söndag 21 december 2014

Året som gick. Krönika för jul och nyår

Landön. Foto: Astrid Nydahl
Jag vill i år skriva en mer personlig krönika än vanligt. Men jag vänder mig till alla läsare med några nedslag i det gångna året.

2014 har varit ett svårt år. Mycket svårt. Ibland nästan outhärdligt.

Jag rivstartade den 2 januari med artrosskola. Det var ingen succé alls eftersom mina knän var helt förstörda. Kontanta besked efter röntgen visade att det mesta av brosket var borta och därmed var sjukgymnastik i praktiken omöjlig. Nu skulle den långa vandringen börja.

Mitt barnbarn Ella fyllde sju år i januari. Min dotter Catarina blev 35 samma månad.

I början av mars var jag på Ortopedkliniken i Hässleholm för provtagningar och möte med läkaren som skulle operera mig. Jag avbeställde operationen när det stod klart att den skulle göras medan jag var vaken. Mardrömmarna stod i kö.

Mitt barnbarn Hannes fyllde 11 år i mars.

Jag gav ut boken Identitärt. Om rötter, identitet och politisk aktivism i mars. Den fick en handfull recensioner på nätet och ett par från veckopress. Från dagspressens kultursidor var det tyst. Inte ens de som bett att få recensionsexemplar skrev ett ord om den. Kvällsposten i Malmö utgjorde ett undantag. De gjorde ett helt uppslag, till min stora förvåning.

Min yngsta dotter Ditte fyllde 30 år den 25 april, dagen då Portugal firar sin ”nejlikerevolution” och vi här hemma traditionsenligt skålar i något vin från just det landet.

Den 13 maj fyllde min äldste son 41 och mitt barnbarn Ebba 13. Dubbel födelsedag och ändå anspråkslöst firande.

Den 19 maj var det Hugos tur. Han blev nio. Sitt fasansfulla Alströms syndrom bär han på varje dag och under året drabbades han bl.a. av diabetes och svårare skelettproblem, varför han numera är nästa helt beroende av rullstol.

Den 27 maj fyllde min dotter Lina 32. Den 12 juni skulle Alfons ha fyllt 12 år om inte cancern redan hade tagit honom.

Barnbarnet Alma blev 10 år den 5 juli. Min guddotter Cindy fyllde 25 samma månad.

Den 16 juli fyllde min yngste son Tobias 28 år. Astrid och jag var hemma hos honom veckan innan med tårta och kaffe. I present fick han en fin biografi över Johnny Cash. När vi satt där under äppleträden, samtalade och skrattade, kunde vi inte ana vad som väntade. Tobbe var, som han brukade, ömsom vemodig, ömsom skämtsam och ironisk.

Med ett glatt familjegäng på Solgården vid Ivösjön


Sista veckan i juli ställde vi till med stor fest. Astrids döttrar och alla barnen kom ner från norrländska Älvsbyn till Skåne. Vi hade hyrt en kursgård vid Ivösjön, och runt 40 personer blev vi som satt till bords utomhus den där lördagen då termometern visade 32 grader! Barnen badade oavbrutet. Hälften av mina barn och många av barnbarnen var också med.

Samma lördag fyllde mitt yngsta barnbarn Lykke 6 år och hon pratade mycket om den väntande skolstarten.

Den 28 augusti firade Astrid och jag vår 20-årsdag. Det räcker ju att vi träffar barnbarnen för att förstå hur tiden försvinner bakom oss, men det var ändå märkligt att konstatera att så många år gått.

Min fosterdotter Ljubitza blev 43 i september. Astrid gick i pension! Nu delar vi all vår tid tillsammans. Och sedan i somras tar vi oss nästan varje dag till kusten för frihet, frisk luft och en kopp kaffe.

