måndag 21 augusti 2017

Carl-Göran Ekerwald: Om bildning. Tio dagböckers vittnesbörd (Karneval förlag)


Vi talar ofta om bildningens förfall. Skolans haveri och kunskapernas devalvering.

Vill vi snegla på begreppet bildning ur en annorlunda synvinkel kan vi gå till Carl-Göran Ekerwald. I sitt långa författarskap har han vidrört ämnet många gånger, i den nya boken står själva bildningsbegreppet i centrum. Han läser tio dagböcker och ser hur "bildade" författarna var och vad det var för sorts bildning de bar med sig genom sina liv.

De tio är Céline, Goethe, Sara Lidman, Evelyn Waugh, Madame Guyon, Sibelius, Sigrid Kahle, Tolstoj, Vilhelm Ekelund, Olav Hauge. 

Ekerwald söker i dagboksläsningen det autentiska, det som inte korrigerats för publik i efterhand. Han menar att bildningsvägarna har med själen att göra. Mer än med bokläsning, boklig bildning. Han instämmer i Sibelius påstående att "självstudium och självtukt" är det centrala. Men han säger redan i bokens inledning: "Bildning - det handlar om vilka bilder vi har av oss själva och vilka bilder vi får av de 'andra'." 

Egot måste befinna sig i dialog med själen.

I läsandet av dessa tio människors dagböcker närmar vi oss hela tiden kärnan i deras personlighet och bildning. Ekerwald är mer intresserad av självtuktandet än av den ytliga, sociala framgången. Han bryr sig lika lite om det offentligt goda som han lovsjunger motståndet som livshållning (där får han stöd både av sina tre år tillsammans med Sigrid Kahle som av hennes dagböcker). Men så skriver hon också om Ekerwald "Denna tvillingsjäl... han är lika misslyckad som jag".

Essän om Sara Lidman är kanske bokens mest överraskande och minnesvärda. Här visar han upp författaren som i lika hög grad blev känd som den sociala/politiska aktivisten (Sydafrika, Vietnam, trädkramandet). Att hon dessutom var en djupt religiös människa har ju varit tydligt i hennes romaner. I dagboken hittar Ekerwald just det han resonerar kring hos de övriga, självtuktan, och när Lidman håller räfst och rättarting mot sig själv säger han: "Enligt min uppfattning om begreppet 'bildning' står vi här inför ett viktigt kriterium. Det handlar om en förmåga att distansera sig från det personliga och ett kort ögonblick betrakta sig som representant för mänskligheten och värdera ens ställning."

Ekerwald klargör vid flera olika tillfällen i boken att det är erfarenheten som upplyser en, därmed sagt att bildning kan vara en medfödd gåva men att den blir ett brukbart verktyg först när erfarenheten utvecklat och förfinat den. Om man har en längtan efter prövande och klargörande texter i samtidssumpen ska man inte tveka. Som alltid är Ekerwald mer läsvärd än det mesta som året runt spolas ut genom marknadens avloppsrör till de presumtiva "konsumenterna". Ekerwald, lika lite som föremålen för hans studier, konsumerar man inte. Tack och lov för det.

***

Om andra Ekerwaldböcker här i bloggen:

Hans bok om Céline här.
Det stora självporträttet. Om Hauge.
Om Ekelund.


söndag 20 augusti 2017

Vad är det vi inte vet om den tredje totalitarismen?

Foto: Astrid Nydahl
Vad är det vi inte vet? Vilka brister har våra kunskaper?

Vi talade om 1933. Våra föräldrar var förvisso bara barn och kunde inte annat än leva varje dag som den kom. Pappa åtta år och mamma tre. Men deras föräldrar? När de dukade till middag eller satt vid radion om kvällen, ägnade de någon uppmärksamhet åt vad som sades om händelseutvecklingen i Tyskland? Vad sa man om man kommenterade det man hörde.

Det är kanske en illusion att tro att det fanns några djupare insikter om vad Hitlers internationella entré innebar. Däremot vet vi att det mot slutet av kriget var annorlunda, t.ex. det faktum att pappa var med och tog emot de vita bussarna i Malmö. Han var då tjugo år och hade värnplikten bakom sig. Utanför Helsingborg låg de i sina värn och såg vad som hände på andra sidan Sundet. Kunde tyskarna tänkas komma över på skånsk sida?

Idag är situationen radikalt annorlunda. Den som påstår sig inget veta är antingen obegåvad eller en lögnare. All information om den tredje totalitarismen (de två första brukar traditionellt vara fascismen och kommunismen); islamismen, finns tillgänglig nästan dagligen i etermedierna. Litteraturen om den är omfattande, också på svenska språket. Nätet är i det närmaste överbefolkat av informatörer som med bloggar och hemsidor lär oss det grundläggande.

