söndag 24 maj 2015

Adam Zagajewski: I andras skönhet (Norstedts, översättning av Anders Bodegård)


”Bröd, hus, salt, Gud – en familj av elementära enstaviga ord” (Zagajewski)
 
Adam Zagajewski är kanske Polens nu levande störste poet. Han nämns ofta i Nobelprissammanhang, och finge han utmärkelsen skulle han vara värd den i lika hög grad som Czesław Miłosz (fick det 1980) och Wisława Szymborska (fick det 1996). Zagajewski är, som en gång de båda, en mycket polsk poet som ändå bär på ett allmänmänskligt medvetande i sin diktning.

Adam Zagajewski är också en framstående essäist. Vi har sedan länge haft hans två samlingar Solidaritet och ensamhet (1988) och Två städer (1991) i fina översättningar av Anders Bodegård (och den första i samarbete med Martin von Zweigbergk).

Tack och lov utges nu på svenska samlingen I andras skönhet, som i original utkom 1998. I en vackert formgiven volym översatt av Anders Bodegård kan vi här följa Zagajewskis tankar och anteckningar utifrån staden Kraków, vägen från ungdomligt uppvaknade i den hårda partidiktaturen Polen, över musiken och litteraturen fram till ett vuxenliv i exil, med stark medvetenhet om poesins kraft och inflytande. 

När boken utkom på engelska, Another Beauty, år 2000 hade Susan Sontag skrivit ett intressant förord, i vilket hon påpekade:
”To describe oneself as young is to face that one is no longer young. And a pity acknowledgement that the debilities of age approach, with death in their train, is one of many observations that cut short a story from Zagajewski´s past. Telling the stories discontinuously, as glimpses, secures several good results. It keeps the prose dense, quick.”
Det är just det man snabbt lär sig tycka om hos Zagajewski; han skriver på det enda sätt som är rimligt för poeten; fragmentariskt, med snabba scenbyten, glimtvis, som sammantagna ger en bild av ämnet för texterna.

I den nya essäsamlingen tar han sin utgångspunkt i konkreta gatuadresser, i miljöer han minns från barndomen. Han talar om vilka hans förluster har varit, de som manifesteras både som stadsminnen och individer. Han säger att han i barndomen förlorade ”två fosterland”, det ena var staden där han föddes, det andra var, i och med sovjetstyret, ”den lätta och liksom naturliga tillgången till den självklara allmänna sanningen”. Sakta, också som ett flygfoto, närmar han sig det Kraków han kom till som ung. Och han lär sig att han måste skaffa ett tredje fosterland, det som skulle vara fantasins plats, och i hans konkreta fall blev det poesin, ”fältet för mitt sökande”.

I de fragment som strös ut i berättelsen kan man bekanta sig med poetens tankar. De kan handla om litteratur – till exempel varför deckare är så trist läsning – men också om drömmar och omgivningens levande varelser, som katter, dessa djur som gudalikt tar emot smekningar men aldrig återgäldar dem.

Skulle jag välja något av människoporträtten blir det gärna det han ger oss om Wiktor Woroszylski i Warszawa. Han var under de betydelsefulla åren på 1970-talet en kulturens och den fria andens kämpe mot diktaturen. Han utgav en litterär tidskrift, den första seriösa säger Zagajewski, Zapis, i vilken han uppmuntrade de yngre författarna. Men detta är ju inte hela sanningen. Och jag ser hur mycket sorg det finns bakom orden när Zagajewski berättar om vem Woroszylski varit som ung.
”Och just denne sällsamme man hade i sin ungdom tillhört de mest inbitna bekännarna av samma system som han sedan kom att hata och bekämpa. Han hade varit en av de unga arga poeter som partiet nyttjat som ett koppel jakthundar till att angripa de äldre författarna, som anklagades för bristande marxistiskt nit, för att vara reaktionära.”
För varje människa som delar den erfarenheten är varje kommande dag en uppmaning att lära sig läxan. Och det är aldrig för sent att lära av Adam Zagajewski, med all den uppfordrande moraliska och politiska ryggrad han uppvisar i sitt författarskap.  Man kunde börja med att sätta upp några av hans ord på anslagstavlan vid arbetsbordet:
”En kort stunds frihet – genast får du lust att skänka den till någon som står högre än du.”


