lördag 23 augusti 2014

Polen 1950: vilostunder vid en sjö, skapande...

 A morning fishing expedition on the Nidzkie lake, rep. FoKa/Forum
Vi talar ofta om diktaturerna. Vad var det för slags liv man levde före murens fall i dessa länder? Jag besökte två av dem på den tiden: Polen och Albanien.

Väl medveten om förtryckets olika uttryck vill jag idag visa på en annan bild av 1950-talets Polen. Jag prenumererar ju på nättidskriften Culture.pl och varje fredag får jag där fina artiklar om litteratur, film, foto, teater, musik och konst. Artikeln jag nu fäste mig vid heter Lakeside Holidays in the 50´s.Om du klickar på länken kommer du till en sida med fascinerande bilder och en berättelse om författaren Konstanty Galczynski.

Du får också lära känna det lilla samhället Zgon vid sjön Mokre, där författaren Igor Newerlhy levde. Också andra viktiga konstnärer berättas det om, bland annat Agnieszka Osiecka. Rekommenderas som en fin stund av lördagsläsning. God helg önskar jag er alla.


fredag 22 augusti 2014

Dansk upprördhet efter svenska domstolsbeslut

Danske Søren Villemoes skriver i Weekendavisen om domen mot Dan Park. Här lite klipp ur artikeln (efter citaten kommer en viktigt reflektion från mig om varför man måste försvara Dan Parks rätt att "häda"):
Det blev slået fast i torsdags, da den 46-årige Dan Park blev idømt seks måneders fængsel, og hans gallerist Henrik Rönnquist fik en betinget dom. Vi tager den lige én gang til: Seks måneders fængsel! Et halvt år! Til sammenligning slap den kinesiske kunster Ai Weiwei med blot 81 dage i detentionen. Kan det virkelig passe, at vi er begyndt at konkurrere med kineserne om at bure uønskede kunstnere inde? Ja. Det kan det.
Pressefotos fra den 5. juli giver et stillbillede af noget, der ligner absurd teater. Man ser politiet, der fører Dan Park ind i et salatfad, og en betjent, der med et alvorstungt ansigtsudtryk bærer hans forbryderiske værker ud af galleriet. Der er noget helt galt med disse billeder. Og det er ikke videre betryggende, at menneskerettighedsorganisationer som Amnesty International pure har afvist at støtte Park. Som en talsmand fra organisationen i Sverige sagde: »Amnesty vil overhovedet ikke støtte en person, der bruger sin ytringsfrihed til at sprede hadpropaganda og hate speech.« ….Det kan ikke siges meget klarere. Men det er stadig oprørende at tænke på, at en kunstner i vores naboland nu kan se frem til ni måneders fængsel og en samlet bødestraf på 80.000 kroner.
Dommen er ikke blot bekymrende og uretfærdig. Den er også en gave til de grupper i Sverige, der vinder frem ved at fremsætte anklager om politisk korrekte Stasi-lignende tilstande hinsidan. Med dommene over Dan Park er det blevet sværere at argumentere imod disse ofte meget skingre og højreradikale strømninger i den svenske modkultur.
Det som nu skrivs och sägs om domen får mig att vilja tillägga något mycket viktigt. Om man menar allvar med att försvara yttrande- och tryckfriheten så måste det försvaret vara principiellt. Det finns ingen anledning att försvara det som står i 100% överensstämmelse med vad man själv tycker eller föredrar.

Nå, till Dan Park då. Gillar jag det han skapar? Ja, ibland gör jag det, då han träffar rätt i den täta skogen av missförstånd och feltolkningar. Men rent allmänt tycker jag att hans satir och ironi skjuter över målet. Jag är intill döden trött på alla "negerbolls"-skämt. Men försvaret av yttrande- och tryckfrihet handlar ju inte alls om det. Det handlar om att låta människor ge uttryck för sina innersta tankar och ideal. Låt dem göra det!!! I ett öppet, demokratiskt samhälle kan aldrig tankar vara till skada. Jag själv drar gränsen vid uppmaning till våld. Det godtar jag inte. Aldrig. Men för övrigt vill jag se öppenheten. Därför försvarar jag Parks rätt att häda.


I kriget 22 augusti: brittiska röster för samtal med Assad mot kalifatarmén

Lord Dannat
Man kan inte ta itu med bara halva problemet. Det säger den tidigare brittiske arméchefen Lord Dannat idag.

Han argumenterar för att väst måste inleda samtal med Syriens president Assad. Utan honom kan man inte bekämpa kalifatet ISIS (IS).

Svänger det nu? Enligt helt färska siffror har, lågt räknat, 191.000 syrier dödats i inbördeskriget.

Den tidigare arméchefen Lord Dannat säger bland annat (Daily Mail):
One thing we are all agreed on is Islamic State has to be opposed, it has to be confronted and frankly it’s got to be defeated, because if that’s not the case its influence is going to spread across the region. And will extend elsewhere so it’s got to be confronted.
‘The Syrian dimension has got to be addressed. You can’t deal with half a problem.
‘The old saying my enemy’s enemy is my friend has begun to have some resonance with our relationship with Iran and I think it’s going to have to have some resonance with our relationship with Assad.’
He said the question of ‘whether Britain should join in US with airstrikes’ was an ‘interesting question’.
‘I think the time will come when, actually, we will decide that our Tornado jets operating in the region won’t just take photographs producing intelligence, they will start dropping ordinance in conjuncture with the Americans.’
Samtidigt som jag med intresse noterar detta vill jag påminna om att Lord Dannat tidigare varit med och beväpnat, utrustat och tränat de islamistrebeller som störtade Kaddafi. Kanske kan han som individ förkroppsliga den västerländska politiken i Mellanöstern: en dag står den på det islamistiska benet, nästa dag står den på bomba-islamisterna-benet. Den är villrådig, kortsiktig och saknar en djupare förståelse för vilka krafter den släppt lös.

