tisdag 29 juli 2014

”Guerre à la guerre” och politikens meningslöshet

Jean Jaurés (1859-1914) talar mot kriget. Två dagar senare mördades han. Kriget kunde börja.
”Guerre à la guerre”, så löd det från den franske socialistledaren Jean Jaurés den 29 juli 1914. Vi vet hur det gick. De som ville krig mot kriget förlorade och gick under. Kriget drog fram över Europa och lade sedan grunden för nästa stora krig, det vi kallar Andra världskriget.

Jag läser mig in i dagens telegram och analyser. Var grå gränsen för vad som är mänskligt rimligt? Måste vi räkna antalet livlösa kroppar? Är då hundra eller tusen för många? Vad kan den israeliska markoffensiven i Gaza ytterst komma att betyda? Jag har en föreställning om att det föds mina tio nya kampglada islamister för varje människa IDF dödar. Och på den israeliska sidan räknar man noga sina döda soldater. Läs Times of Israel och se hur ekvationen går ihop.

Idag sägs det också att nya stora ryska förflyttningar görs vid den ukrainska gränsen. Vem räknar de döda ukrainarna? Vem räknar de döda ryssarna i de östra regionerna? Jag inbillar mig att det också där är meningslöst att räkna. ”Guerre à la guerre” är, precis som under 1900-talet, en meningslös och fullständigt tom paroll. Man kan möjligen använda den som pynt vid festliga tillfällen eller för att blåsa upp en egen, inre godhet. Men som politik förlorade den för hundra år sedan.Just därför är de svarta molnen alltid fler än de ljusa. Just därför är pessimismen den enda rimliga attityden. Just därför menar jag mig kunna vända ryggen åt varje politiker, och det med gott samvete. Parollerna och talen må vara hur vackra de vill men det är alltid vapnen som får sista ordet.


Mera hjältemod än vete: den albanska frågan

För alla som studerat den lilla bergsnationen Albanien, oavsett om det handlat om historiska eller samtida studier, har det funnits ett grundbegrepp att förstå. Det har ofta skrivits in i en nationell kontext, och under den femtioåriga stalinistiska diktaturen gjordes det till ett politiskt vapen, medan det nu, sedan det religiösa livet åter blomstrar, ofta förknippas med islam. Det begreppet är besa, och det går tillbaka till Lekë Dukagjinis (1410-1481) sedvanelag Kanun. Man kan säga att det är lika felaktigt att se den som en nationalistisk eller som en muslimsk sedvanekod, snarare har det under århundraden varit ett slags överlevnadsstrategi för ett mycket litet folk, som med den som rättesnöre inte minst överlevt många och långa ockupationsperioder (det ottomanska imperiet och i modern tid de italienska och tyska ockupationerna).

Med besa har det lilla folket svetsats samman mot yttre hot. Kanun har överförts muntligt mellan generationerna och styrt ner i minsta vardagsdetaljer, och omfattat sådant som äktenskap, heder, mark- och egendomsinnehav, gästfrihet och dessvärre också blodshämnd (gjakmarrjë). I direkt översättning kan man säga att besa betyder tillit, samförstånd och en väg till fred, men dess vardagliga och handgripliga betydelse är helt enkelt att man håller ett löfte. Enver Hoxha använde under sin grymma regim besa som ett slags synonym till albanismen, den nationalism som i samspel med stalinismen gjorde landet till ett självförsörjande men extremt isolerat och efterblivet land, samtidigt som hans regim anses ha haft betydande framgångar i bekämpandet av blodsfejderna. Om man fått besa av en alban, så vet man att han kommer att göra allt som står i hans makt för att beskydda dig. Enligt ett urgammalt talesätt – Shqiptaret vdesin dhe besen nuk e shkelin – ska man hellre offra sitt eget liv än låta den man givit sin besa skadas eller dödas.


För att förstå 1900-talets självständiga albanska nation är det alltså nödvändigt att på djupet förstå innebörden av besa.  Att en sedvanelag framvuxen under feodala förhållanden kan fungera i ett modernt samhälle kan se ut som en omöjlig paradox, men den har visat sig vara just det sociala och kulturella kitt som håller Albanien samman.

Albaniens lilla judiska befolkning överlevde tyskarnas försök att spåra och deportera dem. Också det knappa tusentalet judiska flyktingar som kom till Albanien klarade sig. Den huvudsakliga förklaringen till det är just besa. Dessa händelser finns på svenska tidigare i korthet beskrivna i albanologen Ullmar Qvicks bok Mera hjältemod än vete (2004).

Albaniens judar betraktades först och främst som albaner, och flyktingarna behandlades enligt en av grunderna för besa: de behövde skydd, bad om det, och fick det därför med självklarhet. Besas betydelse fick den amerikanske fotografen Norman H. Gershman att resa i både Albanien och den albanska republiken Kosova för att dokumentera detta remarkabla historiska faktum. Han låter människor berätta, och till varje berättelse fogar han porträttfotografier. Det blir därför mycket personliga vittnesmål om något som går långt bortom religion.