Alltså måste frågan ställas: vad är det vi inte vet? Och följdfrågan både privat och offentligt blir: om vi vet, varför handlar vi inte?

lördag 19 augusti 2017

Terrorism? Å nej, det är väl inte...

Foto: Astrid Nydahl
Det satt långt inne men nu utreds det som ett terrordåd. Det var nog bara myndighetsfolk som trodde något annat. Vi andra har lärt oss islamismens och jihadismens kännetecken och har inga svårigheter identifiera dess mordmaskin. Lägg således Åbo till de senaste dygnens blodiga attacker. 

Det hann bara gå en natt så kom nästa knivattack. I den ryska staden Surgut. "Motiv okänt" som det brukar heta.

Vill också rekommendera er att läsa Ann Heberleins mästerliga stycke om den absurda tv-teatern i de godas rike. Skrattet fastnar, det kan jag försäkra!

fredag 18 augusti 2017

Inför helgen: tankar om islamismen och massakrerna

Bären som skvallrar om en höst i antågande. Foto: Astrid Nydahl
Kanske är det inte att betrakta som en symbol för dessa dagar, att det äger rum en begravning i familjen. Men det kan lätt uppfattas så när man genomlever både ett privat och ett socialt helvete. Om det privata kan jag inte tala. Men om det sociala försöker jag varje dag formulera något. De två spanska terrorattentaten upptar förstås tankarna. Inte för att massakern i Barcelona och sedan det avbrutna attentatet i Cambrils var mindre blodiga, makabra och våldsamma än andra attentat, utan för att det helt planenligt förnyar den fruktan för islam som så många känner. Politikerklassen och dess medlöpare kommer dag för dag att se hur deras trötta och slitna argument, ”islamofobin” (ogrundad rädsla för… etc.), blir allt mindre användbart. Det som sker allt oftare talar sitt eget språk. Våldets språk baserat på teologiskt och politiskt hat mot allt som är ”otroget”.

Jag gick in i fredagen med samma tunga känsla av sorg och smärta som jag gick och lade mig strax före midnatt. Att läsa är dessa dagar inte bara svårt pga grå starr, det utgör också ett problem att bryta igenom vallen av grubbel och nedstämdhet. Ändå har jag föresatt mig att denna helg läsa Ekerwalds nya bok med det delikata ämnet bildning. Och på bordet ligger också en ny dansk översättning av Erasmus av Rotterdam, närmare bestämt hans skrift om den fria viljan.

Vid Golanhöjderna i början av 1980-talet med Ofra
och mannen jag inte minns namnet på. Foto: privat

Bilden här är tagen i Israel i början av 1980-talet. Vi står vid Jordanfloden inte långt från Golanhöjderna. Det året var Jordan mer en stilla bäck än en flod. De två människorna vid min sida kan sägas symbolisera något viktigt för just den tiden. PLO var fortfarande tabu, man fick inte publicera bilder på Arafat i israelisk press. Men det var precis som tiden skulle skifta och Osloavtalet skulle bli verklighet. Det låg optimism i luften, ogrundad eller ej låter jag vara osagt. Men allt skulle ju verkligen rasa. Vad hjälpte de rusiga lyckoåren efter Arafats ”hemkomst” när det fanns andra krafter som drev på. En av de avgörande krafterna var islamismen. Samma ideologi som ligger bakom terrorn i Europa ligger bakom vanstyret och diktaturen i Gaza och den allt mer inflammerade och våldsamma konfrontationen mellan Israel och Palestina. Vår tid är en tid för mäktiga män med fler dogmer i truten än förstånd i hjärnan.


Låt oss försöka hålla helg. Det är inte omöjligt att det lyckas. Men det är i alla fall min avsikt att hälsa på Hugo, mitt barnbarn som nu är helt blind. Han blir säkert besviken att jag rakat av mig skägget, det använder han normalt för att identifiera mig, men jag får istället härma Kalle Anka, för då vet han vem som stigit in i huset.


Ett helt annat Amerika - Only Halfway Home

Från det här albumet, Dirt Farmer, kommer musiken i filmen
Ja, det är klart att det finns ett annat Amerika än det som visades världen från Charlotteville. Det finns ett Amerika som inte betraktar slaveriet som något att vara stolt över. Det finns ett Amerika som inte via ryggmärgsreflexer instämmer i Trump-gängets betraktelser. Världen är inte bara grotesk, även om det groteska präglar det mesta vi erfar. Om man ägnar tjugo minuter åt legendariske Levon Helm (frid över hans minne) och hans Only Halfway Home så bjuds man visa ord av helt andra amerikaner och därtill musik som bär så mycket längre än pop- och konsumtionskulturens missljud. Ändå finns det en sorgsen ton hos Helm när han talar om hur hans land förstörs.