PS:  Under eftermiddagen har förslaget kategoriskt avvisats av utrikesminister Philip Hammond:
"General Dannatt I heard talking about the adage that my enemy's enemy is my friend. I have said very often that one of the first things you learn in the Middle East is that my enemy's enemy is not necessarily my friend.
"We may very well find that we are aligned against a common enemy. But that does not make us able to trust them, it does not make us able to work with them and it would poison what we are trying to achieve in separating moderate Sunni opinion from the poisonous ideology of Isil [Islamic State] if we were to align ourselves with President Assad."

***

Det ukrainska dramat fortsätter. Idag meddelas det från Ryssland att man tappat tålamodet med Kiev och utan tillstånd börjat köra in den stora konvojen med humanitär hjälp. Det lär väl komma någon form av besked under dagen vad beslutet leder till. Om Kiev bestämmer sig för att stoppa den med militära medel är vi ett steg närmare katastrofen.

I kriget, 22 augusti: Islamiska statens oljeexport

Sedan invasionen av Irak har många människor ventilerat frågan om oljans betydelse. I de flesta konflikter och krig de senaste åren i Mellanöstern har oljan bokstavligt talat legat som ett klibbigt moln över både regimer och nationer. Vem frågar sig inte vad oljan haft för betydelse också i andra länder än Irak. Och vem ser inte att just de östra regionerna i Ukraina är rika på både olja och gas?

När ISIS (som jag nu borde lära mig bara förkortas IS efter Islamiska staten) drar fram med sin mordmaskin ser vi mest till de "humanitära" aspekterna, särskilt efter de fasansfulla bilderna på avrättningen av den amerikanske fotojournalisten. Men det finns en oljeaspekt här också:
"Uppgifterna om detta kommer bland annat från den amerikanska affärstidningen Fortune. Den välrenommerade tidningen skriver att IS säljer oljan, rejält rabatterad, för 25 dollar per fat till lokala oljehandlare och att kurdiska smugglare sedan för ut oljan och säljer den för dubbla priset. Enligt en kurdisk underrättelseofficer tjänar Islamiska staten redan en miljon dollar per dygn på denna verksamhet, vilket motsvarar en export på 30.000 oljefat per dygn."
Så skriver Christer Ericsson i veckans nummer av Nya Tider. Han menar att detta sker med USA:s goda minne. Han påpekar också att terroristerna i IS finansieras av Saudiarabien och Qatar, två av USA:s absolut närmaste allierade i regionen! Så ser politiken ut! Så ser den ut bakom den hycklande fasad av medlidande som Obama visar upp på sina presskonferenser. Det finns röster som påpekar att USA skulle kunna slå hårt mot IS om de flygbombade just de fartyg som för ut den stulna oljan, eller om de bestämde sig för att lägga politisk och militär press på sina allierade. Det gör man som bekant inte.


torsdag 21 augusti 2014

Dan Park - dömd idag tillsammans med galleristen

Då kom domen idag. Dan Park får sex månaders fängelse och ska betala stora summor i skadestånd till "krängkta" människor.

I en kommentar säger en konstkritiker på SR att Park oftast är "obegriplig" och att han just därför kvalar in bland konstnärerna.

Jag har sett så många Park-posters att jag hade svårt att välja dagens. Men se nu på den här intill.

Är den "obegriplig? Jag tycker tvärtom att den är glasklar. Här ser vi IKEA-loggan på en mycket helig plats i islams värld. Till vänster står Kamprad med sin ungdoms flagga och till höger ser vi en slöjklädd drottning Silvia. När Park får till det blir det så här.

Och jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Här några försök:

1/ Dan Park. Vårt behov av vulgaritet och äckel.
2/ Dan Park. Hatets och hotens kolportör.
3/ Dan Park. Ett yttrandefrihets-lagstiftningens offer.
4/ Dan Park. Det Nya Rikets tystade samvete.
5/ Dan Park. Ointressant, patetisk posör.
6/ Dan Park. Nynazisternas favoritpropagandist.

Nå, ni anar att budskapen liksom ligger bubblande under ytan när man tar del av vad som skrivs på nätet om Park. Läser man Dispatch slås man av den totala bristen på proportioner; i Sverige väntar nu "koncentrationsläger" (när man skriver sådana dumheter bidrar man till banaliseringen av den största ondska Europa sett i modern tid). Läser man de "goda" förstår man att Park självklart ska i fängelse (och ger man uttryck för sådana tankar glömmer man att man själv - som konstnär - kan bli aktuell längre fram).

Vore det inte bättre om man diskuterade vad som är det verkliga problemet? Nämligen att delar av den politiska klassens erbjuder allt snävare definitioner av vad som utgör yttrande- och tryckfrihet! Det är där skon klämmer. Och det är en konkret punkt i det demokratiska samhället vars brister blir uppenbara och egentligen inte särskilt svåra att påtala, kritisera och försöka göra någonting åt.

I rätten sades det om Dan Park:
"Det är riktigt att han, där han bor, har en pärlplatta med ett hakkors som motiv, en del klistermärken och en bok om Hitler. Det har dock inget med hans bilder att göra."
På vilket sätt är detta relevant i en domstol? Jag har själv många böcker om Hitler. Jag har lika många om Stalin. Är jag i farozonen därmed? Denna lilla passage som finns med i domen säger enligt mig något viktigt om hur man resonerar inför fängslandet av en man som anses ha "gått över gränsen."

Moral, lämplighet, motiv - allt pekar mot Park. Han tycks sakna allt som hade kunnat göra intryck på en åklagare. Han röker hasch ibland, han nyttjar alkohol, han saknar fast bostad. I domen står det:
"När tingsrätten ska avgöra om Dan Parks agerande är straffbart som hets mot folkgrupp ska, som redan nämnts, skyddet för yttrandefriheten beaktas. En avvägning ska därvid göras mellan rätten till yttrandefrihet och intresset av att andra personer skyddas från kränkningar. När det gäller frågan om förtal ska beaktas om det med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgifterna."
I domen sägs att Park och hans gallerist visat "missaktning" mot svarta och romer. När jag ser att domen konsekvent omtalar de "krängkta" som "svarta" slår det mig att ett sådant begrepp idag också betraktas som grovt. Hur ska de tilltalas? Afrosvenskar? Jag tror det, eftersom en av dem som tilldelades ett rejält skadestånd är just representant för Afrosvenskarnas riksförbund. Finns det en chans/risk att han anmäler domstolen?