Därmed är det inte heller något märkliga att albaner, vars majoritet är muslimer, räddar judar. Den faktorn har först i efterhand fått sin speciella, internationella betydelse. Inom ramen för besa är det hedern som går före allt annat, att man som människa ska uppföra sig både anständigt och förebildligt.  Många av människorna i Gershmans bok har fått ta emot utmärkelsen Rightous Among Nations på Yad Vashem i Israel och på bilder står de ibland stolt med dessa diplom i händerna.

Två celebriteter finns med i boken. Dels den man som skulle ha varit Albaniens kung om inte hans far flytt landet med statskassan under kriget, Leka I, och som nu, svårt sjuk, säger att fadern alltsedan Kristallnatten 1938 utfärdade pass till ”hundratals judar, merparten från Wien, inklusive hovjuvelerarfamiljen Oesterreicher, som välkomnades till Albanien”. Dels överhuvudet för den sufiska Bektashi-rörelsen, Haxhi Dede Reshat Bardhi, som säger att man i hans rörelse ”ser Gud i var och en (…) det finns inga otrogna, och därför får det inte finnas diskriminering”. Sekten grundades på 1200-talet och har idag ett center utanför den sydalbanska staden Vlora.

Bokens vittnesmål kommer annars från Albaniens olika provinser och berättas av de mest olika individer, från intellektuella till bönder och arbetare, stads- och landsbygdsbor, före detta kommunister som slogs i Hoxhas gerilla och nationalister som slogs i motståndargruppen Balli Kombëtar (Nationella fronten). Trots att de hade olika syn på det mesta var de uppenbarligen överens om att skydda Albaniens nationella oberoende och landets judiska befolkning.

Helt annorlunda relationer till sina närmaste grannar och arbetskamrater har man under lång tid haft i Kosovo, som varit en serbisk provins i Jugoslavien. Under Tito fick provinsen långtgående självstyre, precis som Vojvodina. Båda provinserna hade stora serbiska minoriteter, men majoriteterna var under efterkrigstiden albansk respektive ungersk. I Kosovo exploderade motsättningarna gång på gång och sedan Milosevics berömda tal på symbolladdade Trastfältet (Kosovo Polje) 1987, då han yttrade orden ”Ingen ska någonsin mer slå en serb”, övergick tillståndet alltmer i krigsliknande förhållanden. Centralregeringen i Belgrad tog ifrån provinsen allt självstyre och gick så långt att man avskedade samtliga lärare, läkare och poliser av albanskt ursprung. Provinsen kom helt att styras av serbisk militär och polis och ett albanskt underjordiskt civilsamhälle växte fram parallellt. Under dessa svåra år, som slutade med Natos intervention 1999, kom Albanien också att betyda mycket som moraliskt stöd för den undertryckta albanska befolkningen på andra sidan gränsen. I och med att Dayton-avtalet helt bortsåg från Kosovofrågan hade den fortsatt att i stigande grad vara högexplosiv. Nato-ingripandet ledde i sin tur till en omfattande albansk fördrivning av Kosovos serber och romer, och inte ens de krav på medborgerliga rättigheter som EU ställt inför provinsens förverkligande av en relativ självständighet i och med utropandet av republiken 2008 har kunnat ge tillfredställande skydd åt de kvarvarande icke-albanerna.

Komplexiteten i de albanska förhållandena analyseras lysande av historikern och Balkankännaren Miranda Vickers, som skrivit det senaste verket om saken tillsammans med kollegan James Pettifer (som skrivit en rad böcker om flera av Balkanländerna, liksom en intervjubok med den forne albanske UCK-gerillans ledare, sedermera premiärministern,  Hashim Thaci). Den pocketutgåva av The Albanian Question: Reshaping the Balkans som utkom hösten 2009 – originalet kom 2006 – innehåller väsentlig, ny information.

De två författarna utkom redan 1997 med den utmärkta Albania – from Anarchy to a Balkan Identity, och när de återvänder till ämnet är det dels för att rekapitulera, dels för att skriva den allra senaste historien. Den nya boken om den albanska frågan börjar därför med den djupa krisen i Albanien 1997, med pyramidspelens sammanbrott och de inbördeskrigsliknande förhållanden som hotade den albanska nationens själva existens. I det vakuum som uppstod kunde flera olika politiska krafter agera: dels de gamla kommunister som styrt landet så länge, dels monarkisterna och andra, mer eller mindre demokratiska grupperingar, ofta framvuxna ur klanstrukturerna. Denna djupa kris ledde till att ett stort antal vapen hamnade på den svarta marknaden, och i och med grundandet av UCK (Ushtria Çlirimtare e Kosovës), den kosovoalbanska befrielserörelsen, kom också Albanien – om än inte som stat – att spela en allt större roll i Kosovos kris.

Från officiellt albanskt håll var man synnerligen rädd för att landet skulle dras in i den serbiska provinsens problem. Därför gjorde Albaniens dåvarande premiärminister Alexander Meksi ett uttalande tillsammans med Kosovos icke-officielle ledare Bujar Bukoshi där de fördömde Milosevics våldspolitik mot albanerna, och vädjade om ”fredligt motstånd i Kosovo”. Sådana uttalanden fick naturligtvis ingen som helst positiv effekt, och utvecklingen fortsatte i rask takt fram till katastrofen som de väpnade striderna i provinsen innebar. Serbiska frikårer drog från samhälle till samhälle, brände ner hus, våldtog, fördrev och mördade människor. Parallellt fördjupades den politiska krisen i Albanien, såväl mellan olika befolkningsgrupper och provinser i landet, som mellan olika politiska krafter.

