tisdag 25 november 2014

Bach som lindring och bot inne i huset

Foto: Astrid Nydahl
Fingrar och tangenter. Idag lyssnar jag bara till Bach hela tiden: Goldberg-variationerna och de sex partitorna.

Jag varvar Glenn Gould med Angela Hewitt och Christina Bjørkøe.

Medicinen mot världens ondska har länge hetat Bach. Den heter fortfarande Bach. Det finns en miljon olika preparat som ska få oss att glömma ondskan. Världen är full av läkare som gärna skriver ut dem.

För mig finns det bara en medicin idag: Bach. Och det ska han vara imorgon också. Så länge dessa nya krig pågår kan bara Bach vara filtret mellan mig och världen. Nej, jag gömmer mig inte, det har jag aldrig gjort, men jag måste ha filtret och medicinen.

Klangen är själens fönster mot skönheten.






måndag 24 november 2014

JULBOK-REAN PÅGÅR FÖR FULLT!

Om du är intresserad av årets julbokpaket - tre böcker för 150 kronor - så hittar du det här.


“Det finns inget riktigt liv i det falska”

“Any old shack, cabin, but in a free, wild, beautiful place.” Foto: Astrid Nydahl
"There is no force more potent in the modern world than stupidity fueled by greed." Edward Abbey

Jag tar två personer som till synes inte har något annat gemensamt än författandet. Jag lägger dem framför mig för att se vad som händer. Det är november. Söndagen står och väger och faller ner och in i måndagen. Vi går in i den sista novemberveckan för att sedan ta oss an sista månaden på året. Jag har slutat fly. Jag har svalt allt det förakt jag burit på. Jag slår först upp Edward Abbey och sedan Theodor W. Adorno. I Confessions of a Barbarian skriver Abbey:
“And me, I´m doing too much of the same. Writing about myself. Writing about writing. The pathetic, pitiful, almost shameful longing for fame, money, money, fame… even mere shithead publicity. I too have been infected by the malaise. Reading magazine stories about myself. Admiring photographs of my simple semi-handsome hairy face. Compromise, compromise. The sell-out syndrome. I must be very careful from here on out. Hide. Work. Work. Hide.”
Öken- och skogsenslingen Abbey skriver ofta om denna nödvändighet. Den som kompromissar befinner sig oftast inne i kulturkretsen, den ansedda, den anständiga, den anpassliga. Den som slutat kompromissa kan också sluta leta efter “a beautiful home in a good place”, av det enkla skälet att han i sitt skrivande kan nöja sig med “any old shack, cabin, but in a free, wild, beautiful place.”

Båda bilderna tagna i Tosteberga hamn 22 november. Foto: A.N.
Adornos utgångspunkt är förstås en helt annan. Han är akademikern som man lyssnar på. Han skriver in sig i historien. Där buntas han samman med de andra och stämplas i pannan med begreppet Frankfurtskolan. Den kritik som jag hellre kallar förakt kommer ofta från människor som betraktar sig som “regimkritiker” - de tycks inte ha förstått vad Adorno och hans kollegor bidrog med och vad deras civilisationskritik går ut på. Jag öppnar åter Minima Moralia, utgiven 1951, och läser, efter att han beskrivit hur det postmoderna samhället ser ut:
“Det bästa förhållningssättet i den här situationen tycks än så länge vara ett oförsvuret avvaktande: att leva sitt privata liv, så länge samhällsordningen och ens egna behov inget annat medger, men inte lägga vikt vid det som om det alltjämt vore samhälleligt substantiellt och individuellt tillbörligt (…) Det hör till moralen att inte känna sig hemma hos sig själv.”
Där tycks de mötas, Abbey och Adorno, i känslan av att “leva sitt liv privat” och att inte kompromissa bort det på grund av banal fåfänga. Eller som Adorno säger: “Det finns inget riktigt liv i det falska.”


Relaterat:

Tidigare text här i bloggen om Abbey.
Joakim Andersen skriver om Abbey.


söndag 23 november 2014

Den inre och mentala dimman

Foto: Astrid Nydahl
När gränsen mellan smärta och smärtfrihet suddats ut återstår bara den mentala dimman. Inne i den står allting stilla. Tystnaden är kompakt och ångesten har bytts mot likgiltighet. Inför sådana hot lämnar jag mitt varma hem för att ställa mig i hällregnet vid havet. Om och om igen, samma procedur för rening och återställning. Att låta dimman härska är detsamma som att ha gett upp och överlämnat sig åt demonernas makt.


