fredag 3 juli 2015

"Fascist" eller verklig fascist?

I essän "Vem är inte fascist" skriver Paul Gottfried:

Paul Gottfried
Mussolini åberopade ”det latinska” som kärnan i Italiens nationella identitet, och i den utsträckning han hoppades kunna återskapa ett italienskt imperium, såg han det som en återvändo till deras romerska förflutna. Denna strävan att återgå till sin forna storhet var ett återkommande fascistiskt tema, tillsammans med återuppbyggnaden av en social hierarki som skulle anpassas för nutida behov. I kontrast till detta motiverar de neokonservativa sin politik genom att hävda att den bidrar till att frigöra bakåtsträvande samhällen från traditionens bojor. De vill göra andra folk mer som senmoderna amerikaner – konsumtionsinriktade, individualistiska, och fria från patriarkalt förtryck. Denna distinktion är inte ett försök att rättfärdiga vare sig nationskänsla eller den expansionistiska utrikespolitik som den kan leda till. Den poängterar helt enkelt skillnaden mellan olika saker.
John Lukacs
Historikern John Lukacs har gjort iakttagelsen att alla jämförelser mellan tysk nazism och latinsk fascism slutgiltigt bevisat att det inte fanns någon generisk fascism. Lukacs uttalande är till hälften sant. Det existerade en stor klyfta mellan nazismen och den latinska traditionen av auktoritarism, i vilken fascismen var en kontrarevolutionär rörelse som låtsades vara en radikal revolutionär kraft. Trots en eventuell konvertering av vissa latinska fascister till Hitlers mordiska och totalitära projekt, var de två inte samma sak, och de flesta nazistiska kollaboratörer i ockuperade länder var inte övertygade fascister utan snarare opportunistiska politiker eller militära regeringar som var villiga att samarbeta med Tredje riket så länge de själva tjänade på det. Ändå fanns det en generisk fascism, och den var latinsk, korporativistisk och auktoritär och innehöll en mystisk nationsuppfattning. Denna fascism var långt mindre radikal och mindre expansiv än den tyska nazismen. Den sistnämnda hade lånat organisationsmodeller från fascismen men också från det socialistiska experiment som just då pågick i Stalins Ryssland.
Jag är inte alldeles säker på att Gottfried alltid har rätt, men här gör han iakttagelser som är ytterst väsentliga. Inte minst för svenska läsare tror jag att han har något väsentligt att säga. Så länge "fascist" och "nazist" här hemma används som skällsord utan egentlig bakomliggande kunskap eller insikt behöver vi läsa essäer som denna. Utan att instämma i allt menar jag att Gottfried här pekar på något ytterst väsentligt, nämligen det som utgör skillnaden mellan verklig fascism - och vad den konkret innebar också i relation till "Hitlers mordiska och totalitära projekt" som det står i texten, och fascismen som moderiktigt skällsord. Ser man inte den skillnaden är man antingen okunnig eller blind, eller båda delarna.

Ivar Harrie: Tjugotalet in memorian

Ivar Harrie




I present fick jag av gamle vännen Per Helge en bok utgiven 1936, Ivar Harries kröniketexter Tjugotalet in memorian. Bokens texter hade tidigare publicerats i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, vars redaktör Torgny Segerstedt fått just det exemplar jag nu har, med en vackert handskriven dedikation från Harrie till Segerstedt. Det rör sig om två mycket viktiga herrar. De stod på den barrikad som bräckligt restes mot det nazistiska tyranniet. Segerstedt kom att bli en legendarisk man i det avseendet.