Tillståndet i Albanien har vänts i en mer positiv riktning efter Kosovokriget och det internationella samfundets hjälp till den nu erkända republiken Kosova. (Efter självständigheten används denna albanska stavning.) Sedan 2006 har landet ett samarbetsavtal med EU och genom deltagandet i kriget mot terrorn har man också utmärkta förbindelser med USA.

Den oro som många visat för att Albanien har en hemlig ambition att införliva Kosova tillbakavisas av Vickers och Pettifer. Oron saknar grund säger de, därför att det politiska ledarskapet i Tirana är högst medvetna om att en sammanslagning är helt orealistisk. Dessutom finns det inget folkligt stöd, vare sig i Kosova eller Albanien, för sådana idéer.

Norman H. Gershman: Besa. Muslims who saved Jews in World war II (Syracuse university press 2009).
James Pettifer & Miranda Vickers: The Albanian Question. Reshaping the Balkans (I.B. Tauris 2009).
Thomas Nydahl: Vems land? Texter om Kosova och Albanien i Kön, klass och kultur, politisk geografi del 3, (h:ström,2005).

Texten finns med i min bok Kulturen vid stupet.

måndag 28 juli 2014

Danska judar har inte behövt fly sedan 1943...

Det hör inte till vanligheterna att jag rakt av lägger in någon annan människas text på ett annat språk. Men jag finner följande rapport från Köpenhamn så intressant att jag gör det nu. Hela artikeln kan du läsa hos Frontpage via länken.

Köpenhamnsmiljö. Foto: Astrid Nydahl
Från Frontpage Magazine:

 About 250 participants in a rally for peace had to seek refuge in the courtyard of the Danish Parliament. The demonstrators, who were mostly Jews, many Danish supporters of Israel as well as a few democratic exile-Iranians, had gathered in a joint rally supporting peace in the Middle-East on the Christiansborgs Slotsplads, the square in front of the Houses of parliament. The rally was organized by the Danish Zionist Organization and the Frit Iran (Free Iran) organization in Denmark. …
The Police couldn’t guarantee any longer for the security of the participants in the rally, due to increasing threats from young Muslim troublemakers who were clustering in ever louder and violent groups nearby and even driving past in their cars shouting anti-Semitic slogans, waving Hamas flags…
When I approached the Parliament square to take part in the peaceful rally, a small group of young Muslim men hastened along Gammel Strand, in my old neighbourhood in the heart of Copenhagen…
On the way to Christiansborg Palace, the seat of the Danish Parliament, they had chanted “Death to the Jews” and “Fucking Jews”…
The thugs, who the Danish Police kept away from the Peace-demonstration in front of the Danish Parliament, carried the flag of Hamas. A group of about 150 of them was held back by the Police. Some managed though, to get less than 10 meters away from the Peace-rally, where some of them were effectively apprehended by the Copenhagen police. While taking photographs of the  arrested troublemakers one of the yelled at me. “Dit zionistsvin; Din “Jyde” [a flawed pronunciation] of jøde= Jew]; Jeg vil hugge hovedet af dig” /Transl. You  Zionist pig; You Jew; I am going to behead you”….
The participants in the peaceful Jewish/Christian/Iranian rally were asked to leave the location of the rally due to security measures. The police urged the participants to seek shelter in the back court of the Danish house of Parliament. Here the police announced that the participants could walk away on their own responsibility or take a guarded Police bus, which would drive them to a secure location. The participators, mostly elderly Jews, had to flee the scene of their peaceful rally. Some of them hadn’t fled anything since 1943,

söndag 27 juli 2014

Judiska flykt- och motståndstunnlar och några alldeles nybyggda broar

Till det jag kallar nybyggda broar räknar jag detta:

Det är New York-tidningen Daily News som berättar om det judiskt-muslimska initiativet där det talas om konkreta alternativ till de mullrande kanonerna och det verbala hatet. Jag är inte naiv.

Fullt medveten om den israeliska politikerklassens kortsiktiga intressen och den palestinska överklassens Hamas-jihad vill jag ändå visa detta. Jag rekommenderar er att gå in på tidningens hemsida och se vad de har att berätta, i ord och bild.

På 1980-talet besökte jag flera gemensamma judisk-palestinska initiativ, bland annat Neve Shalom/ Waahat al-Salaam vid Latrun alldeles i närheten av Jerusalem. Där blev jag av med en del illusioner. Men platsen finns kvar, se här.


Det var Dania Derwish och Abraham Gutman som drog igång kampanjen med den här bilden från Washington Square Park.