Måndagen den 8 september 7.30 på morgonen var det dags för operation. Jag var förbluffande lugn på vägen dit. Fick epiduralbedövningen som jag fruktat, men som var en försumbar smärta. Operationen tog 45 minuter, jag låg bedövad men fullt vaken på operationsbordet och hörde sågen såga och hammaren slå. På kvällen, kanske ett par timmar efter att bedövningen slutat verka kom de fasansfulla smärtorna. Något liknande hade jag aldrig upplevt. Tre dagar var jag kvar på sjukhuset. När jag bevisat för sjukgymnasten att jag kunde gå med kryckorna fick jag åka hem. Nu började en seg, svår och smärtsam rehabilitering, som skulle fortsätta långt in i december.

Den 12 september fyllde min äldsta dotter Malin 39 år!

Den 25 september blev barnbarnet Vera 8.

Tobbes grav, bredvid syskonbarnet Alfons, i Västra Vram.

Fredagen den 10 oktober inpräntades i mig för alltid. Astrid och jag satt med en måltid och en flaska vin när telefonen ringde vid halvnio-tiden på kvällen. Jag såg genast på Astrids ansikte att det hänt något hemskt. Jag tog luren och hörde Birgittas röst, ord för ord minns jag: ”Thomas, Tobbe är inte med oss längre, Tobbe är död”. Jag minns bara att jag sedan skrek och ville falla till golvet och låtsas att allt var en ond dröm. Men så fick jag tala med min dotter Catarina som meddelade att en vän till henne skulle komma och hämta oss, så att vi kunde ta farväl av Tobbe i sjukhuskapellet. Det var absurt. Där hade Astrid sin sista arbetsplats som sjukhuspräst. Bara några veckor tidigare hade hon lämnat den. Nu stod hennes efterträdare, en ung präst där och tog emot oss. Jag stod hos Tobbe gråtande, jag kysste hans ansikte, smekte hans kinder och kunde inte förstå att han var död. Han var sig så lik. Alla hans drag fanns där. Den lätta skäggstubben, de av hårt arbete smutsade händerna. En svår tid började för oss alla. För hans syskon, för hans vänner och arbetskamrater, för alla syskonbarnen som ännu befinner sig i akut sorg. Hans begravning några veckor senare blev en fantastisk manifestation av tradition och samhörighet. Hans närmaste bar honom till sista vilan, och 125 av oss möttes i Medborgarhuset för gravöl. Många timmar av samtal och minnen blev viktiga för oss föräldrar. Att Tobbe skulle ta sitt eget liv hade jag inte kunna föreställa mig, men jag var väl medveten om hur han fick lida av sin epilepsi.

Alla kondoleanser i form av brev eller e-post betyder så mycket för oss. Det handlar om flera hundra. Och blommor, kransar och donationer till hjärn - och epilepsifonder, har i lika hög grad värmt oss i dödens kyla. Tack till er alla!


Den 17 december fyllde mitt barnbarn Joel tio år och så sent som i lördags, den 20 december, blev mitt första barnbarn Rakel 17!

Nu väntar ett par julfiranden hos nära släktingar, barn och barnbarn, men på julafton är vi två ensamma här hemma. Det blir en fridfull julafton precis som vi vill ha den. Alla år vi haft tillsammans har Astrid arbetat med julnattsmässan och alltid kört hemifrån på kvällen för att återvända mycket sent. I år är hon hemma med mig.

Årets bloggande har varit en fascinerande upplevelse. I samband med vissa händelser har läsarantalet stigit till mer än det dubbla. Men för det mesta har jag en konstant, rimligt stor, läsekrets. De flesta finns förstås i Sverige, men jag har trogna läsare i Danmark, Finland, Norge, England, Frankrike, Tyskland, Israel, USA och Kanada (liksom enskilda läsare i flera andra länder, spontant tänker jag på de läsare som finns i Zagreb, Wien, Kosova och Albanien).



Jag tar tillfället i akt att önska er alla en riktigt god jul och ett något bättre 2015. 