Hur ska drottning Silvia och Ingvar Kamprad reagera? Är det inte samma "missaktning" Park visar dem, på bilden ovan, så förstår jag inte hur man resonerar.

Alltsammans kan egentligen sammanfattas så här: varje satiriker hamnar förr eller senare i den situation som Dan Park befinner sig i. Inte nödvändigtvis åtalad, inte nödvändigtvis dömd, men alltid betraktad som en ansvarslös, elak, grov, ringaktande figur. Det ingår i den politiska satirens historia. Det är inte ens en nyhet.

Jag ska inte orda mer om detta. Jag hänvisar till den bloggpost jag skrev när Park dömdes förra gången. Den äger giltighet än idag.

Lars Vilks skriver också om saken - här kan du läsa hela hans text - och jag citerar:
"Man kan konstatera att Dan Park har återupplivat modernismens skandalföreställningar och att hans verk är tveklöst gränsöverskridande. Eftersom rättegången handlade om en utställning där Park tog steget in i galleriet är det fråga om en institutionell inbrytning. Vid detta tillfälle tänkte sig utställarna att få till stånd den ”sakliga och vederhäftiga” debatt som tidigare rättsinstanser efterlyst. Någon sådan hann det aldrig bli eftersom åklagare och polis ingrep innan konstnären hade fått tillfälle att berätta om sina arbeten. Man kan beskylla utställarna för naivitet. Att utställningen var kontroversiell torde ha varit självklart och det hade nog varit lämpligt att det redan innan utställningens öppning hade framlagts en väl genomförd diskurs på högsta möjliga nivå för att markera att utställningen var genomtänkt och motiverad.
Så blev det inte och det går naturligtvis att säga att konstnären, enligt en gedigen tradition, överlämnar verken att fullbordas i betraktarens skapande akt. Problemet var förstås att den kreativa akten som bland annat åklagaren utförde ledde till det resoluta domslutet ”hets mot folkgrupp”. Och där hjälper inte det vanliga ”så kan man också se det”.


"Normaliseringensprocessen". 46 år sedan Tjeckoslovakien invaderades och ockuperades av Sovjetunionen och dess lydstater


Dagens datum, den 21:e augusti har i hela mitt liv varit en märkesdag. Så också i år, när jag påminner mig själv och er om dagen och gör det med texterna nedan.

Idag är det 46 år sedan Sovjetunionens och lydstaternas stridsvagnar rullade in i Tjeckoslovakien för en långvarig och plågsam ockupation. Nu var det slut på "socialism med mänskligt ansikte". En så kallad "normaliseringsprocess" skulle inledas. Också Sveriges Moskvatrogna kommunister fattade vinken. Ända fram till Lars Werners tid talade man i VPK om "normaliseringen". Med anledning av dagen repriserar jag här en bloggtext om en minnesskrift ägnad det svenska solidaritetsarbetet.


***

På initiativ av Tjeckiens ambassadör i Sverige, Jan Kára, avhölls den 27 september 2011 i Stockholms en minnesdag, dit man samlat både tjeckiska och svenska deltagare. Bland talarna fanns både Tjeckiens och Slovakiens ambassadörer, Lubomir Durovic, Agneta Pleijel, Richard Swartz och många andra. Jag var inbjuden men deltog inte, eftersom jag numera inte reser.

För arrangemanget hade man beslutat att ge ut en minnesbok. Till den blev jag också inbjuden att skriva. Nu har boken kommit. Med bidrag av Olof Palme (hela hans tal i Malmö 21 augusti 1968, som jag också kommenterar i min text), ambassadör Jan Kára, Václav Havel, Jaroslav Suk, Anders Ferm, Kristian Gerner, Jan Mosander, Suzanne Nash, Miroslava Slavicková, Otakar Storch, Urban Westling och många fler.

Här nedan mitt minnesbidrag samt en liten presentation, hämtat ur Swedish-Czechoslovak Solidarity 1968 - 1989:

Sommaren 1968 hade jag fyllt sexton år och just slutat grundskolan. Jag skulle snart gå i mitt livs första demonstration i hemstaden Malmö, kvällen den 21 augusti. Den gick vägen från Stortorget till Folkets park, där Olof Palme höll ett tal om det som skett. Sovjetunionen och ett antal av dess vasallstater hade invaderat Tjeckoslovakien. Palme sa bland annat: ”Folkets längtan efter frihet kan icke nedslås med våld. Den kommer att leva och den kommer till sist att segra. Detta är vad vi framför allt skall säga oss idag när Prag är en stängd stad och Warszawapaktens styrkor invaderar Tjeckoslovakien.”

Reaktionen i vår unga vänkrets var inte olik den vi redan visat kring Vietnamkriget. Vi växte upp med en bild av ett kallt krig, där två supermakter, USA och Sovjetunionen, också förde ett militärt krig mot små nationer. Men när Vietnamkriget var över stod de sovjetiska stridsvagnarna kvar i Prag. Ingenting tydde på att det skulle ske en förändring. Tvärtom. Och två år senare kom Charta 77 som en befriande röst mot ockupanten och dess redskap i den tjeckoslovakiska regeringen. Här spelade också kulturen och litteraturen en avgörande roll. Tjeckoslovakiska författare kom att bli viktiga för oss, både de riktigt kända som Václav Havel och Ludvik Vaculik, men också nya, för oss dittills okända som Pavel Kohout, och exilförfattare som Milan Kundera. Genom tidskriften Röster från Tjeckoslovakien fick vi en kontinuerlig inblick i detta motstånd där pennan och skrivmaskinen var de viktigaste vapnen.

Jag tror att det som hände i den Sovjetkontrollerade delen av Europa påverkade oss starkt, inte minst för att vi befann oss geografiskt nära. När Sovjetunionen också förde krig i Afghanistan förstärktes känslan av hot och fara. För oss som var mycket unga i augusti 1968 blev detta formande och bildande erfarenheter som kom att vara avgörande för resten av livet. Konkret och handgripligt lärde vi oss förstå frihetens värde.

