tisdag 19 september 2017

Viktor Orbán talar "kristet". Den grundläggande frågan, av vilken annat avgörande beror

En gammal ungersk grund att bygga på?
Lyssna nu till detta tal och ställ er själva och era vänner den enda verkligt grundläggande frågan: Är det ett kristet Europa vi vill ha, bevara eller återskapa? 

Jag har redan mitt svar, det vet ni som följer mig. 

Det svaret lyder kort och gott: Nej, det är det inte, utan rakt tvärtom ett sekulariserat Europa, ett Europa där religioner varken har makt eller inflytande. Orbán talar. Vi ställer grundfrågan. Bara om vi förmår ställa den kan vi formulera en framtid.

Hur sedan förhålla sig till följdfrågan om folkvandringen från Afrika, Mellanöstern och Asien? Den är mycket viktig. Men den beror ytterst av svaret på den grundläggande frågan. 





Massa eller människa, kollektiv eller individ. Information om min nästa bok

Foto: Astrid Nydahl
Senare i höst ger jag ut en ny bok.

Den ska heta Ett huvud är mer än fyra hundra struphuvuden och ha underrubriken Anteckningar och dagböcker från Östersjökusten.


Valeriu Marcu (1899-1942)
Man kan förstås tycka att det är en konstig titel på en bok. Men det är det inte. Titeln är hämtad från den rumänske författaren Valeriu Marcu 1929. Han levde mellan 1899 och 1942. Judisk man på flykt genom Europa och de sista åren bosatt i New York, han stod Ernst Jünger nära under sina år i Berlin och var hans brevvän livet ut. Marcu skrev också en biografi över Lenin, Il Dramma del Dittatore Bolcevico. Med tanke på biografins titel är det inte svårt att förstå vilken infallsvinkel han hade.


Elias Canetti (1905-1994)
Nå, allt detta om min nya boks titel, Ett huvud är mer än fyra hundra struphuvuden. Poängen med dessa ord är enkel: en enda människa, en enda individ, och hennes tankar, betyder mer än fyra hundra människor som står och skriker i en massa. Demonstrationsmassan. Våldsmassan. De totalitära ismernas massa. De representerar "bara" en farlig idé, vilken de ofta är redo att gå i döden för. Elias Canetti var en av de stora som skrev om ämnet, bland annat i sin bok Massa och makt, som finns med bland ämnena jag skriver om.


Massa och makt. Foto: Thomas Nydahl

Kollektivismen är farligare än individualismen. Alltid. Den enskilda människan kan fortfarande hävda sitt oberoende och sin frihet. Det är den människan jag själv vill vara och texterna i den nya boken reflekterar väl denna hållning. Mot kollektivt hysteri, maktutövning och förtryck. För den enskilda människans rätt att tänka, skriva och handla utifrån en övertygelse och en moralisk-politisk inre kompass.


Bokens omslag
av Astrid Nydahl
Man kan säga att den nya boken ansluter till en hel svit tidigare utgivna, med titlar som Inre frihet, Solitär i nyspråkets tid, Långsamhetens nej, Kulturen vid stupet under det senaste årtiondet. 

Boken går nu att förboka och förbetala. Det innebär som tidigare ett lägre pris: 225 kronor inklusive frakt.

Om man köper boken när den levererats från tryckeriet senare i höst kommer priset att var högre: 275 kronor inklusive frakt.

Beställer gör man med ett enkelt mail till thomas.nydahl@gmail.com

Ur bokens reklamtext citerar jag:
Ni som läst mina tidigare böcker kommer att känna igen er. Det är förstås en bok där högt och lågt ryms på samma villkor. Det handlar om politik, kultur, historia och vardagar vid Östersjö-kusten. På samma sätt penetrerar jag frågor som har att göra med välfärd, invandring, islamism, vänster- och högerextremism, de totalitära ideologierna på politikens och religionens område, viktig litteratur från skönlitteraturens pärlor till facklitteraturens brännande ämnen.

