tisdag 12 december 2017

På besök i poeten Inger Christensens papper

Den under sin levnad ofta Nobelpristippade danska poeten Inger Christensen (1935-2009) lämnade förstås efter sig både fullbordade och påbörjade dikter och prosatexter. Den svenska poeten Marie Silkeberg som översatt mycket av Christensens verk har fått tillstånd av sonen Peter Borum att orientera sig i de efterlämnade pappren på Det Kongelige Bibliotek. Förlagschefen Johannes Riis på Gyldendals forlag i København är minst sagt entusiastisk, vilket framgår av förordet till den idag utkommande Som var mit sind lidt græs der blev fortalt. Boken innehåller vad som kallas "60 kapsler" som består av dikter, prosatexter, teckningar, handskrifter och annat och är en minst sagt fascinerande resa in i ett författarskap som aldrig upphör att intressera. Om jag förstått saken rätt är detta bara en försmak av vad som kan komma i framtiden. Det skulle innebär att vi har mer att se fram emot ur detta rika författarskap. Dagens utgåva är redan den en gåva som gnistrar i vintermörkret. 

Jag läser ett fragment: "vågner så præcist/ som om jeg drømte/ at jeg sov/ som en fugl/ der sad og sang/ fordi den drømte/ den var vågen"


måndag 11 december 2017

Politisk meningslöshet, kulturens mening

Stenshuvud, till vänster i bild, ser ut som ett flygande tefat. En illusion som vädret skapade ute på Landön. Liksom den digitala världens  tomhet skapar sina illusioner. Foto i december 2017: Astrid Nydahl

Jag funderar och grubblar varje dag. Läser, reagerar, skriver.

Så meningslöst det är. Vad tjänar det till att lägga ut skärmdumpar av det ena eller det andra. Utanför arbetsrummet, bortom datorn, bortom bloggar och patetiska Facebook-sidor pågår det som möjligen är verkligare.

Mordpatrullerna kommer och går. Många av dem är importerade. När jag påpekar det börjar människor humma...

Meningslöshet kan stavas politik. Mening kan stavas kultur. Det är knappt tre veckor kvar, sedan öppnar jag den nya bloggen. Orden i den kommer inte att påminna om de senaste årens ord här. Det finns ord som blir bannlysta och ni kommer snart att bli varse vilka.

Ikväll har jag raderat och stuvat om här i bloggen. Det blir mer sådant arbete. Men det mesta kommer att ligga kvar som ett väldigt sjuårigt arkiv. De första sju åren är däremot raderade och borta för alltid.

Imorgon läser jag en dansk poet. Tolka det hur ni vill.

Between The Hard Place & The Ground

Landön, december 2017. Foto: Astrid Nydahl
Between The Hard Place & The Ground heter en mycket gammal blues med Mike Bloomfield. Den kom tillbaka i mitt minne idag, jag vet inte varför men har några små aningar.

Det finns några musikaliska kategorier som alltid gör sig påminda i mörka tider. Jag lyssnar sällan på dem men de finns där, som sjungna inne i mitt huvud, distanserat men ändå lätt urskiljbara. Det kan röra sig om en sjuttio år gammal fado, en gammal blues med Billie Holiday eller som den jag nämner ovan. Men ännu oftare är det någon lied ur den stora skatten av lieder som finns i min samling, kanske av Schubert, Korngold eller Brahms.

Sångerna är för alltid en del av personligheten. Oavsett vilket språk de skrivits på når de fram till den del av hjärnan som har förbindelse med de allra starkaste känslorna.

Vid Nobelfestligheterna igår kom flera påminnelser om hur mörk vår tid är. Varje dag hör vi två kärnvapenmakter hota varandra. Vi hör, här i Sverige och långt borta, hur judehatet blomstrar (molotivcocktails mot synagogan i Göteborg och det judiska gravkapellet i Malmö är tecken på det). Etnisk rensning och massmord pågår lite varstans och det förvånar mig att så få människor ens tycks bry sig om rohingya-folkets grymma öde.

Det går mot jul. Konsumismen firar sina stora triumfer. Enkelhetens och tystnadens platser blir allt färre.

Kazuo Ishiguros Nobelföreläsning: vad bör alltid minnas, vad glömmas?

