måndag 1 september 2014

Dansk frihetsflotilla seglar med öl, frihet och Entartete Kunst till Sverige

Uwe Maw Jensen (t.v.) och Gert Wiik
Den svenske gadekunstner Dan Park er blevet idømt seks måneders ubetinget fængsel, fordi hans collager opfattes som hetz mod folkegruppe. Svenskerne har modtaget dommen med applaus, mens dommen er blevet fordømt bredt i danske medier. 

Onsdag 3. september klokken 17 har en række bekymrede danskere indkaldt til demonstration til fordel for Dan Park og ytringsfriheden foran Sveriges ambassade i København. 

Efter demonstrationen afgår en frihedsflotille under ledelse af kaptajn Gert Wiik og den danske performancekunstner Uwe Max Jensen fra Nyhavn til Malmø lastet med øl, frihed og kopier af Dan Parks Entartete Kunst.

Torsdag fra klokken 10 afholder frihedsflotillen en workshop på det centrale Gustav Adolfs torg i Malmø, hvor man med stærk dansk øl som introduktion - og inspiration fra Joseph Beuys 's mesterværk wie man dem toten Hasen die Bilder erklärt - går i dialog med svenskerne omkring Dan Parks kunstværker. 

Torsdag over middag sejler flotillen videre til Ystad, hvor Dan Park har siddet fængslet siden begyndelsen af juli. I Ystad vil repræsentanter for flotillen opsøge fængslet og bede om at få Dan Park udleveret, så han kan afsone den resterende del af sin straf under passende forhold i Danmark. 


Specialerbjudande lördagen 30 augusti till och med fredagen 5 september

Jag vill nu ge mina läsare möjligheten att till lägre pris köpa en av mina tre senaste böcker och dessutom få en gratis bonusbok. Erbjudandet gäller endast till och med fredagen 5 september.

De tre böckerna är Identitärt för 200:- (ordinarie pris 300:-), Solitär i nyspråkets tid för 150:- (ordinarie pris 250:-) samt Medborgaren, makten och moskén för 100:- (ordinarie pris 150:-) - samtliga med portot inbakat i priset.

Identitärt, min senaste bok om
rötter, identitet & politisk aktivism,
en av veckans prissänkta böcker.
De gratisböcker man kan välja mellan är Sextio år senare, Öland en vinterresa, Sista vinterresan/ The Last Wintertrip och Kulturen vid stupet.

Sextio år senare. Mellanöstern, den
libyska krigsvåren & islamiseringen.
En av veckans gratisböcker
Sista vinterresan, mina dikter på nio språk: 
svenska, danska, 
engelska, albanska, vitryska, franska, 
portugisiska, ungerska och polska. 
Bland översättarna finns några av 
språkens främsta diktare.
Gratisbok denna vecka.


Beställningar skickar du till thomas.nydahl@gmail.com
OBS: erbjudandet gäller endast den korta veckan lördagen 30 augusti till och med fredagen 5 september.

I kriget, 1 september: "Novorossija" i vems intresse?

Foto: Astrid Nydahl
Före sänggåendet läser jag följande ur rikslikaren:
I en intervju på söndagen sade Putin att samtal bör inledas omedelbart ”om frågor gällande den politiska organisationen och statlig status för sydöstra Ukraina”, uppger ryska nyhetsbyråer enligt AFP. Tidigare har Ryssland bara talat om en högre grad av självstyre för de regioner i Ukraina där en väpnad konflikt pågår mellan ukrainska regeringsstyrkor och proryska separatister.
Utspelet följer ökade spänningar mellan väst och Ryssland och i helgen beslutade EU:s toppar att inom en vecka ta fram konkreta förslag på betydande sanktioner mot Ryssland.
Men Kreml var snabbt med att påpeka att Putin blivit missförstådd och enligt talespersonen Dmitrij Peskov rörde det sig om en ”absolut inkorrekt tolkning” av uttalandet. Peskov följde dock upp sitt förtydligande med ett eget kontroversiellt ordval.
– Bara Ukraina kan nå en uppgörelse med Novorossija och ta befolkningen i Novorossijas intressen i beaktande, sade han enligt AFP.
Novorossija är en benämning på en region i östra Ukraina som härrör från den ryska tsartiden, men som Putin och de proryska separatisterna börjat använda.
Egentligen skulle jag vilja lämna detta citat okommenterat. Varför? Därför att det är ett skolexempel på vad som pågår. Jag ställer några frågor bara:

* Vem beslutade att de östra regionerna i Ukraina skulle döpas till Nya Ryssland och vem sanktionerade det?

* Vem ger Putin rätt att diskutera dessa regioners "statliga status". De ligger inte i Ryssland, de ligger i den oberoende nationen Ukraina. Deras "statliga status" kan inte beslutas av tredje part utan förhandlingar och medan krigshandlingar pågår.

* Vad tjänar det Ukrainas sak att "EU:s toppar" inom en vecka ska "ta fram konkreta förslag på sanktioner"? Inte det minsta. EU agerar utifrån egenintresset. USA agerar utifrån egenintresset. Ryssland agerar utifrån egenintresset. Ingen av de tre ekonomisk-politiska stormakternas egenintresse sammanfaller rimligen med Ukrainas. Ukraina kan i detta spel bara förlora. Kanske blir Nya Ryssland bara större som ett resultat av det.


söndag 31 augusti 2014

I kriget, 31 augusti: Eurasia, Eurosibiria?

