onsdag 25 maj 2016

Sommarläsning

Foto: Astrid Nydahl
Vad läsa när det är sommar? Egentligen är det en onödig fråga. Läsandet är för mig aldrig knutet till väder och vind. Varje ny dag bär på sin litteratur. Men jag vet att jag denna sommar kommer att göra precis som jag gjorde den förra: till utestolen, oavsett om jag ställer den vid Ivösjöns strand i Bromölla eller vid Östersjön på Landön, tar jag med facklitteratur. Där och då upphävs tiden och jag läser med koncentration och penna i handen, även om sommarljuden låter runt mig. Jag tycker om dessa sittningar mer än något annat. Jag är inte mentalt en del av massan, även om det kan finnas många människor vid Ivösjön. Då och då kan jag titta upp och ser de glada, badande barnen. Men jag befinner mig också inne i texten.

Förra sommaren läste jag flera av Zygmunt Baumans böcker. Den här sommaren läser jag bland annat Jenny Diskis sista bok, en ny novellsamling av Zinaida Lindén och när jag fått hem de två av Ulf Peter Hallberg nyöversatta banden med Shakespeare-pjäser ska jag fördjupa mig i dem. 


tisdag 24 maj 2016

Människans nödvändiga val. Ett reportage om Karl Berman och kampen mot Hitler-Tyskland

Jag utgav för herrans många år sedan en skrift som fortfarande äger stor aktualitet. Den är dock helt slut och går inte ens att hitta antikvariskt. Därför lägger jag ut den i sin helhet här, uppslag för uppslag. Om man klickar på bilderna går den utmärkt väl att läsa. 





















Sommarens fröjder

Syrenbuskarna står tätt. Foto: Astrid Nydahl
Syren och kastanj. Sommarvärme. Det är lättare att andas. Smärtorna mildras. Till och med fötterna samarbetar.

Så när som på en kvarvarande låda med böcker som skickas ut under tisdagen är allt borta och bör ha nått köpare idag eller senast imorgon. Den nya boken kanske blir både läst och recenserad, vem vet?


Kastanjen utanför vårt hus. Foto: Astrid Nydahl
Nästa sociala aktivitet blir ett besök på Ortopedtekniska, där jag ska prova ut både sandaler och sommarskor. Det är ett stort privilegium att kunna gå dit, där de duktiga skomakarna med medicinskt kunnande alltid gör ett bra jobb. Prismässigt är det också fördelaktigt.

Det bekymmer jag har framför mig nu är att nya boken inte ens gått runt ekonomiskt. Underskottet ligger på runt fyratusen. Men jag vet alltid att en ny bok är ett lotteri. Ute är den i alla fall, och det är det viktiga.


Bonusraps. Foto: Astrid Nydahl


måndag 23 maj 2016

Korrigeringar för nya boken. Mitt i den nya sommarskönhetens färger

Sommaren är här. Foto: Astrid Nydahl
Helgen är över. Utan nätanslutning det mesta av tiden. Istället sittande vid havet. Läst igenom min nya bok. Små fel blir det ju allltid, en bokstav för lite eller för mycket. Trots att jag anlitar bygdens bästa korrekturläsare kan det bli så. Men så upptäckte jag något annat och tycker att det är dags att jag skärper alla mina sinnen (förstås en omöjlighet numera, allt går utför och försvinner sakta, också skärpan och koncentrationen).

Sommaren är här. Foto: Astrid Nydahl
Vardagar före sammandrabbningen har dessvärre gått i tryck med två kvarvarande korrekturfel. Ansvaret är förstås mitt. I essän om Sándor Márai finns det en mening som i boken säger precis motsatsen av vad det skulle vara. Det är på sidan 41 och ordet som fattas är ”föga”. Meningen ska således i sin helhet lyda: ”Det är väl föga troligt att en svensk förläggare skulle ta sig an den.”

Sommaren är här. Foto: Astrid Nydahl
På sidan 54, mitt i andra stycket, finns det andra felet. Meningen blev av någon anledning omkastad intill obegriplighet och ett kommatecken blev en punkt. Den ska istället lyda: Hans tidigare böcker är Röster som aldrig tystnat som innehåller intervjuer med befriade koncentrationslägerfångar gjorda av en polsk lektor vid Lunds universitet, fil.dr Zygmunt Lakocinski, Med förtvivlans mod, Kampen för Polen om landets till synes tröstlösa kamp mot de främmande ockupanterna från Tyskland och Sovjet, I Stalins våld – Sovjetunionens kuvande av östra Polen 1939-1941.” 

Efter detta fortsätter sidan korrekt med fler av författarens boktitlar.


Maskrosorna har slutat härma rapsen och blivit vita bollar. Foto: Astrid Nydahl


söndag 22 maj 2016

I dimma och tomhet

Landön i dimma. Foto: Astrid Nydahl
Vi hukade i dimman. Ju närmare den kom in över land på sin väg från havet desto kallare blev det i nacken. Jag hade satt mig med ryggen mot havet, för även om luften var ljum var havsvinden det inte.