Uppfordrande läsning i juletid: Sándor Márai: Dagbok 1984-1989 (översättning av Ervin Rosenberg, Tranan)

Sándor Márais Dagbok 1984-1989 kan man läsa och begrunda utifrån en rad olika infallsvinklar. Man kan förstås nöja sig med att läsa den som en ungersk exilförfattares dagbok, eller som en fritänkares förhållande till det totalitära. Jag märker dock att jag själv i stigande grad läser den som en meditation över döden. Det är i alla fall tre teman som faller mig i tankarna under läsningen av Ervin Rosenbergs svenska översättning. 2008 läste jag den engelska översättningen av dagböckerna för perioden 1944 – 1948, Memoair of Hungary (Corvina/Central European Press), och två år senare, i januari de aktuella dagböckerna för 1984 – 1989 då de utkom på danska (Basilisk/Babel). Efter sådan läsning vill man förstås ha mer. Sivart förlag gav ut Visdomsord för vardagsbruk 2008 i Susanna Fahlströms översättning. En självklart mycket välkommen bok. Det är en, trots den banala svenska titeln, givande volym som dock inte genomgående når dagböckernas skärpa. Det man undrar – säkert i fler länder än Sverige – är om den väldiga luckan för dagböckerna från 1949 till 1983 – ska fyllas med engelskspråkiga utgåvor. Det är väl föga troligt att en svensk förläggare skulle ta sig an dem.

*

I en avslutande text i den svenska utgåvan skriver Nobelpristagaren Imre Kertész under rubriken Vittnesbörd om en borgare om något som kan beskrivas som signifikativt för Márais:
Vad jag vill visa är att Márais emigration började redan hemma, redan under kriget närmare bestämt då han som ansvarsfull borgare började tänka kring Ungerns utväg ur krigets katastrof, kring hur landets själ och ande skulle restaureras. Vem hade behov av det? De nya ockupanterna – ryssarna – och deras inhemska bödelsdrängar brydde sig enbart om makten; de före detta nazistiska samarbetsmännen om att anpassa sig till det nya, samarbeta med de nya ockupanterna eller fly med den rövade judeförmögenheten; restjudenheten, som i klungor vände hem från lägren, om sorgen, en del av dem om hämnden, andra om utvandringen; och majoriteten av befolkningen om ingenting utöver överlevnaden, glömskan, försörjningen påträngande bekymmer och den snabba anpassningen. Den stora uppgörelsen, utan vilken inget nytt kan börja, kunde inte längre äga rum; istället för andens rening började snart den politiska polisens mordiska rensningar. Márai ser sig bestört omkring: ”Min situation i den ungerska intellektuella världen är idag den handlingsförlamades”, skriver han 1947.
Alltså var och skulle Márai förbli en ensam intellektuell, utanför allt det som han hoppats skulle bli en återuppbyggnad, ett skapande av nation på nytt. För honom återstod bara ”emigration” – just det ordet använder Kertész. Inte flykt. Inte exil. Emigration. Ty, som Kertész säger, var det inte ”som flykting som han kommer till Väst, utan som europeisk författare, som, om vi får uttrycka oss på detta sätt, anmäler sin rätt att ta på sig ansvaret för delaktigheten i alla de synder som andens människor gjort sig skyldiga till mot anden”.

Att bära på en känsla av skuld för det som skett torde ha varit ovanligt. De flesta försökte säkert återkomma till en vardag utan den känslan. Márai låter sig formas av att vara medskyldig. Vem är vi idag när vi alltid i den politiska klagosången avhänder oss allt ansvar? Någon verklig oskuld finns inte. Den som identifierar sig med oskuld lever i själva verket i självbedrägeri.
 