Foto: Astrid Nydahl
"Det kalla krigets teori innebär, att man genom ihärdiga
och målmedvetna rustningar skall förvärva en så
ansenlig styrka, att motståndaren finner det rådligast ge efter
i godo och avstå från en del av sina maktpositioner." 

Fredrik Böök i Ett ofullbordat självporträtt, utgivet och 
försett med noter av Nathan Shachar, Atlantis förlag 1998.

Putins dagliga politiska dos ger åhörarna en injektion av vemodig vacklan. Ena dagen si, andra dagen så. Nu ska det diskuteras kring ”de östra regionernas framtida status”.

Kan en statschef i ett land ha ett avgörande inflytande över ett annat lands status? Det Putin lägger fram för diskussion är inte hans eget land. Det är inte Ryssland, det är Ukraina. Det är ett kallt krig han för mot hela Ukraina, och ett varmt krig han både möjliggör och uppviglar till i de rysktalande, östra regionerna. Vi vet vem han, med Bööks ord, förväntar sig ska "ge efter i godo".

Och i Europa applåderar vänstern till vänster om vänstern i kapp med högern till höger om högern. Vad är det de förväntar sig av Putin? Är det Guillaume Fayes visioner om ett Eurasia som inspirerar?
”Faye talar för ett rysk-europeiskt imperium som han kallar Eurasia, vilket utgörs av hela Europa och Ryssland. Bortom det hägrar sedan Eurosibiria, ett ideal och en modell av ett samhälle som kommer att omgruppera alla vita, indo-europeiska folk…”
Så skrev jag i min bok Identitärt, och jag undrar om inte just dessa utopiska tankar utgör denna högers främsta skäl att så okritiskt lyfta fram Putins undergrävande arbete i Ukraina som något positivt.

Vad är det människor förväntar sig av sådana utopier? Ligger de i själva verket inom samma grupp av omänskliga megaprojekt (den nya människan, den rena rasen, den totala staten) som kommunismen, fascismen och nationalsocialismen, projekt som alla stupade på att de förutsatte totalitära vardagar och gigantiska folk- och massmord på både de egna medborgarna och på de grannstater som erövrades och underkuvades?

Putin har ett enda för ögonen; han vill med sina dagliga uttalanden (vädjanden, förslag, hotelser, ironier, utfall och infall) flytta fram det ryska rikets positioner till något som kunde kallas sovjetiska tillstånd, både i geografisk och ideologisk-politisk mening. Bit för bit ska imperiet återerövras. Det som hände Krim ska följas av andra, liknande återerövringar. Hur farligt projektet är för oss som lever i dess periferi lär vi bli varse.


Valfrihet och inga val, en söndag inför andra

Foto: Astrid Nydahl
Det finns söndagar - och så finns det söndagar. När jag går in i denna, månadens sista dag, inser jag att det bara återstår en vecka tills jag ligger på operationsbordet. Det skapar en förväntansfull oro och rädsla. Det förväntansfulla består i att jag vet hur mycket bättre det kommer att bli efteråt. Oron och rädslan kommer av att jag också vet att jag först ska gå igenom en process.

Den börjar redan 07.30 på morgonen med förberedelser och ryggbedövning. Läste på om den och insåg att den tar sin tid och att det kan ge både smärta och olika oönskade bieffekter. Men vad gör man när det inte längre finns ett val? Man anpassar sig till det enda alternativet. Det är som ett parlamentsval i Nordkorea eller Vitryssland: det finns bara en kandidat att rösta på, man väljer det enda man kan välja och så sorteras man in bland de övriga 99,8% som röstade på det enda.

Efter operationen är det ju dags för val också här i vårt arma land. Här invaggas vi i tron att vi har olika alternativ. De ska vara rätt många numera. Men i mina ögon finns det inga alternativ. Riksdagens män och kvinnor är en blek samling hönster. De kan ha olika uppfattningar i olika frågor, men i grund och botten är de överens: moderniteten härskar och det ska den fortsätta göra, moderniteten i form av konsumism, turbokapitalism, klasskillnader i ökande grad, mediefrihet som följer en enda väg i förljugenhet, det totalitära nya samhället som styrs uppifrån, där politikerklassen samsas med det offentliga "samtalets" färdigutbildade propagandister. Nej, det finns inget val. Som oftast river jag min "röstsedel" och stannar hemma. Kanske blir det rentav en bakelse till kaffet.


lördag 30 augusti 2014

Vittne eller offer, bok om bl.a. Améry och Levi

Jean Améry (1912-1978)
Times Literary Supplement (nr. 5812/5813) recenserar Bryan Cheyettes nya bok Diasporas of the mind. Jewish and postcolonial writing and the nightmare of history i sitt senaste nummer. Det är en mycket fascinerande artikel om olika författares hållning till de sociala och kulturella omständigheter som styrt deras liv.