Mötet med Alejandra Pizarnik vid hemkomsten från Black Country

Alejandra Pizarnik (1936-1972)
Det finns författare som kommer in i ens liv när man minst anar det, och som med sina ord griper direkt in i det som är den egna vardagen. När jag kom hem från Birmingham den 31 mars 2008, efter en nio dagars rundresa, låg nya numret av tidskriften Karavan och väntade på mig. Jag började genast läsa, därför att temadelen om Julio Cortázar intresserade mig. Men det var inte han, utan en text om honom som fängslade mig starkast. Den är skriven av Alejandra Pizarnik, som tidigare presenterats i tidskriften Kritiker. Trots att det är min egen son som redigerar Kritiker, hade hon gått mig förbi där. Nu hade jag något att ta igen.

Sökte hennes böcker på nätet, hittade en av dem på brittiska Amazon, och för den skulle de ha några tusen kronor. Då insåg jag att de få översättningar som gjorts från hennes spanska original idag är mycket svåråtkomliga, och de tre volymer där hela hennes korta livsverk samlats finns bara på spanska: en volym prosa, en volym poesi och en volym dagböcker. Jag får nöja mig med de korta textfragment som Karavan och Kritiker publicerat(x), eller uppläsningar på You Tube där hennes röst på spanska ekar ur det förflutna till fascinerande bilder. Flera av dessa, oftast svart-vita, små filmer på You Tube är mycket fina och jag rekommenderar dem.

Och så finns det en verkinventering från Princeton-universitetet i USA, samt en minst sagt bristfällig hemsida på nätet. Det uppmuntrande är ju att Magnus William-Olsson nu i två svenska tidskrifter presenterat henne samt översatt fragment ur hennes författarskap. Vågar man hoppas på att ett förlag som intresserar sig för det spanska språkområdet ska fatta tycke och ge ut henne? Om det blev så, hade jag mest av allt velat läsa hennes dagböcker.

Vad var det som fångade mig vid hemkomsten? Jo, just dagböckerna, och ur dem var det några ord som kunde fungera som kommentarer till den känsla av förlust och nederlag jag bar med mig hem från en resa som tyngde mer på axlarna än några tunga resväskor kunde ha gjort. Det Black Country jag fäst mig så vid tidigare framstod nu som ett sjunkande skepp, detta England var en sunkig kombination av fetma, arbetslöshet, trångboddhet, grånad och hotande religiösa fanatiker. Jag kände att jag inte ville resa mer, och absolut inte till Birmingham och Black Country. Det var med den känslan jag närmade mig Pizarniks ord (och trots att de handlar om en universell judisk erfarenhet hos henne, kände jag att de fungerar som en allmänmänsklig erfarenhet i denna situation):

”… en ghettomentalitet. Och framför allt, en djup oreda, som om man inte gjort annat än att resa.”

William-Olsson skriver om hur resandet också för henne kunde vara en börda,

”Belönad med ett stipendium for hon först till New York där hon spenderade tjugo jobbiga dygn präglade av sömnlöshet…” samt ”Resan blev av allt att döma en missräkning och hon åkte hem till Buenos Aires tidigare än beräknat.”

Och som alternativ, just det jag tänkt hela resan hem, som en trygg punkt, en solitär tillvaro bortom resandets hela konsumtionskultur:

”Litteraturen ger mig inga fördelar men jag måste och vill hålla fast endast vid den.”

Vem var då Alejandra Pizarnik, denna judiska författarinna som dog för egen hand endast 36 år gammal? I Karavan läser jag Magnus William-Olssons ord:

”Alejandra Pizarnik (1936-1972), var den andra dottern till ryska judiska emigranter som komtill Argentina 1934. Föräldrarna talade jiddisch sinsemellan. Hela hennes släkt, med undantag av en farbror, blev offer för förintelsen. Det var som poet Alejandra Pizarnik var känd under sin livstid. Och under åren efter hennes död har hennes rykte bara vuxit.”

I Kritiker skriver han också om hennes sjukdom och död:

”AP kämpar mot melankolin och internaliseringen av begärsobjekt (”allt är jag”), men lockas samtidigt av narcisissmens ”allt talar till mig”. Ur detta dilemma fann hon bara en utväg; hoppet om intet”.

och i en not:

”Under en permission från en psykiatrisk klinik lyckades hon till sist ta sig av daga genom en överdos tabletter”.