***

Under åren fram till kommunismens kollaps skrev jag ofta om Tjeckoslovakien i pressen. I min trilogi Politisk geografi (2002 – 2005) skrev jag om Prag i det andra bandet. Texten tog avstamp från en vistelse i lånad lägenhet på Lupácovagatan, alldeles intill Žižkovs tv-torn. 1993 utgav jag ett temanummer av kulturtidskriften Studiekamraten, med titeln Prag – politik, litteratur, religion och historia. I numret fanns texter av såväl klassiker som Gustav Janouch och Karel Capek som dagsaktuella bidrag från diplomaten och författaren Alvar Alsterdal, Daniel Hjort, Steve Sem-Sandberg, Karin Mossdal och många andra. Václav Havels bidrag var ett tal han hållit vid Världsekonomiskt forum i Davos.

Bilderna är privata och hämtade från en manifestation till stöd för Charta 77 som ägde rum i Malmö, förmodligen i slutet av 1970-talet eller alldeles i början av 1980-talet. Och jo, den unge smärte mannen vid mikrofonen är jag.

Joakim Andersen om Yezidierna

Det är alltid intressant att läsa Joakim Andersens blogg på Motpol. Det tyckte jag också på gamla Motpols tid då han skrev under pseudonymen Oskorei.

I min senaste bok, Identitärt, berör jag honom i flera olika sammanhang. Nu har han skrivit en högaktuell text om yezidierna och jag tycker att man bör läsa den för att förstå den religionshistoriska sidan hos detta folk:
"Intressant är att yeziderna, i likhet med en del andra minoriteter i regionen, inte utesluter möjligheten till reinkarnation (jämför druserna och vissa så kallade ”shiaextremister”). Det ska ha funnits ett helvete, men Melek Taus tårar har släckt dess eldar. Yezidernas samhälle är endogamt och uppbyggt kring kaster. De flesta är murider, det finns också de två religiösa kasterna sheikh och pir. En murid har normalt en nära kontakt med en ”mentor” från religiösa kaster, och det finns tydliga regler vad gäller äktenskap över kastgränserna. Relationer med icke-yezider är förbjudet, hedersmord har förekommit, och konvertering tycks inte förekomma i modern tid. Religionen är nära knuten till hemtrakten, dit man ofta bör återvända.
Vid sidan av påfågelsängeln vördar yeziderna historiska personer, bland annat som avatarer av änglarna. Det gäller inte minst Shaikh Adi, något som fått en del forskare att spåra religionens ursprung till en blandning av inhemska, med zoroastrismen besläktade, traditioner med sufism. Det finns också östkristna traditioner som gör gällande att yeziderna uppstod efter att ett kloster lämnat den kristna tron. Kanske innebär detta att Shaikh Adi också samlade kristna följare. Det finns fortfarande en viss affinitet med de kristna, bland annat ska det förekomma att yezider besöker kyrkor och att de skyddat kristna under tidigare folkmord."
Läs mer här om de blonda yezidierna: "The Kurds and Yazidis are originally Aryans. But because the Yazidis are such a closed community they have retained a fairer complexion, blonder hair and bluer eyes. They don't marry non-Yazidis."
Andersen berör ämnet helt kort här, nämligen det faktum att yezidierna inte gifter sig utanför det egna folket. Det är inget unikt med det. I det judiska folket var det fram till vår tid likadant. Romer gifter sig bara i undantagsfall med gadjo. Albaner gifter sig bara i undantagsfall med icke-albaner. På vår nästan runda jord finns det många sådana folk. Till vardags tänker vi inte på dem, men det är ett faktum att de finns - både här och där; judar, zigenare, kurder, albaner, assyrier/syrianer (?), araméer.

Det intressanta med yezidierna är att det är ett ariskt folk, och eftersom de hållit sig inom familjen så att säga, så är många av dem idag blonda och blåögda. Det finns flera skäl att närmare bekanta sig med detta förföljda och idag starkt hotade folk.

Joakim Andersen har tre länkar, jag lägger in dem här också:

Encyclopedia Iranica
National Geographic
Yeziditruth.org (new age-varning, men flera bra artiklar)

onsdag 20 augusti 2014

Gabi Gleichmanns debutroman Odödlighetens elixir. Nu kommer den på svenska!

Efter att dryga dussinet andra länder intresserat sig för och köpt Gabi Gleichmanns debutroman Odödlighetens elixir, kommer den nu på svenska. Jag återkommer med recension men slår ett slag idag med förlagstexten:
“Inte förrän det på allvar gick upp för mig att jag var döende insåg jag – som den siste Spinoza – att jag var den ende som kunde minnas min grandonkels berättelser om vår släkt från tider dit min barndom inte nådde, att jag var den ende som kunde minnas farmors och farfars bittra om än underhållande gräl, att jag var den ende som kunde minnas vad som hände den dagen när min tvillingbror Sasha dog. Inte förrän då drabbades jag av insikten att mitt livs stora nederlag inte var att jag skulle ryckas ut ur livet, utan att när detta sker kommer alla som har gått före mig att falla i glömska.”
Den barnlöse Ari Spinoza är döende. Det finns ingen kvar som kan föra vidare den märkliga släkten Spinozas öde. Hans sista uppgift bli att nedteckna berättelsen om Odödlighetens elixir. Det blir en skildring genom tusen år av Europas historia, från 1100-talets Lissabon till vår egen tid.
Odödlighetens elixir får vi bland annat möta den 350 år gamla Salman de Spinoza, Voltaire som inte kan motstå det unga fysikgeniet Shoshana, Hitler och Stalin i ett parti schack samt författarinnan Chiara vars roman inspirerade Goya till ett av hans mest kända verk. Allt och alla hänger ihop i denna fängslande roman om kärlek, sorg och livsbejakande humor.