Själv blev jag förstås mest nyfiken på hans diskussion om vad som skiljer och förenar Jean Améry och Primo Levi. Han menar att Levi först och främst i sitt författarskap är vittnet. Det är hans etiska grund. Han menar därmed att han äger rätten att teckna en tysk historia utifrån vittnets iakttagelser av vad som hänt. Améry däremot är offret och det är utifrån en etik som präglas av offrets lidande han skriver, han återtar sin värdighet på det sättet.

Diasporas of the mind innehåller också helt andra diskussioner. Han tar till exempel upp Salman Rushdie och en passage i hans bok Imaginary Homeland från 1982, där Rushdie konstaterar att han lever i ”the culture and political history of the phenomenon of migration, displacement, life in a minority group.”

Det är i denna han känner sig skriva i en tradition som går tillbaka på andra grupper i den brittiska erfarenheten, inte minst judarna och irländarna. Därmed, säger Cheyette i sin nya bok, är Rushdie medveten om att han vänder "the idea of diaspora" till något aktivt och specifikt. Det undrar jag över. Jag tror att det är just det som olika folk i diasporan alltid har gjort; armenier, albaner, kurder, judar, liksom andra folk som tvingats på flykten och som haft en skriftkultur.

Det som egentligen gör mig mest nyfiken på den här boken är att författaren diskuterar utifrån äldre författarskap - som jag själv känner väl till och har läst under längre tid - men till det lägger en diskussion om helt andra, betydligt senare författarskap, som Philip Roths och Zadie Smiths.



Yehezkel Braun (1922-2014): The words of Kohelet son of David

Yehezkel Braun ( January 18, 1922 – August 27, 2014) - med anledning av hans bortgång vill jag här erbjuda er möjligheten att lyssna till hela hans körverk The words of Kohelet son of David, från ett uppförande i Jerusalem 2010.

Yehezkel Braun kan du läsa mer om här.








Milken Archive of Jewish Music skriver om honom:
Yehezkel Braun, who can be considered a representative of the generation of Israeli composers immediately following that of Paul Ben-Haim and Marc Lavry, was born in Breslau—historically and culturally, as well as politically at that time, part of Germany, but now Wrocław, Poland. Two years later his parents emigrated to Palestine, where he began his musical studies at an early age. At the Israel Academy of Music (formerly the Rubin Academy and now the Buchman-Mehta School of Music) he studied with Alexander Boskovich. Braun also earned a master’s degree in classics (Greek and Latin philology) at Tel Aviv University.
Braun has harbored a lifelong interest in both Hebrew and Gregorian chant. In 1975 he spent a year at the Benedictine Monastery at Solesmes, France, studying Gregorian chant there with Dom Jean Claire, one of its leading authorities. In 1966 he became a professor of music at Tel Aviv University, a post he held until his retirement.
Braun’s twin interest in liturgical chant and Jewish folk music is reflected in many of his compositions. Among his important works inspired by Jewish subjects or Judaic themes are Psalm for Strings (1960) and Illuminations to the Book of Ruth (1966), an orchestral piece. His catalogue includes many other choral and orchestral works, chamber music, lieder, and music for theater, film, and dance. In addition to the Hallel Service featured here, he has composed a number of other liturgical works on commission from American synagogues. These include a Sabbath evening service; V’haya ... (And It Shall Come to Pass), on verses from Isaiah; Shir Hama’alot, a setting of ten Psalms for vocal quartet and string quintet; and other Psalm settings. Braun has written analytical studies of melody and modality, and he has published Hebrew translations of classical Greek poetry. He also compiled and edited an anthology of traditional Jewish melodies. In 2001 he was awarded the Israel Prize for music.


fredag 29 augusti 2014

Specialerbjudande lördagen 30 augusti till och med fredagen 5 september

Jag vill nu ge mina läsare möjligheten att till lägre pris köpa en av mina tre senaste böcker och dessutom få en gratis bonusbok.

De tre böckerna är Identitärt för 200:- (ordinarie pris 300:-), Solitär i nyspråkets tid för 150:- (ordinarie pris 250:-) samt Medborgaren, makten och moskén för 100:- (ordinarie pris 150:-) - samtliga med portot inbakat i priset.

Identitärt, min senaste bok om
rötter, identitet & politisk aktivism,
en av veckans prissänkta böcker.
De gratisböcker man kan välja mellan är Sextio år senare, Öland en vinterresa, Sista vinterresan/ The Last Wintertrip och Kulturen vid stupet.

Sextio år senare. Mellanöstern, den
libyska krigsvåren & islamiseringen.
En av veckans gratisböcker
Sista vinterresan, mina dikter på nio språk: 
svenska, danska, 
engelska, albanska, vitryska, franska, 
portugisiska, ungerska och polska. 
Bland översättarna finns några av 
språkens främsta diktare.
Gratisbok denna vecka.


Beställningar skickar du till thomas.nydahl@gmail.com
OBS: erbjudandet gäller endast den korta veckan lördagen 30 augusti till och med fredagen 5 september.

I kriget, 29 augusti: rysk trupp i Ukraina?