Bild från Svenska Akademiens hemsida

Ur Kazuo Ishiguros Nobelföreläsning 7 december 2017:

"I oktober 1999 blev jag inbjuden av den tyske poeten Christoph Heubner som företrädde International Auschwitz Committee att under några dagar besöka det forna koncentrationslägret. Jag inkvarterades på Auschwitz Youth Meeting Centre vid vägen mellan det första Auschwitzlägret och dödslägret Birkenau några kilometer längre bort. Jag visades runt på dessa platser och fick ett informellt möte med tre överlevare. Jag kände att jag åtminstone geografiskt hade kommit nära centrum för de mörka krafter i vars skugga min generation hade vuxit upp. En regnig eftermiddag stod jag inför resterna av gaskamrarna – som nu var egendomligt åsidosatta och vanskötta – ruiner som lämnats åt sitt öde efter det att tyskarna sprängt sönder dem och gett sig av, på flykt undan Röda armén. Här låg nu dessa spillror, exponerade för det bistra polska klimatet och för varje år som gick alltmer förfallna. Min värd talade om dilemmat. Borde dessa ruiner skyddas? Borde man bygga plexiglaskupor över dem för att bevara dem för kommande generationer? Eller borde man låta dem ruttna ner, långsamt och på naturlig väg. Det tycktes mig vara en mäktig metafor för ett större dilemma. Hur skulle sådana minnen kunna bevaras? Skulle glaskupolerna förvandla dessa ondskans och lidandets relikter till tama museiföremål? Vad bör vi välja att minnas? När är det bättre att glömma och gå vidare?"
Här möter vi en verklig brännpunkt i Kazuo Ishiguros Nobelföreläsning. Den frågan kan vi inleda veckan med: vad ska vi minnas, vad glömma? Det torde vara uppenbart att man vid ett besök på en historisk plats - oavsett om den representerar länge sedan svunnen eller nära historia - alltid har svårt att verkligen leva sig in i det den förväntas visa. Jag har själv besökt minnesplatser för fasansfulla händelser, men dessa besök har inte alls ökat min förståelse eller min kunskap - det har däremot läsningen av litteraturen om dessa händelser gjort. Frågan hänger alltid över oss: vad bevarar vi för kunskaps och erfarenhets skull och vad för gottgörandets? Det är kanske inte ens rätt fråga att ställa. Men jag tror att Kazuo Ishiguro närmar sig något viktigt.

lördag 9 december 2017

Geneviève Lefebvre: Alla gånger jag inte dog (Sekwa, översättning från franskan av Ulla Linton)


Med romanen Alla gånger jag inte dog introduceras kanadensiska författaren Geneviève Lefebvre på svenska. Lefebvre är bosatt i Montreal och är vid sidan av författarskapet också manusskribent för tv och film.

Vi har att göra med en roman som är nedsänkt i våld, både det som kan prägla en erotisk relation och det som i och med den islamistiska terrorn numera också präglar Europa. Romanen utspelar sig högst konkret och tidsmässigt mellan Paristerrorn och de förödande attackerna i Bryssel. Romanens huvudperson har flugit från Kanada till Bryssel för att möta en man, hon anländer när angreppen på Bataclan, Stade de France och andra platser äger rum, i november 2015, och på exakt den plats där hon står på Bryssels flygplats äger det senare, i mars 2016 tre fasansfulla dåd rum, dels i avgångshallen, dels på tunnelbanestationen Maelbeek.

Ramen för berättelsen är således högst konkret och realistisk. Har dessa dåd något med romanen i övrigt att göra? Ja, det har de, både i den tematiska infallsvinkeln kring våldet, men också med den sidoberättelse som interfolierar Catherines möte med utrikeskorrespondenten Matt. Det Bryssel hon kommer till präglas av undantagstillstånd och tungt beväpnad polis och militär överallt i stadsmiljön.

Sidoberättelsen ger oss inblick i några människoöden i det nät som heter IS. Unge pojken Malik kommer till staden för något aldrig uttalat mål, förmodligen ska han skickas vidare till fronten i Syrien och slåss för IS. Han tas emot av Bilal som låser in honom med stränga regler. Bilals hustru, täckt från topp till tå, förser honom med de dagliga måltiderna. Unge Malik blir upphetsad redan av att se några små hudbitar på hennes handleder. Denna berättelse slutar tragiskt och våldsamt. På vägen dit ger den några mycket insiktsfulla glimtar av terrorismen på individnivå.

Catherine och Matt har haft minst sagt eldiga erotiska möten på nätet. Bakom sig har hon en relation med en algerisk man som misshandlat henne svårt, hon kommer till Matt i Bryssel med hjärtat fyllt av åtrå och resväskan full av sexiga underkläder.

Hade nu dessa förväntningar infriats hade vi förmodligen fått en roman som gått på räls från den ena orgasmen till den andra. Tack och lov blir det inte så. Att mötas i verkligheten är något helt annat än att göra det på nätet. De skrivna intimiterna låter sig inte alltid överföras till de rent fysiska.