Välkomna med beställningar! 

Teknisk information:

Boken trycks på bästa papper med ett vackert, läsvänligt typsnitt. 
Den är linnetrådsbunden för långtidsbruk, inga sidor lossnar eller ramlar ut.
Omslaget trycks i fyrfärg med matt lack.

Korrekturet når mig i månadsskiftet september-oktober.
Inköp av vadderade bokkuvert och porton sker kommande veckor. Därefter namnetikettering av kuverten.
Garanterad leverans till beställare före jul.

Bokens förord går att läsa redan nu, klicka här.

Har du fler frågor så bara hör av dig.

måndag 18 september 2017

Veckans första dag, hösten i antågande... och nazister marscherar mot döden medan islamister spränger

Foto: Astrid Nydahl
Det finns dagar som kraftfullare och myndigare än andra säger oss att hösten nu är i antågande på allvar. Söndagen, med all sin ljuvliga prakt i form av klarblå himmel, spegelblankt havsvatten och mot kinden värmande solsken, blev just en sådan dag. 

Foto: Astrid Nydahl

Det som talade emot ljuvligheterna kom redan mycket tidigt. Halv fem på morgonen låg dimman tät över nejden. Lite längre fram tog Astrid kameran med sig ut och började dokumentera skönheten. Den här veckan får börja med några exempel. Resten av bilderna är så vackra att jag kommer att använda dem framöver. Önskar alla er läsare en någorlunda uthärdlig vecka, trots att Helvetet hela tiden bankar på Europas portar.

Eller som Hynek Pallas formulerar det: 
"Minnet (är) alltid kort när det gäller fascismen. Det ligger i vår natur att sedan andra världskriget placera denna i en apolitisk sfär, i den absoluta ondskan. Vilket gör att många struntar i fascismen när den inte syns. Ändå blundar (hoppas?) lika många när nya organisationer dyker upp. Som om nazistiska grupper inte var hatbrott i sig: deras mål är folkmord..."
Hur kan det komma sig att såväl nazister som islamister kan promenera omkring obekymrat på vårt lands gator och torg? Har vi efterkrigstida människor ingenting förstått? Nöjer vi oss med okunskapens väg till mänsklig lycka och trivsel? Då är det i så fall riktigt, riktigt synd om oss.


Foto: Astrid Nydahl


Då är det dags för en uppdatering: Anita Goldman skriver klokt idag i DN:
”Vi varken får eller kan väga in symbolfrågor när vi ger tillstånd”, säger chefen för Göteborgspolisen som svar på kritiken över att nazister ges tillstånd att marschera genom centrala Göteborg och alldeles invid synagogan på självaste jom kippur, den mest heliga dagen i den judiska kalendern (29-30 september). Efter protester och JO-anmälningar har polisen i Göteborg nu producerat ett flygblad där de uppmanar nazisterna att inte demonstrera taktfast med fanor eller gemensamma hälsningsrop, ”som vid en samlad bedömning skulle kunna kopplas till demonstrationsformer och uppträdande vid nationalsocialistiska demonstrationer under 1930- och 1940-talen.”Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta. Vad vill polisen att jag skall ”koppla till” när nazisterna marcherar förbi den synagoga som är så starkt förbunden till min uppväxt i Göteborg? Kanske till Sverige 2017, där judar skall sitta och huka av rädsla och obehag i synagogan på jom kippur. Tycker Göteborgspolisen att de inte skall vara rädda för att polisen är där? En polis säger att ”det handlar om att reducera brott innan dessa begås.” Som om nazismen i sig inte är ett brott mot mänskligheten.

söndag 17 september 2017

Edward Abbey: Desert Solitaire

Foto: Astrid Nydahl


”Fattigdomen är ett tillstånd vars dygd heter storsinthet.” (Albert Camus, ur Anteckningar 1942 – 1951, i översättning av Anders Bodegård).