Hettan stiger i Ukraina. Också i press och bloggvärld ser jag att det förhåller sig så. Ställningstagandena och kommentarerna blir alltmer svartvita, allt mer ensidiga. Om jag skulle tro Rysslandsvännerna kunde dagens telegram bara vara ren och skär lögn. Jag tror inte det förhåller sig så. Tvärtom tror jag att utlandsredaktionerna anstränger sig att försöka spegla ett kaotiskt och motsägelsefullt skeende. I DN kunde man således idag läsa:
”Ukraina anklagar Ryssland för att ha skickat in soldater på ukrainskt territorium. Enligt en Natokälla kan det finnas över tusen man i landet. På torsdagskvällen publicerade försvarsalliansen Nato bildersom ska visa ryska pansartrupper inne på ukrainskt territorium. Ukraina anklagar Ryssland för att ha skickat in soldater på ukrainskt territorium. Enligt en Natokälla kan det finnas över tusen man i landet. På torsdagskvällen publicerade försvarsalliansen Nato bildersom ska visa ryska pansartrupper inne på ukrainskt territorium. 
Enligt en tweet från Ukrainas säkerhetsråd har ryska styrkor i samarbete med proryska rebeller tagit kontroll över gränsstaden Novoazovsk och andra delar av sydöstra Ukraina. Ukrainska styrkor har dragit sig tillbaka från staden ”för att rädda liv” och ansluter sig nu till trupper i hamnstaden Mariuopol. Rådet hävdar också att ryska styrkor och separatister ska utföra en motoffensiv mot Ilovajsk and Shakhtarsk, öster om Donetsk. 
Under torsdagskvällen publicerade Nato en rad satellitbilder där vad som beskrivs som en konvoj med ryskt artilleri rör sig mot Krasnodonområdet där det ställs upp för att kunna inleda en beskjutning. Enligt Nato ska bilderna också visa en ökad militär aktivitet på den ryska sidan av gränsen. I ett pressmeddelande skriver Nato att man med hjälp av satellitbilderna kunnat se hur stora mängder avancerade vapen förs in till pro-ryska styrkor i östra Ukraina. Strax efter klockan 22 på kvällen svensk tid sa USA:s president Barack Obama i ett direktsänt tevetal att det inte fanns någon tvekan om att Ryssland låg bakom den instabilitet som råder i Ukraina.” 
Vad kan man förvänta sig på lite längre sikt? Det finns förstås en möjlighet att Putin och hans regering fortsätter på den inslagna vägen. Men man kan inte utesluta ett direkt ryskt inträde i kriget. Vad ett sådant beslut skulle leda till vågar jag inte ens tänka på.

Från Norge kommer nu också nyheten om att Ukraina vill ansöka om medlemskap i NATO, en nyhet som knappast har en avkylande effekt:
"Den ukrainske statsministeren Arsenij Jatsenjuk vil starte en prosess som leder fram mot NATO-medlemskap for Ukraina, melder NTB. Jatsenjuk sa fredag at han vil be landets nasjonalforsamling fatte vedtak som på sikt kan gjøre at Ukraina oppnår medlemskap i alliansen."
Uppdatering: I Svenska Dagbladet skriver Anna-Lena Laurén (vars bok om folken i Kaukasus jag recenserade här) som alltid initierat och intressant:
"Samtidigt eldar den ryska statskontrollerade tv:n på med propagandistiska nyhetssändningar som från början till slut handlar om hur ukrainska armén tar livet av civila i Donbass. Den ryska säkerhetspolitiska experten Pavel Felgenhauer varnade redan i onsdags i SvD för att Ryssland mycket snart ”kommer att göra något drastiskt”, eftersom man i veckor och månader har byggt upp en destruktiv dynamik som bara kan utmynna i en invasion om den inte stoppas i tid. Nu har det alltså hänt. Trupper som av allt att döma får understöd av ryska pansarvagnar intog i går kuststaden Novoazovsk ett tjugotal kilometer från ryska gränsen."
Läs hela hennes text här.


Fredagsfrihet och fredagsfruktan

Tosteberga, skånsk skärgård (den enda), 27 augusti. Foto: Astrid Nydahl
I full frihet vandrar jag nu tio dagar före operationen.

Men det räcker att bläddra i tidningarna på nätet för att min fruktan ska gödas. I lokalbladet står det idag under rubriken Gäng sprider skräck på Charlottesborg:
"På Charlottesborg har antalet stölder, inbrottsförsök och våldsbrott fördubblats. Antalet narkotikabrott, som är ett spaningsbrott, har gått från noll till fjorton. Den senaste veckan har två misstänkta narkotikalangare gripits med olika mängd cannabis i portionsförpackningar."
Charlottesborg blev redan under Kosovokriget den förort som tog emot flest flyktingar. Det är deras barn som nu gör tillvaron osäker i området. Jag erbjöd en gång min yngsta dotter att köpa henne en liten lägenhet där, för att de är så billiga. Hon svarade: "Nej, så desperat är jag inte". Jag förstår henne allt bättre.

Och i riksdelslikaren Sydsvenskan läser jag:
"– Detta är det finaste asylboendet i hela Sverige, påstår Cristian Feraru, chef för femton anställda. Han har varit på Hanöhus i 22 år. Först i disken och som kock. Därefter som köks-, restaurang- och hotellchef – och nu som platschef för asylboendet. Hanöhus är en av anläggningarna som hamnat i centrum av svensk flyktingdebatt. Den drivs sedan midsommar av Bert Karlsson, som möter kritik från både höger och vänster för att sko sig på människors olycka."
Att människor kritiserar profitören Bert Karlsson är inte bara begripligt utan också nödvändigt. Han är den enskilde person som skor sig mest på flyktingboenden. Men det finns också en lokal opinion. Människor som bor i Hällevik, den lilla gamla fiskarbyn som ligger intill Hanöhus, är inte alls glada över vad de ser. Redan förekommer det i det lilla samhället socialt oacceptabla beteendemönster.