***

Det krig som nu förs i Gaza handlar till mycket stor del om tunnlar. Israels mål är att slå ut så många av dessa tunnlar som möjligt, eftersom de är Hamas främsta möjlighet att flytta vapen och soldater så nära den israeliska gränsen som möjligt (och vissa av tunnlarna har också grävts in i Israel). Det sägs att det professionella tunnelbyggandet inleddes för omkring tjugo år sedan, till en början också för att smuggla in varor och vapen från den egyptiska sidan.

Jag tyckte det kunde vara intressant att se vilken roll sådana tunnlar spelat i tidigare judisk historia. Och jag fann förstås några väldigt typiska exempel:

Svensk Israelinformation skriver:

En 2 000 år gammal dräneringstunnel som judar använde sig av för att fly undan romarnas erövring av Jerusalem år 70 har hittats av arkeologer i Israel, skriver TT:s webbnyheter.

Tunneln upptäcktes av en slump i samband med utgrävningar där det antika Jerusalem låg, en plats som i dag är den palestinska förorten Silwan.

Den antike historikern Josef Flavius berättar att invånarna flydde till tunneln för att gömma sig för romarna i samband med det judiska upproret, skriver det israeliska riksantikvarieämbetet i ett uttalande. En del av dem bodde i den under en period innan de lyckades fly genom den södra änden.

Enligt experter var tunneln stadens viktigaste dräneringskanal. Den gick under huvudgatan och mynnade ut i Döda havet. På vissa ställen är tunneln tre meter hög och en meter bred och taket består av stora stenblock som också utgör gatubeläggningen ovanför. Arkeologerna berättar att tunneln är ytterst välbevarad.

Den del av tunneln som hittats sträcker sig från Shiloadammen i Silwan till en plats tio meter från Klagomuren, som är det enda som finns kvar av det tempel som romarna förstörde år 70.

Världens historia skriver:

När korsfararna intog Jerusalem, gjorde de om Klippdomen till kyrka, och tempelriddarna hade sitt huvudsäte i al-Aqsamoskén. Det sägs att riddarna lade ned enorma summor på att gräva tunnlar i tempelberget i sitt sökande efter förbundsarken men tvingades avbryta sökandet, när Saladin återerövrade Jerusalem 1187 och berget blev muslimskt område igen.

Svenska Dagbladet skriver:

Gripna gettokämpar, Warszawa 1943
Warszawagettot var Europas största och beboddes våren 1942 av cirka 360000 invånare. Sommaren samma år – från den 22 juli till den 21 september – genomförde nazisterna den första stora utrotningsaktionen. Uppemot 300000 judar transporterades till dödslägret i Treblinka där de gasades (…)

I januari 1943 tog Gestapo cirka 8000 judar för transport till Treblinka. De judiska aktivisterna tolkade detta som startpunkten för utplåningen av gettot och grep till vapen. Stridigheterna var dock begränsade.

Upproret förbereddes i största hemlighet. Man bestämde sig för partisantaktik och inrättade bunkrar och byggde övergångar mellan husen och tunnlar tvärs genom delar av gettot ända fram till den ”ariska” sidan. Den mängd vapen Judiska kamporganisationen erhöll från Hemmaarmén i januari 1943 var mycket liten, 49 pistoler, 50 granater och fyra kilo sprängämnen – och dessutom en del av detta oanvändbart.

Slutligen ett citat från Resurs Folkbildning:

"Under vår judiska högtid, Pesach, 1943, började tyskarna upplösa Warszawas ghetto. I många månader hade vi förberett oss på detta fruktansvärda ögonblick. Vi byggde underjordiska tunnlar, av vilka några till och med ledde ut på de ariska gatorna. Tunnlarna var utrustade med alla bekvämligheter, livsmedel och ammunition, som vi hade smugglat in i ghettot från de ariska kvarteren. Men allt var förgäves."



Artur Szulc: Marodörer, medhjälpare och mördare. Katolska och judiska polacker i nazisternas tjänst 1940-43 (Sivart förlag)

Tyska trupper marscherar in i Polen.
Människans inre avgrunder visar sig väl alltid i konflikter. Redan i de minsta familjekonflikter ser man hur egoism och elakhet träder fram, även om de till synes inte funnits förut. I krig är den här sortens inre avgrunder kanske rentav det som kommer att dominera. Vi säger att människans både bästa och sämsta sidor kommer fram i krig. Det är banalt att påpeka, men kanske ändå viktigt att hålla i minnet vid läsningen av Artur Szulcs Marodörer, medhjälpare och mördare om vad som hände i de katolska respektive judiska folkgrupperna under nazisternas våldtäkt på Polen.

Hans bok tar upp tämligen välkända händelser, som massakern i Jedwabne, kanske senast ordentligt analyserad då Jan T Gross bok i ämnet, Neighbours: The Destruction of the Jewish Community in Jedbawne, Poland 1941, blev internationellt belyst och omdiskuterad, det skedde 2001. Han skriver också om väldokumenterade fenomen som de judiska gettopoliserna som hade tyskarnas uppdrag att hålla gettot i schack.

Men i sådana ämnen som redan fått omfattande uppmärksamhet diskuterar han påståenden utifrån arkivstudier, annan (oftast polsk) litteratur i ämnet och bidrar med ett eget lågmält resonerande som inte sällan ifrågasätter den gängse historieskrivningen.
Författaren, född 1976 i Szczecin (Stettin), Polen. 





