tisdag 28 juli 2015

Privatmannens biblioteksväsende

Facklitteraturbiblioteket.
Hur skulle jag kunna sköta mitt skrivande om jag inte hade tillgång till ett gediget bibliotek? Det hade förstås varit omöjligt. Eftersom jag alltmer tvivlar på de offentliga bibliotek som finns där jag bor måste jag alltså - och det har jag gjort i mer än fyrtio år - målmedvetet bygga upp det som motsvarar min behov. Sedan vi kom till byn och fick hyra detta stora hus har vi haft det största rummet som bibliotek. Men det har förstås svällt över alla bräddar. För kanske sex-sju år sedan skänkte jag därför hela mitt danska bibliotek till Länsbiblioteket. Och det som sedan stod på tur var att rensa ut facklitteraturen och ge den ett eget rum. Vid sidan av alla böcker vi har i våra respektive arbetsrum, har vi nu ett bra fackbibliotek. Dessutom har jag mitt sovrumsbibliotek, där de viktigaste böckerna, sådana jag läser i mer eller mindre dagligen (och nattligen), finns nära till hands. Att leva med eget bibliotek är att ha nästan allt en människa som jag behöver.

Ett av tre hyllplan i sovrumsbiblioteket.






















måndag 27 juli 2015

Bernard-Henri Lévy: "Européerna har svårigheter förstå att de har två fiender: IS och Putin"

Foto: Astrid Nydahl
I senaste numret av Judisk Krönika samtalar Lizzie Oved Scheja med Bernard-Henri Lévy. Det är ett samtal som borde läsas av många utanför krönikans vanliga läsekrets.
"Européerna har svårigheter förstå att de har två fiender: IS och Putin. De har två fronter som de måste reagera inför: jihadisterna och den ryska regimen. De har en gemensam dagordning, som är att förstöra Europa."
Lévy gör här en utomordentligt skarp analys av situationen i Europa. Han menar till exempel att den våg av judehat som nu sveper fram över kontinenten gör det europeiska arvet ännu tydligare.
"En europé är en blandning av en grek, en romare och en jude. Man måste fläta samman alla tre för att få det man kallar det europeiska."
Oved Scheija har många intressanta resonemang som rör det europeiska. Bland annat frågar hon Lévy om vi är på väg in i en era då det som skulle kunna vara gemensamma europeiska värderingar ifrågasätts. Han svarar:
"Vi är i brytpunkten till just den era du beskriver. Det pågår en process där gemensamma värderingar ifrågasätts överallt. Det kallas kommunitarism eller kulturell relativism - och innebär att man överger de religiösa, etiska eller kulturella värderingar som ligger till grund för en nation. Just därför är det viktigt att vi försvarar och håller fast vid dessa värderingar. Nu mer än någonsin (...) Yttrandefrihet. Religionsfrihet. Friheten att ifrågasätta alla religioner, utan undantag och sätta dem under lupp."
Oved Scheija frågar om det finns något i Lévys tänkande som pekar mot ett positivt utfall under 2000-talet.
"Slutet på radikal islamism. Att islam, efter ett uppehåll på två sekler, inträder i upplysningens tidevarv. Det är möjligt. Det måste inte nödvändigtvis bli så, men det är möjligt."
Det som kanske är samtalets centrala punkt är frågan om de stora folkmorden och de europeiska katastroferna. Jag minns att jag själv i unga år tänkte att det som skedde Europas judiska befolkning under det andra världskriget aldrig mer skulle vara möjligt. Lévy:
"Efter Förintelsen återuppbyggdes Europa utifrån en enda tanke: att förhindra att detta fruktansvärda brott skulle kunna hända igen. Förintelsen gjorde det europeiska projektet nödvändigt, men samtidigt bräckligt. Det fungerar svårligen, och är på väg att raseras inifrån, då frånvaron av de europeiska judarna efter Förintelsen har urholkat en viktig del av dess identitet."
Hur då förhålla sig till islamism och judehat? Är det den radikala vänstern eller högern som har en möjlighet att visa en väg framåt?
"Båda har fel. Båda marscherar tillsammans. De utgör dubbla hot mot demokratin och de är ofta allierade med varandra. Ta till exempel dem som kallas 'Les Indigénes de la République' (Republikens infödda). Är de extremvänster eller extremhöger? Eller se på hur Nationella fronten har anammat idén om laïcité, tanken om statens och kyrkans åtskillnad. Varför har de gjort det? Enbart för att på ett effektivt sätt kunna utesluta franska muslimer. Den extrema vänstern och högern är sammankopplade och går knappast att skilja åt."
***

