söndag 26 juni 2016

Brexit från vänster

London med tydligt angiven plats. Foto: Astrid Nydahl
Vill man ta del av ett vänsterresonemang kring Brexit kan jag rekommendera Knut Lindelöfs text som bland annat innehåller detta:
Alla statsledare talar plötsligt om att nu reformera EU för att gå mer i takt med sina medborgare. Lite sent påtänkt skulle man kunna svara.Ett resultat är att Storbritannien kan falla sönder. Skottland kan bryta sig loss och bakvägen söka sig in i EU. Kanske vore inte heller det den katastrof många talar om. Samarbetsformerna kan säkert utvecklas om demokrati och folkinflytande tas på allvar. Nordirland kan välja att ansluta sig till Irland, vilket faktiskt skulle kunna bli ett framsteg. Äntligen ett enat Irland efter alla år av meningslösa strider mellan katoliker och protestanter på ön – för att tillfredsställa herrarna i London.Vad blir USA/Natos motdrag? Det är svårt att förutse. EU var ju ett kärt barn till USA redan från början. Å ena sidan är Storbritannien USAs närmaste allierade inom Nato, men å andra sidan är Storbritannien traditionellt en stolt nation, som knappast låter sig styras som en marionett.Vad blir då reaktionerna i andra EU-länder? Fler kan falla ur. Opinionerna i många länder är starka för att även hemma kräva folkomröstningar.Och vad kan man vänta från bank- och finanseliten med starka egenintressen i den globaliserade världsekonomin och dess svansande EU-elit? Vad som helst svarar jag. Inget är för dem heligt. Folkinflytande och demokrati kommer lätt att offras för att hålla vinstnivåerna uppe.
Jag tror att Lindelöf sätter fingret på några väsentliga punkter. När det gäller Skottland vet vi att de inom kort kommer att föra direkta samtal med EU och eget medlemskap. Mindre troligt, i alla fall på kort sikt, är att Nordirland och Irland skulle förenas. Risken för nytt förödande krig mellan protestanter och katoliker är alltför stor för det. Jag kan ha fel, men det är en stark känsla jag har att den konflikten hela tiden bara är latent vilande.

Under midsommardagen har det varit mycket spännande att ta del av europeisk press. Texterna pekar inte entydigt i samma riktning. Även om vissa höjer rösten till paniknivå tycker jag att de flesta resonerar rätt så sansat och klokt inför den helt nya situationen.


Under midsommarfirandet frågade flera personer mig: ”Vad händer nu med britterna?” På den frågan finns det ju bara ett svar: ingen av oss har en aning ty inget land har tidigare lämnat EU.


lördag 25 juni 2016

Europa? Eller Europa!

London. Foto: Astrid Nydahl
Det är både tragiskt och patetiskt att se rubriken som "Brexit gjorde fascismen till vinnare" eller annat i den stilen. Finns Europa? Det är klart att Europa finns. Fanns Europa före EU? Det är klart att Europa fanns före EU. Finns Europa efter Brexit? Det är klart att Europa finns.

Jag har alltid trott att Europa var ett samlingsnamn på en del av världen.

EU har fått människor tro att Europa är namnet på EU?

Av alla falskheter och lögner vi hört är det den värsta. Europa finns. Förstås. Europa finns om du öppnar fönstret mot sommarkvällen. Europa kommer att finnas också i vinterkylan. Men EU? Ingen som vet, förstås.


Brexit: medborgarna som hot

London 2016. Foto: Astrid Nydahl
I Expressen skriver Johan Hakelius om den brittiska folkomröstningen:

Birgitta Ohlsson, som står för utrikespolitiken inom liberalerna, lät meddela att David Cameron "öppnade Pandoras ask när han gav beskedet att en folkomröstning skulle hållas".Pandoras ask, som ni minns, innehöll all världens elände, olyckor, strid och sjukdomar. Tänk att det kan vara så hemskt att låta folk tala om vad de tycker. I en demokrati.Vill man begripa varför en knapp majoritet britter röstade för att lämna EU, är det bara att lyssna på de där kommentarerna. Bortom enskilda sakfrågor byggde argumentationen för brexit på känslan av att EU förlorat intresset för folken i sina medlemsländer. Mer än så. När medborgarna nämns i EU-sammanhang är det nästan uteslutande som hot och belastning. Ledande politiker och byråkrater besvärar sig knappt med omskrivningar: de tycker att det vore mycket bättre om de fick ratta EU, utan att störas av viskningar och rop från det demokratiska baksätet.

Jag tror att han här, i inledningen av sin artikel träffar helt rätt. Hur har någon politikerklass i något europeiskt land kunnat intala sig själv att de respektive folken skulle finna sig i att år efter år bli överkörda? Om jag nämner ordet naivitet så är det inte ens halva sanningen. Jag tror till och med att en avancerad form av cynism har frodats och vuxit i EU-kretsen. En cynism som aldrig för en sekund skulle ta hänsyn till några synpunkter av folklig karaktär. Sådana synpunkter är sedan länge stämplade som populism. Det är verkligen att göra det alldeles för lätt för sig. Det krävs mer än stämplar för att övertyga. Drygt hälften av de brittiska folken gav sitt besked. Det innebär förvisso att man kommer att lämna EU, men det innebär också ett kvitto på att vi här ser hur ena halva står mot den andra. Det kallas majoritetsbeslut och måste väl ändå betraktas som en av demokratins hörnstenar. Fortfarande.
Ur dagens The Telegraph.