I sitt informativa förord beskriver Ervin Rosenberg den migrationsväg som Márai inledde: ”Först Posilippo i Italien (1948-1952), sedan New York (1952-1967), Italien på nytt (Salerno, 1967-1980), till slut USA igen (San Diego, 1980-1989)”. Hans liv omfattade det 1900-tal som Rosenberg sammanfattar med orden: ”År och årtionden av omvälvande förändringar i en människas livsbetingelser: världskrig, belägring, hungersnöd, ockupation, totalitarism och framför allt landsflykt”.
*
Sándor Márai ser vår tids kunskap som en chimär. Det som kännetecknar den postmoderna västerländska civilisationen är snarare en förmåga att trycka på knappar, att surfa sig fram till snabba svar och enkla, av andra halvbildade människor, redan formulerade lösningar. Det räcker alltså inte att ”veta”; det gäller att ur detta skapa en bildning, en civilisatoriskt sammanhängande kraft:
Man prisar en strävsam och pustande essäist, talar om ”hans stora vetande”, han skriver ju om allt mellan himmel och jord. Men alltsedan boktryckarkonsten uppfunnits är ”vetandet” ingen förtjänst – man har bara att gå till bokhyllan, där man hittar en oöverskådlig mängd uppslagsböcker som samlar och förklarar alla uppgifter. Före Gutenberg – och vilket språkområde vi än tänker på – krävde ”vetande” ett oerhört offer, att leta upp de oundgängliga detaljkunskaperna fordrade möda. I dag kräver ”vetande” inte längre ansträngning. Om någon inte ”vet” det han skall föreläsa om är det bara lättja. Den hopsamlade informationen, det som utgör ”vetandet”, är endast då en förtjänst om allt det som författaren letar ihop ger upphov till något nytt och originellt. I uppslagsböckerna, som i ett otal järnvägsvagnar, hopar sig tegelstenarna, av vilka man i dag kan välja mellan att bygga ett fängelse eller en katedral. ”Att veta” är inte längre svårt, att skapa nytt av detta vetande är svårt, nu också, som det alltid varit.
I en kort anteckning kan han påminna om Cioran; här finns både gallans gift och realiteternas blick:
28 mars. Isande vind, som dolksticket från en maffians lönnmördare. Mars är revolutionernas, avföringsmedlens och pessimismens månad.

Men på ett annat ställer jämförs han med Erasmus och det är med påtagligt gillande han konstaterar det – inte minst som motsatsen till jämförelser förknippade med hemlandets historia:
Den nyligen avlidne begåvade och sympatiske György Rónay kallar mig i en marginalanteckning en ”balkansk Erasmus”. Jag accepterar gärna benämningen, jag är nämligen hellre en balkansk Erasmus än en folkdemokratisk Petőfi.
*
Bokhandlarnas tjocka kataloger, varje vecka minst ett par. Böcker i tiotusental, samtliga nyutgivna, flera hundra i varje genre. Äcklet är kvävande. Skriva enkla satser. Eller bara enstaka ord. Läsa ordböcker. Litteraturen är död, leve bokindustrin.
Hos Sándor Márai befinner vi oss här i 1980-talet. Det är i dessa sammanhang länge sedan. Böcker producerades inte så snabbt och enkelt då, som de gör nu. Ändå ser han det som idag är mer än tydligt. Jag är inte sen att instämma i hans slutsats: ”Litteraturen är död, leve bokindustrin.” 

Under hela min livstid har det skett en dramatisk förändring av litteraturens villkor. Först knep bokklubbarna kunderna från bokhandeln. Utifrån den omvälvningen kunde vi i digitaliseringens senare introduktion se hur nätbokhandeln tog resten av dem. Men vi har under denna 60-årsperiod förstås också sett hur den verkliga litteraturen ersatts av – trängts ut av – bokindustrins alla trivialiteter. Just nu, och sedan ett bra tag tillbaka, är det deckarvågen som tillsammans med levnadskonstgeschäftet och kokböckerna, tränger undan alltmer och tvingar de små förlagen att ta ett oproportionerligt stort ansvar för det som kallas ”smalt” bara för att det håller hög kvalitet. Márais eget författarskap är ett bra exempel. Man kan bara instämma med honom: ”Äcklet är kvävande”.