När jag går tillbaka till bokens förord slår det mig att Szulc skrivit en bok som kräver samma ”förklaringar” som min egen Black Country gör. Man får så att säga gardera sig redan i förordet mot de anklagelser man vet kan komma från recensenter och kritiker – kanske till och med från sakkunniga inom de områden och ämnen man valt. Szulc vill understryka att han varken är antisemit eller att han förminskat betydelsen av de sakuppgifter som finns skildrade i de kanske mest kända verken om judisk historia kopplad till förintelsen och/eller pogromer, och för det tredje hävdar han att historiker och amatörhistoriker ”till sin natur ska vara nonkonformister” och därför ”orädda att ta sig an ämnesområden som kan förefalla vara minerad terräng”. Jag tycker om den attityden. Inte bara för att jag själv vill skriva utifrån sådana hållningar, utan för att jag allt som oftast saknar litteratur skriven på det sättet.

Szulc trampar förvisso in på minerad mark, men jag tycker inte att jag någon gång under läsningen ser honom trampa fel. Det finns ett resonerande som med alla sina frågor också möjliggör tolkningar av hans framställningar. Framför allt blir jag nyfiken och vill veta mer om enskildheter. En annan sak som slår mig, i såväl skildringen av katolska som judiska individer som samarbetar med och/eller arbetar för tyskarna, är att de uppenbarligen befunnit sig i situationer där valmöjligheter kanske inte ens fanns. Hur skulle en jude i gettot ha svarat när en SS-man krävde hans eller hennes tjänster? Hur skulle katoliker underställda tidens stora religion, nationalsocialismen, på plats och representerad av tungt beväpnade tyska soldater, agera inför deras krav på samarbete och tjänster?

Varken juden eller katoliken har i alla givna situationer möjligheten att svara nej (om inte döden ter sig särskilt åtråvärd i just det ögonblicket). Jag har alltsedan Balkankrigen på 1990-talet ställt mig själv frågan vad jag skulle ha gjort. Skulle jag göra motstånd? Skulle jag ansluta mig till en väpnad grupp? Skulle jag ha flytt? Det finns förstås inga svar på sådana hypotetiska frågor.

Också för den som skriver om vår nära historia kan avsaknaden av svar vara ett problem men också en utmaning. Låt mig därför avsluta med några ord från Szulc själv. I förordet skriver han att boken tillägnas de ”polska judar och kristna som föll offer för nazikollaboratörernas missgärningar och svek”.

Och fram mot slutet av berättelsen, i kapitlet En oretuscherad historieskrivning, skriver han:
Leopold Socha
”Polackerna var (…) det enda folket i tyskockuperade Europa som bildade en organisation (Żegota) vars enda syfte var att hjälpa och rädda judar. Därtill tog tusentals polacker saken i egna händer och gömde judar trots att alla former av assistans till judar var belagt med dödsstraff. Över 6000 polska katoliker har belönats med medaljen Rättfärdig bland världens folk av Yad Vashem-institutet i Israel för sina insatser (…) Här måste jag dock inlägga att dessa polacker inte kan nyttjas som ett verktyg i förhärligandet av den stora massan som de facto förhöll sig passiv.”
Och om de judar som samarbetade med den tyske ockupanten vill jag avslutningsvis citera detta korta stycke:
”Judisk kollaboration med nazisterna i ockuperade Polen var en marginell företeelse, men likväl vållade den ’enorm skada’, som professor Yehuda Bauer uttrycker det.”
Artur Szulc bok är ett friskt och modigt inslag i den litteratur som om och om igen vill skildra, studera och debattera det som hände under det katastrofala andra världskriget.

lördag 26 juli 2014

Imre Kertész: "Överallt ser jag motsägelser. Men jag tycker om motsägelser"

Imre Kertész: Det landsförvisade språket, Imre Kertész: Dossier K.(båda i översättning av Ervin Rosenberg, Norstedts respektive Weyler förlag).

I Péter Nádas förord till Det landsförvisade språket heter det bland annat att förintelsen inte är ett ämne man skriver om på tisdagen för att på onsdagen lämna det. Inget kunde vara en bättre karaktäristik på Imre Kertész författarskap, där allting kretsar kring nazisternas stora förbrytelse.

Kertész menar att Auschwitz "har en alltigenom klarlagd, och just därför sluten och oföränderlig struktur", något som både ligger långt bak i tiden och är utforskat in i minsta vrå, men som av just det paradoxala skälet ständigt måste beskrivas. De överlevande blir allt färre, förintelsemaskinen "glider långsamt ur deras av ålder alltmer försvagade händer".

Kopplat till detta tema ter sig därför också Kertész många texter om den kommunistiska diktaturens Ungern att vara: här slås en brygga mellan två totalitära system. Slutsatsen är att ingen äkta konst kan undgå att präglas av den skiljelinje i historien som förintelsen innebär.

I sina essäer och tal skriver och talar denne stillsamme, lite blyge författare ogenerat och med starkt patos. Han vet att hans erfarenhet är viktig, han vet att hans ämne och tema aldrig kan betraktas som färdigt – det måste formuleras om och om igen.