Torgny Segerstedt
Harries bok tar sin början 1914 och sträcker sig fram till 1933 då Hitler säkrat sitt grepp över Tyskland. Lars Lönnroth skrev 2008 om Harrie:
"Han förväntades en dag bli professor men blev i stället kulturjournalist i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, där han under beskydd av Torgny Segerstedt kämpade mot nazismen och gjorde sig känd som kulturradikal idédebattör och humanistisk folkbildare.
På 40-talet blev han för en tid kulturredaktör i Dagens Nyheter men övertalades 1944 att bli chef för den nystartade Expressen, där man ansåg sig behöva en humanistisk kulturpersonlighet som ansikte utåt. Man ville åstadkomma en ”respektabel” motvikt till den garvade journalisträven Carl-Adam Nycop, den man som i allt väsentligt bestämde vad som skulle stå i tidningen. Ivar Harries inflytande begränsades i praktiken till ledaravdelningen och kultursidan.
Att han där gjorde en aktningsvärd insats glöms i dag ofta bort, men detta lyfts nu fram på ett utmärkt vis av idéhistorikern och pressforskaren Kristoffer Holt i doktorsavhandlingen Publicisten Ivar Harrie. Ideologi, offentlighetsdebatt och idékritik i Expressen 1944–1960. Holt uppehåller sig särskilt vid Harries insatser i frågor som gällde yttrandefri­heten och inställningen till totalitära ideologier som nazism och kommunism under krigsåren och det efterföljande kalla kriget. Men han beskriver också hur Harrie, trots sin vänsterliberala radikalism, kämpade för ett kulturkonservativt bildningsideal som var dömt till undergång i efterkrigstidens Sverige."
Harrie tecknar i sin bok en bild av Sveriges politiska, kulturella och litterära klimat. Med särskilt stort intresse läste jag kapitlet om de svenska arbetarförfattarna, men också om det som föregick män och kvinnor som Ivar Lo-Johansson, Moa Martinson, Josef Kjellgren och alla de andra, och där diskuterar han särskilt den generation som enligt Harrie verkade i en epok då bildningen fortfarande dominerade, de så kallade 80-talisterna, med namn som Oscar Levertin och Axel Lundegård. Harrie menar att de stod sist i denna bildningens tradition. Sedan bröts "det akademiska enväldet" då autodidakterna tog över. Han nämner som exempel på framgångsrika bondsöner Ola Hansson och Erik Axel Karlfeldt. Harrie har roliga etiketter att sätta på andra i denna generation. Fröding kallar han "deklasserad bohémien". Selma Lagerlöf och Verner v. Heidenstam
"stamma visserligen ur gammal överklass, men äro icke studenter, utan autodidakter i ordets trängre mening - deras egentligaste bildning är icke förmedlad eller stödd av några akademiska institutioner."
Genom kulturen får vi hos Harrie lära känna ett Sverige som sedan tidigt 1900-tal befinner sig i radikal och dramatisk omvandling. Det som skulle komma att kallas Folkhemmet hade där sitt ursprung och med en växande socialdemokrati kom begreppet att tjäna som ursäkt för ett bestående klassamhälle. Ivar Harrie ser dock det omedelbara hotet mot sådan social ingenjörskonst i nazismen. I slutkapitlet Anno 33 skriver han:
"Här resoneras det överhuvud inte längre, här bara marscheras. Bataljonen på marsch har alla rättigheter, mannen i ledet inga utom den svindlande höga att få offra sig... För vad? För ledaren. Och vem är han?"
När Harries bok utkom 1936 fanns förstås inget facit. Men det fanns förfärande förspel ute i Europa. Efter att Franco störtat den valda regeringen blir Spanien offer för inbördeskriget. Tyskland återtar Rhenlandet. Italien under Mussolini annekterar Abessinien. Stalin inleder de blodiga processerna mot Trotskijs anhängare. Var och en av händelserna pekade fram mot den våldsamma sammandrabbningen och de obegripligt omfattande folkmorden. Förintelsen och Gulags hela vidd. Det sönderbombade Europa. Tyrannernas uppstigande på makten i vart och ett av de ockuperade länderna, en epok som kom att vara från 1945 och ända in i början av 1990-talet.

Man kunde, och det gör förstås Harrie, se vad som väntade i det som redan pågick. Men han kunde nog inte föreställa sig vad Hitlers regim skulle ställa till med. Kunde någon det? De som anade höjde sina röster. De flesta tystades. Men Harries uppdragsgivare Torgny Segerstedt lyckades de inte helt tysta. 1933 skrev han i sin tidning, GHT:
"Att tvinga all världens politik och press att sysselsätta sig med den figuren, det är oförlåtligt. Herr Hitler är en förolämpning."
***

Det blåser en liten men historisk vind när jag öppnar Harries bok. Lite märkligt är det att veta att den tidigare stått i Torgny Segerstedts bokhylla.


Tillbaka i barnfängelset. Fragment ur Malmöboken

Fredag och några fragment ur Malmö-boken. Hoppas på er förståelse, men nu orkar jag inte mer för den här gången. Jag stänger dörren till det förflutna och börjar skriva resten av boken när jag tycker att det möjligen kan fungera igen.

