, inte heller i internetbokhandeln.  

Bilden nedan ska ligga till grund för bokens omslag. Korrekturet på hela boktexten räknar jag med att ha inom kort.

Foto: Astrid Nydahl

tisdag 24 februari 2015

Sex, frihet och fatwa

Helle Merete Brix är ordförande i den danska kommitté som arbetar till stöd för Lars Vilks. Som ni sett här i bloggen har jag de senaste dagarna skrivit både om henne, Vilks och mötet som attackerades av en tungt beväpnad islamist. Jag tycker att det finns skäl att påminna om hennes eget författarskap, så därför här en repris på recensionen av hennes bok Sex, frihed och fatwa.

Helle Merete Brix var en av de första skandinaviska författare jag läste i ämnet islamism. Hon är född 1959, bosatt i Köpenhamn och verksam som frilansande journalist och författare. Hon skriver bland annat för norska Human Rights Service och för den danska helgtidningen Weekendavisen och nättidningen Den korte avis. Hon skrev, tillsammans med Lars Hedegaard och Torben Hansen den alltjämt viktiga boken I krigens hus (2003) som redde ut några av de mest grundläggande omständigheterna kring den religiöst-politiska islamismen. Hon har efter det publicerat en bok om Muslimska brödraskapet i Europa, Mod mørket (Trykkefrihedsselskabets bibliotek 2008).

Det som skiljer Brix från många andra som skriver i detta ämne är att hon förenar en stor sakkunskap med en personlig, icke-dogmatisk, ton som är resonerande – i motsats till mycket som istället blir propagerande. Brix är nu aktuell med en ny bok som förenar de två sidorna på ett utmärkt sätt: Sex, frihed og fatwa. Essays (Mellemgaard). Det är en samling essäer som pendlar mellan en memoarliknande ambition om barndom, familj, personlig utveckling och å andra sidan den sakliga berättelsen om religiösa och/eller politiska komplikationer som hänger samman med islamism och diktatur.

Som varje socialt och politiskt intresserad människa är Brix berest. Boken innehåller följdriktigt ett antal mycket fina essäer från resor och möten i andra länder. Här finns såväl Sydafrika som London och Paris med, men jag fäster mig särskilt vid kapitlet om Sarajevo. Brix skriver:
”Tidligere var næsten en tredjedel af alle ækteskaber i Bosniens byer blandede. De to gange, jeg var i Sarajevo, mødte jeg ingen unge, der tænkte på at gifte sig med andre end en muslim som dem selv, en serber som dem selv eller en kroat som dem selv. De var bange for, at krigen skulle begynde igen.”
I detta korta stycke visar Brix vad resultatet blir av etniskt färgade krig och konflikter. Det som skedde i Jugoslavien är ett extremt exempel. Ingen folkgrupp vann i slutänden någonting på att gå från hus till hus och mörda. Serbien är idag en ministat med ytterst svåra sociala problem. Kroatien kämpar med samma sak. Bosnien-Herzegovina lever i ett slags undantagstillstånd där spänningen mellan folkgrupperna ånyo ökar. I Kosovo har endast få framsteg gjorts. Drömmen om en albansk nation blev också en mardröm för andra folkgrupper, som i stor utsträckning fördrivits.

I Sarajevo-kapitlet berör Brix också den judiska minoritetens öde.

Khomeini återkommer hon till vid ett flertal tillfällen, eftersom den islamiska iranska republiken i så hög grad präglat den tid, från slutet av 1970-talet fram till idag, som Brix skriver om. I detta sammanhang finns förstås också de talrika exemplen på den terror och död som islamismen sprider över världen. Också enskilda konstnärsöden berättar hon om, som Rushdie och Theo van Gogh, men också en dansk med iransk bakgrund, Farshad Khogli som är en god vän till Brix.

När detta är sagt, vill jag understryka att bokens verkliga styrka är de många personliga texterna. Här handlar det om relationer mellan barn och föräldrar, mellan hälsa och psykiska sjukdom, och inte minst om sexualiteten och dess färgrika uttryck. Det antyds ju redan i bokens titel att detta ämne finns i ett slags essäernas centrum, som en förutsättning för liv och glädje.