Därmed ansluter han sig till den tes som Ivar Lo-Johansson drev i många år: att en författare alltid endast har ett ämne, och att han alltid återkommer till det, i en ny text, skriven på ett annat sätt, varierat, omformulerat. Ämnet för Kertész, förintelsen och den totalitära makten, går inte att uttömma. Det är evigt och det kommer för all framtid att te sig som just djupt allvar och outgrundlig katastrof i ett och samma andetag.

*

Kan man skriva poesi efter Auschwitz? Theodor Adorno menade att det var omöjligt. Imre Kertész tillbakavisar påståendet som "en moralisk stinkbomb som alldeles i onödan förpestar den redan utan dess medverkan skämda luften" och säger att det enda han lärt av Adornos skrifter handlar om musik.

Den klassiska efterkrigsdiskussionen återkommer alltså i ny frisk tappning i Imre Kertész bok Dossier K. – en självbiografi, som måste vara något av det märkligaste i den självbiografiska genren på länge. Texten är upplagd som en intervju, och grunden till det måste vara de samtal som redaktören Zoltán Haffner hade med Kertész åren 2003-2004 och som skulle bli en djupintervju, men istället ledde till att Kertész tog fram sin dator och satte sig att skriva en bok i tradition från den platonska dialogen, och som vi alla vet: "då är det egentligen en roman som läsaren håller i sin hand."

Alltså är denna självbiografi en platonsk dialog som är en roman. Läser man Kertész får man vara beredd på den sortens genreöverskridanden. Och boken innehåller i sig en rad raffinerade resonemang om vad som är verkligt och vad som är fiktivt.

Verklighetens Auschwitz är trots allt inte detsamma som det förintelseläger som skapats av Kertész för att utgöra spelplats i hans romaner. Kertész menar rentav att han tvingats skapa en fiktiv värld för att alls kunna hantera sina minnen, sitt trauma skapat av förintelsens mekanismer.

Efter hitlerismen hamnade Kertész i nästa diktatur: den öststats-kommunistiska. Här blir han nästan en icke-person, och trots sin instinktiva motvilja mot makthavarna erkänner han här den koketta längtan varje konstnär bär på: erkännandet. "Vet du, det finns ett slags syndrom som jag kallar diktatur-schizofreni. Varje skapare av konst längtar efter att bli erkänd…".

Utifrån detta skulle han leva i ett system som med olika slags prefix i kombination med ordet socialism förändrades bara marginellt, men i grunden var ett monstruöst och frånstötande system. Men också den europeiska erfarenheten i stort säger honom att när vi "börjar tala om kultur och europeiskt värdesystem" så befinner vi oss snart vid ämnet mord.

Leonard Cohen är inte ensam om att ha sett vad framtiden består av: mord. Krematorierna är en del av detta europeiska värdesystem, oavsett om vi vill inse det eller inte. Massmord och demokrati är beståndsdelar av samma kontinents moderna historia. Denna typ av motsägelser är själva fundamentet för Kertész: "Överallt ser jag motsägelser. Men jag tycker om motsägelser". I grunden handlar det om det svåraste av allt, att vara människa, och att vara det i en tid av tekniska framsteg och moraliska haverier, av högcivilisation och barbari som parallella skeenden.

Foto: Astrid Nydahl.

fredag 25 juli 2014

Polsk litteratur på andra språk än polska

Helgens nummer av Culture.pl har en mycket intressant artikel om polsk litteratur genom århundradena.

Mikolaj Glinski skriver vad han kallar en alternativ polsk litteraturhistoria. Han söker sig ner i tidsskikten då litteratur på polskt territorium skrivits på jiddisch, tyska, hebreiska, latin, franska, romani och vitryska. Glinski förtecknar dem enligt nedan, och under varje rubrik finns en intressant miniessä om författarna och verken, insatta i sina respektive sammanhang. Jag menar att denna artikel är oerhört viktig också i ljuset av det ukrainska kriget. Här finns linjer och samband som kan leda till förståelse och kunskap.

Hela Glinskis artikel hittar du här.

1523: Nicolaus Hussovius, "Carmen de statura, feritate et venatione bisontis" - language: LATIN

Early 17th cent.: Itchkhak Yanover , "Cene Urene" - language: YIDDISH

1632: Mathias Casimirus Sarbievius, "Lyricorum Libri IV" - language: LATIN

1804: Jan Potocki, "Manuscrit trouvé à Saragosse" - language: FRENCH



1815: Nachman of Braclaw "Sipurei Ma'asiyot" - language: HEBREW and YIDDISH

1819: Josef Perl, "Megale Tmirin" - language: HEBREW

1832: Juliusz Slowacki, "Le roi de Ladawa" - language: FRENCH


Restaurering av monument över Adam Mickiewicz, 1978.
1829-1842: Adam Mickiewicz, "Histoire d’Avenir" - language: FRENCH

1891: Franciszak Bahusiewicz, "Dudka belaruskaya" - language: BELARUSIAN

1907: Yitskhok Leybush Peretz, "Baynakht oyfn altn mark" -  language: YIDDISH

1924: Ernst Wiechert, "Totenwolf" - language: GERMAN

1956: Papusza, "Papuszakre gila" - language: ROMANI

E.M. Cioran: Tears and Saints

I flera år har den här volymen, skriven av en ung E.M. Cioran, följt mig. Den enda för mig begripliga översättningen är alltså Tears and Saints. Cioran skrev den under den första, rumänska, författarfasen i sitt liv (den andra är alltså den då han börjar skriva på franska). Det var 1937 den utkom i Bukarest, då han förvisso just lämnat Rumänien för Paris. Han beskrivs som en passionerad ung man som satt i timtal på biblioteket i hemstaden Sibiu. Boken blev en skandal, den ansågs vara “dekadent” och “anti-kristen blasfemi”.