Är det som ung död hon intresserar? Det går inte att svara entydigt ja eller nej. Hennes dragning mot intet är något jag starkt kan identifiera mig med. Men långt ifrån det som gör hennes texter så starka. Snarare är det balansgången mellan liv och död, nedsänkningen i depressionerna och melankolin jag känner igen. Där lyckas hon med sin avskalade prosa gestalta något mänskligt som talar rakt in i min tid och vardag:

”Liv, mitt liv, sluta falla, sluta smärta, mitt liv, sluta förena dig med elden, med troskyldig tystnad, med gröna stenar i nattens hus, sluta falla och smärta, mitt liv.”

Pizarnik debuterade som nittonåring. Mellan 1960 och 1964 levde hon i Paris. Det var vid återkomsten till Buenos Aires som hennes psykiska sjukdom förvärrades och hon gjorde flera misslyckade självmordsförsök. I en dagbokstext skriver hon:

“The horror of inhabiting myself, of being - how strange - my guest, my passenger, my place of exile.”

Är det denna djupa känsla av främlingsskap, eller rentav brist på identitet, som längtar efter intet föds? När man stiger upp och ser sig i spegeln – så central i Pizarniks diktning – och tycker sig se en främling, så kanske redan det är ett uttryck för en stor ensamhet och vilsenhet i den verkliga världen. Att vara sin egen exilplats är en tröst om man är främmande i kulturen, men kan samtidigt vara förfrämligandets utgångspunkt. För Pizarnik tycks spegelbilden ha varit så främmande, att hon inte ens kunde känna igen sitt eget yttre:

”Jag köpte en stor spegel. Jag kontemplerade min bild och fann att det ansikte jag måste ha befinner sig bakom – fängslat av – det jag har.”

citerar William-Olsson ur hennes dagbok. Och på ett annat ställe framgår det vad det konkret innebär för henne:

”Jag skriver mot rädslan. Mot klovinden som bor i min andning.”

Är rädslan skrivandets främsta drivkraft? Utan skriften försvinner hon. Utan den dagliga handrörelsen av penna mot papper tar rädslan över. Hon överrumplas av det mörka, kraften i det som vill förgöra. Är vi inte i själva verket alla två personer: en ser vi direkt i spegelbilden, men det verkliga jaget finns därunder, dolt men levande, osynligt för betraktaren men starkt närvarande för jaget?

Ibland undrar jag om inte mötet med en diktare – ny, fräsch, tidigare okänd – är det mest omtumlande en människa kan råka ut för. Jag är omtumlad. Och tacksam.

***

Samtliga översättningar ur Pizarniks verk är hämtade ur Kritiker och Karavan och gjorda av Magnus William-Olsson. De engelskspråkiga citaten är hämtade från en nätsida om hennes verk.


(X) På svenska finns nu böckerna Spegelns vägar (ellerströms förlag, i urval och översättning av Magnus William-Olsson) samt Fragment för att bemästra döden (Alastor press, tolkningar av Maria Nääs).


lördag 22 november 2014

Nattens tårar och havets beständighet

Fårabäck 21 november. Foto: Astrid Nydahl




Natten till lördagen blev ett inferno. Nu kom sanningen ifatt mig. Först nu förstår jag att det som hände den 10 oktober verkligen har hänt. Tobbe är borta. Tobbe valde själv att lämna denna värld. Jag kände mig så förtvivlat ledsen att bara tårarna kunde tala. När jag efter lång tid och mycket tröst äntligen somnade började drömmarna om den man jag älskade - och alltjämt älskar - så mycket och som var min yngste son Tobias. Jag drömde både vackra och fasansfulla drömmar om honom. Några av dem var rena minnesfragment från både hans barndom och vuxenliv, andra var groteska och mycket dramatiska mardrömmar. Jag vaknade våt av svett, huvudkudden i den nybäddade sängen var lika våt. Mina knän smärtade mer än på länge. Efter att sakta ha skakat av mig fredagskvällens och lördagsmorgonens fasor stapplade jag ut i köket, lagade en termos kaffe, bredde några smörgåsar och så åkte vi ut till havet. Först där återkom lugnet. Jag kunde berätta om hur jag mött Tobbe under natten, jag kunde se ut mot horisonten och sjunka ner i det tröstefullt beständiga.