Bulldogen på Lorensborg. Foto: Astrid Nydahl


Mina första 30 år levde jag i Malmö. De sex första, min barndom, levde vi på Sevedsplan, adressen var den numera fruktade Rasmusgatan. Ett år före skolstart kom vi till den nybyggda stadsdelen Lorensborg. Skolåren levde jag där i vår intakta familj, två vuxna och fyra barn. Året jag fyllde 17 flyttade jag in i en omodern, billig lägenhet på Jöns Filsgatan (Gamla Väster), tillsammans med min vän Claës. De tumultartade åren där ledde mig rakt in i mitt eget familjeliv. Året jag skulle fylla 21 blev jag pappa och vårt gemensamma första hem blev en tvårummare i Motetten, längst ut på Lindängen, på trettonde våningen, en fasansfull höjd för mig men med en fantastisk utsikt som klara dagar sträckte sig till Danmark.

Vår första familj växte snabbt, vi levde också på Nydala i vår första bostadsrätt, flyttade till en gammal statarlänga vid Marsvinsholm utanför Ystad, återvände till Malmö för sex år på Bellevuegården. Birgitta var gravid med vårt fjärde barn när vi lämnade Malmö för gott. I ett minimalt gammalt hus utanför Tollarp blev vi ödemarksmänniskor i den meningen att vi för alltid brutit upp från den stora staden. Jag hade lovat mig själv att aldrig mer bo i en lägenhet. Det enda jag behövde och begärde var tystnad, frid och långt till grannar. Så kom livet att levas.

Han gjorde den arga hunden 1959. Jag var sju år när jag mötte den. Foto: Astrid Nydahl

Vi fick sex barn tillsammans. 1991 lämnade jag familjen, men bosatte mig i samma lilla by. Allt gick i riktning mot ett allt mer ödemarksliknande liv. Ekerwald säger att den drömmen ”tycks vara en universell mänsklig belägenhet.” Ändå har jag inte lyckats förverkliga den så som jag innerst inne velat. Ölands södra Alvarsmarker har hela tiden varit mitt mål. Att få skära av de sista banden med det som också här utanför Kristianstad är lantligt men mycket nära staden.

I takt med att de kroniska sjukdomarna gett sig till känna har också det målet tett sig alltmer ouppnåeligt. Kan man utan bil eller andra transportmedel leva i ett landskap som 9 månader om året saknar varje form av kollektivtrafik och anslutning ens till butik och vårdcentral? Det är ju så det ser ut söder om Mörbylånga. Enda chansen att komma någonstans är att följa med skolbussen mycket tidigt på morgonen (och inte kunna komma hem förrän den kör barnen tillbaka på eftermiddagen).

Drömmen om Öland. Foto: Astrid Nydahl




Ett flyktförsök gjorde jag för 2003, då jag hyrde ett torp mitt inne i skogen, precis över länsgränsen in i Småland. Det började bra men rätt så snart drabbades jag av klaustrofobi. Inte någonstans kunde man se en horisont, det var skog, skog, skog vart man än vände sig.  Även om jag vid två tillfällen fick sitta på trappan i höstmörkret och se en älgko och hennes kalv stå och äta äpplen, vilket för mig var en sensation, valde jag att flytta tillbaka till den lilla byn.

 Här lever jag nu med samma dröm varje dag. Så länge dörren är låst och jag får vara ifred för samtidens buller går det bra. Men innerst inne bultar alltid ödemarksdrömmen och den tar fysisk gestalt i bilder från södra Öland. Kanske får jag sluta mitt liv i den drömmen. På flykt har jag alltid varit, men någon gång måste flykten upphöra.

I bästa fall stannar jag då i drömmen och minnena.
Hur jag än vrider och vänder på vuxenlivets minnen är det alltid Tormestorp som dyker upp. Varför skickades vi Malmöungar dit? Vilka var våra synder, hur skulle de sonas? Jag begriper det fortfarande inte, men minnena är skarpa som kristaller. När jag läser Thomas Bernhards Ett barn, så läser jag också mitt eget minne:
”Det så kallade rekreationshemmet var emellertid i själva verket inte något sådant utan ett hem för svåruppfostrade barn, som jag vet nu, efter ett besök över fyrtio år senare… Min olycka var att jag redan första natten blev avslöjad som sängvätare.”



torsdag 2 juli 2015

Vem sa att Malmö är en arabisk stad? Nytt avsnitt ur Malmö-boken under arbete

Också idag bjuder jag er på ett litet avsnitt ur boken om Malmö. Jag skriver inget på boken just nu, men samlar alla de minnen som bilderna och besöket i tisdagslockar fram. De är många. Promenaderna på Bellevuegården där jag levde min familjen (vi hade då tre barn) under sex år övertygade mig om att den arabiska dominans jag tidigare mest förknippat med Möllevången och andra kvarter i södra innerstaden nu också var tydlig där ute. Vi var de enda svensktalande som besökte biblioteket den stunden, de övriga talade arabiska med varandra.