*
Det kanske starkaste i denna dagbok tycks mig ändå vara de anteckningar han gör under hustruns sjukdom och död. Där borrar han sig in i något som både kunde beskrivas som en förtvivlan sprungen ur den egna situationen och en existentiell meditation över livets absoluta meningslöshet – dödens förolämpning:
Jag skriver och läser inte, men ibland drömmer jag att jag skriver. I drömmen rör sig raderna som en textremsa på en bioduk. Och raderna är meningsfulla, orden är rätt valda, stilen livfull. Den som skriver är inte ”jag”, det hela skrev inuti mig. Vägen tillbaka från livet till döden är mörk, jag famlar från Intet till Intet, och på vägen lyser här och där ett ord, ett begrepp, som lysmaskarna i en mörk skog.
Rent konkret berättar han också, kortfattat men drabbande och klart, om L:s döende:
På sjukhuset. Jag sitter en och en halv timme vid sängen, håller hennes hand, utan ett ord. Plötsligt säger hon: ”Så långsamt jag dör.” Sedan är hon tyst tills jag går.
Jag har nu läst denna stora och viktiga dagbok för tredje gången. Jag kallar den stor i bemärkelsen viktig. Jag kallar den viktig i bemärkelsen stor. Här finns inga trivialiteter. Här finns livet och konsten skildrat i koncentrat av en man som hade mycket bestämda uppfattningar om vad som hade värme och vikt, och vad som bara kunde kallas tomhet och dumhet. Hans sista ord i dagboken – skrivna den 15 januari 1989 - antyder att han ska komma att få användning för den pistol han köpt och lärt sig att använda:
Jag väntar på inkallelseordern; jag skyndar inte på den, men fördröjer den inte heller. Stunden är inne.
*



Thomas Mann hälsar på Sándor Márai i Budapest 1935. Ur Imre Kértesz text: ”På fotot ser vi Europas två sista författare som öppet betraktar sig som borgare, och som, medvetna om borgarens kall, känner sig tvungna att lämna sin klass som förfallit till förräderi och emigrera från en nation som sjunkit ner i katastrof. Men kunde Márai också säga det som Thomas Mann lär ha sagt: ”Den tyska kulturen finns där jag finns”? Var fanns den ungerska kulturen? Fanns den, kunde den över huvud taget finnas alltjämt?


lördag 20 december 2014

Att förstå friheten när den kan mistas

För att få perspektiv på tillvaron går jag ofta till Hans Ruin.

Det var en slump som fick mig att börja läsa honom för ett antal år sedan, och jag köpte hem en handfull av hans böcker, som är relativt lätta att finna antikvariskt.

Vi befinner oss i en tid då det pågår krig i Europa, och då de två supermakterna USA och Ryssland mäter sina krafter just här. Allt som sades mellan Sovjetunionen och USA när muren föll tycks glömt och nergrävt. Hur nära NATO kan komma de ryska gränserna utan att ett kallt krig övergår i varmt vet vi inte än. Men vi kan cyniskt konstatera att det krig som pågår i Ukraina har att göra med detta.

Hans Ruin skrev i Ett land stiger fram (1941) om vad som hotade att förgöra Finland som nation:
"Det är ett tragiskt drag i all mänsklig levnad att det dyrbaraste vi äga blir medvetet först när vi förstå att vi kunna mista det. Det är som med hälsan: den veta vi först av när sjukdomen hotar. Vi vet inte vad frihet är förrän man söker slå den i bojor. Inte vad rätt och lagbunden ordning är förrän våldets råa häl hotar att krossa den. Därför visste vi ej heller riktigt vad det innebar att höra till Norden förrän vi märkte att vi kunde förlora vad vi ägde."
Det perspektivet borde vägleda oss varje stund. Hela vår kontinent befinner sig i ett tillstånd som påminner om leken "hela havet stormar". Det är bara att bege sig till vilken matbutik som helst så blir man vid entrén medveten om vem dessa människor är som sitter med en mugg framför sig och säger "hej hej" eller "pliiiis". Eller varför inte läsa sig till kunskapen om hur två länder som båda är EU-medlemmar - Sverige och Rumänien - behandlar sina medborgare utifrån helt olika ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningar. Vem hade trott att välgång väntade med EU-inträdet? Och värre kommer det att bli efterhand som fler av dessa fattighus får sina medlemskap. Det, om inte annat, kommer att utlösa nya former av skred och katastrofer. Vi kommer inte att följa det på tv utan just vid tröskeln till våra hem.