Allt hänger samman, så brukar det heta. Här i dumpningslandskapen Skåne och Blekinge är det tydligare än någon gång tidigare. Erfarenheterna får mig att dra slutsatser och jag upprepar gärna det faktum att Sverige i år tar emot tämligen exakt hundra gånger så många som grannlandet Finland (100.000 jämfört med 1.035 personer).

Tilläggas ska nu bara att DN har vaknat och skriver om den stora groomingskandalen i engelska Rotherham:
"Kommunledningen har försökt hitta förklaringar till varför så få trodde på flickorna. Några är: Macho­kulturen på ledningsnivå gjorde att övergreppen inte diskuterades, olika enheter samverkade inte som de skulle på grund av avundsjuka och barriärer mellan yrkeskategorier, förnekelse att något sådant alls kunde hända i Rotherham och risken för att staden skulle få en negativ stämpel och uppfattas som rasistisk.Utredaren Alexis Jay har å sin sida varit tydligt med att Rotherham inte är unikt. Liknande övergrepp sker även i södra England, enligt henne. – Efterfrågan på den här typen av sex ökar i Storbritannien, Europa och världen, säger hon till BBC"
Jag skrev om saken här.

torsdag 28 augusti 2014

I det alldeles lilla livet...

Årets svankull, Tosteberga 27 augusti. Foto: Astrid Nydahl
Trots allt finns det också utrymme för det lilla livet, det vi kallar privat men ändå ventilerar med andra människor. Så nu gör jag det. Dagen började tidigt på ortopedkliniken i Hässleholm. Som första patient kom jag snabbt till. Olika prover skulle tas, man konstaterade att jag hade en snabbsänka på 12 när den ska vara 5, så jag måste åtgärda några små infektioner. Och så fick jag träffa en ny narkosläkare, en mycket sympatisk äldre man, född i Polen och med den vackraste av brytningar. Han tar väl hand om mig, och det blir en första knäprotesoperation på morgonen den 8 september. I vaket tillstånd. Överviktiga diabetiker sövs inte. Men nu är jag fast besluten att genomföra det.

Och under dem, rejält många maneter. Foto: Astrid Nydahl
Väl hemma igen väntade nästan punkt på programmet. Vi firar idag vår 20-årsdag  och det är mycket vackert. När jag skilde mig 1991 hade jag aldrig trott att jag skulle leva annat än ensam, det var min dröm och mitt mål. Men så blev det inte. Idag hade jag inte kunnat tänka mig ett bättre liv än att vara två pensionärer tillsammans, på de små men ändå så viktiga äventyren. Tillvaron finns runt hörnet och den kostar inte ett öre. Att se, höra, lukta och känna sig fram i naturen är mycket värt. Och att åka till havet, också det i närheten, kommer att bli en daglig rutin, vilket det varit hela sommaren redan. Tjugo år i backspegeln. Vågar man då se tjugo år framåt? Nej, det vore bara dumt. Jag tar en dag i taget. Måtte det bära ett tag till, med nya konstgjorda knän och en vilja stark som björnklister.


onsdag 27 augusti 2014

Chockerande rapport om brittisk sexhandel

”Också vi som i många år varnade för att det handlades med unga flickor som sexslavar i engelska landsortsstäder blev chockade igår när omfattningen av denna brottslighet avslöjades.”


Så inleder Sue Reid sin tisdagsartikel i Daily Mail. Reid vet vad hon pratat om, men hon har ändå blivit misstrodd och hånad.
”Den brutala gatu-groomingen och de sexuella övergreppen pågick i sexton år. En flicka som citeras i rapporten säger att hon betraktade ”gängvåldtäkter som en alldaglig del av uppväxten.”
För många år sedan började Reid undersöka saken för Mail. "Till en början anklagades jag för att ha hittat på alltsammans" säger hon. ”Jag stämplades också som rasist”, skriver Reid.
Varför blev det så? Reids eget svar: 
”Jag hade vågat mig på att avslöja obekväma sanningar om detta motbjudande beteende; de flesta av flickorna var vita eller av ”blandras”, medan allt för många av förövarna tillhörde landets sydasiatiska folkgrupper.”
Reids version blev bekräftad av författaren till rapporten, professor Alexis Jay som säger att majoriteten av förövarna är pakistanska män.



