lördag 21 oktober 2017

Robert Mugabe som förebild och ett av flera FN-organ vid den moraliska ruinens brant

Foto: Astrid Nydahl

Att en rad FN-organ är i händerna på korrumperade ledare från länder där ord som frihet och demokrati mest betraktas som skämt är förstås ingen nyhet.

Men detta måste väl ändå vara ett skämt av den grövre sorten: Zimbabwes härskare, den inpiskat hatiske, destruktive nationsförstöraren Robert Mugabe, känd bland annat för att ha bränt ner vita farmares egendomar och för att ha misshandlat, fängslat, dödat eller jagat stora delar opposition på flykten, orsakat nöd och svält i landet och arbetat hårt för att förstöra det som en gång i tiden betraktades som Afrikas bördigaste och bästa mark, har utsetts till WHO:s ”goodwill-ambassadör”. 

Det är WHO:s Tedros Ghebreyesus som ligger bakom  beslutet, ty han menar att Zimbabwe är ”ett land som sätter hälsofrågor i centrum.” Oppositionen i landet säger att beslutet är ”skrattretande” och Human Rights Watch betraktar det som ”pinsamt”. 

Tänk, jag är inte överens. Om det vore skrattretande och pinsamt behövde ingen bry sig. Men det är betydligt allvarligare än så. Zimbabwe är ett land som enligt Afrikagrupperna lider av en sjuk- och hälsovård i djupaste kris. De brukar veta vad de talar om:
Sjukvårdsystemets status är nära, om inte redan uppnådd, kollaps. År 1990 var medellivslängden 60 år, idag är den en av världens lägsta -44 år. Hiv-epidemin är en del av förklaringen och den fallerade sjukvården en annan. 
Degradering av icke underhållen infrastruktur skapar sjukdomar som borde kunnat undvikits. Mellan januari och mars 2014) har 112 människor dött av diarré. Undermålig vattenkvalité skapad av dålig vattensanering och som inte behandlas då sjukvården saknar fundamentala resurser får ofattbara konsekvenser.  Medan presidenten flygs in och ut ur Singapore för läkarundersökningar får majoriteten av folket finna sig i tomma medicinska förrådsutrymmen på de offentliga sjukhusen. Medan några få sjukhus i landets storstäder slänger medicin som blivit för gammal finns inga lager som helst att finna på många mindre orter. 
Kanske man man också lära något av att lyssna till detta vittnesmål:
”Linda Masarira från Zimbabwe Activists Alliance släpptes nyligen efter tre månader i fängelse. Hon hölls i isoleringscell i den manliga sektionen av Chikurubis högsäkerhetsfängelse efter att hon den 6 juli deltagit i protester under hashtagen #Shutdownzim2016. Hon säger att hon inte tänker låta sig skrämmas av regeringens försök att tysta röster som hennes. − Vi unga har kommit in i kampen med en stark övertygelse eftersom landets problem till stor del går ut över oss. Det finns inga jobb och vi har inte tillgång till grundläggande sociala tjänster som hälsovård.
Tedros Ghebreyesus är etiopisk politiker, han har rentav varit sitt lands hälsominister (2005 – 2012) och sedan utrikesminister (2012 – 2016). Han har bland annat akademiska studier i London bakom sig och därtill ett helt vuxenlivs arbete med hälsofrågor, nationellt och internationellt.

Vad drar vi för slutsatser? personligen drar jag slutsatsen att Afrikas ledare idag håller också de allra värsta despoterna och självhärskarna om ryggen. En etiopier med sådana akademiska meriter borde kanske begripa bättre än att lyfta fram Mugabe som ett positivt exempel? Det kan man tycka, men då glömmer man bort den post-koloniala logik som gör att ”utvecklingen” stannat av och Afrika fortsätter att – frivilligt – ösa in biståndspengar på privata bankkonton, berika sig själva och de sina och se sina länder sjunka ner i totalitära system där misären blir en självklar del av vardagen.

Men det är ändå inte främst Tedros Ghebreyesus som borde skämmas. Det är vi. Det är vi därför att vi fortsätter att hålla FN-systemet under armarna, hålla lovtal till organisationen och bidra till en ordning där alla viktiga beslut fattas i säkerhetsrådet och där allt annat överlåts till underhuggare av Tedros Ghebreyesus sort.



Niklas Orrenius har fått Judiska församlingens Aaron Isaac-pris:


Judiska församlingen i Stockholm delar sedan 1989 varje år ut Aaron Isaac-priset till en person som vi anser gjort stora och osjälviska insatser för den svenska judenheten. Priset är uppkallat efter Aaron Isaac som var den förste jude som fick bosätta sig i Sverige utan att behöva konvertera till kristendomen. Det var också Aaron Isaac som grundade vår församling. Bland tidigare pristagare finns bl.a. Göran Persson och Per Ahlmark och priset består av en medalj som delas ut i våra lokaler.
Niklas Orrenius tilldelas Aaron Isaac priset 2017 för sin långa, modiga och mycket framgångsrika journalistiska gärning där han belyst frågor om antisemitism, rasism och främlingsfientlighet på ett mycket föredömligt sätt.”
Av den anledning kommer här några ord om Isaacs självbiografi som finns i en praktutgåva, och som jag skrev om när Hillelförlaget utgav den:

Ett judiskt äventyr i svenskt 1700-tal är underrubriken på det praktverk som är Aaron Isaacs självbiografiska berättelse Minnen (som utgivits av Hillelförlaget i Stockholm). Mattias Dahlén är redaktör för verket och Carina Burman har skrivit ett tänkvärt förord.