Hitlers folkstat och "frånvaron av fanatism"

Fårabäck 21 november 2014. Foto: Astrid Nydahl
Varje land har sina speciella förutsättningar, men om något förenar de nationalistiska grupperna så är det viljan och ibland också förmågan att exploatera folkligt missnöje – mot EU, mot den egna regeringen eller mot minoritetsgrupper i det egna landet – och att framställa sig som ett slags folkhemsalternativ.

Vad har vi att sätta emot dessa grupper? Hur kan demokratin – stark eller bräcklig – försvaras mot grupper som har hat, split och hets som sina främsta instrument? Det första man måste göra är väl att klokt analysera och lära sig att skilja dessa grupper åt, eftersom det faktiskt är stor skillnad på en populistisk strömning och en öppet nazistisk.

Götz Alys Hitlers folkstat ger en del svar på sådana frågor. The New York Times Book Review beskrev den som "en provocerande redogörelse av stor intellektuell betydelse, som belyser ekonomin bakom det Tredje riket – och anledningen till att vanliga tyskar stödde naziregimen."

För är det inte just det saken handlar om? Varför stödde så många tyskar sin diktator och förstörare? Jag tror att skälet finns förborgat just i det som gör att människor idag – fast i mindre omfattning – stödjer nationalsocialistiska eller extremnationalistiska rörelser, som Gyllene gryning i Grekland eller Jobbik i Ungern.

De lovar ett folkhem, de lovar rättvisa åt sitt eget folk, de lovar i själva verket drömmen om ett gott liv. Också löften om att gå bakåt till en tid då allt skulle varit bättre, mindre flyktigt och tvetydigt appellerar till varje människa som lever i förtvivlan och nederlag. Götz Aly söker förstå hur dessa löften togs emot av tyskarna, utifrån konkreta fakta.

Hitlerstaten gav tyska arbetare och arbetslösa en drägligare tillvaro. Den kunde betala dem med stölderna från alla de judar som avskedats, vräkts, förvisats och slutligen mördats, och den kunde göra det med allt den tyska armén plundrade under sina fälttåg i Europa. De tyska soldaterna fick betalt i det land där de befann sig, samtidigt som deras familjer hemma i Tyskland fick ut mer än 80% av soldatens lön. De levde alltså bättre i krigstid än de gjort förut. De gav därför Hitler sitt stöd.

Fårabäck 21 november 2014. Foto: Astrid Nydahl


Det verkligt chockerande i denna studie är att den visar att det varken behövs fanatism eller hat för att en politisk despot ska få stöd av sitt folk. Innan jag läste den här boken hade jag kanske det bara på känn, nu tycker jag mig klarare se vilka mekanismer som kan styra ett helt folk. Är inte det i själva verket den viktigaste lärdomen inför framtiden? När Jugoslavien föll sönder utbröt flera krig som fick oss både chockerade och förtvivlade: hur var det möjligt att dessa folk nu fördrev och mördade varandra? Jag tror att svaret kan baseras på Alys studie: en ledare som Milosevic lovade sitt serbiska folk, att om de bara följde honom ut på fälttåget skulle allt bli bra igen, ”ingen ska någonsin mer slå en serb”, som han ordagrant uttryckte det vid Trastfältet (Kosove Poljo) i den akuta Kosova-krisens tidigaste skede.

Som vi vet slutade drömmen med en katastrof som pågår än i dag: serberna förlorade det mesta och länder som Kosova och Bosnien överlever bara med massivt ekonomiskt bistånd från omvärlden.

Fårabäck 21 november 2014. Foto: Astrid Nydahl


För tyskarna under Hitler blev det likadant. Av Hitlers dröm om ett tusenårsrike blev det massdöd, förstörelse och förintelse. Den tyska nationen smulades till grus och aska och det skulle fem årtionden innan spillrorna kunde återförenas.

Så när de politiska frasmakarna lovar drömmen om den röda stugan och den folkdräktsklädda unga flickan tillbaka, som en motbild till segregation, arbetslöshet, ökade klassklyftor och förlorad framtidstro, bör man granska dem noga och lära av historien. Med de för propagandaaffischer typiska drömbilderna brukar det sluta med katastrof. Den nya nazismen skiljer sig i det avseendet inte från den gamla.

Götz Alys bok är en källa till både kunskaper och lärdomar om historien och nutiden.