Stadionkyrkan på Bellevuegården. Den ersatte Missionsförbundets gamla kyrka i centrum, Betelkyrkan, när hela området Lugnet skulle rivas. I min Malmöbok skriver jag rätt så utförlig historik om detta eftersom mamma och mormor båda var Missionsförbundare (vilket förstås ledde till att jag själv blev medlem i ungdomsförbundet SMU och scout hos dem). Foto: Astrid Nydahl



I takt med en allt större inflyttning av arabiska familjer i Malmö började förstås också vitsarna och skämten om det komma. Men det var på största allvar som en ung irakisk kvinna svarade på reporterns fråga om hur det gick att anpassa sig i Malmö: "Det känns som hemma. Det känns som Irak eller nåt annat arabland. Jag trivs jättebra i Malmö." (Källan, 1:56 i inslaget, finns här)

Beroende på var man befinner sig i Malmö bör det kanske tilläggas. För den som lever i de rikare områdena syns det knappast något arabiskt. Inte heller för den som bara åker till Malmö för att sitta av åtta timmars kontorsarbete. Men för alla förorternas människor blir bilden genast tydlig. Det behöver inte alls vara de rikskända och vitt förtalade problemområdena, Rosengård, Kroksbäck, Lindängen eller något fjärde. Den arabiska dominansen är idag också stark i tidigare högstatusområden som Bellevuegården och Segevång eller Lorensborg. Man kan säga att dominansen är starkast i de kommunala bostadsbolagens bestånd. Men också de i allt högre utsträckning privatiserade fastigheterna på Rosengård, för att bara ta ett exempel, bebos idag av araber.

Den svenska flyktingpolitiken rymmer många paradoxer. En av dem är att man redan från start har betraktat det som en mänsklig rättighet att bosätta sig i de städer och områden där redan tjocka släkten från Damaskus, Bagdad eller Gaza bor. Det har inneburit extrem trångboddhet med fysiskt påtagliga problem som följd, inte minst i form av mögel och ohyra i de ständigt fuktiga och extrembebodda lägenheterna. Men det har också bidragit till en katastrofal gettoisering av Malmö. Klasskillnaderna som länge i modern tid varit stora i Malmö – industristadens mix av arbetarbefolkning och direktörsområden – har med denna utveckling blivit mycket större, men det självklara resultatet att stadens socialbidragskostnader slagit i taket sedan länge.

I min barndom sprang vi från Lorensborg över till Bellevue Gårds nyss slagna fält. Vi byggde kojor av halmen. Att de var livsfarliga att tända stearinljus förstod vi inte. Allvaret blottades när polisen kom för att tala allvar med oss och riva kojorna. Där jordbruksmarken var vårt områdes södra gräns finns idag bara bostadshus. Och söder om Bellevuegården finns Kroksbäck, det senaste riksbekanta området drabbat av skjutningar, anlagda bilbränder och planterade granater vid husen. Foto: Astrid Nydahl
En annan faktor, som med ojämna mellanrum redovisas i stadens tre dagstidningar, är den allt större svarta ekonomin, som ibland också växer i armkrok med den kriminella undre världen som inte sällan är etniskt organiserad. Besöker jag Möllevången eller hela den delen av Malmö, så får jag se hur detta ser ut till vardags. Visst kan jag klippa mig för en hundring och äta mig mätt för hälften. Men det beror ju på att alla dessa minisalonger och serveringar varken betalar skatt eller rimliga löner till sina anställda. Också i det avseendet är förhållandena rikt arabiserade.

Den viktigaste faktorn är kanske ändå islamiseringen, med allt vad den innebär av segregerande livsmönster. En gammal frisinnad Malmöbo – han eller hon som är mer dansk än svensk i själ och hjärta – kan inte förväntas fungera i sammanhang där kvinnorna ibland täcker sig så extremt att det är burkans maximalism som gäller, eller där män varken tar kvinnor i hand eller tillåts samtala med dem om de inte är i manligt, vuxet sällskap. Den segregationen har sedan länge slagit sina kilar i Malmö. Den allt grövre antisemitismen – arabers angrepp på Malmös judar – är i huvudsak också en del av denna arabisering. Det som drabbar judiska familjer som levt i Malmö i många generationer är huvudsakligen ett exempel på en importerad filial till Israel-Palestinakonflikten.