Man ska hålla i minnet att Cioran samma år utgav den bok som väl få ens fått läsa, eftersom den inte anses möjlig/lämplig att översätta; Schimbarea la Fata a Romaniei (Rumäniens omgestaltning). Den boken är inskriven i ett tydligt politiskt sammanhang och betraktas väl än idag som ett exempel på den unge Ciorans flirt med fascismen. En politisk utopi beskrivs som det återfödda Rumänen som skulle kunna förvandlas från elände till “en storslagen kultur”. Nå, den boken har jag alltså inte läst. Men jag kan konstatera att Tears and Saints är så långt ifrån den utopiska och politiska utgångspunkten som man kan komma.

Utan att peta i de engelska översättningarna (gjorda av Ilinca Zarifopol-Johnston som också skrev den fina ofullbordade biografin över honom, den som maken utgav med hennes egen dagbok över möten och samtal med Cioran, Searching for Cioran), vill jag visa er några små utdrag:

Only the brothel or an angel´s tear can free us temporarily from the terror of death.

Voluntary hunger is a road to heaven; hunger from poverty, a crime of the earth.

I know no other music than that of tears. Born out of the loss of paradise, music gives birth to the symbols of this loss: tears.

Becoming is nothing more than a cosmic sigh. We are the wounds of nature, and God is doubting Thomas.

Philosophers are cold-blooded. There is no heat except near God. That´s why the Siberia of our souls clamors for saints.

I wonder who has wept our stars?

Angels speak only to musical ears.

It is harder to forget saintly women, for they seduce us with their divine and melancholy beauty.

The last stop towards nihilism is the disappearance into divinity.

Without their madness, saints would merely be Christians.

Every revolt is directed against Creation.

torsdag 24 juli 2014

Antijudiska hatbrott i Belfast

Synagogan i Belfast. Foto härifrån.
Våld och konflikt på Nordirland har väl för människor i allmänhet bara förknippats med strider mellan protestanter och katoliker. Å andra sidan har det ofta påtalats att allt egentligen har sina rötter i den brittiska ockupationen av landet.

Nu når oss en helt ny typ av nyheter. Det handlar om våldsdåd riktade mot judar i Belfast. Vad är nu detta? Drivs nordirländska kristna av organiserat judehat? Jag har då aldrig hört talas om det. Vi kan konsultera två personer som borde veta, först Ulster Unionist-ledaren Mike Nesbitt som säger:

“The Jewish community have been valuable members of our society for many years,” he said. We offered refuge during the Second World War to many fleeing the Holocaust and it is abhorrent that the synagogue has been the target of this hate crime.”

Och sedan parlamentsledamoten Nigel Dodds som understryker följande:

“The Jewish community are a long established part of Belfast and have a rich history in the city.”

De första judarna kom till Belfast från Tyskland på 1860-talet. Den andra större gruppen kom som flyktingar undan förintelsen, inte minst från Litauen och Polen.

Vad är det nu som hänt, och vad är det som föranleder dessa politikeruttalanden? Under den gångna helgen angreps synagogan i Belfast två gånger! Rutor i synagogan har krossats och vid en demonstration i Belfasts centrum angreps stadshallen där en israelisk flagga slets ner. Politiker och boende i området fördömer förstås händelserna och talar om stadens judar som en integrerad del av samhället. Polisen betraktar det inträffade som hatbrott.

Så jag lämnar tanken på kristen antisemitism. Och jag ställer mig frågan: finns det militanta muslimer i staden? Jodå, det finns muslimer där. De uppger själva att de är runt tiotusen. 1978 byggde de sitt Islamic Center - hela 42 olika muslimska nationaliteter finns det där.

Det är ingen djärv gissning att säga att Gazakriget nu aktiverat den islamism - alltså politisk, våldsam aktivism i de muslimska miljöerna - också i Belfast. Det kommer mera, det tror jag vi kan vara säkra på. De två första angreppen mot Belfasts synagoga kan te sig harmlösa i jämförelse med vad som hänt i Frankrike och Tyskland de senaste veckorna (Israels ambassadör i Tyskland jämför med 1938), men de indikerar att historien nu tar en ny vändning också i den lilla och så våldsdrabbade republiken. Man får aldrig glömma att jihad är en global företeelse och att islamisterna som nu reser till fronten i Syrien återvänder till sina "baser" i Europa. Så sent som idag varnar norska myndigheter för vad som ser ut att kunna hända - också där!




