Härliga tider, korrekturtider

Igår fick jag det första korrekturet för min nästa bok, Medborgaren, makten och moskén. I förra veckan hade jag laddat inför det och köpt hem en ny toner till min laserskrivare. Glad i hågen började jag skriva ut korrekturet. Väl kommen till sidan 105 började skrivaren låta som en gammal skördetröska och inga fler papper kom ut. Det gick, trots ihärdiga försök, inte att åtgärda, så nu får jag lämna in min gamla trotjänare och se om den går att reparera. Tills vidare skriver jag ut på en bläckstråleskrivare (inte alls min melodi med dessa färgpatronslukande monster). Men det är ändå härliga tider! Det finns få saker som är så stimulerande som att läsa korrektur. Plötsligt ser man på papper hur de kommande boksidorna ska se ut. Och man upptäcker alla orimliga formuleringar, stavfel och ofta också rena tankefel. Jag började igår kväll. Ord för ord, rad för rad. Boken lär vara tryckt och redo för försäljning alldeles i början av hösten. Den blir ett försök att med konkreta exempel - från olika delar av världen och inte minst från Sverige - visa på det orimliga i att imamer och andra mörkermän ska styra över nationer och folk. Makten över ett samhälle kan rimligen inte placeras i en moské, den måste alltid vara sekulär och fri från religiöst inflytande. Sverige och resten av Europa befinner sig i en process då allt större hänsyn tas till imamernas och moskéernas särkrav. Med min bok vill jag konkretisera problematiken och berättar därför inte minst om hur den arabiska våren gick fel när islamismen, inte minst i form av Muslimska Brödraskapet, tog över de folkliga protesterna och satte sig själva i maktens boningar. Det innebär att man också i den arabiska världen tagit ett jättekliv bakåt. I ett land som Tunisien var kvinnorna delaktiga i det sociala livet, förvärvsarbetade, hade aborträtt och tvingades inte gå med slöja. De framstegen är som bortblåsta. Islamismen utgör därför också ett hot mot dessa folk som drömde om frihet istället för enväldiga tyrannier. Nu väntar dem det sharia-styrda mörkret med allt vad det innebär av grymma straff mot kuffar och brottslingar, köns-apartheid och slut på yttrande- och tryckfriheten. Det som såg ut som ett framsteg blev ett historiskt återtåg.

Ismaïl Kadaré: Drömmarnas palats

Ismaïl Kadaré: Drömmarnas palats (Tirana 1981, fransk översättning 1990, Albert Bonniers förlag 1992, i svensk översättning från franskan av Agneta Westerdahl).

Ismaïl Kadaré hukade ett långt liv. Född 1936 var han inte ens tio år gammal när kommunistpartiet grep makten i Albanien. Han skyddades av två saker: sitt eget skarpa intellekt och Enver Hoxhas goda öga. Trots att han aldrig skrev en enda öppet kritisk bok under diktaturen smög han in den i historiska allegorier, som inte sällan utspelade sig då det ottomanska väldet lagt allt albanskt territorium under sig. Han försökte, alldeles före regimens fall, få Enver Hoxhas efterträdare Ramiz Alia att lyssna. Reformer skulle förändra allt. Men det var som att vädja till en man som visste att hans tid var förbi. När ungdomar klättrade över murarna till utländska ambassader i Tirana var det bara en fråga om dagar eller veckor.

Under Albanska Arbetets Partis tid vid makten var det få människor som var välkomna till Albanien. Fram till tiden för den stora polemiken mellan Sovjetunionen och Kina var Albanien lierat med Moskva, men satte sig hela tiden på tvären mot varje försök från sovjetisk sida att kolonisera landet. Efter polemiken och brytningen med Sovjet blev Albanien en nära lierad med Kinas kommunistiska parti. Även om Enver Hoxha skrev dagböcker om de märkliga kineserna och deras allt märkliga steg höll man fasaden fram till 1978. När de sista kinesiska rådgivarna i industrin lämnat Rinas flygplats stod albanerna i princip ensamma. De hade några desperata förbindelser med cubanerna och vietnameserna, men ingen av dessa kunde förstås bistå landets ekonomiska huvudnäringar. Krisen var inte synlig men det skulle bara ta några år innan industrin började hosta och dö. Kollektivjordbruken kom efter och femårsplanen såg alltmer ut som ett skämt. Kadaré fortsatte att ge ut sina böcker. Kanske kunde man så här efteråt säga att Drömmarnas palats var den perfekta svanesången i litteraturens spegelbild av en regim på fall. I romanen, också den mot en fond av ottomanskt styre, finns det ett ställe där medborgarnas drömmar registreras och analyseras. Sultanen skulle inte låta någon slippa undan. Jag tror inte att någon missförstod Kadaré; vad han berättade om var naturligtvis den albanska nationen under kommunistpartiets diktatur, och drömmarnas palats var ingenting annat än säkerhetstjänstens hus vid Skanderbeg-torget i Tirana. Sigurimi var inte sämre än rumänska Securitate på att förfölja, tortera och mörda. Kadaré kunde med sina historiska allegorier placera sig mitt i samtiden. Boken kom ut i Frankrike 1990, nitton år efter det albanska originalet. Den svenska översättningen hann inte ut förrän regimen fallit, 1992 såg den dagens ljus som ännu en länk i den långa kedja av svenska översättningar av hans verk som börjat med Den döda arméns general 1974.

