fredag 19 september 2014

Mihail Sebastian i Järngardets Rumänien

Det slutade alldeles för tidigt, det slutade med en banal olycka. Iosef Hecter, född 1907 i Braila vid Donau i Rumänien blev påkörd av en spårvagn i Bukarest den 29 maj 1945 och dog på fläcken. Han var stressad och sprang över gatan. Blott 38 år gammal var han presschef på det rumänska utrikesdepartementet men undervisade också om litteratur. Vid sin död var han på väg till Dalles Hall där han skulle undervisa om Honoré de Balzac. Han var i sitt hemland en välkänd författare och litteraturkritiker, men också berömd för sina pjäser. 

Hans nya namn var Mihail Sebastian och han skulle för eftervärlden bli mest känd för den dagbok han skrev åren 1935 - 1944. 1996 publicerades den oavkortad i Rumänien och två år senare kom en fransk utgåva. Den vållade en het debatt om rumänsk antisemitism och särskilt landets roll i förintelsen. Medan Sebastian skrev sin dagbok - under nio år - hann tre olika totalitära regimer styra landet och Järngardet etablerade sin terror under åren 1941-1944. Sebastian överlevde krigsåren endast därför att marskalk Antonescus regim så småningom insåg att de befann sig i allians med den förlorande sidan och därför kom de också att upphöra med judedeportationerna. Så hoppades de kunna skaffa goodwill inför efterkrigstiden.

Vem var då denne Sebastian? Man kan kanske nämna namnen på några av hans nära vänner för att förstå i vilka sammanhang han fanns. Bland dessa ser vi inte minst Nae Ionescu, Mirca Eliade, E.M. Cioran, Haig Acterian. Ja, man kunde se hur juden Sebastian umgicks med antisemiter i intelligentian. Men sådana som Eliade och Cioran försökte i alla fall i de sammanhangen att tona ner sin antisemitism. Acterian var i sin egenskap av teaterdirektör en viktig vän för Sebastian. Men han utsattes för vålsamma attacker av Acterians hustru, Marietta Sadova, som bland annat sa: ”Allt är judarnas fel, de tar brödet ur våra munnar, de suger ut och kväver oss”.

Efter kriget summerade Eugen Ionescu situationen under krigsåren och det faktum att så många intellektuella anslutit sig till Järngardet: ”Vi var moraliskt ruttna och miserabla (…) Mihail Sebastian behöll ett sunt sinnelag och äkta mänsklighet. Cioran lever här i exil. Han har erkänt att han hade fel i sin ungdom. Jag har svårt att förlåta honom. Mircea Eliade kommer hit i dagarna, i hans ögon förlorades allt för att ”kommunisterna segrade”. Han är verkligen skyldig. Och han och Cioran och Vulcanescu, och den imbecille Noica och många andra är offer för den vidrige, nu avlidne Nae Ionescu (…) Tack vare honom blev de alla fascister (…) Han skapade ett korkat och förskräckligt Rumänien.”

Mihail Sebastians dagbok finns utgiven på engelska (Journal 1935-44, William Heinemann, London 2001).

Jag ska återkomma till den inom kort.

Författarskap i förhållande till mängdlära

Foto: Astrid Nydahl
Hur medial måste man vara som författare, för att känna, att det man skriver också betyder något för andra människor, för läsarna? Det verkar idag som om de flesta är beredda att sälja sina själar till djävulen för en stor bokupplaga. Tv-soffor, veckotidningsreportage, uppläsningar, mässor och annat verkar vara självklara delar av författarskapet, även om redan en ganska ytlig analys ger vid handen att det rör sig om ren marknadsföring (som tycks ha ersatt gamla tiders annonsering).