Min vän Per Helge är en kännare av nordamerikansk poesi och filosofi. Hans vandringar i litteraturen och rent fysiska färder i geografin, från kust till kust, har skänkt honom ett överdåd av litterära skatter att ta med hem till Sverige. Per letar upp det som finns ute i det stora landet, det som för det mesta inte funnit vägen till den postmoderna kultureliten i New York eller Stockholm, och framför allt inte till lastpallsstaplarna på varuhusen i Europa. Hans bok Mellan Prärien och Evigheten är ett av flera exempel på hur han, vid sidan av översättningar av nordamerikanska poeter, sprider och förmedlar det han upptäckt.

Jag har varit så privilegierad att jag fått smakprov från skatterna. Han har tipsat om enskilda böcker och hela författarskap, och en del har jag köpt hem. Edward Abbeys Desert Solitaire - a season in the Wilderness fick jag av honom i julklapp 2008, ett vackert tummat och gulnat pocketband som säkert studerats flitigt av någon tidigare ägare.

Jag tyckte så mycket om den att jag köpte Confessions of a Barbarian som är ett urval av hans dagböcker - från 1951 till 1989 - gjort av David Petersen och med originalteckningar av Abbey. Jag snappar upp några pressröster: “The Thoreau of the American West” och “A precious figure in our lethal times”.

Jag hade förstås inte behövt några pressröster för att förstå att jag här hade några hundra sidor guldkorn. Det räckte att Per hade rekommenderat honom och jag funnit det jag snusat lite på tillräckligt tungt för att jag skulle ägna honom seriös läsning. Det är ju så många som i dag blir jämförda med Thoreau - eller som i sina verk ständigt refererar till honom - att man inte kan stirra sig blind på det. Själva referensen är inget kvalitetskriterium. Men Edward Abbey står på egna ben. Vingligt ibland, men han står förankrad i något man inte kan läsa sig till på universitet.

Det finns två sidor hos Abbey. Den ena hade varit mig övermäktig. Nämligen att rent fysiskt försvinna ut i vildmarken. Att sova där under himlen och stjärnorna. Jag är gärna ensam, men så pass civilisationsanpassad (och/eller -förstörd) att jag vill ha tak över huvudet. Den andra sidan är den jag vill försöka lära mig av: att stå fri från institutioner, media, makt, att inte låtsas att den egna rösten är något annat än just det. Att aldrig tala i någon annans namn. Jag är mer än trött på alla dessa som talar för “folket”, “motståndet”, “konservatismen”, “vänstern” eller något femte. Det räcker ju att skrapa med en fingernagel för att sådana kollektiv ska krackelera. De håller inte ens inåt.

När två människor bildar en organisation går det bara en kort tid innan de delat sig i två fraktioner som bildar var sin ny organisation. Det är ingen tillfällighet att små folk som judarna och albanerna har ordvitsar om det förhållandet. Jag vägrar inlemma mig i sådant. Mina sex årtionden på jorden har fått mig att se det fåfänga i varje sådant försök, politiskt eller ej.

När jag en dag i stark motvind cyklade till Kristianstad kände jag hur pendelrörelsen grep mig. Ensam utmed fälten fick jag nästan för mig att sjunga, så skönt det var. När jag kedjade fast min cykel inne i centrum var det med en känsla av misstro. Korvgrillande idrottsföreningar har jag fått nog av, skrålande gatumusikanter med. Att min förra cykel stals finns i mitt medvetande hela tiden. Inga långa rundor utan cykeln inom synhåll.

Jag uträttade mina ärenden, köpte två croissanter och två frallor, drack en halv flaska vatten och cyklade hemåt igen. I höjd med Centralsjukhuset tog jag av inåt baksidan och vidare genom koloniområdet där de små stugorna lyser i försommarsolen. Hela vägen längs med de nakna fälten kom sången tillbaka till mig. Den gör det när spektaklen inte hörs eller syns. Den inre sången kräver en mild vind och vajande buskage.