Fredrik Reinfeldts flyktingtal och förmågan att ljuga och att använda fakta selektivt

"What is really important in the world of doublespeak is the ability to lie, whether knowingly or unconsciously, and to get away with it; and the ability to use lies and choose and shape facts selectively, blocking out those that don’t fit an agenda or program." Edward S. Herman: Beyond Hypocrisy: decoding the news in an age of propaganda (1992)

Vem i politikens värld ljuger för oss just nu? En sådan fråga kan besvaras först när man genomskådat den politiska klassens metod och strategi. Vi står inför ett riksdagsval. Förutsättningarna blev en smula förändrade då statsministern höll sitt tal om den radikalt ökade flyktinginvandringen och dess kostnader. Ska vi därmed betrakta hans tal som sanningsenligt? Ska vi tro att just det förmedlade en sann bild medan de bilder som tidigare tecknats var lögnaktiga? Det vore att göra det vulgärt enkelt för sig.

Bryggan vid Åhus strand. Foto: AN
I själva verket ingår statsministerns tal i en noga kalkylerad verksamhetsplan inför valdagen. Han själv och hans parti - och kanske också hans allierade i regeringen - utgår ifrån att ett sådant tal ska vädja till svenskens känsla för rättfärdighet och därmed kullkasta varje plan som Sverigedemokraterna har. De ser ju hur opinionssiffrorna sett ut det senaste året!

Men jag tror de misstar sig grovt. Talet kommer istället att fungera som bästa tänkbara ammunition för SD. Verkligheten kan vi inte ljuga bort. Vi vet alla vad som sker med Sverige. Är vi okunniga så är det bara att läsa sig klokare. Uppgifterna är offentliga.

Om man är osäker på hur man söker dem så kan man börja med att läsa Migrationsverkets hemsida. Där redovisas allt. Till och med de profitörer som sökt och beviljats driva flyktingboenden finns förtecknade där! I den senaste listan för område Syd hittade jag förstås ett företag som med illa maskerat namn visade sig vara hotellet Åhus strand.

Nå, lögn och sanning alltså, man får söka sig fram. Viktigast av allt är att man inte glömmer bort att maktens män och kvinnor antingen ljuger, förtiger delar av sanningen eller bygger sina tal och uttalanden på ett urval av fakta som gagnar den egna saken.

***

Och så ett litet ps om lögner: I Affärsvärlden skriver Erik Hörstadius om saken:
"Vid bättre middagar får man inte prata pengar. Men inom exempelvis klimatpolitiken och vården är det legitimt, trots etiska komplikationer, och trots att människoliv ligger i potten. Penga­prat borde vara legitimt också i invandringspolitiken. För vad är den solidaritet värd, som bygger på folkfördumning och ljug?"
Vill du ha ovanligt bra belysning av den fördumnings- och lögnfabrik som nu arbetar för full maskin ska du läsa hela hans artikel!

tisdag 19 augusti 2014

När börjar hösten? Med Ođđasat och Uutiset

Landön 17 augusti. Foto: Astrid Nydahl
Jag tror mig nu uppleva den verkliga hösten. Sedan ett par dagar är landskapet inbäddat i mörka, tunga skyar, långvariga hällregn, en isande vind och allt lägre temperaturer.

Jag hukar för det mesta inomhus, men har ingenting emot att dricka kaffe vid havet. Höstmörkret och vätan utgör inget hinder för det. Tvärtom kan den kalla vinden få hela kroppen att vakna till liv på ett radikalare sätt än vad sommaren förmår.

Det är nu inte bara en väderfråga för mig. Det första verkliga hösttecknet kom på måndagskvällen 17.30. Då återupptogs nämligen de två kvartslånga sändningarna av först de samiska och sedan de finska nyheterna. Under sommaren antas samer och sverigefinnar inte ha detta nyhetsbehov, varför de behandlas styvmoderligt med ett slags stafett-sändningar där samiskt byts mot finsk och vise versa  i olika omgångar.

Nå, hösten börjar alltså med Ođđasat och Uutiset, just därför att jag varje vardag under hela den mörka årstiden betraktar dem som angelägna nyhetsprogram om man är det minsta intresserad av hur två minoritetsbefolkningar i Sverige lever, verkar och mår. Gentemot samerna och sverigefinnarna måste man ha en grundinställning som baseras på ett gemensamt historiskt öde.

Det duger inte att gnälla på "svenskans försvagade status" i det tvåspråkiga Finland om man samtidigt försummar finskans ställning här i vårt land.

Glöm inte bort att sverigefinnarna är runt 450.000 till antalet (det finns olika sätt att räkna, tar man med tredje generationen är de minst 650.000) och att vi med dem inte minst har en gemensam, månghundraårig historia av att bygga landet, inte minst med deras från 1500-talet inledda svedjebruk, och senare såväl agrikulturellt som industriellt.

Både konkret och i symbolisk mening kan man säga att finnarna i vårt land brutit ny mark. Att vi också en gång varit delar av samma statsbildning räcker väl redan det som argument. Jag följer alltså dessa nyhetsprogram för att jag tycker att jag lär mig något.


måndag 18 augusti 2014

Viktor Orbán och vägen bort från liberalismen

“We have to abandon liberal methods and principles of organizing a society, as well as the liberal way to look at the world.” (Viktor Orbán, Ungerns premiärminister 26 juli 2014)

Det jag nu här ska försöka beskriva utgår ifrån Viktor Orbán’s tal vid XXV. Bálványos Free Summer University and Youth Camp, 26th July, 2014., Baile Tusnad (Tusnádfürdo) i Rumänien inför en ungersk publik.