Enver Hoxhas goda öga hade befästs av Den hårda vintern, romanen om lilleputt-nationen Albaniens kamp för att gå oskadd ur Sovjetunionens försök till underkuvande. En av huvudpersonerna i romanen är just partiledaren och statschefen Hoxha. Kadaré tolkar minsta blick och ansiktsdrag av honom. Han lär ha fått revidera den flera gånger innan den kunde publiceras, men det är ingen tvekan om att romanen skrev in Kadaré i ett sammanhang där varken Partiet eller dess koryféer behövde oroa sig, Kadaré var för övrigt själv en av elitens medlemmar. Att han kunde resa fritt i Europa var svårt att förklara, eftersom ingen annan fick det. Men hans ena fot i Paris skulle vid tiden för regimens fall bli ett permanent boende, som så småningom, när inbördeskrig, klanstrider och ekonomiskt haveri lagts till historien och Albanien återfått något slags grundläggande stabilitet, kunde leda till halvårsvis boende i födelselandet.

Kadaré föddes för övrigt i samma stad som diktatorn, Gjirokastër i södra Albanien. När en ung, entusiastisk läsare från Sverige söker upp honom i Paris för att göra en intervju till Dagens Nyheter blir hon besviken. Kadaré kan inte förstå hennes entusiasm:

 ” Nu är han allergisk mot politik, säger han. Jag berättar att jag demonstrerat i Köpenhamn. - Aha, du är aktivist, säger han och en igenkännande glimt tänds i hans ögon. Men den släcks snabbt igen och han skrattar torrt: Demonstrationer, slagord, sånt där hade vi så mycket av... - Vad tror ni på nu då, frågar jag.- Ingenting. Om dagens Albanien vill han varken tala eller skriva. - Jag vill inte. Jag har skrivit tillräckligt. Jag säger att jag tycker att han skrev bättre förr. Att det är uppenbart att något har hänt. Han håller inte med. Han skriver likadant, menar han, och förklarar att man inte skriver bättre för att man lider: ”det är en myt, fången skriver inte bättre än den fria människan.” Jag säger att jag är besviken. Jag älskade dessa böcker... jag älskade er och nu kommer ni och viftar bort er själv. - Det kan jag förstå, säger han och sedan vill han inte prata mer.”

Intervjun i DN får mig att minnas resorna till Albanien mellan 1972 och 1979. Vi fick träffa nästan vem vi önskade. Det var bara en som alltid tackade nej till regimbeundrande européer på besök: Ismaïl Kadaré.

För att förstå Kadarés situation under diktaturen och i förhållande till diktatorn bör man läsa hans uppgörelse, både med Enver Hoxha personligen och med det kommunistiska partiet, Pasardhësi från 2003, självklart inte översatt till svenska. Den efterträdare som boktiteln syftar på var Mehmet Shehu som "självmördades" av Hoxha. Den finns däremot i en engelsk översättning, The Successor, utgiven 2005. Därtill bör man läsa den bok han skrev redan 1991 och som först kom ut på franska, Printemps Albanais. Inte heller den finns på svenska. På engelska heter den Albanian Spring. The Atonomy of Tyranny (1995).

(Texten är hämtad från min bok Kulturen vid stupet. Den kan man fortfarande köpa här i min blogg, se till exempel här. Kulturen vid stupet kostar 150:- inklusive frakt.)

