måndag 29 augusti 2016

Konsumismen den nya fascismen

Foto: Astrid Nydahl



Jag vet eftersom jag är en intellektuell, en författare, som försöker följa det som händer kring mig, som försöker ta reda på allt som skrivs, försöker föreställa mig allt det som jag inte vet eller som händer allt för långt borta - som försöker skapa en helhet av de desorganiserade och fragmentariska bitarna från vår politiska värld, som försöker återskapa logiken där allt tycks vara dubbelbottnat, vansinnigt och mystiskt. Allt detta är en del av mitt yrke, är själva drivfjädern i min yrkesutövning. (Ur Pier Paolo Pasolini: Jag vet, ur antologin Skrifter i fel tid, översättning av Ingamaj Beck)
Skulle någon idag - här i vår nordiska tillvaro - vilja eller orka formulera sig som Pasolini gjorde i denna text? Jag tvivlar på det, eftersom en intellektuell här blott är "en som skriver" och som känner sig bekvämast med arbetsförmedlingens definition "kulturarbetare". Sådana positioner intar den som varken ser vad som är högt eller vad som är lågt. Det skrå som inte ens stiger fram med en bildning som går utanför de egna texterna ska förstås hålla sig där. Satt på plats. Definierad. Rädd som en mus att ha fel åsikter och skriva fel saker.




Pasolini var inte sådan. Det han inte redan visste ansträngde han sig att ta reda på. Men han var samtidigt djupt pessimistisk, han kunde inte annat än instämma om någon hävdade att konsumismen hade segrat. Denna "nya fascism", säger Pasolini, har redan förstört alla klassbestämda värderingar, arbetare och bönder skäms över sitt klassursprung, och "om en gata är full av ungdomar så kan ingen längre - utifrån kroppens utseende - urskilja en arbetare från en student, en fascist från en antifascist..."

Det är höst nu. Tid för studier. Jag har tagit fram mina Pasolini-volymer. Den närmaste tider ska jag läsa honom och så förstås Eric Blairs essäer.


Staden som vilja och föreställning

Foto: Astrid Nydahl
Att läsa Andreas Åbergs bok Staden som vilja och föreställning är inte minst att läsa en oändlig mängd citat ur andras böcker. Hans egna texter är förvisso täta, mycket lärda och ställvis kyligt akademiska, de hade kanske rent av stått sig bra utan alla citaten.  

I sitt förord hänvisar han förstås till Schopenhauer men hävdar själv att en plats tar form därför att den odlas i författarens huvud och genom de minnen som stannar kvar, "en oförglömlig blandning av kloak- och korvlukt". Åbergs platser i denna bok är Berlin, Nairobi, åländska landskap och läsningar, New York, Borlänge, Reykjavik, San Fransisco och Kairo. 

Man hade på flera ställen lika gärna kunnat byta miljönamnen mot författarnamn, så är det förstås alldeles självklart att Berlin är Walter Benjamin. Det är också i denna första text som citatkonsten blir övermäktig. Författaren själv, Andreas Åberg, ser man inte till så mycket. Istället för ett starkt jag på en identifierbar plats bjuds vi på essäliknande texter som kunde ha fungerat som notapparat. Och istället för de strödda citaten kunde man med fördel ha gått direkt till nyöversättningen av Benjamins Passagearbete. 

Bokens intressantaste text kommer sist, den heter I avloppsarkitekturens ruiner och handlar om Kairo. Den inleds med påståendet att det inte finns "gator eller vägar i Kairo. Lederna som människorna färdas i och slussas genom är sår, upprepade med linjal och asfalt." Och så går han direkt till Willy Kyrklund. Jag behöver inte räkna upp alla författare som sedan citeras för att skapa någon form av Kairobild, för bäst är Åberg trots allt när hans egna ord bryter fram mellan citaten och han kan skriva att "Kairos invånare har himlen och döden filtrerad i sig". 


söndag 28 augusti 2016

Trashankar och lönedagskonsumenter

Foto: Astrid Nydahl
Han låg där till synes livlös. Men han andades och sov djupt. Hans bädd var en gräsplätt bredvid trottoaren, hans huvudkudde en hopvikt rock. Över honom skyddade trädets krona honom från det starka solljuset.