Här en annan fransk röst:
"In the 1930s, the formula 'neither right nor left' united the various strands of European Fascism. Given the level of confusion we have reached today, one might ask if the essential would not be to think left or right anymore (understood as being moderate) but to keep following the North Star. In other words, to remain faithful to the universalism inherited from the Enlightenment.
'Let the North Star guide you,' that is, trace anew a middle way that would not capitulate to the lure of relativism and to a culpable blindness to the radicalization of Islam, a blindness that is now formulated on behalf of the 'other' and in the pristine language of anti-racism. Nor would it capitulate to the dangerous temptation to wonder whether we should not put the bright future of the Old Continent in the hands of mutated populism, to which we have perhaps succeeded in the feat of abandoning the world and the only thing the Europeans have been able to make valid in the twentieth century, namely Europe.
In this regard, we observe that the left is now experiencing a real divide. There is a rift between those who, on the one hand, seek to prevail in the holy struggle against Israel and in the struggle against American imperialism—even going so far as to create an alliance with the Islamists in what is now known as Islamic-leftism— and on the other, anti-totalitarian intellectuals, for whom the Universalism of the Enlightenment comes first, as does the fight against totalitarianism, which has swapped its members’ red/brown garb for jihadist green."
Det är historikern och filosofen Alexandra Laignel-Lavastine som skriver detta i essän Is Democratic Europe on a Path toward Suicide? Hon har senast utgivit boken Les penchants suicidaires de l’europé démocratique (The Suicidal Inclinations of Democratic Europe), Essän jag citerar ur kan sägas sammanfatta bokens tema.


Sylvia Plath som medicinsk litteratur

Sylvia Plath (1932-1963)
Jag fick en utgallrad biblioteksbok med mig hem från sjukhuset, Sylvia Plaths legendariska roman Glaskupan (The Bell Jar). Sådant blir man förstås glad för.

När jag satte mig och bläddrade i den kom jag till sista sidan, där biblioteksbladen fanns. Och jag såg hur romanen sorterats på sjukhusbiblioteket. På avdelningen för medicinsk litteratur, under rubriken "Psykisk ohälsa".

Ja, en sådan erfarenhet säger mer än tusen föreläsningar om svenskt biblioteksväsende. Så stolta vi varit över det. Jag har skrivit många hyllningstexter till de bibliotekarier som fångade upp mig tidigt i barndomen och ledde mig till den bildning och litteratur jag behövde.

Men hur reagerar jag på att man placerat Plaths roman bland facklitteraturen om psykisk ohälsa? Jag reagerar mest med häpnad, men måste också konstatera att den bibliotekarie som gjort klassificeringen och ställt ut boken tycks sakna elementär kunskap om samtida skönlitteratur. Kan jag göra någonting åt det? Inte ett dugg. Men jag kan läsa boken. Det ska jag göra nu.




söndag 26 juli 2015

Malmö: Operation Olivia, Operation Selma, Operation Alfred

Foto: Astrid Nydahl
Man behöver inte vara Malmöbo för att fråga sig vad den lokala polismyndigheten gör mot de maffialiknande brottslingarna i staden. Under sommaren 2015 ägde deras uppgörelser rum runt om i staden, i förorter såväl som på centrala adresser. Människor blev skjutna. En lång rad attentat utfördes med handgranater från det forna Jugoslavien. Den 26 juli hade sammanlagt tiotalet granatexplosioner registrerats. Jag har följt händelseutvecklingen i pressen och vill bjuda på några citat:
”Ändå har polisen senaste åren fått stora resurser och personaltillskott för att få bukt med den grova brottsligheten i Malmödistriktet. Operation Olivia, Operation Selma, Operation Alfred har lanserats och drivits med buller och bång till stora samhälleliga kostnader. Men utan mätbara framgångar. 
2013 inträffade 120 sprängningar och skjutningar i Malmö. 2014 hade siffran stigit till 175. Var den slutar i år vågar ingen spekulera i. Man vet bara att allt fler unga män ur de breda rekryteringslagren lättare får tillgång till allt farligare vapen, nu senast handgranatstrenden. Och att de allt mer obekymrat, lättvindigt och skoningslöst är beredda att använda dem för att skrämmas, för att skada. För att döda. Politikerna bär förstås ett stort ansvar för misslyckandet, för segregation och utanförskap.”
Det skrev Lars Klint i Kvällsposten 23/7-2015. Klink var ledarskribent på gamla Kvällsposten, men idag är tidningen en lokal version av Expressen, varför Klint får hålla till godo med att vara krönikör. Han har några viktiga poäng, nämligen att Malmöpolisen trots ökade resurser och ständiga ”operationer” inte kunnat visa upp några mätbara resultat. Det borde vara utgångspunkten för en djupgående undersökning och analys av vad de håller på med. Är de okunniga om falangernas medlemmar? Är de okunniga om vapen- och sprängmedelsinnehaven? Jag misstänker att de vet mer än de avslöjar för allmänheten. Därmed har de också aktivt börjar undergräva förtroendet för den egna myndighetsutövningen.