Från Hugos mamma till er läsare

Ett tack och en hemkomsthälsning i dubbel bemärkelse från Hugos mamma hittar ni här.  Hennes text börjar så här:

"Fulla av intryck, sorg och glädje har vi återvänt till ett Sverige som har försommarens doft och hemmaljud. Trötta och med jetlagens frossa, hela och trasiga som aldrig förr. Vi kom hem där borta på andra sidan Atlanten, vi kom hem i den samvaro, de tårar och i den oerhörda glädje det är att leva i en familj som finns spridd över världen."

Jag hoppas ni vill läsa hela.

Söndag, regn, stillhet och frid

Foto: Astrid Nydahl

Vaknade tidigt idag. Ett ljud jag älskar: plaskandet av ett intensivt regn mot gatan utanför mitt sovrumsfönster. Öppnade det och lät det stå på glänt när jag somnade om. Vaknade sedan till en fint sval mellandag. Allt står stilla idag, träden och flaggorna, det är tyst nere i byn och bara koltrasten insisterar på att sjunga. Idag fyller Hugo åtta år, men han lär knappast orka med något kalas. Jag bidar min tid inför den kommande veckan som enligt almanackan är befriande tom. Inga plikter. Bara några småsaker som ska göras och för övrigt sommarläsning.

En rent praktisk sak: ni som beställer reaböcker av mig bör observera att reapriset endast gäller de böcker som finns på reasidan (dit man kommer om man klickar på den översta lilla boxen högst upp i bloggens högerspalt). Du kan också komma till reasidan genom att klicka på denna länk. Övriga böcker som finns i högerspalten och som inte finns på rea-sidan ingår inte i rean. Är du intresserad av dessa övriga titlar så hör av dig, ett lågt pris kan jag alltid komma fram till.

Poesi och söndagar

Poesi och söndagar hör ihop på något konstigt sätt. Tar med mig tre samlingar ut i det gröna. Joakim Beckers häfte I mitt huvud: och andra dikter får mig redan på omslaget att studsa till. Vad gör kolonet där? Mannen med hund är en träskulptur gjord av Torbjörn Skabe och den utmärker sig särskilt med något fördolt och mystiskt, vilken dikterna inte kan sägas göra. Först läser jag förstrött och tänker att jag inte riktigt når in i vad som möjligen döljer sig i dem, men efterhand förstår jag att det inte finns något sådant att hitta.

När jag läser dikter som dessa:

"Åren de går.
Men det gör
inget.
Jag hinner
ifatt."

och

"Jag går
men jag vet
inte varför
Därför fortsätter
jag"

så ser jag mest av allt obegripligt ointressanta rader. Poesi blir det aldrig. Snarare just banaliteter förklädda till vardagliga aforismer. De får egentligen aldrig en personlig prägel.

Det är synd, för jag tycker att Magnus Grehn tidigare på sitt förlag givit ut intressanta saker, som John Bennett och Irving Stettner. Ska han ge ut svenskt i framtiden tycker jag att nivån måste höjas rejält. Det finns fina poeter i vårt land som saknar förläggare. Han borde ta sig an dem!

Med Serendips loggbok förflyttar jag mig till en exil-iransk krets. Azita Ghahreman föddes 1962 i Iran och har sedan 2006 bott i Sverige. Hon har utgivit en serie diktsamlingar i svensk översättning. Den här är översatt till svenska av Sohrab Rahimi och Kristian Carlsson. Detta är poesi som talar till mig, jag dras genast in i den vackra och smärtsamma känsla den förmedlar:

"Dina moln är fortfarande gömda.
Drömmarna går längs villovägen.
Men med denna klena himmel går det att
rita en åra i en droppe.
Vi står upp
och havet vaknar
i trädets blod."

Så heter det i dikten Ett vykort till våren. Som avslutande två rader i en kort, namnlös dikt heter det:

"Jag står ensam i förvillelsen
för att kunna vara din adress i flykten"

och med dem kan jag identifiera mig, alldeles oavsett adress och flyktorsak. Poeten blir här en förmedlare av både landsflyktens och den inre exilens tillstånd. Det är starkt och det bär hela vägen från poetens hand till läsarens hjärta.

Sohrab Rahimi som översatt Serendips loggbok finns här i ett eget större urval, översatt till svenska av honom själv och Kristian Carlsson. Urvalet heter Den ofrånkomliga resan och rymmer ett urval dikter skrivna mellan 1998 och 2012. Rahimi föddes 1962 i Iran och är bosatt i Sverige sedan 1986. Jag läser i dikten Den halvfärdiga boken några rader som genast placerar mig i diktarens geografiska och inre landskap:

"Poeten vill ta semester från marginalen
och resa till texten, till den oavslutade boken
Han vill att hans tystnad ska tolkas som fred
även om kriget har ätit upp hans rötter."