Ja, jag återvänder gärna till Hans Ruin.


Inte längre ön...

Foto: Astrid Nydahl

"Sorrow is no longer the island but the sea." (Nicholas Wolterstorff, Lament for a son, hämtat från Ann Dawsons bok A Season of Grief)

"Sorrow comes in great waves... but it rolls over us, and though it may almost smother us it leaves us on the spot and we know that if it is strong we are stronger inasmuch as it passes and we remain." (Henry James, Grief Defiened, hämtat från Ann Dawsons bok A Season of Grief)

Idag fyller mitt äldsta barnbarn 17 år. När jag kommer hem till henne i eftermiddag måste jag lägga vikten vid hennes glädje och inte på vår gemensamma sorg. Kanske kan vår stund tillsammans bli bättre och viktigare av den tyngd vi bär, just för vi gör det tillsammans? Sorgen är, som sägs i citatet ovan, inte en ö, utan det hav som omger ön. Men det finns något trösterikt i det Henry James säger, att vi kanske trots allt finns kvar här när den blåst över.

Kärleken till barnbarnen talar som ämne högre än döden. Problemet är att döden har ett större och kompaktare mörker. Kan jag släppa in kärleken till barnbarnen så den lyser - rent av genomlyser - upp mörkret? Jag vill tro det.


fredag 19 december 2014

Den eviga ungdomen och underhållningen

"Hur föga troligt är det inte nu att alla de besvärande otillräckligheter människor upplever skulle kunna döljas under högtravande absoluter som Skönhet, Godhet och Sanning. Sådana europeiska stilideal som mognad, bildning och klokhet har undan för undan gett vika för hyllningar till Det Evigt Unga i den amerikanska stilen. Misskrediteringen av litteraturen och andra uttryck för 'högkulturen' som varande elitistiska eller livsfientliga är ett grundläggande inslag i den nya kultur som styrs av underhållningsvärderingar. Indiskretion om sina okonventionella sexuella känslor är numera ett rutinmässigt, om inte obligatoriskt, inslag i den offentliga underhållningen." (Susan Sontag i Där tonvikten ligger)

Nå, låt oss konstatera att underhållningskulturen är en intim beståndsdel av Den Eviga Ungdomen. 60-åringar klädda i sportkepsar och hängrövsbyxor tror att de ser ut som ungdomar i samma klädsel. När de går på lunch klädda i gymnastikskor och shorts är de uppfyllda av denna ungdom. Överallt i stadskärnorna manar man dem att konsumera sig fram till ungdomen, som om man förmådde gå framåt och bakåt samtidigt.

Underhållningskulturen kräver milt uttryck brist på bildning. Den vill ha en lallande och trallande massa framför scenen och vid televisionen. Den vill inte ställa frågor, den vill varken lära ut något eller förmedla någon kunskap, tvärtom vill de hålla kvar människorna med de förstärkta basgångarnas kittling i magtrakten. Den ifrågasätter ingenting av modernitetens barbari mot våra städer.

Amerikaniseringen talade vi om redan i övre tonåren. Vi identifierade den då som massimport av drycker och "mat" men gick aldrig på djupet i en förståelse av dess innersta kärna. Den ser vi nu: den lycklige, skuldsatte konsumenten, förebilden i varje kultur som styrs av underhållningsvärderingar.