The Independents Paul Peachey skriver:
“Det skräckinjagande priset för misslyckandet med att ta itu med de omfattande sexförbrytelserna avslöjades i en förödande rapport som i detalj visar hur förövarna utnyttjade 1.400 barn från en enda stad under 16 år."
Staden som rapporten talar om heter Rotherham. Peachy igen:
”Rapporten hävdar att kommunpersonalen var rädda att anklagas för rasism om de lyfte fram problemet, i en stad där cirka 8 procent av en befolkning på 260.000 kom från svarta och andra etniska minoritetsgrupper.”
Sue Reid igen:
”I dagens moderna, politiskt korrekta Storbritannien är polis, förtroendevalda och socialtjänstemän livrädda för att bli anklagade för rasism om de uppmärksammar brottslighet utförd av etniska minoriteter. Istället anklagar de flickorna för att vara omöjliga att styra, och villiga att gå med på sex med äldre män (…) Inte ens det faktum att grooming-gänget kallar flickorna för white trash bidrar till att man slår larm. För fyra år sedan hävdade en hemlig polisrapport att det verkligen fanns ett problem med sexuellt utnyttjande av flickor utfört av gäng från South Yorkshire. ’Det finns ett problem med nätverk av muslimska förövare både lokalt och på riksnivå', hävdade rapporten, som läcktes till Daily Mail och andra tidningar.”
Reid berättar om en av de unga flickorna som framträdde i ITV i måndags, och hon sa:
”Myndigheterna visste hur gammal jag var. De kände till min förövare och att han kunde utgöra en fara också för andra barn. Men de gjorde ingenting. Jag tycker att myndighetspersonerna ska få samma straff som männen som gjorde detta mot mig.”
Beröringsskräcken inför vem förövarna är, tycks vara omfattande och spridd i hela landet. Reid skriver att en viktig organisation i Leeds, Coalition For The Removal Of Pimping, vägrar avslöja vilka männen är. Också en organisation som grundats i Rotherham för att stå på flickornas sida, vägrar tala om det som Reid kallar ”the racial make-up of the sex gangs”. Ett yttrande från en av de grovt missbrukade flickorna får avsluta denna text. Hon säger så här:
”Ena minuten lekte jag med dockor, nästa var jag en sexslav.”
Detta pågår i Storbritannien. Är det någon som på allvar tror att detta skulle utgöra ett undantag i dagens Europa? Jag gör det inte. Och eftersom det är första gången jag berör ämnet här i bloggen vill jag gärna ha sagt att jag läst om olika grooming-kretsar i Storbritannien, i snart sex år, chockerats och upprörts men nöjt mig med att ha kunskapen själv (och förvisso har jag också berört ämnet i min bok Black Country). Jag tror inte att man kan och bör tiga. Man bör ta varje tillfälle att berätta om det. Lösenorden idag är: Rotherham, grooming, sexslavar och "rädd för rasistanklagelser".

Här finns basfakta om rapporten. Här kan man ladda ner och läsa rapporten i sin helhet. 


Entartete Kunst i Stockholm. Svensk konstpolis gör fasansfull och motbjudande upptäckt på galleri!

Tidigare beslagtagna verk från Stockholm visas nu runtom i Europa. Här från förra årets vernissage i Berlin.
Det var en hemsk syn som mötte den stridsutrustade insatsstyrkan som natten till måndagen stormade Galleri Hack i Stockholm. Polisen hade tipsats om att galleriet hade ett stort lager av så kallad konst impregnerad med starkt avvikande och provocerande hållningar. Och precis så var det. Överallt låg det tvivelaktiga konstverk, som präglades av onödigt provocerande och samhällsfarliga uppfattningar. Skulpturer, akvareller och till och med videoinstallationer, som på grovt och primitivt sätt hånade både socialdemokratin, toleransen och intagandet av rutten fisk.

Sture Nilsson som leder den svenska polisens Taskforce för Degenererad Konst, förklarade på en presskonferens vad aktionen lyckades förhindra.

"Varje samhälle måste upprätthålla en gräns mellan den sunda och uppbyggliga folkliga konsten och det som är avvikande och sjukligt", förklarade han och fortsatte:

"Men folkhemmets konsensus är nu effektivt säkrad mot denna skamlösa uppmaning till oansvarig avvikelse. Om konsten ska provocera, ska det naturligtvis ske under ordnade former och utan att stöta majoriteten, det är självklart. Annars ska man låsas in."

Den älskade konsten på morfars tid
 Professorn i uppbygglig, samhällsbevarande provokonst vid Lunds Universitet, Anna Ahlgren, är helt överens.

"Vill man provocera, får man nöja sig med att lägga en skit i en burk eller att sänka ner Kristus i urin. Den sortens provokationer som våra mor- och farföräldrar kände till och älskade. Men kränkande provokationer är något helt annat."
"Det är klart att det ska finnas en yttrandefrihet för att säga sådant som de flesta är överens om. Men konstiga, avvikande åsikter, som ingen tycker om, finns det ju ärligt talat ingen anledning att skydda. Om småperversa och grova konstnärer också skulle ha yttrandefrihet skulle det ju bli omöjligt att gripa och fängsla dem, och då hade man tvingats låsa in dem på psykiatriska sjukhus i stället, och det hade varit synd om de andra patienterna."

Den konfiskerade konsten kommer att visas till spott och spe under en kort tid, och efter det räknar man med att bränna verken offentligt.

OBS: nästan varje ord i denna text är översatt från Jyllandspostens satiriker Rokokoposten.