Hemkommen tog jag fram Abbey. Jag fäste mig redan vid förordets avslutande meningar där han understryker att boken inte ska misstas för något slags reseguide, för att sedan citera Neruda:

Give me silence, water, hope
Give me struggle, iron, volcanoes

När jag läser Abbey, eller någon annan solitär, så är det inte för att ansluta mig till någon “skola” eller “rörelse”. Jag läser honom som jag alltid läser: i hopp om att lära något, i hopp om att finna en visdom jag kan försjunka i, eller rentav bara för att jag ser en stor glädje i att läsa en bok som hans. Det är en enda mänsklig röst som talar till mig, inte ett kollektiv.

Dagböcker är alltid intressanta. Det är en litterär genre som lockar mig både att läsa och att själv skriva. Det urval av Abbeys dagböcker som finns i Confessions of a barbarian är inget undantag. Här får man inte möta en man som vill putsa på bilden av sig själv. Snarare tvärtom. Han kan leda tankarna till snuskgubben Bukowski, men hos Abbey finns ett filosofiskt djup. Ändå får man se en man som dricker hårt, sviker kvinnor och beter sig rätt så illa. Men det som intresserar mig är hur han som författare förhåller sig till den industriellt fungerande kulturvärlden.

Den 22 mars 1988 skriver han:
“Till Denver nästa vecka för uppläsning, talk show, intervjuer och mottagningar – hela denna trista och motbjudande fars av den publika författaren. Varför deltar jag i detta nonsens? Fåfänga. Pengar. Men är det värt det? Nej. Jag svär att detta är sista gången. Trötthet. Utmattning. Jag är hjärtligt trött på att skriva, sätta, redigera, recensera – hela denna korrumperade och ruttna litterära värld.”
Till sina amerikanska kollegor säger han några veckor senare:
“Vilket fegt och ryggradslöst pack ni är (….) ni litteraturens uslingar!”
När det gäller hans egen plats i den litterära offentligheten svävar han inte på målet:
“Det är bättre att skriva sanningen för en liten publik än att komma med lögner till den stora.”
Det är just den vägen jag själv vandrat, först utan att ens ha reflekterat över det och sedan allt mer medvetet. Att vara så sann som möjligt i det skrivna och publicerade är viktigast av allt, också när det innebär att jag som författare blir stämplad som olika typer av fiende. Jag som en gång i tiden uppmanades att åka till Sibirien kallas i dag högerextremist. Att bli det man själv föraktar i andra människors ögon är först tungt. Sedan tar realismen över och man inser att just de stämplarna är priset man betalar för att vara sann. Då finns det inte längre någonstans att gömma sig. Om det finns mer att säga vet jag inte. Det enda jag verkligen vet är att tvivlet ansätter mig allt oftare, allt starkare, i takt med att jag fördjupar mig i forna tiders kontroversiella författarskap och enskilda verk. Det som överlever är ju inte stämplarna som sattes på dem utan på det de verkligen tänkte och skrev.

lördag 16 september 2017

The Savage Rose: Woman & ett minne från Montmartre Jazzhouse i Köpenhamn

Nya cd:n med Savage Rose
Det kanske minst danska av alla danska samtida band heter Savage Rose. Det är ytterst välbekant. Sångerskan Annisette har haft sin magiska röst i ett helt vuxenliv. Gruppens historia kan man läsa här. Den är inte mindre magisk på nya skivan. För att kunna höra ett spår där får vi vända oss till Woman, och därför stå ut med en hel kavalkad av pk-bildsättning. Man kan blunda och bara lyssna.