Det går inte att undvika att se dessa karaktäristiska våldsutbrott och vardagsproblem, om man inte som stadens tongivande journalister väljer att blunda och skynda hem till våningen eller villan, från redaktionen där det redan är integrerat helvitt som gäller. ”Vi gillar olika” hette det från Aftonbladet. Och man kan inte tvivla på att de menar det. Saken är bara den att de själva lever under omständigheter som är helsvenska och aldrig någonsin varit i närheten av annan arabisk kultur än den de möjligen möter på en restaurang. På samma sätt blev Sydsvenskans kampanj ”Vi älskar Malmö” en parodi som fällde sig själv eftersom dödsskjutningarna fortsatte att skapa rädsla och otrygghet hos medborgarna.  Ingen godhjärtad propaganda kan överrösta den brutala verkligheten. Inte heller i Malmö.

onsdag 1 juli 2015

På Lorensborg växte pojkens kärlek sig större

Idag får ni ett kort avsnitt ur min kommande Malmö-bok. Avsnittet handlar om den tid i min barndom då jag förälskat mig i en av klassens flickor. Och det handlar om hur vi som familj kom från Sevedsplan till nybyggda Lorensborg.

Framför detta hus på Lorensborgsgatan stod jag med min cykel. Foto: Astrid Nydahl

Det gick mot kväll på Lorensborg. Gatubelysningen var tänd och rusningen till Systembolaget på torget var igång. Varje sen eftermiddag kom människor på väg hem från jobb på cykel eller promenerande sedan de hoppat av bussen i korsningen in om på bolaget för att handla hem det trösterika. Jag hade stått och tittat i radioaffärens fönster där de första Bang Olufsson-apparaterna skyltades. Gymnasieskolan inne i stan var slut för dagen. Själv hade jag inte kommit in, mina grundskolebetyg räckte varken för fack- eller gymnasieutbildning, och jag använde mina lediga eftermiddagar till att hänga runt torget på Lorensborg eller cykla min dagliga tur genom Pildammsparken upp i centrum. Jag cyklade söderut ner mot Hallingsgatan och Vendelfridsgatan och stannade nedanför hennes fönster. Som så många gånger förr stod jag där med cykeln när mörkret föll, jag såg att kökslampan var tänd och min förhoppning var att få se henne i fönstret.

Jag stod ofta där, också sedan jag börjat arbeta på Malmströms herrekipering 1969 och kommit hem sent på kvällen. Jag stod där i skydd av mörkret och ville se henne. Min kärlek till Eva var stor, jag hade förälskat mig i henne redan som sjuåring och under hela skoltiden var det hon som var föremålet för alla ädla känslor. Trots att hon inte fanns med i vårt tonårsgäng – det som i högstadiet bestod av Gunvor, Britt-Marie, Bo, Alf, Stefan och Per-Olof med olika utvidgade cirklar men alltid för få flickor – så fanns hon i mina tankar. Min allra bästa vän hette Karin, det var hos henne jag fick tröst och samvaro och många var de kvällar vi satt på hennes rum, lyssnade till Tamla Motown-artister.

Pappa, lillasyster och jag
Karin tröstade mig alltid i min sorgsna längtan efter Eva. Karin var den vän som stod för trygghet och värme, gänget stod i allt högre utsträckning för nymornad sexualitet, äventyr och dekadens. Det var i gänget vi utforskade vår kåthet, det var hos Karin jag fick tröst och det var i bilden av Eva min kärlek grodde. Att stå i skymningen med sin cykel och förlora tidsuppfattningen är, om inget annat, en hållpunkt för uppväxten: i den hittar jag mig själv, kan se hur jag såg ut och veta hur jag tänkte.

När jag står där med min cykel finns jag i den tiden och den kroppen påtagligt närvarande. Jag behöver inte låtsas, som skolbarn mellan 1959 och 1968, jag kan vara just den Thomas som började på Lorensborgsskolans lågstadium 1959, flyttade upp till mellanstadiet på samma skola men en annan skolgård 1962 och gick i högstadiet på Kronborgsskolan till och med 1968, då jag till skillnad från de flesta av mina skolkamrater kastades direkt ut i arbetslivet. De gick i allmänhet vidare till de fack- och gymnasieskolor där högre utbildningar erbjöds. Mina betyg räckte inte ens för en frisörlinje på Värnhemsskolan. Jag hamnade istället på Pripps bryggerier, där fabrikshelvetet snabbt blev en del av tillvaron, och den flydde jag redan hösten 1968 då jag fick anställning i Malmströms herrekiperings junioravdelning, därför att min pappa var chefsdekoratör i samma företag sedan många år. Så blev jag en del av vuxenvärlden medan mina gamla kamrater och Eva flyttades in i helt nya miljöer som fortfarande var skolans och kamratgängens.