Landön i dimma. Foto: Astrid Nydahl
En helg som många andra. Privatlivets vedermödor. Tiger om dem. De tynger men är säkert möjliga att hantera. På planet från Boston hem igen kommer Hugo och hela hans följe, som för andra gången varit med på Alström-konferens. Hugo syns i organisationens sidhuvud, andra person från vänster, i röd tröja och svarta glasögon. Jag fick rapporter som säger att det har varit riktigt glädjande dagar för Hugo. Trots att han är i det närmaste blind och döv tar han emot det livet bjuder honom.


Landön i dimma. Foto: Astrid Nydahl
Som alltid när en bok är tryckt, levererad och utskickad uppstår det en tomhet. En ekande tomhet inombords. Jag tappar förmågan att ta itu med nya arbetsuppgifter. Hoppas på många fina och varma dagar den närmaste tiden så jag både kan sitta med fika och läsning, och vandra med stöd av käppen vid havet. Det är välgörande, också som medicin mot tomheten och ledan.


lördag 21 maj 2016

En ny bok, och därtill en ny epilog


Foto: Astrid Nydahl
I torsdags anlände min nya bok Vardagar före sammandrabbningen från tryckeriet. En tredjedel av de förköpta exemplaren är nu utskickade, resten görs de närmaste dagarna. Alla bör ha fått sina exemplar senast i mitten av nästa vecka. Boken kan beställas med ett mail till thomas.nydahl@gmail.com och den kostar 300 kronor inklusive frakt.

Epilogen till den nya boken kommer här, för eventuellt intresserade:

1900-talet avlöstes inte av fred, samförstånd och grannsämja, inte heller i Europa. Väl en bit in i 2016 förstod vi mer än väl att såväl gamla som nya spänningar, motsättningar och konflikter inte bara skulle fortsätta utan också komma i andra och mycket blodiga former. Den islamistiska terrorn slet människor i stycken. Paris och Bryssel blev inte bara symboler för detta nya krig, de våldtogs också högst konkret och verkligt av medlemmar ur den dödskult som kallar sig Islamiska staten. Samma dödskult har de senaste åren spridit död och förintelse i de av krig redan djupt splittrade och söndertrasade nationerna Irak och Syrien och åstadkommit väldiga påfrestningar för Europa i form av omfattande flyktingströmmar. Redan försvagade och bräckliga nationer som Grekland har fungerat som en akut mottagningscentral, medan människoströmmen norrut huvudsakligen haft Tyskland och Sverige som mål. Vad denna situation orsakat är väl känt för oss alla.

Man behöver inte nödvändigtvis vara pessimist för att ana vart allt detta pekar. Men vårt land har inga verkligt seismografiskt begåvade intellektuella. I alla fall inte av den karaktär jag velat visa på hos andra, numera legendariska författare och intellektuella. Det är inte utan att man gärna uppfattar de ”kulturkrig” som pågår i vårt land som både futtiga och enfaldiga. Det som är mest beklämmande är att svenska folkets läskunniga individer i första hand tycks intressera sig för den sortens trycksaker som huvudsakligen är skvallerinriktade och av föga betydelse eller varaktighet. Men om man deklarerat att vi åter står vid den kulturradikala relativismens portar får det konsekvenser också för vår förmåga att vårda och värna demokratin och dess uttryck för fri och medborgerlig anda. 

Omslagets fram- och baksida till nya boken. 


Richard Swartz skrev mycket träffande om detta i DN den 26 mars 2016: ”Bara demokratin kan erbjuda en bokstavligen gräns- och ändlös gemenskap: det är den franska revolutionens liberté som gör det möjligt, som löser familjens, klanens och nationens människor från deras band och förvandlar dem till fria individer, till personer som kanske aldrig ens kommer att träffas, ofta förenade av inte mycket mer än sin demokratiska övertygelse. Den demokratiska staten är något så motsägelsefullt som en gemenskap av ett otal enskilda individer.”
Det vi är vardagsvana vid är kanske det som vi allra lättast förlorar. Om vi tar de demokratiska uttrycken, som yttrande-, tanke- och tryckfrihet, för givna ökar risken att alla som vill en despoti förr eller senare får som de vill. Just för att vi inte vakat över dem och för att vår egen längtan efter en okomplicerad frihet och vardag gör oss mer eller mindre blinda för hoten. På samma sätt blir en oklok regeringspolitik förr eller senare konfronterad av starka sociala krafter som i sina motsättningar snabbt går från argumenterande till fysiskt våld. Det är denna process som den tyske författaren Hans Magnus Enzensberger redan på 1990-talet karaktäriserade som ”lågintensiva inbördeskrig”. Vi har sett den öppna avgrunden i Europa många gånger. Vår egen tid sänder dagligen ut signaler om att det är dags igen. Om ett folk känner sig förrått och lurat av den politiska och ekonomiska makten tar det – det lär oss historien – saken i egna händer och allt som varit fredlig vardag blir blodiga epoker.

Som så ofta finner jag hos E.M. Cioran några rader som får avsluta denna bok. I Sammanfattning av sönderfallet från 1949 skriver han:
”Det är medelmåttigt att förkunna dogmer mitt i försvagade tidevarv där varje dröm om framtiden tycks vara delirium eller bedrägeri. Att gå framåt mot historiens slut med en blomma i knapphålet – den enda värdiga hållningen när tiden rullas upp.”