Det är ett tungt vägande skäl till att jag aldrig befinner mig i centrum i jultid. Inte heller i år. Barnens små klappar köpte jag tidigt i höstas. Själv behöver jag bara god mat och god dryck. Och en vacker avrundning på nyårsafton.


Tomhetens eko och sorgens skri

Foto: Astrid Nydahl
Det går inte att fly undan. En förmiddag eller så kanske det lyckas att skingra tankarna, sedan är de tillbaka igen.

Sorgen får ta sin tid, säger man till mig. Men jag vet att den tiden kan bli ohyggligt lång. Man blir en tomt ekande kropp eller så skriker man rakt ut i luften.

Vi hamnade vid havet igen. Luften var behaglig ljum och det var nästan vindstilla. Där stod jag och tänkte på min förlorade son. Det var ett virrvarr av tankar. De ledde inte fram till något.

Kanske blir det bättre under lördagen. Då far vi iväg för att gratulera mitt äldsta barnbarn på hennes 17-årsdag. Jag har sagt det förut: man måste, trots allt, leva för de levande.


torsdag 18 december 2014

KACKERLACKANS VÄNTAN

När kackerlackan hamnat på rygg slutar den snart att röra på benen. Den ligger stilla, som om den förstod att den inte kom någonstans, att benen inte ledde honom vidare. Efter en stund rör den på benen igen, kanske för att den glömt, kanske för att se om förutsättningarna ändrats. Undertill är kackerlackan mjuk, mjukare än på ovansidan, som är hård och samtidigt något följsam mot yttre tryck. Stilla som vore den död kan kackerlackan tas för död. Benen rör sig snart igen men rörelserna möter bara luft. Benen svävar fritt. Kackerlackan befinner sig i en situation som inte upphör före den upphört. Endast en radikal ändring kan ändra på hans situation. Kackerlackans väntan är så att säga oändlig, han är utelämnad åt det som finns utanför honom själv, genom att han så att säga är utelämnad åt sig själv. Han är förlist, kunde man säga, i den situation som lämnar honom åt sig själv. Satt ur spel är kackerlackan blottlagd, han har alla möjligheter att lära känna sig själv, men kommer att förbli i sin väntan. Stilla för en stund, sedan sprattla med benen. Vad som kommer att hända återstår att se. Stilla för en stund, sedan sprattla med benen.
 
   Väntan är en underlig historia. Den saknar slut så länge den varar. Väntan liknar drömmen, i det att den är sitt eget tillstånd. Den behöver ingenting annat än sig själv, men är samtidigt ett ingenting utan någonting att hoppas på. Ingen väntan utan längtan, eller i alla fall en liten förhoppning om någonting annat. Vetskapen är nödvändig – den som inte känner till några alternativ kan inte vänta, vet ju inte vad väntan går ut på. Kackerlackan väntar, kunde man säga, den sprattlar med benen men rörelserna leder inte vidare, ingen mat möter hans väg, inga topografiska förändringar får hans kropp att automatiskt skifta position; att röra sig är att förlora sig i det som samtidigt blir till ens eget. Men nu finns ingenting att förlora sig i, ingenting att använda sina ben till.
 
   Därav det snopna i all väntan. Upplevelsen av någonting samtidigt rumphugget och oförklarligt. Kackerlackan som har glömt sin väntan så fort den kommit på benen, skyndar bort längs väggen, in bakom soffan, och den har inget minne av sin väntan medan den skyndar fram. Plötsligt blir det  ljusare omkring honom när soffan dragits undan, och någonting hårdare än kackerlackans såväl undersida som innandöme kommer farande genom luften. Kackerlackan anade aldrig vad den skyndade ifrån, och hans väntan var på ett sällsamt vis ingen väntan, utan själva slutet som oväntat hann ikapp honom.


Einar Askestad