Geneviève Lefebvre har skrivit en fantastiskt spännande roman om hur vi förhåller oss till våldet och sexualiteten. Hon väjer inte för några svårigheter och hennes karaktärer är i högsta grad trovärdiga. Catherine står i centrum hela tiden och det är i och med det en självklarhet att lyssna till hennes berättelse och ta den på allvar. Att hon har tragiska erfarenheter förminskar inte hennes längtan efter det genuina. Tiden och platsen understryker hur svårt det är att vara mänsklig i en omänsklig situation. Det av hat och fanatism genomsyrade våldet slår blint. Geneviève Lefebvre vill förmodligen med sin berättelse, som befinner sig mycket långt från den klichéfyllda kärleksromanen, säga att det måste finnas en väg ut ur detta.


fredag 8 december 2017

Thoreau om det som befrämjar en människas liv

Foto: Astrid Nydahl
Jag läser hos Thoreau:
Det är viktigt att en man ägnar sig åt sysselsättningar (...) som ligger nära och befrämjar hans liv, som inte går emot hans natur, vare sig den i hans vilja eller i hans fantasi (...) Hans tankar måste leva med, och inspireras av, kroppens liv.
Detta skriver han i sin dagbok den 12 mars 1853 (och jag citerar ur den nyutkomna volymen dagböcker i Peter Handbergs översättning).

Sedan jag pensionerades har jag i allt större utsträckning förflyttat mig från det allmänt intressanta till det nödvändigt viktiga. Min läsning är bara undantagsvis förströdd. Jag läser en och annan samtida författare som roar mig men ägnar det mesta av tid och kraft åt det som Thoreau pekar på. 

Min natur? Den förblir en gåta också för mig, men ibland drar jag mig till minnes vilka katastrofer det naturvidriga kan leda till. 



onsdag 6 december 2017

Finland 100 år

Finland, Finland. 100 år och ändå har landet alltid funnits där. Här några utdrag ur en längre essä jag skrev kring en vistelse i huvudstaden Helsingfors.


Foto: TN


Vandringar och läsningar i Helsingfors.


Jag kom till Villa Kivi vid Tölöviken en januarihelgdag då himlen öppnat sig med ljumma ösregn och mörkret följde mig ända in bakom dörren. Det tidiga eftermiddagsmörkret skulle komma att bli min följeslagare. De promenerande eller joggande människorna utanför huset talade mest finska. Vaktmästaren som mötte mig använde handen att peka och förklara med. När han pekade på dörrmattan förstod jag att det var därunder han lagt min nyckel. Ingen kunde jag tala med.

*

När jag efter helgen mötte Villa Kivis föreståndarinna blev jag ännu mer förvånad. Hon talade finska och estniska, men log med hela sitt ansikte. Jag kände mig stum och isolerad. Överallt i och utanför huset satt det anslag av olika sorter. Alla på finska. Jag saknade all tänkbar vägledning. Mitt nyinköpta finsk-svenska lexikon var lika otympligt som en krycka. Jag lutade mig mot det men litade inte på att det skulle bära mig.

*

Det finns dagar som håller fast i natten: mardrömmarna, tumultet, mörkret. Dagar som försöker fånga in lite av den nyanlända vårens ljus men som ohjälpligt fastnat i natten. Idag är det en sådan dag. Morgonen vill inte. Jag vill inte. Ingenting vill.

*

Vatten, syre, sand, sten, mossa, mull. Det är inte varje dag jag funderar över livets beståndsdelar; dess ursprung och återhämtning. Nu har jag många skäl att göra det. Livet efter femtio har bjudit på många påminnelser om alltings förgänglighet. I min närmaste krets har människor både kommit och gått vid ett antal tillfällen. Släktled har lagts till släktled. Släktled har för alltid avslutats. Begravningarna har blivit en självklar del av det egna livet. Jag läste idag att en ny tidskrifts lanseras i USA. Första numret har en bild av Susan Sontag på omslaget, och mycket riktigt består tidskriften uteslutande av minnesord över döda personer. Någon har insett att 40- och 50-talisterna nu ser sina vänner och anhöriga dö, och att de i en sådan tidskrift kan spegla sin egen skröpliga tillvaro. Ännu en gång ser jag hur Marknadstänkandet - Förtingligandet av allt mänskligt - ockuperar våra samhällen.