Men jag har en viktig invändning mot Klint, och det gäller hans ord om ”segregation och utanförskap”. De två orden är numera en trollformel i svensk politik. Ingen ställer sig någonsin frågan om de kriminella invandrargängen ens vill bli integrerade och en del av det svenska samhället. Allt tyder ju på motsatsen. Det är som outlaws de definierar sig och det är som sådana de vill leva. Klint & Co:s trollformel är verkningslös. Och det tragiska är att stora delar av svenska folket alltjämt tror att den är relevant.
”Statens främsta uppgift är att garantera medborgarnas trygghet. Det är den överenskommelse varpå samhällskontraktet vilar, anledningen till att vi en gång garanterade staten ett våldsmonopol. Backar det offentliga från sin del av den överenskommelsen, då står betydligt mer än enskilda karriärer på spel. Problemen i Malmö går djupt, och bevisligen har inte enskilda polisiära satsningar gjort någon långvarig skillnad. Svaret är rimligen att istället göra den polisiära närvaron permanent. Att inte välja mellan de stora fiskarna eller mängdbrottsligheten. Att inte låta brott löna sig, och i synnerhet inte löna sig mer ju fler brott man begår. Att åter vinna Malmöborna – och svenskarnas – förtroende för rättsväsendet. Just det förtroendet är nämligen den ovillkorliga grunden för ett demokratiskt samhälle”
 Det skrev Amanda Wollstad i Expressen och Kvällsposten 25/7-2015. Hon har samma grundinställning som Klint, men hon har sin egen lilla förändring att föreslå, nämligen att polisen också ska lagföra de ”små” brottslingarna. Jag förstår logiken men undrar vad en människa som står i en gathörn och röker marijuana gör för skillnad på maffiakriget om han plockas bort därifrån. Nå, det blir ju en kund mindre för langaren, men skillnaden lär inte påverka Malmöbornas syn på kriminaliteten. Och inte heller på själva den tunga, organiserade brottslighet som dygnet runt strider om marknaderna för vapen, narkotika och prostitution. Griper man en sådana rökare kan man vara helt säker på att tio småbutiker i Malmö centrum fortsätter sin verksamhet i den svarta ekonomin, inte minst med att sälja illegal tobak och importerade kopie-produkter (läsk inte minst).
”En annan av de drabbade berättar att händelsen skrämmer folk, men att det är svårt att förstå mot vem dådet skulle vara riktat. 
– Man blir sur. Kriminella vill ta kontroll över Malmö. Problemet är att de börjar lyckas, säger han.” 
Det saxar jag ur en nyhetsartikel i Skånska Dagbladet den 26/7-2015. Tidningen har inte haft en enda ledarkommentar under veckorna av skjutningar och granater. Kanske är det symptomatiskt för en tidning som alltjämt har den skånska landsbygden och småorterna som sitt huvudsakliga bevakningsområde. Trots försöken att hämta läsare där en gång Arbetet försvann har de i alla avseenden misslyckats. Att inte ens kommentera den intensiva våldsspiralen säger något viktigt om tidningen. Och det går sannerligen inte att skylla på semestertider.
”Frågan om våldet i Malmö är både social och polisiär. Den sociala aspekten handlar om hur Malmö, vars befolkning redan har ett stort inslag av människor i fattigdom, trångboddhet och svaga skolresultat, ska klara av att ta emot en ständigt växande ström av nya människor utan förankring i det svenska samhället och ge dem acceptabla livsvillkor och framtidsdrömmar.
Den polisiära frågan handlar om hur Malmö ska kunna gripa, lagföra och döma de hänsynslösa kriminella som skjuter och spränger på Malmös gator. I båda fallen handlar det, anser jag, om att inse att Malmö inte klarar av problemen på egen hand. Frågan om våldet i Malmö måste lyftas, men inte bara i Malmös trygghets- och säkerhetsberedning. Malmös politiker, både till höger och till vänster, måste ropa till Stockholm så att det hörs och kräva hjälp för att hantera de alltmer ohanterliga problemen.”
Ann Sidbrant skriver detta i Sydsvenskan 23/7-2015. Det är intressant eftersom tidningen gjort sig känd för att försöka mildra och förminska problematiken med olika typer av kampanjer, som den där Vi älskar Malmö i samband med en annan skottlossningsperiod. Sydsvenskan medger med andra ord att problemen knappast går att lösa så länge man tar emot ”en ständigt växande ström av nya människor” och redan har gigantiska sociala problem. Det är ingen originell tanke. Men det är originellt att en Sydsvenskan-skribent formulerar den.