Här växte jag upp. I den bortre ingången, Stadiongatan 53 B. Eftersom området är helt omgärdat av låsta staket kunde vi inte komma närmare än så här. Foto: Astrid Nydahl
Jag kom till Lorensborg 1958, sex år gammal, från Sevedsplan, där jag med mamma och pappa levt i en enrummare med kök. Min bror och jag delade där på en bäddsoffa i köket. När min syster Birgitta föddes hade mamma och pappa sparat till insatsen för en trerumslägenhet i det nybyggda HSB-område som låg längst söderut på Lorensborg. Vår adress blev Stadiongatan 51 i en ”liten trea” som de kallades, och mycket snart kunde vi flytta vidare till en ”stor trea” som var genomgående och hade fönster åt båda hållen i huset, på Stadiongatan 53. Där skrevs jag in i livet. Där övergick min barndom till ungdom och där formades jag som människa. När vi flyttade in var området fortfarande en byggarbetsplats. Marken var en lervälling och det fanns inga anlagda trottoarer, gräsmattor eller annat som kunde göra området attraktivt.

Härifrån, Rasmusgatan på Sevedsplan, flyttade vi till Lorensborg. Denna bild är tagen 1956, året före flytten. Mamma har min yngre bror i vagnen och jag själv går till höger. Privat foto.
Vi kom gående från Seved med lillasyster Birgitta i barnvagn, mammas och pappas förhoppningar var säkert mycket stora, äntligen skulle det bli plats till oss alla. Ingemar och jag fick dela ett rum, mamma och pappa fick eget sovrum (men bara temporärt, när min andra syster Carina föddes, flyttade de till en bäddsoffa i vardagsrummet). Jag minns mest min rädsla. Här fanns det inga människor jag kände och allt var främmande, stort och ekande tomt. Bara Bo Pärsson i huset mittemot femtiotrean hade jag träffat förut, när han som litet barn brukade komma och hälsa på sin kusin Tommy som också bodde på Seved. Men mitt enda bestående minne av honom var att han tagit en leksaksbil från mig i sandlådan.

Pappa och jag på Stadiongatan 53 B
Den väsentliga skillnaden mellan då och nu var att man inte betraktade Lorensborg som en ”förort”. Lägenheten vi flyttade till var större och ny. Det var det hela. Malmö var inte som nu en segregerad stad, på annat sätt än den alltid hade varit: de rika bodde i sina kvarter (vi visste att bortom Bellevuevägen tog deras revir vid) och arbetarklassen i sina. Villorna som låg utmed Lorensborg var lärarnas kvarter, medelklassens, de välbärgades. Vi själv bodde i områden där arbetarna och de lägre tjänstemännen hade sitt revir. Men också Lorensborgs lägenheter fanns i olika områden, hälften av dem var hyresrätter i det kommunala MKB, hälften bostadsrätter som ägdes av HSB. Alla mina vänner hade arbetare som fäder. Mödrarna arbetade i allmänhet inte utanför hemmet. Mammorna fanns alltid för oss efter skolan. De lagade mat, de stoppade strumpor, de gjorde de dagliga inköpen.


tisdag 30 juni 2015

Malmö - besök och skrivande

Stadiongatan 53, mitt barndomshem skyddat av stålstaket. Jag skakar galler och gråter för att jag inte ens får stå utanför porten till mitt barndomshem. Foto: Astrid Nydahl




Nej, jag trodde inte att det var sant. Stadiongatan 53, där jag växte upp, blev tonåring och en så småningom ung man, var nu en "gated community". Hur är det möjligt? Det var omöjligt att promenera i området. Allt var omgivet av staket.
Vi reste till Malmö i tron att jag skulle kunna flanera i mina barndomskvarter. Allt för den kommande Malmöbokens skull. Men så här ser det ut: staket och försök att slippa gangsterstaden Malmö. Jag förstår dem mer än väl.

Lorensborgs Köpcentrum. Då en samlingsplats. Nu en kombinerad pizzeria och utvidgad ICA-butik där man tagit bort alla de vattenvackra mosaikutsmyckningarna för krämarnas skull. Foto: Astrid Nydahl
Och två kvarter längre norrut, det som hette Lorensborgs Köpcentrum, där jag varje lördag köpte helgmat tillsammans med mamma. Skinka i tunna skivor till söndagens smörgåsar. Nu förstört, en spillra av det jag levde med.