*

Sedan barnsben har jag levt övertygad om att Finland precis som den officiella politiken säger, är ett tvåspråkigt land. När jag besökte Helsingfors ett år tidigare förvånades jag över att finlandssvenska vänner hjälpte mig med tolkningar, i taxin, i hotellreceptionen, lite varstans. Det tedde sig onödigt. Men när jag nu på egen hand skulle upptäcka den finländska huvudstaden förstod jag bättre. Jag mötte två säger två svensktalande kvinnor: en postexpedit som sa, ”Jo, men vi får ju lära oss det i skolan” och ett butiksbiträde som med glädje talade svenska med mig. Då är det bättre i officiella sammanhang. Att åka spårvagn är en ren fröjd eftersom alla hållplatser meddelas både på svenska och finska. Jag lärde mig snabbt var Operan låg, och när jag tryckt på stoppknappen kom stannar-skylten upp på båda språken. Däremot skulle man kunna konstatera att det verkligen finns två dominerande språk i vardagens Helsingfors. Man hör dem hela tiden på gator och torg, på stationer och butiker. Men det är inte de två man tror. Förutom finskan är det nämligen ryskan som dominerar! Nyrika ryssar fyller butikerna med sina köpsugna blickar, skolklasser väller ut från centralstationen med sina lärarinnor, hela familjer flanerar. Så ser det ut. Ryskt så det förslår.

Villa Kivi vid Tölövikens strand. Foto: TN

När jag satt på Centralstationens restaurang i Helsingfors – det gjorde jag ofta – begrundade jag hur fascinerande det är att vistas i en mycket gammal miljö. Restaurangen byggdes 1920, och vid renoveringen 2000 gick man nog varsamt fram. Originalinredningen finns kvar, mörka träbord med marmorskivor. Stengolv. Det höga, välvda taket. Här inne befinner man sig i motsatsen till snabbmatkulturens plastmöbler och papperstallrikar. Här tycks tiden vara bestämd bara av tågens avgångs- och ankomsttider, dygnen hakar i varandra. Några av alla som sitter härinne har bestämda klockslag att passa, andra tycks ha resten av livet på sig. Själv pendlar jag känslomässigt mellan det ena och det andra.

*

En vackert klädd dam, kanske dryga sextio år, tappar plötsligt koncepten bredvid mig. Från att stilla ha konverserat mannen vid sin sida brister hon ut i rytanden och ylanden som får de flesta att vända sig om för att se vad som sker. Hon skriker, hon gör det på finska, jag förstår inte vad som utlöst hennes vrede. Mannen lyckas lugna henne. Hon blir verkligen lugn. Tar upp läppstiftet och målar läpparna som om ingenting hade hänt. Läppjar avspänt på drinken hon köpt. Jag fortsätter läsa. Förundras över hur det är att vistas i ett offentligt rum. De svartklädda goth-tjejerna en bit bort ser underbart allvarliga ut, som om de redan var färdiga med sin dom över världen och livet. Och ändå tycks en del av deras mycket medvetna klädstil spela på en radical chic-attityd som fordrar både push-up-bh och spektakulära frisyrer.

*

Det svenska språket finns i gatubilden. Utmed spårvägslinjerna finns då och då en skylt med texten ”Förbjudet att fästa reklamer”. I Sverige heter det ”Affischering förbjuden”. Pluralformen är underbar. Den ekar ännu i mig och jag ser att finlandssvenskan har många sådana ord, de känns både säregna och roliga att läsa.Men man både kan och måste, som tidigare litteraturkritikern Michel Ekman gjort, understryka att denna finlandssvenska lever under allt strängare villkor, socialt och kulturellt. Ekman säger att den finlandssvenska som man ser i offentliga miljöer i Helsingfors ofta är illa översatta varianter av finska originaltexter inte minst i reklamen. Trots att jag själv i snart tjugo år haft en eller annan förbindelse med denna miljö, bland annat genom att skriva i två finlandssvenska tidskrifter, så har jag inte förrän nu tyckt mig se att språket hotas av en utveckling som inte främjar tvåspråkighet, utan som i den globaliserade stormvinden sluter sig i en nygammal tolkning av nationalitets- och identitetsuppfattningen. Kan det svensktalande Finland stå emot en sådan utveckling?

*

På sängen i Villa Kivi plockar jag fram en ny utgåva av Konstantin Kavavis dikter. I Kavafis värld är det ofta det bristfälliga, det smutsiga, det föraktade som lovsjungs. Kärleksbädden – där eros doftar – är den prostituerades, och när han drar sig till minnes den faller han tillbaka ner i ruset. En sådan dikt hade varit omöjlig att skriva idag. Förmodligen hade den betraktats som brottslig, dess ”uppsåt” hade granskats. Att gå tillbaka till det tidiga nittonhundratalets Alexandria och där följa Kavafis till de tvivelaktiga lokalerna är att i sig själv möta det verkligt levande. Bara i en sådan text – som är grundad på liv och erfarenhet – kan ruset återfödas. Hos Kavafis sker det oupphörligen.