I detta tal underströk Orbán om sitt land att han “will undertake the odium of expressing that in character it is not of liberal nature.” Om man menar att europeisk och amerikansk konsensus idag innebär att man bekänner sig till liberalismen och dess principer om yttrande- och tryckfrihet markerar Orbán redan där varför han vill se en helt annan utveckling i Ungern. Han kallar den för “illiberalism” och ideologiskt kan man väl närmast karaktärisera denna väg som en stark statlig styrning av nationell ekonomi, kultur och samhällsliv. Fareed Zakaria kommenterar det så här i Washington Post:
”Democratic governments, often popular, were using their mandates to erode individual rights, the separation of powers and the rule of law. But even I never imagined that a national leader — from Europe no less — would use the term as a badge of honor”. 
Vilket är problemet? Orbán betraktar som sina förebilder Ryssland, Kina, Indien, Turkiet och Singapore, vilka väl alla måste betecknas som mer eller mindre despotiskt styrda av starka individer och partier (från Putins nya nationella återuppbyggnadsteorier, över Kinas kommunistparti till Turkiets islamistparti vilket de senaste tio åren radikalt inskränkt de medborgerliga fri- och rättigheterna i landet). WP skriver:
”The Hungarian leader traced his extraordinary conclusion to the global financial crisis, which he said had exposed the weakness of Western societies and mandated “a race to invent a state that is most capable of making a nation successful.” He was particularly scathing about the United States, claiming that “the strength of American soft power is deteriorating, because liberal values today incorporate corruption, sex and violence.” 
Det är uppenbart, redan utifrån denna korta passage, att Orbán ser liberalismen, som en avknoppning av nordamerikanskt samhällsliv, i första hand som ett förfalls- och dekadenstecken.

”Korruption, sex och våld” är, som jag ser det, tre termer som väl täcker in hela den politiska och ekonomiska klassens nuvarande levnadsstil, och den inskränker sig sannerligen inte till västvärlden. I Afrika och Latinamerika är makt detsamma som korruption. Att därtill köpa det man vill ha av köttets förlustelser är en självklarhet och våldet riktar sig, som alltid, mot de respektive ländernas och kontinenternas folk.

Å andra sidan kan man säga att Orbán med detta uttalande ansluter sig till en tradition där liberalismen likställs med dekadens. Dekadensen har sin egen historia och den är alltid värd ett studium. Det tredelade argumentet har i vår omedelbara historia använts av såväl de kommunistiska som fascistiska och nationalsocialistiska rörelserna. Idag är det en grundsten i islamismen. Såväl Boko Haram som ISIS vill "rädda världen" undan denna dekadens.

Orbáns iakttagelse äger sin giltighet i varje samhälle. Ett tidens tecken är just dekadensen. Men är vägen framåt nödvändigtvis den som innebär stark statlig styrning? Hur kan man med automatik koppla en sådan politik till människor av kött och blod - alltså: vem ska välja de människor som varken är korrupta eller använder sex och våld som metoder, till att utöva denna starka stats makt?

Resonemanget faller på sin egen orimlighet. Jag vill förvisso inte leva i det Europa som nu gräver sin egen grav, men jag ser inte Orbáns väg som ett alternativ. Rakt tvärtom.

Dagboken som vardagsverktyg

Ännu en gång har jag haft glädjen att läsa en volym dagbokstexter av Ola Klippvik, den tredje och avslutande boken i trilogin. Den startade 2009, fortsatte med volym 2 tre år senare, och kommer nu alltså med avslutningen (den finns redan att köpa men har recensionsdag 21 augusti).

Vad avslöjas det för pikanta saker här? Vad är det Klippvik vill visa oss som inte delar hans vardagsliv?

Lugn, bara lugn, Klippvik skriver inga sådana dagböcker. Visst kan han både fånga erotiken och svartsjukan, visst kan han röja sina egna tillkortakommanden. Men han "avslöjar" sannerligen ingenting som kunde ha tryckts i ett av vårt lands syrefattiga pappersblad (kvälls- eller veckovarianten, strunt samma). Tvärtom! Ola Klippvik skriver sig in i just vardagarna. Han arbetar. Han tar hand om sina barn. Han resonerar med grannar och vänner. Han noterar hur den politiska korrekthetens Sverige ser ut, med beröringsångest och viskningskultur. Och han läser.

Dagboken erbjuder en fri form. Dagboken utmanar ärlighet och nakenhet. Dagboken fångar just stundens, timmens och dagens rytm och förlopp. Ola Klippvik går till sin dagbok för att fånga det som är hans. Och i Vikbolandets vardag sipprar ofta världen in, med all sin grymhet, sitt lidande, sitt blod. När han berättar om naturen - det gör han ofta - skriver han inte om "fåglar, växter och träd", nej han är alltid konkret. Det kan handla om starrgrästuvor, gulsippor eller gröngölingar. Och vid sidan av Vikbolandet tar han oss som tidigare med till Öland där han har en djupt vuxen rot. Eller till Zagreb och Bodil Zalesky.

Det finns en stor vila i att läsa Klippviks texter. De erbjuder reflektion, och de speglar en tämligen ordinär vardag för en ung svensk familj bortom huvudstadens alla glitterfnittriga celebriteter. Kanske är just det den stora behållningen av dessa tre böcker. De talar från en individ till en annan, de höjer inte rösten och spelar inga skådespel. Jag tycker mycket om dem, kanske just för att jag hade kunnat se mig själv där, i de situationerna och med just de vardagsproblem och glädjeämnen de berättar om.

***

Bild från tv-intervjun med Salman Rushdie.
Igår fick Salman Rushdie ta emot H.C. Andersen - litteraturpriset i danska Odense ur kronprinsessan Marys hand, hela en halv miljon danska kronor och en stor ära. Med anledning av priset kan man se en intervju där Rushdie berättar om sin relation till den store dansken. Se den här.

Rushdie säger bland annat:
"- De traditionelle eventyr er narrativt moraliserende. Det ender altid med en morale: Lad være at være grådig. Vær velopdragen. Eller noget lignende.
- H.C. Andersens eventyr trækker ikke altid i den retning. Nogle gange gør de, men ofte har de en mere moralsk tvetydighed. Det giver dem en modernitet og holdbarhed, som forklarer, at de stadig har et publikum i dag."

söndag 17 augusti 2014

I kriget, 17 augusti: Cameron trollar med truten

Landön, kyla & rusk, sönd. 17/8. Foto: AN
Söndag, ovanligt händelserik. Ryska separatister ska ha skjutit ner ett ukrainskt jaktflygplan över Luhansk. Påståenden – nästan som rykten – att Ryssland fört in missilanläggningar i Ukraina, samt att drönare ska ha flugit över ukrainskt territorium under dagen.