Gamla matbutiken på Lorensborgs torg, nu "festlokal" av balkanmodell. Foto: Astrid Nydahl
Ja, vi var en heldag i Malmö. Det var fantastiskt. Det var förödande. Sorgligt. Vackert. Motbjudande. Arabiskt och annat inflyttat (restaurangen ovan ägs med all säkerhet av albaner, namnet indikerar det). Inte ett spår av det Malmö jag växte upp i. Det hade jag ju inte väntat mig heller. Däremot var det omtumlande att se att förvandlingen var så radikal.

Här bodde jag med familjen fram till 1982, Bellevuegården, då nybyggt och svårt att få en lägenhet i, nu ännu ett av Malmös "etniska gettton". Vi flydde därifrån till Tollarp. Foto: Astrid Nydahl
När vi vek in på Bellevuegården möttes vi av ett rejält gäng unga arabiska killar. De spände blickarna i oss och jag bad Astrid lägga ner kameran. När vi kommit runt hörnet på lekplatsen - kullen till höger i bild - stannade vi och hon tog sina bilder.

Resten kommer i min Malmöbok. Den lär utkomma i vinter. Kanske lägger jag ut några bilder till framöver. Med kortare texter ur bokmanuset. Men berättelsen har fått nytt liv. Tragiskt vibrerande liv. Malmöliv.

Bellevuegårdens bibliotek. Jag talade med den unga bibliotekarien. Hon mindes min barndoms älskade bibliotekarie Marie-Lousie och lovade att kämpa i fyrtio år till då jag skulle komma tillbaka på besök, 103 år gammal. Foto: Astrid Nydahl



Fördjupning: 
"Malmös budget är minst sagt intressant läsning. Nästa år räknar Malmö kommun med 17 miljarder i nettokostnader, vilket finansieras med 12 miljarder i egna skatteintäkter och 5 miljarder i kommunalt utjämningsbidrag. Ytterligare ca 5 miljarder går till landstinget i Skåne. Om Malmö vore ett eget land skulle det ha ett större strukturellt underskott än Grekland. På ytan kan delar av Malmö se ut att ha förbättrats, men det beror helt enkelt på att landets övriga skattebetalare generöst har finansierat dyra byggprojekt. Det var knappast självklart att Malmös ekonomi skulle förfalla så kraftigt. Staden har tvärtom Sveriges kanske bästa geografiska läge och andra fördelar. Med tanke på att Malmö fick en högskola 1998 och att Öresundsbron invigdes år 2000 hade många tvärtom förväntat sig att staden skulle blomstra på det sätt exempelvis Lund har gjort. I stället fortsätter Malmö sakta men säkert att tappa mark jämfört med resten av landet år efter år. Den centrala förklaringen till den dåliga utvecklingen i landets mest mångkulturella kommuner.
En några år gammal beräkning av SCB som inkluderade gränspendling visade att 79 procent av Malmös inrikes födda befolkning i arbetsför ålder förvärvsarbetar, vilket inte är långt från riksgenomsnittet. Bland den utrikes födda befolkningen i Malmö arbetade endast 54 procent. Utrikes födda som arbetar har dessutom lägre snittinkomst och betalar därför in mindre i skatt.
Om Malmö hade haft samma demografiska fördelning som övriga landet hade dess ekonomi sett helt OK ut. Till saken hör att den andra generationen i Malmö och övriga mångkulturella kommuner klarar sig mycket sämre, speciellt de med bakgrund från utanför Europa. I takt med att första och andra generationens invandrare blir en allt större andel av befolkningen eroderas därför skattebaserna gradvis. En av de mest oroväckande trenderna som har sopats under mattan är att andra generationen utomeuropeiska invandrare klarar sig långt sämre i termer av utbildning och inkomst."
Citaten är hämtade ur en krönika av Tino Sanandajo