*

Hur ska den finska huvudstaden utvecklas? Det krävs en omfattande arbetskraftsinvandring, staden bör bli dubbelt så stor, säger Optimisten. Nej, vi måste först se till att skaffa arbete åt alla dem som är arbetslösa, invandrare eller inte säger Realisten. Vad diskussionen tycks handla om, är hur Helsingfors ska bli en ”riktig” metropol. Idag är staden en avkrok, säger Optimisten och tillägger att det för en förändring krävs minst två miljoner invånare och en omfattande expansion. Optimisten förordar därför också en omfattande arbetskraftsinvandring. Realisten varnar för att huvudstaden redan, med sina arbetslösa människor och sina sociala problem, inte skulle klara något sådant inom överskådlig framtid, och påpekar gärna att staden vuxit över alla bräddar, planlöst, yvigt, och att stadskärnan är ett virrvarr av varuhus, höghus och allt mindre av boende och social gemenskap. Som i alla andra europeiska storstäder alltså. I Finland understryker man gärna de exempellösa framgångarna inom mobiltelefonin. Men kan man bygga en nation på människors triviala telefonsamtal. Det måste finnas något annat och mer, något som utgår ifrån landets naturtillgångar. I det avseendet liknar Finlands utveckling alltmer vår egen: de stora resurserna säljs ut, de små nationerna inlemmas i en ekonomi som bygger på billiga fabriksarbetare: småflickor i kinesiska eller indiska superindustrier inom elektronik, vitvaror och ekipering, småflickor som låses in i väldiga sovbaracker dit de bara kommer några timmar per dygn innan de slussas ut till maskinerna igen, för ständiga övertidsscheman och nattarbeten. Inför en sådan vindkantring av världens resurser – närmare betraktat en utveckling mot allt större orättvisor – kan varken debattörerna i Hufvudstadsbladet eller några andra lokala opinioner göra särskilt mycket. Och det är just det jag tänker när högt bildade människor på fullt allvar tror att det skulle vara ett Sesam öppna dig att fördubbla sin huvudstads invånarantal. Vad skulle alla dessa människor försörja sig på? Var skulle de bo? På vilka vägar skulle de köra i alla sina bilar? Var skulle de parkera när de väl nått sitt mål – hemmet, arbetsplatsen eller konsumtionsrundan?

*

Sorgklanger. Ilningar och moln. Samma gata, samma himmel. Med ansiktet i tidningen, försjunken utåt men vaksam inåt. Dessa klanger när brisen lyfter pappret, en stilla insikt som en stark smärta i bröstet och magen. Vad förmedlar insikten annat än brutna förbindelser? Den förmedlar smärta. Det brutna är trots allt obrutet och den kedja som fäster generation vid generation är, trots sin osynlighet, alltid närvarande. Jag vandrar ut i intet, låtsas njuta asfalten. De klanger av sorg som finns i mig är nästan omöjliga att bära.

*

När man vandrar utmed Tölövikens strand har man svårt att förstå denna debatt. Det är som om Helsingfors var två olika städer. En av flanerande friluftsmänniskor som med hunden fördriver tiden på lediga stunder och en annan av ständigt mobilpratande yngre män och kvinnor klädda i uniformsliknande kostymer ständigt med foten på gaspedalen. Fast det är kanske inte ett finländskt fenomen alls? Det är så vår värld ser ut, alltmer uniform och konform, allt mindre säregen eller avvikande. Nord och Syd, Öst och Väst erbjuder flanören samma butikskedjor och samma snabbmatsmisär, bortom språken och drömmarna.

Foto: TN

Oavsett antalet invånare kommer dock Helsingfors framöver också att te sig som en kulturens metropol. Hit kommer Mariza från Lissabon för att sjunga sin passionerade fado i Finlandia-huset. Plötsligt kan nordiskt vemod och portugisisk saudade blinka åt varandra. Den portugisiska gitarrens spröda sorgsenhet är inte alldeles olik den finska tangons dragspelstårar. Vid Domkyrkan på Senatstorget rullar ständigt nya kolonner av turistbussar fram. I kanske ännu högre grad än ryska turister tycker jag mig där se en kinesisk invasion. Varuhus som Stockmanns fylls av shoppande människor från öst och väst. Tiggarna fortsätter tigga, missbrukarna fortsätter missbruka. Allt är som det brukar vara. Bara i det talade och skrivna ordet är förändringen möjlig.