Aaron Isaac var den förste jude att leva i Sverige som just det han var - jude! Född 1730 i tyska Brandenburg kom han 1774 till det svenska hovet som hantverkare (sten- och silversmide). Gustav III:e hade uppenbarligen stort förtroende för honom och gjorde Aaron Isaac till kunglig hovleverantör och den svenska judenhetens officiella röst. Sina minnen nedtecknade han sent i livet, på jiddisch. 


Det är en korrigerad och redigerad version av översättningen till svenska som publiceras i Hillelförlagets praktutgåva. Boken, 320 sidor tjock, är rikt illustrerad både i färg och svartvitt och en fröjd redan att bläddra i. Burman kallar Isaac "gustavian", en man främmande för sin tid. Att nedteckna sina livsminnen hade han inspirerats till av upplysningens och romantikens ideal, där individen kom att stå i centrum. 

Hans jiddisch är friskt uppblandad med svenska låneord - han utbrister "Det var mig ett besvärligt språk!" om svenskan - och skriver, säger Burman, en behaglig och lättflytande prosa. Men han ska inte ha varit influerad av andras minnesteckningar, t.ex. Rousseaus, utan snarare av det som den amerikanske biografiforskaren Marcus Moseley benämner "libri segreti", en italiensk renässansgenre, där köpmännen traderade sina liv. 

I efterskriften understryker Mattias Dahlén att Isaacs liv sammanfaller med den tid "då judendomen på allvar träder in i den moderna tiden". Inte minst detta faktum gör Aaron Isaacs Minnen till en synnerligen viktig utgivning.

Nya Tider, Hitlerförankringen och mina böcker

Hösten är här. Foto: Astrid Nydahl

Det som här följer är en skiss. Den kommer att utvecklas till ett kapitel i ett större projekt under arbete, där jag ska titta närmare på det som brukar kallas ”alternativa media”, och min egen roll i dessa sammanhang, från Nya Tider till Dispatch International. Har du tankar, idéer eller synpunkter så kan du antingen skriva i kommentarfältet eller skicka mig ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

Christopher Andersson skriver i en artikel om Nya Tiders föregångare Nationell idag,  i Sydsvenskan den 27 mars 2012:

”På sin blogg skriver chefredaktör Sanna Hill: ’Det Hitler gjorde för den tyska arbetarklassen var inte bara stort, utan även unikt. Jag gillar ungdoms- och hälso­reformerna som gjordes under Hitlers styre, ’skönhet och hälsa’”.

Det går dessvärre inte att bevisa - längre. Jag hade själv citatet framme en gång i tiden. Hill är inte dum i huvudet – ”inte på det sättet”, som Lef GW brukar säga. Hon har självklart sedan länge den passagen raderad. Det duger inte att uttrycka den sortens tankar idag. Inte ens i den rörelse som finns representerad bland Nya Tiders skribenter och redaktörer. Så frågan jag ställer mig själv måste bli: Varför använde jag inte det Sanna Hill skrev mot Nya Tider, varför lät jag bli att tala klarspråk? 

Hill är nu inte vem som helst i sammanhanget. Tillsammans med chefredaktören Vávra Suk leder hon tidningen. Hon är dess tyngsta – i meningen betydelsefull och viktigt opinionsbildande – utrikesreporter, särskilt med sina gång på gång återkommande reportage från Sydafrika och Syrien. I Sydafrika utforskar hon den vita förlorarklassen, de nu till trasproletärer, hemlösa och slumboende reducerade. I Syrien har hon inte bara gjort frontreportage utan kanske viktigast de som handlat om hur icke-muslimska syrier drabbats av IS och terrorkriget. Ytterst är hon Assad-regimens röst på Nya Tiders redaktion.

I det liknar hon flera i den lilla kretsen på hädangångna Dispatch Internationals redaktion (inte minst Hans Erling Jensen, f.d. SD-politiker, numera aktiv i ortodox-kristna Hatune Foundation, och som – i politisk mening -  gör ungefär samma arbete som Hill i övertygelsen att det gagnar kristna syrier, yazidier, kurder och andra). Lustigt nog, eller snarare olustigt, så har en av DI:s två chefredaktörer, Ingrid Carlqvist, själv på nolltid marscherat in i den svenska nazirörelsens varma krets (med hennes danske kollega och initiativtagare till DI, historikern Lars Hedegaard, stått kvar vid sin position som islam- och jihadkritiker).