En tidigare sång, Wild Child, kan man se och höra i en konsertinspelning, jag rekommenderar den:




Det är naturligt om vän av ordning nu frågar sig varför jag lägger ut detta. Förklaringen är mångbottnad. För det första har jag sedan tidigare tonår, gruppen debuterade på 1960-talet, följt Savage Rose, köpt deras skivor, njutit Annisettes sång, för det andra har de varit intimt förknippade med det som en gång i tiden var en vänsteraktivists kulturella referensramar och syn. Det märkliga däremot är att de hela tiden varit värda uppmärksamhet, också många och långa år efter den epoken. Ja, jag talar i egen sak. Det gör man i en blogg, där den personliga rösten alltid är viktigare än massbeteendet (det är därför min kommande bok heter Ett huvud är mer än fyra hundra struphuvuden).


Foto: Astrid Nydahl
Bandet har också haft några av dansk musikkulturs allra största som medlemmar. Jazztrummisen, den riktigt tunga medlemmen, hette Alex Riel. Honom plåtade Astrid på Montmartre när vi var där och lyssnade till en saxofonist från New York, Tivon Pennicott (och som ni ser var rörelsemönstret minst sagt intensivt).


Andra medlemmar var Anders Koppel och hans broder Thomas Koppel. Anders dog 2006 och utan hans ledarskap blev ansvaret Annisettes. Allt om gruppens dåvarande och nuvarande medlemmar kan man läsa här.

***

Och om jazzkonserten, som var en minnes- och hyllningskonsert till Dexter Gordon, skrev jag redan vid hemkomsten, men texten publiceras för första gången här:

Vi hade stöd för benen, våra steg var inget att yvas över. En utfärd med handikappades stödgrupp, en käpp och ett armstöd.
Vi gick vägen ner, trapporna upp, bussen in och tågen av.


Foto: Astrid Nydahl

Allt vi visste var att Tivon Pennicott väntade på oss i en gränd, bara några meter från Gothersgade.

Dexter Gordons änka talade till oss. Hon talade över tid och rum och berättade vad Köpenhamn betytt för honom. 

”Many of Gordon's peers gravitated to Copenhagen, Denmark, a city full of jazz clubs, thick with talent, and with a public hungry to hear this new form of American classical music. In every way imaginable, life in Copenhagen was easier for Gordon. He had access to a deep pool of talented players to collaborate with, many of them on — or nearly on — his level. Plus, Europeans generally viewed jazz musicians as the artists that they were and felt themselves to be, not as purveyors of youth-corrupting race music, as was the case in some parts of the U.S. While in Copenhagen, Gordon was able to record continually. He was lucky in that regard.”

Pennicott lyfte honom över tidsgapet, han stod där nu på scen, mitt i september en mycket varm kväll med oss vid borden. Han hade med sig veteranerna, denna kväll kallade de sig The Great Danes; Alex Riel, Mads Vinding och Søren Kristiansen. Vi åt till deras musik,vi drack till den, vi rördes och fötterna följde rytmen som tårarna följde melonkolins mollackord.

På stan dagen efter, andra amerikaner på besök. En kvinna, vars tröja säger: ”Work hard, dream big”, jag tar det till mig men konstaterar att de stora drömmarna är en selfie på Rådhuspladsen och en guide med paraply.

Espresson dricker vi ur pappersmuggar. Utan den hjulförsedda resväskan stannar turistindustrin. Välmående duvor i rännstenen kuttrar som klichéer, paraderna av turister, klädda som klichéer även de.

Är musikens inre rum och källare äkta trots fukten och de pustade fasaderna oäkta? Inga frågor är lätta, oavsett hur de ställs. Köpenhamn slungade oss denna kväll tillbaka till 1971. Dexter Gordon spelar på Montmartre. 2016 står Tivon Pennicott där, det är den första hyllningskvällen till Gordon. Poesin är ibland lika enkel som ett glas vin eller en väl tillagad måltid. Poesin kan inte bortförklaras, den finns allra längst inne i de vrår som kan kallas mänskliga.