Malmöbor måste skydda sig mot Malmö

Stadiongatan 53, Lorensborg, Malmö. Foto: Astrid Nydahl
När jag denna sommar kom till Stadiongatan på Lorensborg för att vandra i mina barndomsspår möttes jag av två meter höga staket. Med kodlås och synnerligen gediget byggt. Jo, det var en chock. Sist jag var där, det är i och för sig rätt många år sedan, var det inga problem att vandra runt. Jag till och med poserade för en bild vid ingången till Stadiongatan 53 B där jag levde från barndomen tills jag fyllde 17 år och lämnade föräldrahemmet. Nu var det låst. Man kunde på sin höjd ta bilder in i området mellan spjälorna i staketet.

Jag ringde upp ordföranden i Bostadsrättsföreningen Stenmården, Håkan W. Han var vänlig att berätta det han visste. Inhägnaden ska ha uppförts 2005 eller 2006. Skälen berättade han också om. För det första hade man tröttnat på berusade fotbollssupporters som drog öldrickande genom området efter matcherna. Det hade också blivit för många av stadens uteliggare som sökte sig dit. Vem kan klandra en bostadsrättsförening som vill ha lugn och ro i området? Jag skulle inte göra det. 

Men det finns en faktor som är viktigare än alla andra, och den visar också hur illa det står till i en före detta industriarbetarstad som blivit ett flytande monster när industrin stängt för gott. Den faktorn kallade ordföranden för ”det som händer på andra sidan Stadiongatan”. Och jag vet vad han menar. På andra sidan gatan ligger nämligen Bellevuegården. Det är inte området, husen, i sig man måste skydda sig mot, utan de människor som befolkar det. 

Bellevuegården är idag en sådan etnisk enklav, präglat av kriminalitet, våld och narkotika att dess grannar måste ta skydd. Så sent som natten till igår exploderade en handgranat på Hålsjögatan i området. Malmöbor måste skydda sig mot Malmö. Det är lätt att göra sig lustig över begreppet ”gated community” eftersom det antyder att ”bättre folk” låser om sig för att slippa ”pöbeln”. Men det är en vulgärversion av den verkliga berättelsen. Den säger egentligen bara att det som skett i staden de senaste decennierna gjort den odräglig att leva i, om man inte funnit sätt att slippa dess värsta sjukdomar. 

På Lorensborg har man funnit en metod. Fungerar den kan man väl bara gratulera de boende. Fungerar den inte kan man kanske dra andra slutsatser. Själv är jag övertygad om att plåster och bandage i långa loppet är verkningslösa på en kropp som är döende. 


lördag 25 juli 2015

Per Erik Tell: Läsa - Resa - Dö

Per Erik Tells nya bok  Läsa - Resa - Dö (Ultima Esperanza Books) är en fin samling resetexter från många länder och flera kontinenter. Det är Tell när han är som bäst, en väl påläst men alltid avspänd resenär som med humor och kunskap i en bra kombination tar läsaren med till vardagsmiljöer och möten med människor man annars aldrig skulle ha hört talas om.

Samlingen börjar i Argentina, där Tell bodde under en längre tid. Jag minns den tiden, då han drev en blogg från platsen och berättade om såväl argentinska utflykter och möten som avstickare till grannländerna.

Tell visade att den här sortens resejournalistik utmärkt går att förena med bloggen som metod: omedelbar, aldrig pretentiös, alltid öppen för det oväntade och överraskande. Bloggen har ju också, som den riktigt läsvärda resejournalistiken, den personliga infallsvinkeln och tonen som en förutsättning.

Den som försöker sig på att vara "objektiv" blir bara fånig.