Nå, varför inget klarspråk om Sanna Hill från min sida? Som gammal vänsteraktivist (eller riktigare: som mycket ung vänsteraktivist, en person jag kan se på med både nostalgi och fördömande) lärde jag mig att utöva det som kallas självkritik. Man ska således aldrig vara rädd för att uttala enkla ord som dessa tre: Jag gjorde fel.

Det var i själva verket en process jag blev indragen i. Först sade jag entydigt nej, artigt men bestämt. Jag sade nej när Nya Tider frågade om jag ville annonsera gratis i tidningen för en ny bok jag publicerat. Nej tack, jag ville inte göra det. När sedan Vávra Suk själv hörde av sig hade han ett helt annat erbjudande. Tidningen kunde tänka sig att köpa ett större antal av min bok, recensera den och själva annonsera för samt sälja den till sina läsare. Varför tackade jag ja? Det svaret är enkelt. Jag ville hellre ha fler läsare till min bok än att med färre läsare inte få den att gå runt ekonomiskt. Jag tackade således ja. Det handlade om min bok Black Country, den utkom 2012. Det var, kan jag i backspegeln konstatera, Nya Tiders förtjänst att boken sålde bra, den är helt slutsåld idag, att jag tidigt fick ihop hela den summa som boken kostat mig, och att jag för första gången på många, många år kunde tjäna en blygsam slant på mitt bokskrivande.

Nå, jag blev alltså köpt? Jag sålde min själ till en extrem, nationalsocialistiskt befläckad, publikation? Jag tyckte att pengarna var viktigare än min egen politiska ståndpunkt och övertygelse?

Senare i texten: Ta upp de tidiga medarbetarna, sådana som Jüri Lina, över den nästa kretsen med skeppare Thorsell, Julia Caesar m.fl. och jämför med den krets som kom senare, som Arnstberg och Sandelin vilka legitimerar Suk/Hills ambition att göra den till en veckotidningen där alla – alla galningar och extremister tillsammans med oroade, oppositionella och olyckliga – kan känna sig hemma och vara en del av gemenskapen. Kanske den viktigaste aspekten?

De böcker Nya Tider sålde till sina läsare:

Black Country. Resor och läsningar i engelska West Midlands, om industrialismens födelse och utveckling, klassklyftornas brutalitet och multikulturens myter och realiteter, 2012.

Identitärt. Om rötter, identitet och politisk aktivism, 2014.


Ett barn är fött på Sevedsplan. Självbiografiska berättelser, reflektioner och fragment om barndom och liv i Malmö, 2015.


fredag 20 oktober 2017

Ett huvud är mer än fyrahundra struphuvuden. Nu kommer den snart från trycket


Hela bokomslaget öppet. Formgivning: Mikael Nydahl med Astrid Nydahls bilder.

Ett huvud är mer än fyra hundra struphuvuden

Anteckningar och dagböcker
från Östersjökusten



Min nya bok ligger nu på tryckeriet. Vilken dag som helst trycks den!

Villkoren blir de samma som för tidigare böcker. Ni som beställer och betalar i förväg får den ordentligt billigare än de beställningar som görs när boken är tryckt och levererad. Förköpstiden är på väg att ta slut, så vill du ha boken till ett lägre pris rekommenderar jag att du beställer inom två veckor.

Ni som läst mina tidigare böcker kommer att känna igen er. Det är förstås en bok där högt och lågt ryms på samma villkor. Det handlar om politik, kultur, historia och vardagar vid Östersjö-kusten. På samma sätt penetrerar jag frågor som har att göra med välfärd, invandring, islamism, vänster- och högerextremism, de totalitära ideologierna på politikens och religionens område, viktig litteratur från skönlitteraturens pärlor till facklitteraturens brännande ämnen.

I vanlig ordning skriver jag som en fri man och låter mig inte hindras av tidens politiska korrekthet och krav på självcensur och blundandet för det som kräver något av oss. Jag förvandlar ord som ”utmaning” till vad det verkligen handlar om: stora och djupa problem och kriser för Sverige och västerlandet. Men jag skyr dogmer och slagord lika mycket som jag skyr lögner och eufemismer. Mitt språk är inte propagandistens. Mitt språk är det oroliga hjärtats. Mitt språk söker inga anhängare, det söker läsare med liknande oro och intressen. 

Pris vid förhandsbeställning: 225:-
Pris efter färdig bok: 275:-
Priserna inkluderar porto inom Sverige (Utlandsbeställningar hanteras utifrån om de sker inom eller utanför Europa, v.v. skriv till mig för detaljinformation).

Vill du förhandsbeställa skickar du ett mail till mig på thomas.nydahl@gmail.com

Då svarar jag med information om hur du ska betala och vilka uppgifter – postadress inte minst – som jag behöver av dig.

Om du förhandsbeställer och betalar bidrar du med viktigt stöd för min utgivning. Det är min förhoppning att det ska fungera bra också den här gången, som det gjort för ett större antal tidigare böcker.


Med bästa hälsningar från Thomas Nydahl