I kriget. Torsdagen 24 juli - svart eller vitt?

Ivar Franko (1856-1916). Är
denna ukrainska författare
tillräckligt vit för Skillt?
Till Svenska Dagbladet säger den svenske nationalsocialisten Mikael Skillt: ”Mitt mål är ett vitt Ukraina.” Svenskan skriver vidare: ”Skillt tycker också att Ukrainas stora judiska minoritet borde lämna landet eftersom han inte räknar den som vit.”

Detta är intressant av ett enda skäl: Skillt är en svensk nationalsocialist som rest till fronten som frivillig stridande soldat i Ukrainas tjänst. I det avseendet kan han sägas ha lockats av Svenskarnas Parti då de värvade frivilliga till Majdan. Men han går förstås ett steg längre. Han slåss med vapen i hand mot de ryska separatisterna. Också bland dem finns det frivilliga. Man mördar inte mot betalning utan för att man tycker sig slåss för ett högre ändamål.

Skillts ändamål är uttalat: ett "vitt" Ukraina, hur nu det skulle gestalta sig. Landets judiska befolkning betraktar han inte som ”vit”, och frågan är hur han ser på landets polska, bulgariska, grekiska, ungerska, tatariska, rumänska, vitryska och andra minoriteter. Är de lika lite ”vita” som judarna? Om det förhåller sig så måste Skillt ha en mycket grund och dimmig förståelse och kunskap om landets minst sagt turbulenta historia. Ukraina borde också för Skillt vara ett utomordentligt lärorikt studieobjekt utifrån frågan om nationsbildande, nationaliteter, majoriteter och minoriteter. Vad han säger till sina fiender i strid är inte lätt att veta. Men han försäkrar att han kan uttala enkla kommandon på ryska.

Jag läser mig varje dag djupare in i förståelsen av vad som sker i Ukraina. Jag läser men mår så förbannat illa av smärtorna och värmen. Det är ingen bra kombination. Inte ens när jag satte mig ute på Åhusbryggan för att se hur människor lekte och simmade i det varma, blå vattnet och vinden smekte mina kinder kunde jag känna lättnad. Allt var tungt av ilande, malande smärtor från knäna och ryggen. Jag gick mycket sakta, fick hjälp av Astrid eftersom jag naturligtvis glömt kryckan hemma.

Mest förundras jag över att det finns riktiga människor kvar i världen. Ett sympatiskt och vänligt brev skrivit på skrivmaskin kom med posten, liksom en dvd-film som jag ska försöka se i helgen. Krigen maler på. Ukraina, Israel och Palestina. Bara några slumpvis valda platser för den mänskliga förmågan att försänka tillvaron i mörker och hopplöshet. Det är där jag befinner mig.




onsdag 23 juli 2014

Antecknat i krigstid. Onsdag 23 juli


Indisk skrivare. Foto: Gyldendals
Man fick bara syn på tågets bakre vagn, innan det försvann från medierapporteringen. Ingen annan än de närvarande kände stanken från de allt varmare, förruttnade kropparna. Man visste inte ens om man kunde lita på beskedet att kropparna nu var på väg till Holland.
 
Ute på fältet tar en soldat en guldring. En krigstrofé från en död flygresenär. Andra bär de svarta lådorna som lyser orange i solen. Varje tillhörighet som här tas med – ringar, datorer, barnskor, väskor, barnböcker, kläder – får ett nytt liv i Ukrainas krigshärjade byar och städer. De anhöriga får på sin höjd begrava ett förruttnat lik.

Där döden härskar växer hatet. En kritiker i Tel Aviv kan inte gå på café. Han har sagt att palestinier också är människor. Ett sådant påstående räcker för att dödshoten ska hagla. Gideon Levy betraktas som förrädare och fiende. Hans texter publiceras världen över. Han får mig att tänka på tidigare generationer som velat se ett slut på ockupationen. Jag har dem i bokhyllorna.

När jag vill kan jag ta ut dem och läsa. Det första jag ser är att Levys ord inte skiljer sig mycket ifrån de som skrevs på 1960-talet av såväl rabbiner som politiker och intellektuella. Shulamith Harevens epokgörande 1980-talsreportage från Gaza i New Outlook kunde ha varit dagens av Levy. En hel nation lärde sig samtidigt att tala dunkelt och falskt: ”ockuperad mark” döptes om till ”områdena”(the territories). Sa man ockupation betraktades man som palestinavän, d.v.s. fiende. Det hade man lärt från engelsmännen som i årtionden kallat sitt krig mot Nordirland för ”problemen” (the troubles).

Är det språket som är krigets första offer?

Är det språket som återspeglar det inre kaos som råder i krigstid?
 
Mitt eget språk förvandlas. Jag märker det varje dag. Om jag inte vakar över tankarna försvinner det egna språket och ersätts av falskheter.

Drar mig till minnes hur Vietnamkriget under mina tonår och tidiga vuxenår präglade ett språk fullt av floskler och dogmer. Krigets plats i hjärnan är den fyrkantigaste och farligaste. Det är där fiendebilden bosätter sig för att sedan agera motor för nästa hatkampanj.