Själv är jag nöjd med den läsekrets jag har, därför att redan en enda läsare är skäl nog att fortsätta skriva. Och jag tänker på vad den danske poeten Jørgen Sonne sagt:
"Man skriver for at tilintetgøres. Værket er borte, forfattaren er borte. Der er ingen som helst blivende stand, i det der skrives. Når skift kun har fandtes i en brøkdel af menneskets historia, hvorfor skulle det dog så skrives til evigheden? Og hivs nogen skulle finde på at læse mig efter min død, hvad fanden rager det så mig? Jeg er der jo ikke! Men lige nu har jeg 31 læsere med navn og adresser. Tak! Jeg er rigeligt tilfreds! Jeg kender ikke dem alle, men jeg ved, at de er der. Og at de altid samler på ens bøger, læser dem og køber den næste bog. Kan man forlange andet?"


torsdag 18 september 2014

Inledningen på en svampplockning, mitt i en behandling och avslutningen på ett kryckliv

Alldeles i början av skogen, det kom mer
Idag är det tio dagar sedan jag fick inopererat en knäprotes av metall och hårdplast. Den börjar med andra ord bli en del av mig, även om jag aldrig kommer att ge den ett namn.

För andra gången var jag hos sjukgymnasten som finns på en idrottsklinik i staden. Han gav mig både uppmuntran och beröm, eftersom jag redan idag kunde göra väsentligt mer avancerade rörelser med det opererade benet. Nästa torsdag väntar efterlängtad cykelträning (inomhus alltså, "vi vågar inte släppa ut dig i trafiken än" sa de). Så det går framåt, jag befinner mig mitt i behandlingen och går allt bättre på mina två kryckor. Men jag anar ett slut på det också eftersom jag inomhus ibland avsiktligt glömmer ta dem med mig.

De här dagarna försöker jag göra godare mat än vanligt och till maten alltid ett bra vin. Idag blev det kycklingfilé med nyskördad purjolök och vita bönor, en mustig sallad indränkt i vinäger och olivolja och ett gott portugisiskt rött vin till.

Kan man tillåta sig det medan terrorn pågår i vår omvärld? Jag ser inget sätt att överleva utan. Jag kan inte varje dag leva med insikten om skändligheterna och brotten om jag inte får balansera med annat.


Halshuggningar och annan kalifatambition

Kom att tänka på den här Londonbilden idag när jag läste vad som pågår down under:
"800 police officers have searched homes in Sydney and Brisbane this morning in the largest terror raids in Australian history. Sources in Canberra have told that a terrorist cell was close to launching an attack on Australian soil that could have included beheadings or mass shootings. The alleged intention was to film the act and then post it to social media, with the victim’s body draped in an Islamic State flag. Police executed search warrants on 12 properties in Sydney. Prime Minister Tony Abbott told the media on Thursday a senior Australian member of ISIS was providing “networks of support back in Australia to conduct demonstration killings here in this country”. “So this is not just suspicion, this is intent and that’s why the police and security agencies decided to act in the way they have,” he said.‘Beheading or mass shooting’ was planned on Australian soil, Terror cell ‘planned to behead a random member of the public on a Sydney street’: 800 police detain 15 suspects in Sydney and Brisbane.
Vad är det för fel på de här människorna? Och vad är det för fel på oss som inte tycks ta deras krigsförklaringar på allvar? Jag har ju i rätt många år nu - sedan Selly Oak-tiden i Birmingham 1998 - föstått att islamismen inte är något som går att diskutera. Och jag kan inte för mitt liv begripa att de som lyfter fram och avslöjar islamismens innersta avsikter alltjämt får rasiststämpeln i pannan. Kan detta bidra till klarhet? Det borde det göra. Och i den ingår insikten att friheten verkligen är det värsta de vet.


onsdag 17 september 2014

Svenskarnas Parti, valet och medierna. De försumbara spektakelmakarna

"Samlas under fanorna!" Partiflagga för SvP
Minns ni veckorna före valet, hur det hojtades om Svenskarnas Parti? Vid de patetiska möten som partiet höll på en handfull orter talade partiledaren inför en skara medföljande sympatisörer. Vad som sades är det få eller ingen som vet. Överallt var det motdemonstrationer och en hel del våldsamheter, inte minst i Malmö.