Brix mamma tog sitt liv när författaren bara var tretton år. Det blev slutet på ett långt lidande i manodepressiv sjukdom. Brix själv plågades av ångest och ville inte bli beroende av psykofarmaka. Till sin hjälp har hon bland annat Marie Cardinals smått legendariska bok Ord som förlöser. Den kom 1975 och i dansk översättning 1980. Brix talar sig varm för terapin som en väg till hälsa.
”Som Cardinal begyndte jeg for alvar at skrive i denne svære periode af mit liv. Jeg skrev om natten, hvor jeg sov i ryk. Eller om aftenen, hvor jeg var vågen og skræmt i mit lille værelse i kollektivet i det gule hus ved havnen. Jeg mente, at så længe jeg skrev, blev jeg ikke gal.”
Detta är ett mycket personligt och vackert avsnitt i boken.

I essän Sex, lænker og kærlighed kommer vi riktigt nära det som bränns i våra liv. Och jag tycker att Brix balanserar så fint mellan den djupt liggande längtan och erfarenhet hon haft i sitt liv, och den berättelse som också läsaren dras in i, som en inspiration och en källa till livsglädje.

Om sig själv som ung kvinna skriver hon, att hon drömde om att möta män som inte nöjde sig med att smeka kvinnors kinder. Hon visste var man kunde hitta dem, och där fanns det förstås också kvinnor som lät sig kyssas av andra kvinnor. Vi talar alltså om de bisexuella drömmarna som förenas med den sadomasochistiska miljöns möjligheter. Brix säger att hennes nyfikenhet besegrade rädslan, och att hon i 28-årsåldern ”flød i mænd”. Jag tycker mycket om att läsa de resonemang Brix för kring alltjämt tabubelagda ämnen i sexualitetens sfär, inte minst de som handlar om pornografi och prostitution. Hon berättar här vilket inflytande Maria Marcus haft, den banbrytande författaren och psykoterapeuten. Och Anne Linnet som skrev och sjöng sånger med Marquis de Sade som tema. Också Nancy Fridays bok om kvinnors sexuella fantasier fanns med. I slutet av detta kapitel finns det några tänkvärda ord:
”Og at elske med et andet menneske, om der er tal om det flygtige møde eller i et ægteskab til døden os skiller, betyder egentlig blot dette: At man for livet, i en årrække eller blot en aften har fået det privilegium at lytte til et åndedræt, der ikke er ens eget.”
Helle Merete Brix nya bok är rik på livserfarenhet. Den ger mig bilden av en europeisk intellektuell som inte ger vika för samtidens totalitära ideologier, och som med sitt eget liv som exempel vill visa vad det innebär att vara en fri ande. Det finns inte så mycket sådan litteratur i vår skandinaviska krets, och därför är det också så självklart att läsa Sex, frihed og fatwa.

måndag 23 februari 2015

Danskhet och judiskhet. Historiskt och samtida

Köpenhamn 1940

Denna måndag vill jag först ge er ett lästips. Det är Bengt på Flarnfri schalottenlök som skrivit en ytterst läsvärd recension av Michel Houellebecqs roman Soumission. Men hans artikel är också en utomordentlig bra sammanfattning och reflektion kring bl.a. terrordåden i Köpenhamn och den svenska offentlighetens "lite skyldiga är väl offren ändå"-mentalitet. Artikeln heter Underkastelse och kan läsas här.

***

Hur går danskhet ihop med det judiska? Frågan ställs i danska medier, och svaren är tämligen likartade. Redan det säger en del om villkoren för judiskt liv i "De levendes land" (Grundtvigs begrepp).

Den 29 mars 1814 skrevs ett avtal som skulle att få stor betydelse, ända in i vår tid, i Danmark. Det var då kung Frederik VI gav landets judar ett "frihedsbrev" som skulle komma att bli rättesnöre för "Det Mosaiske Troessamfund".

Judarna blev danska medborgare med fri- och rättigheter som ställde dem nästan på jämlik fot med andra danskar. Det stod dem nu fritt att verka i vilka yrken de ville, de kunde bli medlemmar i hantverkarnas yrkesskrå eller studera vid landets latinskolor och universitet.  Med upplysningens ideal som rättesnöre fick judarna sin frihet. Men kungen krävde något tillbaka: han ville se den judiska menigheten öppna sig för omgivningen. Slut med icke-danska ceremonier i synagogan, slut med "judisk klädsel" och annat som dittills styrt. Danska skulle vara språk i såväl bokföring som gudstjänster. Man skulle inte utmärka sig på gator och torg utan vara klädd som vilken annan dansk som helst.