Med Montaigne om friskt och sjukt

Vi är upplysta sägs det. Våra kunskaper är så stora att vi, enskilt och i föreningar, tillrättavisar läkarna och nobelkommittérna. Vi tror oss veta allt. Vi tror rentav att vi "kan engelska". Har någon mänsklig epok varit mer fylld av förmätenhet och illa motiverat högmod? Jag vet inte. Montaigne skrev:
"Vilken nytta kan vi anta att Varro och Aristoteles fick av sitt stora vetande? Slapp de sådana olyckor som drabbar en bärare? Gav logiken dem någon lindring för gikten? Kände de mindre av vätskan i lederna därför att de visste hur den hade kommit dit?" (Montaigne: Essayer, bok två, kapitel 12, i översättning av Jan Stolpe). 
Frågorna kunde vi föra direkt in i vår tid. Jag såg en dokumentär från ett av Londons stora sjukhus. Till akutavdelningen hade kommit en kvinna - i sällskap med dotter och två barnbarn - övertygad om att hon var döende. Minst en hjärntumör måste det vara! I intervjun sade hon att hon varje vecka gick till doktorn minst två gånger och att hon aldrig reste till platser där det inte var nära till sjukvård. Efter CT-undersökning (och en rad prover) visade det sig - förstås - att hon var helt (fysiskt) frisk, men att hon levde med så stora sociala problem att hennes psyke förvandlade vardagen till ett helvete. Hon är sannerligen inte ensam. Det vet jag av egen erfarenhet.
"Inbilskheten är vår medfödda, ursprungliga sjukdom. Den mest sårbara och bräckliga av alla skapade varelser är människan; hon är samtidigt den mest högmodiga (...) i fantasin placerar hon sig ovanför månens sfär och med himlen under sina fötter."
Kunskap är inte alltid till nytta. Det är uppenbart. Men om vi ni ska fortsätta med vårt högmod skulle det förstås kräva en helt ny social väg, bort från Mammons och Läkemedelsgudarnas makt över våra liv. Bort från det en bekant kallar "neuros"-iserandet av allt vi genomlever. Bort från föreställningen att man måste vara smärtfri, lycklig och helt varje minut. Jag "känner av vätskan i lederna." Jag vet hur den kom dit och försöker göra något åt saken. Skulle det misslyckas får jag i ännu högre grad ägna mig åt Montaigne och de andra som i sina böcker skänker mig en mening.
"Har man funnit att vällust och hälsa smakar bättre om man kan sin astronomi och grammatik - blir kuken på den olärde mannen mindre styv? (Horatius) - eller att skam och fattigdom då blir lättare att bära?"
 ***
"Det är inte riktigt klokt att den mänskliga visdomen ska ägna all sin uppfinningsrikedom åt att göra de njutningar som verkligen tillhör oss färre och mindre ljuva, samtidigt som den flitigt och framgångsrikt arbetar för att konstfullt kamma och sminka upp våra olyckor för att lindra smärtan. Hade jag grundat en filosofisk skola hade jag valt en annan, mer naturlig väg, alltså en som var sann, praktiskt möjlig och okränkbar, och kanske hade jag gjort mig tillräckligt stark för att inte gå för långt på den vägen. Vad ska man säga om att våra andliga och kroppsliga läkare liksom har gaddat sig samman och inte finner någon väg till hälsa och aldrig finner något botemedel mot kroppens och själens sjukdomar annat än genom plågor, pinor och smärta?" (Montaigne: Essayer, bok 1 kapitel 29, översättning av Jan Stolpe).
Jag inbillar mig inte att de stora författarna och filosoferna bör användas för praktisk livsrådgivning. Tvärtom bör det de skrivit fungera som själva fundamenten för det mänskliga och levande. Ändå dristar jag mig att fundera i följande riktning.

Till min frekventa läsning hör FASS. Om det vore någon krut i redaktörerna borde de i en särskild ruta intill varje biverkningslista foga dessa - eller liknande - rader av Montaigne. Svaren måste alltid börja med en fråga. Montaigne har ställt den mest grundläggande när det gäller fysisk och psykisk ohälsa.

***
"Somliga har uppmanat mig att skriva om min egen tids händelser, de anser att jag kan betrakta dem med en blick som är mindre förvrängd av lidelse än andras och att jag kan betrakta dem på närmare håll eftersom ödet har gett mig nära kontakt med ledarna för olika partier."
Det vill inte Montaigne göra. I första bandet, kapitel tjugo av Essayer reder han ut varför. Han anser sig för det första skriva med en "hackig stil" som gör honom andfådd. Han är "dålig på disposition" och "okunnigare än ett barn om uttryck och glosor för de vanligaste saker." Utifrån det har han fattat sitt beslut att bara skriva om det han anser sig kunna "tala om", därmed "anpassande ämnet till min förmåga." Montaigne tog inte emot beställningar. Han skrev inte på andras uppdrag än sitt eget. Och han hade ju redan i förordet till sina essayer påpekat att ämnet för texterna var han själv. "Skulle jag välja ett ämne som styrde mig skulle jag riskera att digna under bördan."

Montaigne skulle alltså, trots att han hade "nära kontakt med ledarna för olika partier", inte ha fungerat som journalist på Aftonbladet eller Rapport. Där skulle de ha tvingat honom att kratta manegen för såväl sittande som kommande medlemmar av politikerklassen. I bästa fall skulle han ha skrattat åt de mediala kollegorna, när han upprepade frågan:

"Hur kan de svara för tankar hos människor som de aldrig har känt och presentera deras gissningar som gångbart mynt?"