Nu sitter jag och läser under rubriken Slutlig rösträkning hos Val.se och ser att partiet i landet totalt fick 2.632 röster i riksdagsvalet. De kommunala rösterna var försvinnande få och på orter där partiet haft ett visst stöd halverades antalet röster, som till exempel i Emmaboda, där man fick 26 röster (att jämföras med 64 röster 2010).

Nå, varför allt väsen kring partiet? Jag skulle vilja säga ett par saker:

1/ Mediaspektaklet. Svenskarnas Parti, som har sina rötter i Nationalsocialistisk Front, och som i sitt partiprogram hyllar det genetiskt rena, passar mycket bra in i den massmediala strategi som styr vårt land. "Riktiga nazister" - rena mumman för godhjärtade människor som vill ut och kasta sten.

2/ Motsatsen: tystnad. Hade man tigit inför partiets små möten (1 talare + sex medföljande publikstatister) hade ingen utanför nätet ens känt till dem. Hälsan hade tigit still. Medierna bevakar inte Hälsopartiet, Djurägarpartiet eller Vägvalets aktiviteter, så varför göra det med SvP?

3/ Besvikna Sverigedemokrater. Det spekulerades om att tidigare "hårdföra" nationalister som lämnat Sverigedemokraterna i protest mot Åkessons pragmatism skulle ansluta sig till SvP och därmed skulle partiet få ett rejält genomslag i politiken. Den effekten uteblev helt. Och den gav istället en effekt på andra hållet; den absoluta självutplåningen och/eller underjordiska verksamheten med uppbyggliga konspirationscirklar väntar. Ökenröster som N-E Hennix, Jan Milld, Dr. Thomas Jackson och andra lär inte få något gehör för sin "militanta" anslutning till SvP. Jackson som på senare år både hunnit ansluta sig till och gå ur SvP meddelade att han tänkte rösta på dem i en artikel alldeles för valet.

4/ Slutsatsen: svensk nazism är det väldigt få som vill ha. Inte ens i en putsad och polerad version av Sjöbo-snitt (partiledaren Stefan Jacobsson är bosatt där). Avslutningsvis vill jag bjuda er på partiets egen valanalys. Det är en lång text som avslutas med dessa bombastiska ord i urval (vilka får mig att åter tänka på det jag skrev inledningsvis om försumbarhet och helt onödiga mediala spektakel):
"Samlas under fanorna! Uppmuntra varandra och förbered er på det kommande slaget, för kriget är inte slut än! (...) Svenskarnas parti är det nationalistiska parti som har lyckats ena den äkta nationalistiska oppositionen under samma fana genom ett inkluderande debattklimat med högt i tak, med en partiledare vars kompetens och lämplighet är oantastlig, vars aktivister kämpar oavbrutet, som har goda etablerade internationella kontakter och samarbeten, som har en imponerande organisation och som tidigare vunnit varje strid och uppnått varje mål och i detta val flyttat fram sina positioner kraftigt. Nu måste vi på allvar rikta in oss på att visa Sveriges nationalister som ännu inte anslutit sig varför ödeskampen för svenskarna står hos SvP. Så sörj det förlorade slaget och höj sedan blicken igen, samlas under fanorna och förbered er på kanske den svåraste kampen hittills, för fienden är på väg."
Är det inte så det alltid låtit i sekter? Jag minns mina egna ungdomsår i dåvarande kfml(r) mellan 1972 och 1974 - nuvarande Kommunistiska Partiet -  då vi alla var övertygade om att den socialistiska revolutionen skulle komma inom några månader. Eller som nazisterna skriver: "Kriget är inte slut än!", "Samlas under fanorna!" - det är alltid så man ska samlas, oavsett om fanorna är röda, gröna eller svarta. Det är en erfarenhet som förskräcker.