Viktigast är förstås det faktum att ryska, ukrainska, tyska och franska utrikesministrarna ska mötas för samtal och förhandlingar i Berlin under dagen.

10 personer har dött av granateld under de senaste 24 timmarna i Donetsk.


Från norra Irak kommer illavarslande telegram om nya massakrer på yazidier. Kurdiska styrkor strider mot ISIS och USA ger fortsatt understöd. The Telegraph skriver idag om hur David Cameron plötsligt, som väckt ur en ond dröm börjar trolla med truten:

“The West is embroiled in a generational struggle against a poisonous brand of Islamic extremism that will bring terror to the streets of Britain unless urgent action is taken to defeat it, David Cameron warns today.
Writing in The Sunday Telegraph, the Prime Minister says the world cannot turn a blind eye to the creation of an extremist caliphate in the heart of Iraq. Warning that Islamic State fighters already control thousands of square miles of territory, Mr Cameron says that if these “warped and barbaric” extremists are not dealt with now, they will create a “terrorist state” on the shores of the Mediterranean.”
Cameron representerar ett land som med glatt humör förstörde Irak. Han är därmed en av de toppolitiker som måste ställas till svars för effekterna av ett tio år långt angreppskrig mot irakierna, deras vardag och liv. Om inte annat borde han ha ett seriöst samtal med Tony Blair om det som hänt. Det utropade kalifatet har ju sina representanter också i Camerons stad och nation! ISIS-flaggan har redan vajat svart i London. Och utan Londons och Washingtons beslut att invadera, ockupera och föra krig i Irak hade ISIS kanske inte ens existerat.

Är då ISIS en islamistisk terrorgrupp blott? Nej, svarar Patrick Cockburn i sin essä Isis consolidates (London Review of Books, 16/2014)

Det är i själva verket frågan om en ny statsbildning, säger Cockburn, en statsbildning som nu omfattar ett territorium stort som Danmark, Finland eller Irland, med en befolkning på sex miljoner:

As the attention of the world focused on Ukraine and Gaza, the Islamic State of Iraq and Syria (Isis) captured a third of Syria in addition to the quarter of Iraq it had seized in June. The frontiers of the new Caliphate declared by Isis on 29 June are expanding by the day and now cover an area larger than Great Britain and inhabited by at least six million people, a population larger than that of Denmark, Finland or Ireland. In a few weeks of fighting in Syria Isis has established itself as the dominant force in the Syrian opposition, routing the official al-Qaida affiliate, Jabhat al-Nusra, in the oil-rich province of Deir Ezzor and executing its local commander as he tried to flee. In northern Syria some five thousand Isis fighters are using tanks and artillery captured from the Iraqi army in Mosul to besiege half a million Kurds in their enclave at Kobani on the Turkish border. In central Syria, near Palmyra, Isis fought the Syrian army as it overran the al-Shaer gasfield, one of the largest in the country, in a surprise assault that left an estimated three hundred soldiers and civilians dead. Repeated government counter-attacks finally retook the gasfield but Isis still controls most of Syria’s oil and gas production. The Caliphate may be poor and isolated but its oil wells and control of crucial roads provide a steady income in addition to the plunder of war.
Det är ju denna statsbildning som ISIS namnger som kalifatet:
The birth of the new state is the most radical change to the political geography of the Middle East since the Sykes-Picot Agreement was implemented in the aftermath of the First World War. Yet this explosive transformation has created surprisingly little alarm internationally or even among those in Iraq and Syria not yet under the rule of Isis. Politicians and diplomats tend to treat Isis as if it is a Bedouin raiding party that appears dramatically from the desert, wins spectacular victories and then retreats to its strongholds leaving the status quo little changed. Such a scenario is conceivable but is getting less and less likely as Isis consolidates its hold on its new conquests in an area that may soon stretch from Iran to the Mediterranean.
Cockburn tvekar inte, det här är inte fråga om en dagsslända som försvinner lika plötsligt som den uppkom. I slutet av sin essä förklarar han varför:
Many in Baghdad hope the excesses of Isis – for example, blowing up mosques it deems shrines, like that of Younis (Jonah) in Mosul – will alienate the Sunnis. In the long term they may do just that, but opposing Isis is very dangerous and, for all its brutality, it has brought victory to a defeated and persecuted Sunni community. Even those Sunnis in Mosul who don’t like it are fearful of the return of a vengeful Shia-dominated Iraqi government. So far Baghdad’s response to its defeat has been to bomb Mosul and Tikrit randomly, leaving local people in no doubt about its indifference to their welfare or survival. The fear will not change even if Maliki is replaced by a more conciliatory prime minister. A Sunni in Mosul, writing just after a missile fired by government forces had exploded in the city, told me: ‘Maliki’s forces have already demolished the University of Tikrit. It has become havoc and rubble like all the city. If Maliki reaches us in Mosul he will kill its people or turn them into refugees. Pray for us.’ Such views are common, and make it less likely that Sunnis will rise up in opposition to Isis and its Caliphate. A new and terrifying state has been born.
Läs gärna sista orden en gång till:
A new and terrifying state has been born.

Statsminister Reinfeldts klara besked om vad som väntar. En söndag med turkiska tankar

Foto: Astrid Nydahl
Denna söndag steg jag upp ovanligt tidigt. Jag ville inte missa en enda kommentar till Fredrik Reinfeldts famösa tal igår. Vi skulle öppna våra hjärtan tyckte han, som om svenska folket inte redan öppnat dem till blödningsgränsen. Ja, vi vet vad som väntar. Och vi vet det därför att det pågått länge och väl redan. Inget är ju nytt i något avseende. Det nya är att statsministern för första gången visade svenska folket att allt hänger samman. Det kommer att bli kostsamt sa han. Och inget utrymme ges till annat. Ovanligt klara besked.