Lyssna gärna till Wide River to Cross från skivan, enligt min mening en av de allra vackraste sånger Helm sjungit in på skiva (skriven av Buddy Miller, vars originalversion är lika hörvärd: se videon nedan).




torsdag 17 augusti 2017

Islams soldater igen och igen och igen

23:15 kommer en text: Minst 13 personer dödades i dådet i Barcelona och 100 skadades, meddelar den katalanska polisen vid en presskonferens. Flera har livshotande skador så dödstalet kan stiga.

(Här kan man se en dokumentär från BBC som ger fördjupad kunskap i ämnet, tack Elina)

Barcelona idag.  Vem imorgon? Jag har aldrig tidigare i denna blogg lagt ut attentatsbilder, men jag gör det nu. Det är så här det ser ut när islams soldater slagit till. Varje gång. På varje plats. Det går inte att försköna med några "men..."-argument. Sanningen ser ut så här. Förlåt mig om jag tänker på Orwells bok om Katalonien, den var en hyllning till detta folk. På gågatan i Barcelona är det förstås mest turister, men det är det katalanska folket som ännu en gång utsatts. Islams våld är vår gemensamma fiende. Läs, titta, lär.




Politikens och kulturens rötmånad

Foto:  Astrid Nydahl
”Rötmånaden infaller traditionsenligt i slutet av juli fram till slutet av augusti. ”, meddelar Hälsoliv. Det skulle innebära att vi går mot slutet av den.

Begreppet är för mig vidare än det som omfattar livsmedel och campylobacter. Det finns politikens och kulturens rötmånader också, ibland ser det ut som om de pågår året runt, men jag undrar om inte årets rötmånader juli och augusti också omfattat de livsavgörande politiska och kulturella fälten.

Vad sysslar medierna och alternativmedierna med? Det tycks alltmer vara en knappologins arbetsfält. Man älskar att vältra sig i ”det lilla” (det enskilda exemplet) men förmår inte sätta in det i större sammanhang. Varför stirra sig blind upp i skrevet på en vänsterpolitiker som sitter med afghanska män på en trappa, istället för att diskutera hennes och partiets skadliga inflytande på demokratin och samhället? Varför älta enskilda slagsmål på hvb-hem istället för att konsekvent och återkommande visa på de öppna gränsernas konsekvens (liksom motsatsen, de stängda gränsernas)? Varför diskutera ytlighet och smaklöshet om man inte ser hur den ekonomiska och politiska konsumismen styr våra liv mot allt mer kredit- och skuldtyrda system, i profitens kortsiktiga intresse?

Rötmånaden är för mig också det mesta av analyserna av de tre supermakterna USA, Ryssland och Kina. Hur ska vi förstå den politik som grundas på intressesfärer, ekonomisk krigföring och kraftmätningar till havs och lands, om vi odlar en journalistik som huvudsakligen speglar en presidents bisarra uttalanden, eller en eller två andra presidenters klädstil, gångart och boende? Vi gör det inte. Vi blir mer eller mindre löpsedel- och rubrik-orienterade. Vi inte bara accepterar fördumningen utan flyter gärna med in i den för att själva nivelleras och fördummas.

Hur ska vi förstå dagens makthavare i Ungern och Polen om vi inte samtidigt anstränger oss att studera dessa nationers historia? Varför uppstår det folklig konsensus? Varför agerar de som de gör i internationella sammanhang? Det duger inte att ropa saker eller att skrika där samtal vore på sin plats. Det duger lika lite i betraktandet av andra europeiska nationer. 

Löpsedelsexemplen kring britternas val att vilja lämna EU är ett skrämmande exempel på hur orsaker och reella problem förtigs eller missförstås och allt fokus hamnar på politikerklassens tafatta försök att hantera ett gigantiskt misslyckande.

Om vi går utanför Europa till Israel och Palestina har vi förvisso en tråd till vårt eget 1900-tal och dess katastrofer, men kan vi verkligen förstå vad som förvandlade Israel-kritik till öppen och aggressiv antisemitism? I det sammanhanget kanske man borde studera frågan mot bakgrund av den amerikanska politikens glidningar. Judehatet är förvisso inte nytt. Men det är särskilt motbjudande att se hur det också sprider sig och tar sig allt vulgärare uttryck i alternativa medier (också de som publiceras på svenska språket).


Rötmånaden kan fortsätta länge än. Ingen av oss är vaccinerad mot dess värsta yttringar. Plikten vilar på var och en av oss att motstå frestelsen att betrakta dem som normala yttringar av mänskligt liv.