Dumheten är granne med konsumismen

Nej, man skulle inte associera till förintelsen. Tröjan på bilden är enligt företaget som marknadsfört den "inspirerad av sheriffstjärnor från de klassiska western-filmerna". Företaget heter Zara och de tycks vara så obegåvade att de saknar medvetenhet också om Europas närmaste historia. Tack och lov blev proteststormen stark och företaget drog tillbaka "produkten" - men bevisade för alla och envar att dumheten alltid är granne med konsumismen. Ju dummare desto bättre. Bristen på kunskap är som bekant skriande i vårt lilla hörn av världen. Här frodas de mest korkade idéer i affärsvärlden, popkulturen och de mediala redaktionsrummen. Gul stjärna på tvärrandig tröja? Sheriffen så klart!


I kriget 27 augusti: långsiktig lösning Israel-Gaza? Fortsatt krig i Ukraina oavsett vad

Runt sextiden på tisdagskvällen började presskonferenserna smattra i etern: palestinska myndigheten, Hamas, Islamiska Jihad, Israels regering, Egyptens regering, stora och små makter, alla ville de jubla över den långsiktiga lösning som förhandlats fram mellan Israel och Gaza med Egyptens hjälp.

Den som lever får se. Tillåt mig tvivla på att begreppet långsiktighet i detta sammanhang är särskilt långvarigt. Det sägs att man ska mötas i Kairo igen för att diskutera fler av de krav som Hamas ställt på Israel. Förutom bygget av en hamn vill man - förstås, som alla andra nationer - bygga en internationell flygplats. Redan nu ska avsevärda lättnader av Israels blockad mot Gaza ha godkänts.

Vad rapporterar man? Egentligen bara propagandafraser på tisdagskvällen. Hamas talar förstås om "en seger", den israeliska arméradion meddelar att Israel inte "gått med på några av Hamas krav". Ändå ska alltså en långsiktig lösning har uppnåtts. Nej, det går inte ihop. Jag tolkar det som ett tecken i skyn att det från Hamas, bara två minuter innan avtalet skulle börja gälla, sköts raketer mot Tel Aviv. Ett sista litet livstecken eller bara ett uttryck för det som ligger och pyr under den mediala ytan? Det vet vi inte ännu. Men vi lär få veta ganska snart.

***

Soldater som anlänt direkt efter angreppet på Kibbutz Nirim i Eshkol-regionen. Skärmdump från Israels Channel 2

Uppdatering, 00:03 onsdag - det har hänt så mycket mer under sena kvällen och nu runt midnatt. Men det får jag återkomma till. Det verkade som om det kliade väldigt mycket i de militära fingrarna, man bara måste få ihop några likhögar till innan fredsavtalet trädde i kraft. Det är motbjudande.

***
”Den som tror att det finns några snarliga utsikter för ett fredsavtal i östra Ukraina behöver bara titta på Porosjenkos min när han skakade hand med Putin på tisdagen.”
Så inledde Svenska Dagbladets Anna-Lena Laurén sin rapportering från mötet i Minsk mellan Putin och Porosjenko på tisdagskvällen.
”Porosjenko kan inget göra. Han måste skaka hand med en person som han troligen har mycket större lust att ge en blåtira.”
Lauréns ord väger ganska tungt. Jag tror hon är en av de få som förstår – och rapporterar utifrån det – att det inte finns någonting att verkligen förhandla om.
” – Alla involverade vill hitta en värdig utväg ur den här situationen. Jag är beredd att pröva alla varianter, sade Porosjenko. Putin anser för sin del att Kiev ska förhandla med separatisterna i Donbass. Han håller också fast vid att Moskva säger upp handelsavtalet med Kiev när associationsavtalet mellan EU och Ukraina träder i kraft. På det hela taget var signalen entydig: Putin fortsätter att pressa Ukraina.
Det sammanfattar situationen. Ingen kan förvänta sig någon form av framsteg om man med det menar ett slut på våldet och provokationerna. Europas folk ser på lite blygt från sidan, ingenstans anar man ens hur farlig situationen är.




tisdag 26 augusti 2014

I kriget, 26 augusti: brittiska judar i Israel, förr och nu

Taking shelter at London's Aldwych tube station, 1940. There were bombings almost every night during the Blitz. (photo credit: Imperial War Museum/public domain)