Bojor, sprängda - barnens död

Foto: Astrid Nydahl
Bojor sprängs nu på löpande band. Människor som tidigare satt med huvudet tungt lutat mot händerna vid morgonkaffet tar sig en extra runda utmed sjön istället. Varför denna plötsliga munterhet? Höstfärgerna och den höga luften förklarar en del. Jag sitter själv så gärna där vid vattnet, och mina korta men allt längre, små kryckpromenader gör mig gott också mentalt. Från operationsbordet finns det bara en väg; ut och bort, fram och upp. Igår satt vi i Åhus för första gången på länge. Sommararrangemangen plockas ner, inga fler kvällsgillen ska hållas i år. En släkting kom förbicyklande, vi talade om pensionärslivet och om döden. Den finns också i barnaögon i vår släkt för alltid med de två pojkar som aldrig fick växa upp.

Men munterheten? Jag kan inte ge några enkla svar men tycker mig ana ett samband med den gångna helgens val. Kristianstad är sig på ytan likt, men när jag nu sitter med grannens tidning och läser ledare och krönikor förstår jag att politikerklassen är skakad. Det gör mig gott att se dem argumentera med ett inslag av panik i tangentnedslagen. Också de illa formulerade och spontana protesterna kan i ett parlamentsval få effekten av ett rungande nej. Även om jag bara betraktar allt från sidan - och med en välgörande distans - kan jag le en smula åt effekten.

A. är i skogen och fyller på svampförrådet. Jag väntar ivrigt på vad den rundan kan ge för dagens måltider.


tisdag 16 september 2014

Åsa Linderborg talar klarspråk om orsak och verkan

Åsa Linderborg skriver i dagens Aftonbladet:
"Hat vs kärlek. Det är inga analytiska kategorier, det är självgoda moralkakor, kränkande beskyllningar. Vi är dom upplysta, goda, smarta. Ni är dom andra. Ni är idioterna. Vi är 87 procent och ni är 13, ropar Aftonbladet från löpsedlarna. Blanda inte in mig i den siffran. I de 87 procenten finns det borgare som är medskyldiga till att a-kassan inte har höjts på tolv år. Att göra journalistik på var sverige­demokraterna bor, är inte att agera antirasistiskt. Inte heller att dumskallestämpla dem eller förklara dem vara känslomässigt störda. Det är elitism, klassförakt. För en byggjobbare eller långtradarchaffis som blir utkonkurrerad av polacker som arbetar för en spott­styver, kan det vara rationellt att vilja stänga gränserna. Den nya arbetsmarknaden utan kollektivavtal skapar barbari. Låglöneyrken som aldrig ger ekonomisk trygghet och tjänstemannabranscher där snart ingen har fast jobb och alla är utbytbara, har drivits fram av människor med hög svansföring mot SD:s ”hatpropaganda”. Annie Lööf får mediala applåder när hon tar sig ton mot Jimmie Åkesson, men hon kan aldrig göra det i mitt namn. Arbetarklassens fiender är också mina."
Det är, så vitt jag kan förstå, tämligen mitt i prick som samtidsbild: just den tidning där Linderborg själv är kulturchef går i spetsen för en pjunkjournalistik som bygger på billiga uttryck för "kärlek" - inte sällan i form av dyrkade kändisar och intellektuella - som ska betraktas som "motbilder" i en tid av sociala spänningar och motsättningar. Men inte ens Linderborg vill uttala eller nedskriva det farliga I-ordet, eller ens det mer lätthanterliga F-ordet. Det är förstås hennes problem, men det gör mig glad att se en analys som i varje fall drabbar med sin klassmedvetenhet och sin självklara markering mot det politikens gäng som gjort vad det kunnat för att göra de fattiga än fattigare och de eländiga allt eländigare. Det bugar jag mig för.