lördag 23 maj 2015

Supermaktsleken med Sverige och hemmafrontens nazister porträtterade i Nya Tider

Foto: Astrid Nydahl
Det som upptar mina tankar mest dessa dagar är alla nyheter om supermakterna i relation till Sverige. Under torsdagen kom två sådana som borde väcka största tänkbara intresse. Från NATO meddelades det att två amerikanska B 52-plan ska öva i Skåne, och den 13 juni ska de på mycket låg höjd flyga in över Ravlunda och Simrishamn för övning av bombfällning. Och från svenska försvaret meddelades det samma dag att två ryska bombplan närmat sig södra Öland men avvisats av både svenskt luftförsvar och av "andra länder" (vilka fick vi inte veta). Jag menar att de leker med oss nu. Sverige blir en NATO-stat utan att ens vara medlem. Sverige blir en testnation för ryska intressen och därmed ett offer för supermakternas skräckstrategi.

För oss som var aktiva i protesterna mot Vietnamkriget gör själva namnet B 52 att jag ryser av obehag. De borde förstås inte alls få öva bombfällning över Skåne. Men några skånska protester har jag inte sett. "Sveriges förhållande till främmande makt är gott" - så lydde Per Albins lugnande tes under andra världskriget. Är det den som ska dammas av nu igen? Och till gagn för vem?

***

I veckans nummer av Nya Tider tecknar man över ett helt uppslag en "alternativ historia" om vårt lands enda öppet nazistiska organisation, Svenska Motståndsrörelsen. Bakgrunden är DN:s reportage om SM-folket som bosatt sig i Dalarna. Nya Tiders chefredaktör Vávra Suk tar sig an SM-ledaren Klas Lund - sedan länge ökänd för sina nazifärgade brott - och vill inbilla läsarna att vi här har med hederliga karlar att göra. Lund vill inte - i alla fall inte offentligt - försvara Hitlers barbari utan väljer en modern väg när han säger att "de folkmord man anklagar Tredje riket för är krigspropaganda" och så det leende lilla tillägget: "det begicks också övergrepp under kriget". Som jag skrivit förut: man vinner idag inga poäng på att skrika Heil Hitler och man kommer inte heller så långt med den urgamla antisemitismen. Inte ens som nazist.

Nya Tider, som gärna vill framstå som ett alternativ "där gamla medier sviker" visar här fram ett gammalt men fult tryne som ligger den svenska nationalsocialismen allt för nära för att kunna tas på allvar. Man får lust att citera andra redaktören Sanna Hill som en gång fick frågan: "Vad tycker du om Adolf Hitler?" och svarade:
"Jag gillar flera av hans reformer, då jag själv ser (den sunda) socialismen som en stor del av nationalismen. Socialdemokraterna stal många av Hitlers idéer och gjorde de till sina, exempelvis betald semester. Det Hitler gjorde för den tyska arbetarklassen var inte bara stort, utan även unikt. Jag gillar ungdoms- och hälsoreformerna som gjordes under Hitlers styre, ”skönhet och hälsa”, ”arbetets glädje”… Lyckas man engagera en hundradel av de folkmassor som han lyckades med har man nått en stor seger."
(Här fanns hennes uttalande: https://sannahill.wordpress.com/category/uncategorized/page/7/
Men platsen finns ej längre, Hill har nog förstått det olämpliga i orden och tagit bort posten.)

***

Det blev en intressant recension min nya bok, Antecknat i krigstid, fick igår i Kristianstadsbladet. Intressant inte minst därför att den skrivits av en recensent som inte tidigare medarbetat i tidningen och som kanske just därför inte ha någon som helst personlig relation till mig. Det var glädjande. Annars ligger boken stilla i sina lådor. Den har inte väckt något intresse och kan därför betraktas som en mellanakt - trots att den betyder mycket för mig personligen. Inte minst för att jag givit ut till den minne av min son Tobias.