Brittiska judar som överlevde det andra världskriget och som har erfarenhet av att söka skydd i tunnelbanan berättar nu för Times of Israel hur de ser på det förflutna och nuet:
"Those who stayed in London, or returned from their host families in the country, spent a lot of time in bomb shelters. There were bombings almost every night during the Blitz. “At the beginning of the Blitz,” said Wertheim, “we went into the coal cellar. Later, we were allotted beds on a Tube station platform (...)
The Germans tried to sow panic in various ways, including putting sirens on Stuka dive bombers. “I don’t know how other children reacted but I was bloody scared,” Wertheim said, “especially as the bombs had a screaming device as they fell, added for that purpose.”
Att uppleva kriget som barn sätter naturligtvis djupa spår. Spåren finns kvar resten av livet, det förstår man när man läser äldre människors minnen. Så måste det också vara idag på båda sidorna i kriget mellan Israel och Gaza. De israeliska flyganfallen och de palestinska raketerna inte bara dödar, de brännmärker människors själar, skadar dem för alltid. Hur förhåller sig då vuxenvärlden till vad barnen utsätts för, går det alls att leva ett vardagsliv?
"Israel’s Home Front Command and southern mayors canceled summer camps, concerts, and other planned gatherings in the face of rocket fire from Gaza. Ashkelon’s mayor, Itamar Shimoni, has threatened not to open unfortified schools for the new school year.
The situation was markedly different in England. “I cycled to school and from school,” said Vecht. “My mother never ever said I shouldn’t go to school, or play rugby or cricket or whatever it was. There was a lot of suffering, but the British are very funny. They’re very hard to get irritated. When they get irritated they can really go mad.”
Till sist vill jag nämna en viktig detalj som har att göra med makten i relation till folket. I Israel uttrycker människor alltjämt sina åsikter relativt fritt. Man kan skriva mot regeringspolitiken, man kan organisera demonstrationer. I Gaza har påstådda "förrädare" skjutits på fläcken, utan rättegång och möjlighet att försvara sig mot anklagelserna. En av de gamla brittiska judarna minns och jämför:
"Aron Vecht recalls tuning into Wiliam Joyce (known widely as Lord Haw Haw), the English Nazi propagandist who would broadcast into England from Germany. “I remember listening to those: ‘Germany calling, Germany calling, here’s the news in English.’ And this man was captured after the war, and he was executed. That shows how seriously people took anti-government speech. Here, for some reason, people can say anything they like.”
Frågan är vilket jag hade föredragit. Förrädare i en krigssituation vill man inte se. Men skulle det innebära att inhemsk opposition skulle bannlysas? 


I kriget, 26 augusti: bunden vid en lyktstolpe

Hon står bunden vid en lyktstolpe i Donetsk. Man har utrustat henne med ukrainska flaggor, en större över hennes axlar, flera små i håret, och satt en skylt i hennes händer, på vilken det står textat:

“Hon dödar våra barn”

Människor går fram, spottar på henne, slår henne, förolämpar henne. Bredvid henne står en ruffig man med vapen och ser till att hon inte flyr.

I Donetsk kommer de nu på rad, exemplen på hur ett inbördeskrig förvandlar individer till en pöbel. Massans mekanismer utlöses på personnivå. Ingen skäms längre för någonting.

Vad tänker kvinnan vid lyktstolpen i Donetsk? Hon gör små försök att protestera mot förnedringen. De nyttar inte till något. Inne i henne rasar en förtvivlan större än själva kriget. Det gränslösa i kriget finner heller ingen inre gräns i människorna, allt är i den meningen tillåtet.

“Hon dödar våra barn” är en text lika utbytbar som de människor som ingår i denna pöbelns teater. Han, hon, den, det dödar våra barn. Bortom det mänskliga, inneslutet i barbariet reser sig språket som en flodvåg.

***

Jag kan inte återge bilden från New York Times, men klicka här, så kommer du till sidan med artikeln och bilden.


Om Mercè Rodoredas roman Diamanttorget

Mercè Rodoreda: Diamanttorget (Norstedts, översättning av Jens Nordenhök)

Mercè Rodoreda (1908-1983) var en katalansk författare, som enligt förlaget ses “som en av de främsta prosaisterna inom den katalanska modernismen”. Gabriel Garcia Márquez har om Diamanttorget sagt att det är “den vackraste roman som utkommit i Spanien efter inbördeskriget”.

Jag erkänner att jag aldrig hade hört talas om henne. Ändå hade tre av hennes verk översatts till svenska på 1990-talet.

Mercè Rodoreda tvingades fly sitt land efter inbördeskriget då fascisterna grep makten, och hon kunde återvända först på 1970-talet.

Diamanttorget skrevs i landsflyktens Genève 1960.

Jag måste säga att denna roman är något av det märkvärdigaste jag läst. Den grep tag direkt. Och ändå är det sannerligen ingen konventionell krigsroman. Rakt tvärtom. Kriget nämns egentligen bara i den sista tredjedelen. Istället är det en stark jagberättelse om ett vardagsliv i Barcelona. Natàlia är berättelsens motor och centrum. Man läser sig ganska omedelbart in i hennes liv och när hon väl blivit familjemodern ser man framför sig det slags liv som är kärnfamiljens; på gott och ont byggs det i den en gemenskap mellan man och kvinna och sedan mellan dem och de två barnen.

Mercè Rodoreda (1908-1983)
Det lunkar på. Tillvaron är kärv. Men den är berättad på ett sådant sätt att man ändå ser dess mening och betydelse. Mannens fixa idé att börja avla duvor ser ett tag ut att stjälpa alltsammans. Duvlorten och fjädrarna klibbar fast inte bara på väggar och golv, de tycks också äta sig in i tankarna.

När så maken Quimet kallas till fronten vänder berättelsen. I sin förtvivlade ensamhet och hunger (som snart nog närmar sig svälten) bestämmer hon sig för att döda de två barnen och ta sitt eget liv.

Men så sker det något nere hos fröhandlaren. Något dramatiskt och ändå så väntat. Det romanen därefter utvecklas till ska jag inte orda om. Det är nämligen både litterärt avgörande och i gestalternas liv så stort att det liksom kastar ett ljus bakåt på hela romanen.

Diamanttorget ingår i Norstedts serie med klassiker. I den har jag tidigare läst fantastiska romaner av Raymond Carver, E.M. Forster, Carson McCullers och Richard Yates. Nu lägger jag Mercè Rodoreda till de riktigt stora läsupplevelserna!