Vi gick vidare. Lät honom sova. När vi satte oss på en bänk kom de i flera rader: lönedagskonsumenterna. Lönen och bidragen hinner knappt in på kontona förrän de försvinner ner i butikskassorna. Med märkesprydda papperskassar kommer de, på väg från ett köptempel, på väg till ett annat. Barnen hänger på med egna inköp. Fäderna sitter runt en fontän, trötta och väntande. Mödrarna samlar ihop sina familjer och låter neonskyltarna blinka bakom sig, de har samlat det de trott sig behöva för den här gången.


lördag 27 augusti 2016

Slåss om sista lådan

Min nya bok är snart slut. Det finns en enda låda kvar, alltså 24 exemplar. Böckerna gör ingen nytta i lådan. De ska ut till intresserade läsare. Så från och med idag sänker jag priset på de kvarvarande exemplaren rejält. Normalpris inklusive frakt är 300:- men till dess lådan är slut kan den köpas för halva priset, det vill säga 150:- inklusive frakt. Beställer du två exemplar blir priset för båda 250:- och billigare än så får man inte två nya böcker. Är du intresserad skickar du ett mail till thomas.nydahl@gmail.com 


Björn Kohlström blev först ut med recension av min nya bok. Jag citerar:

"Få har varit lika konsekventa i sin civilisationskritik som Thomas Nydahl varit under hela 00-talet. De senaste fem åren har han gett ut ofattbara nio böcker på eget förlag, och med Vardagar före sammandrabbningen avslutar han nu denna serie som inleddes 2011 med Kulturen vid stupet. Symtomatiskt, då denna bok ansluter till just den, och består av essäer kopplade till författarskap och politiska iakttagelser från samtiden. Vad är det för slags böcker, det här? Det korta svaret: appeller mot dumheten. Det längre svaret? Ja, när vi ignorerat oss klart lär vi få avtjäna straffet för vår naivitet. Det är länge sedan det var ett skämt, jag tror det var Baudrillard som nämnde det, och du känner igen det: om vi befinner oss mitt i jordens undergång, hur skulle vi upptäcka det? Vad lär vi os av historien? Inte ett skvatt, vad det verkar.  Nydahl väljer ut ett antal europeiska intellektuella (not: skönt att slippa läsa om de överskattade amerikanska!). Vi känner dem som författare som skriver i negationens tecken. Det är få överraskningar i urvalet: E.M. CioranThomas BernhardHerta Müller, som avslutar boken på ett gediget sätt. Eller Imre Kertész, som här ägnas en längre presentation, och kallas seismograf som registrerar katastrofen innan den inträffar."

Oskorei, det vill säga Joakim Andersen har också recenserat:


Thomas Nydahl är en av vårt lands genuint intressanta författare, betydligt mer europeisk och civilisationskritisk än man är van vid i ”provinsen”. Han rör sig hemtamt i en litterär miljö främmande och okänd för många samtida författare, en miljö där Kertész, Cioran, Adorno och ”de båda Thomasarna” är naturliga samtalspartners. Samtidigt, och förmodligen oundvikligt givet det historiska perspektivet, är han föga historieoptimistisk. Hans senaste bok bär namnet Vardagar före sammandrabbningen, och antyder därigenom innehållets historiska perspektiv. De sammandrabbningar som åsyftas är dels det tidiga 1900-talets, dels vår egen tids ständigt växande åskväder vid horisonten. I vår tid är självbedrägeri en förutsättning för optimism. 

Och här hittade jag en recension av boken, skriven av bloggaren Ipse Cogita:
Denna skrämmande bok om tingens ordning finner jag oerhört viktig. Thomas Nydahl är smärtsamt öppen och han är väl en av de få som försöker spegla framtid och nutid i dåtid. Han gör det med hjälp av författare som fattat den totalitära galoppen. Och egna iakttagelser. Jag kan inte recensera men det kan bernur. Gå gärna dit för att få lite djupare insikt.