När jag läser statistik på asylsökande och antalet beviljade slås jag av att de svenska siffrorna både per capita och i absoluta tal är väsentligt mycket högre än i andra, jämförbara länder. Var finns t.ex. Finland i hjärtöppnarnas tidevarv? ("Regeringen har beslutat att Finland nästa år tar emot fler syriska flyktingar. Finland tar sammanlagt emot 500 flyktingar från Syrien år 2014. Nästa års flyktingkvot höjs temporärt med 300 personer till 1050 flyktingar. Inom kvoten reserveras 500 platser till syrierna"). Jämför dessa finska siffror från YLE med det faktum att c:a 2.000 personer kommer till Sverige - varje vecka! Senaste prognosen från Migrationsverket är 90.000 personer i år!

***

Igår gick färden till en märklig plats där människor dumpar sina tidigare liv. Där kastas det tv-apparater, datorer, leksaker, paraplyer, kartonger, allt mellan himmel och jord. Vi bidrog med vårt. Kön upp till containerraden var lång, så jag tog kryckan och promenerade dit med skräp under armen, tre varv blev det. Idag är det söndag och jag kan bara rekommendera en turkisk roman. Vi får vänja oss, det har vi statsministerns ord på. Om det ändå vore så väl att det bara var det osmanska som väntade. Som bekant är det en aning österut därifrån som alstrar det mesta; från Syrien och Irak, men också och som alltid från Afrikas horn och Afghanistans berg. Kanske kan vi också vänta oss att det ännu oförlösta Ukraina-kriget bidrar med hjärtöppnare? Simrishamns sjukhus har blivit asylboende. Ålderdomshemmet i St Olof ska bli. Anrika Hanöhus i lilla Hällevik har gått samma väg för profitören Bert Karlssons skull. Bara några vardagsexempel från min del av landet. Listan kunde göras lång men jag gör nu inga listor i denna blogg. Jag försöker bara se hur diagnosen ser ut. Hjärtproblem?

***

Nobelpristagaren Orhan Pamuk är intressant ur flera olika perspektiv, inte minst i egenskap av sekulariserad turk. Han är en modern författare med djupa rötter i hemstaden Istanbul. För sin attityd till liv, religion och litteratur har han flera gånger hotats till livet och tvingats på flykt undan islamister och politiska fanatiker.

Med tegelstensromanen Herr Cevdet och hans söner (Övers. Mats Müllern, Norstedts) plöjer han sig tillbaka till 1905 då det Osmanska riket är ett sultanat, och han följer sina huvudpersoners familjer och ättlingar tre generationer framåt, till det moderna Turkiet i början av 1970-talet.

Under dessa sjuttio år genomgår det Osmanska riket sin genomgripande förvandling och med Kemal Atatürk (1881-1938) vid rodret bannlyses religionen som en del av den moderna turkiska statens offentliga liv.

När Turkiet skapades på 1920-talet blev Atatürk dess ledare, och han genomförde en rad reformer. Så sent som under 2008 har han blivit en symbol i kampen mellan dem som vill bevara den sekulära staten och dess islamistiska motståndare, och frågan om slöjan återigen blivit het. Turkiets politiska turbulens har påmint världen om att slöjan är mer än "ett stycke harmlöst tyg".

Man ska inte undervärdera styrkan i sådana symboler, och det är mot den bakgrunden man kan läsa "Herr Cevdet och hans söner", som kommit att kallas en turkisk motsvarighet till Thomas Manns "Buddenbrooks". Det kanske mest anmärkningsvärda är att detta är Pamuks debutroman. Han skrev den färdig redan som 26-åring! Tack och lov får vi den nu på svenska!

I en intervju i tidskriften The Paris Review sa Pamuk: "Jag läser alltid mina arbeten för människan jag delar mitt liv med (…) Jag påminns ständigt om Thomas Mann. Han är en av mina förebilder. Han brukade samla hela familjen, de sex barnen och hustrun, och så läste han högt för dem. Jag gillar det. Pappa som berättar historier".

Det är lite så det känns att läsa Pamuks roman. Man tycker sig sitta i cirkeln av människor som lyssnar när han berättar. Romanen är ett myller av människor, rum, hus där dörrar öppnas och stängs, där man kilar mellan rummen, samtalar med varandra medan man gör något helt annat.

I bästa mening kan man säga att vi möter en riktigt gammaldags episk roman, helt i klass med Thomas Manns verk. I Pamuks roman rör vi oss över lång tid, det kan ibland vara snårigt att hänga med bland alla människorna, men man sänks ner i deras göranden och låtanden, blir en del av deras verklighet. Romanen är både en familjeskildring och en skildring av hur den turkiska nationen föds och utvecklas.

Bokens första del sätter ljuset på en dag i livet för Herr Cevdet, köpmannen, småborgaren. Det är han som blir urfadern för den familj som skildras tre generationer framåt. Hans liv tecknas utifrån de vardagliga små förtretligheterna och tidsandan runt 1905 tecknas utifrån välkända historiska händelser. Som läsare behöver man aldrig tvivla på var i tiden man befinner sig.

Men det är kanske med bokens andra del (1938) som det hettar till ordentligt, och den mest gripande gestalten, den ene av två söner, Refik, som drömmer om att bli både poet och europé, som visar prov på socialt samvete och läser sina Voltaire och Rousseau och märker att han hör mer till dem än till Koranen. Där griper Pamuks egen livshållning in i berättelsen på ett övertygande sätt. Refik är 28 år gammal, känner sig svagt bunden till självmordslöftet, och han har just fått publicerat sin första diktsamling. Refiks framtid kan inte förbindas med faderns affärsverksamhet. Han vill vara en fri ande.

Ett annat minnesvärt inslag är hur Refik och hans vän Ömer möter herr Rudolph, en tysk ingenjör som bott tio år i Turkiet, och med honom samtalar om Europas situation, sedan Hitler gripit makten.

Den tredje och avslutande delen av romanen utspelar sig en dag 1970, med sonsonen Ahmet och hans vänsterpolitiska syn i centrum. Turkiet genomlider en mycket turbulent period och en ny militärkupp är nära förestående.

Hur man än uppfattar romanen är det omöjligt att inte läsa in Orhan Pamuks egen familjehistoria. När sonsonen Ahmet i boken uttrycker sin lycka går han för att måla! Just så försökte också Pamuk själv en gång slå in på konstnärsbanan, tack och lov valde han litteraturen istället.