Per Erik Tell tar oss också med till USA, Kanada, Ungern, Georgien, Liechtenstein, San Marino, Monaco, Andorra, Luxemburg, Frankrike, Danmark, Skottland, Marocko, Indien, Tyskland, Belgien, Estland, Litauen, Ryssland, England, Irland, Finland, Norge, Indonesien, Grekland, Portugal, Slovenien, Serbien, Kosovo, Makedonien, Albanien, Montenegro, Bosnien, Kroatien, Schweiz och - just det: Sverige! I just den här ordningsföljden kommer de i boken. Han har publicerat sina reportage i en rad olika tidningar och tidskrifter.

Den sista långa texten från Sverige berättar - dag för dag - om en motorcykelresa mellan Ystad och Haparanda 2011 (och hem igen förstås). Den är en sällsynt pärla bland svenska reseberättelser som kommer nära både miljöerna och människorna. Jag som ägnat mig åt Albanien och Kosova sedan 1970-talet läser förstås med lite extra glädje artiklarna därifrån.

Som ni ser av listan är Tell en mycket berest man. Han har inte nöjt sig med att se den egna gatan i den egna staden utan intagit världen på det allra mest självklara sätt. Den ligger ju öppen för oss i turismens och charterresornas tid. Skillnaden för Tell är sättet han reser på. Men också sättet han närmar sig ett nytt land och en ny kultur. Hans ödmjukhet är på ett nästan omärkligt sätt förenad med en skånsk avadå-attityd som plockar ner saker där de hör hemma, på och i den jord vi alla delar.

Unna dig en riktig hängmatteresa denna sommar med att läsa Per Erik Tells reseberättelser. Du kommer inte att bli besviken.


Roy Jacobsen: De osynliga (Norstedts, översättning av Staffan Söderblom)

Foto: Astrid Nydahl
Jag har alltid levt med föreställningen om att en ö är världen i miniatyr. Den föreställningen har inte motsagts av de två öar där jag vistats, och Öland där jag i många år varit veckovis, sommar som vinter, har bekräftat den. 

I så fall är Roy Jacobsens ö i De osynliga en mycket liten värld (så liten att Öland skulle se ut som ett stort rike vid en jämförelse). Den är inte större än att det går att minnas namnen på de människor som bor och verkar på Barrøy. Jacobsen skildrar dem med stor inlevelse och ömhet.

På Barrøy får man ingenting gratis. Den tid som skildras är kärv och fattigdomen sitter både i huden och kläderna. Vi får gå runt hundra år tillbaka i tiden för att föreställa oss hur en självförsörjande fiskarfamilj lever på en sådan ö, som trots sin litenhet ”är ett kosmos i ett nötskal, där stjärnorna sover i gräset under snön”.

Hans Barrøy försörjer sig och sin familj på fiske och på att vintertid också delta i Lofotenfisket. Han har andelar i en båt och det blir några mörka och hårda månader där uppe. Familjen är inte helt frisk. Också det frestar på. Och de är alla beroende av att kunna sälja till fiskfabriken. Där inne, på ”bygden”, finns också handelsboden och prästgården. Hans Barrøy vill placera flickorna där som pigor. Det går inte alltid så bra. Villkoren är minst sagt förnedrande. Och för en av dem slutar det i något som det inte vore överdrivet att kalla katastrof. 

Jag ska inte säga något om själva händelseförloppet i romanen. Istället vill jag betona att denna roman  är något av det starkaste jag läst på länge, både när det gäller trovärdigheten i tidsatmosfären och i person- och miljöteckningen. Här finns några hårda vinterstormar skildrade så övertygande att man nästan kan känna hur man själv sveps med av dem. Och de minst sagt olyckliga människoödena väcker inte bara medkänsla utan också en större insikt om hur villkoren såg ut. Jacobsen skriver:”Allt av värde på en ö kommer utifrån, bortsett från jorden, men det är inte på grund av den som de är här, det är öborna pinsamt medvetna om.” 

Odlar gör de således, men det är inte mycket, och hästen måste de avliva och begrava. Människor förs också till sista vilan i denna berättelse, och för de unga män och kvinnor – barn skulle man vilja kalla dem – som blir kvar återstår ännu en generation av hårda och kärva dagar, av slit och fattigdom. Det är en väldigt fin bild av villkoren Jacobsen tecknar i slutet av romanen, då den täta dimman lättar en smula och solen ger sig tillkänna, som om öborna ”fått en helt ny dag inne i den gamla”.

Staffan Söderbloms översättning är magnifik, också i hans finurliga sätt att hantera det nordlandsmål som talas i berättelsen. Det kan man förstås inte överföra till svenska, så han har skapat en dialekt baserad på Evert Taubes transkription av Smögenbon Samuel Frisks sätt att tala i Jag kommer av ett brusand´ hav från 1952.