Herta Müller är en författare han belyser. Det handlar om ords makt. I boken Kungen bugar och dödar skriver hon om DDR och hur de såg på orden. "Där kunde kistan kallas för jordmöbel och julgransängeln årsslutsvingfigurer." I Rumänien fick det inte heta fattigkyrkogård. Ord ändras och styrs av det politiska systemet. Müller skriver:

"Ju ofriare ett land är, ju mer man blir iakttagen av staten, desto fler saker blir man förr eller senare indragen i på ett obehagligt sätt. Alltmer sällan kan man hålla sig utanför.!

Jag drar mig inte en sekund för att påstå, om än så länge i mindre skala, att Sverige är inne på dessa farliga vägar. Här debatteras ord på samma sätt. Här förbjuds hej vilt. Om inte i lagtext så i någon form av moraliskt hänseende.

Här är dessutom staten en fena på att hitta på alltmer långtgående saker för att hålla koll på oss. Övervakningssamhället är redan infört. När det totala missbruket av det sker är inte en fråga om om, det är en fråga om när.


Vardagar före sammandrabbningen är för mig den viktigaste boken på länge. Varför inte fler gör sig omaket att gå på djupet i viktiga frågor finner jag märkligt. Eller så är det där vi är, i alla-djävlar-bakar-land.


Han tar fasta på en viktig aspekt, den som handlar om att avskärma sig från mass- och konsumtionssamhället:
I ”skogsvandraren” igenkänner vi författaren Thomas Nydahl som nyligen kom ut med en ny bok Vardagar före sammandrabbningen. Det är en bok om böcker. Nydahl läser och reflekterar och ger läsaren ett urval av intressanta skrifter som man oftast inte hinner läsa.  Nu kan man få en bekväm litterär resa genom ett antal skrifter och personligheter. Samtiden och politiken är alltid närvarande. Nydahl har valt att dra sig undan, därav hans identifikation med skogvandraren som han hämtat från Ernst Jüngers Skogsvandringenfrån 1951 (på svenska 2014).

fredag 26 augusti 2016

Onödighetskilon och skammen

Foto: Astrid Nydahl
Varje människoliv beskriver samma kurva. Ur ett mörker lever vi oss fram till nästa mörker. Våra liv är själva mellanrummet, det intensivt skinande ljus vi ger flick- eller pojknamn för att försäkra oss om att vi finns. Vi vet inte var vi kommer ifrån eller vart vi är på väg. Den vetenskapliga förklaringen är lätt att uttala: spermier, ägg, foster, individ, avliden. Men varje människa trevar i sitt inre mörker efter något annat, en rit, ett ideal eller en vägvisare.

Själv avstår jag sedan länge från varje form av förklaring. Den som säger att sjukdomen A kommer sig av beteende A eller att krämpan B beror på dumheten B har inte mitt stöd. Vi är kollektivt medvetna om hur fel vi lever men förmår sällan tillämpa den medvetenheten individuellt.

När jag gick för att åka med 62:ans buss i södra Birmingham och såg de extremt överviktiga, unga mödrarna komma dragandes med sina överviktiga, ständigt snaskätande små barn, äcklades jag av det jag såg. Men det behövdes bara ett skyltfönster i närmaste butik för att inse att jag själv bär på tjugo helt onödiga kilon.

De brittiska barnen tycks växa fast i barnvagnarna. Tonårsmödrarna skäms inte när det vita, glansiga fettet från deras egna magar hänger ut under för korta tröjor. Innerst inne vet de att deras små barn en dag ska se likadana ut. De mödrar – eller fäder - som alltjämt har platt mage och lätta steg befinner sig mitt inne i konsumismens strömvirvel. De fortsätter i den tills fetman får dem att stillna.

Det är en skamlig värld vi vistas och växer i. Men vi beskriver alla samma kurva, från födelse till död. Tids nog slipper vi grubbla över felen vi gör och hur orsakssambanden ser ut.