Morten Thing, själv jude och forskare vid Roskilde Universitet säger i Weekendavisen:
"Anordningen gav uttryck för en förhandling där man från judiskt håll ville introducera några av reformjudendomens ideal i Danmark. Det var en allians mellan kungens folk och det judiska samfundets representant Mendel Levin Nathanson, som var en känd reformman."
Thing säger att reformarbetet inspirerades av utvecklingen i Tyskland där en judisk upplysningsfilosofi redan introducerats. Den innebar bl.a. att man förtyskade sina namn och slutade klä sig "traditionellt" samt ersatte jiddish med modern tyska (men hundratjugo år senare skulle allt sådant reformarbete visa sig meningslöst, det blev Hitlers vilja som blev lag och massdöd). Något viktigt skilde i början av 1800-talet de danska judarna från sina trosfränder i Tyskland, Holland och Sverige: de hade redan en plats i den danska eliten.

Mycket mer kan förstås sägas om den politik som fastlades för 200 år sedan. Man kan däremot slå fast att utan den skulle inte de danska judarna i så hög grad ha räddats undan deportationerna under den tyska ockupationen - 1943 betraktades de helt enkelt som landsmän av sin omgivning. De sågs inte som ett främmande element. Och sina landsmän räddar man undan en säker död.
Många röster i Danmark formulerar nu sin syn på situationen efter terrorattentaten. Synagogan angreps mitt under en Bat mitzva-fest. Innebär det slutet för harmonin mellan danskheten och det judiska? Bo Lidegaard skrev i söndagens Politiken:
"Attentatet mod synagogen sidste lørdag har sat stærke kræfter i spil i det særegne forhold mellem de danske jøder og resten af den danske befolkning. Danmark har i mere end to hundrede år været undtagelsen, hvor der ikke var modsætning mellem det at være jødisk og det at være dansk. Det har gjort det til noget særligt at være jøde i Danmark, og det har gjort Danmark til noget særligt. Opskriften har været, at jøder i Danmark var landsmænd som alle andre. Men kan man være som alle andre, hvis man er særlig truet, og hvis man må have særlig beskyttelse? De spørgsmål lader sig ikke let besvare, og slet ikke med henvisning til erfaringerne fra Paris og Bruxelles. For pointen er netop, at indtil i lørdags var København undtagelsen fra de forhold, vi kender fra Paris og Bruxelles. Der er ikke mange, der ønsker en udvikling i den retning. Men ingen kender alternativet."
Sist i den långa historiska översikten skriver Lidegaard:
"På den anden side er truslen fra voldelige ekstremister uafviselig. Det er muligt, at de er få, men ingen kan vide, om en anden radikaliseret terrorist en dag slår til igen. Ingen præventiv indsats vil kunne opstille garantier mod netop denne type angreb. Derfor er det svært at tage ansvar for ikke at bede om den særlige beskyttelse, som vil udgøre et vist værn mod sådanne ekstremistiske anslag. Danske jøder og deres ikke-jødiske landsmænd bliver nødt til at finde svar på et spørgsmål, som ikke har meldt sig før: Hvordan give det jødiske mindretal en særlig beskyttelse, når ingen ønsker at gøre det til noget særligt? Kunsten er ikke at råbe vagt i gevær og skille sig ud. Den er at bevare friheden til selv at bestemme, hvad det vil sige at være dansk jøde."
I samma tidnings söndagsmagasin publiceras en text från 2014, då synagogan firade sitt 200-årsjubileum, den skrevs av Björn Bredal:
"Hvor norsk kan en jøde blive? Hvor dansk kan en jøde blive? »Hvornår er du dansk nok til at være dansk?«, spurgte indenrigsministeren som allerede nævnt. Umiddelbart giver svarene giver sig selv her i 2014: Man kan ikke blive mere norsk end en norsk jøde, og ikke mere dansk end en dansk jøde. Det sidste blev sagt med eftertryk ved 200-års fejringen i København, da programmet sluttede med, at hele forsamlingen, jøder, kristne, ateister, tykke, tynde, venstrefolk og kulturradikale, sang i vilden sky under ledelse af synagogens tidligere kantor Ralph Levitan: 'Jeg elsker de grønne lunde/ med tonernes vuggende fald, / jeg elsker de blanke sunde/ med sejlernes tusindtal."
(Jeg elsker de grønne lunde. Tekst: Johannes Helms, 1873. Melodi: Albert Møller, ca. 1876)
Den sångtexten är gammal, närmare bestämt från 1873. Den stod i allra högsta grad för danskhet då. Idag kan väl ingenting bli danskare än den sången. Och den sjungs i Köpenhamns synagoga vid en jubileumsfest 2014. Kanske kan det ändå ses som en symbol fullt användbar också idag efter terrorangreppet?