Och i Luften mellan mig och tomheten:

"Luften mellan mig och tomheten
en hand vilsen mellan raderna
en tid av gröna blad från alla år
ett vitt avstånd
en ljus och tydbar symbol
svart"

Det är komplikationen och osäkerheten som gör dessa dikter starka. Jag tvivlar inte en sekund på poetens skrivna väg genom livet.

Thomas Mann: En opolitisk mans betraktelser (Atlantis, översättning av Per Landin och Urban Lindström med utförlig inledning av Per Landin)

Låt oss gå nästan hundra år tillbaka i tiden, till åren 1915-1918. Det Europa som då fanns skilde sig i många avseenden från det vi lever i nu. Industrialismen befann sig i en uppåtgående fas. Det moderna livet tog sig steg efter steg in i städerna, människor kunde skönja ett bekvämare och bättre liv i framtiden. Men det var också under dessa år som det första världskriget rasade. Det hade börjat 1914 och över kontinenten pågick en debatt om hur man skulle förhålla sig till detta krig. Vissa menar att det var här som den tyska socialdemokratin för alltid lämnade sin egen bakgrund. Socialdemokratin i resten av Europa stod och vacklade på samma sätt. För eller emot kriget? För eller emot en eller annan analys av detta krig? Men inte bara i kretsar som anammat socialismens idéer runt århundradeskiftet pågick dessa ideologiska och filosofiska diskussioner och debatter. De avgörande stormakterna i Europa hade samma strider att dras med, och striderna skar rakt igenom samhällena, ända från caféer och möteslokaler till skyttegravarna.

Det var 1915-1918 som Thomas Mann, redan då firad författare med verk som Buddenbrooks (1901) och Tonio Kröger (1903) bakom sig rannsakar sig själv. Han funderar inte minst på det egna ställningstagandet vid krigsutbrottet, det han offentligt uttalat, att kriget skulle leda Tyskland till demokrati:

”Men att kriget för Tyskland framför allt skulle betyda ett stort steg mot demokrati, det förstod jag samma dag som det bröt ut. Jag uttalade detta högt, vilket väckte förbittrade reaktioner från den politiske författare, som endast ville se de mörkaste farhågor förknippas med kriget.”

I detta korta citat ser vi det begrepp som motiverar Mann att skriva sin mer än sexhundra sidor långa pamflett (det är hans egen definition): En opolitisk mans betraktelser. Mann är arg, och ibland spiller hans ilska över i ett ordflöde som är nästan omöjligt att ta till sig. Men det tycks ändå som om varje ord och varje mening i detta storverk är nödvändigt.

Per Landin skriver:

”Thomas Mann som antidemokrat, tysk nationalist och svärmisk krigsromantiker – hur främmande och utmanande måste inte dessa betraktelser vara för en modern läsare! Det låter nästan som ett okänt land (…) När första världskriget utbröt 1914 upplevde många tyskar det som befrielse från det letargiska tillståndet i kejsardömets Tyskland. Att denna upplevelse av kriget inte bara var en utåtriktad, imperialistisk angelägenhet framgår tydligt av Thomas Manns betraktelser. För honom och många andra var kriget ’ein Geisteserlebnis’, en inre upplevelse som fyllde ett tomrum i den unga nationen, som ju enades först 1870. Framför allt utvecklades kriget till en strid mellan två världsåskådningar, mellan 1789 års revolutionära upplysningsidéer och det som den konservative svenske statsvetaren Rudolf Kjellén i en bok kallade 1914 års idéer.”

Efter detta krig följde Weimarrepubliken. Varje läsning av Manns bok måste göras i ljuset av denna. Om republikens kaos och växande elände betraktades som ”demokrati” är det nämligen inte svårt att förstå den antidemokratiska tendensen. Mann säger att kriget leder till demokrati. Och underförstått: demokrati leder till elände. Han anklagar inte minst kejsaren:

”Bismarck var en olycka eller – för att uttrycka saken något mer positivt och vördnadsfullt – ett ont öde inte bara för stabiliteten i Europas gamla kulturnationer, utan även för Tyskland i en mycket bestämd mening, och att hans rike inte direkt var en statlig existensform som tillgodosåg de nationella behoven av ren mänsklighet, innerlighet och andlighet i samma mån som Tysklands abstrakta tillstånd för hundra år sedan.”

Några stycken längre fram skriver han:

”Vi har kommit ifrån ämnet. Den här boken gör ständigt det, det ligger i dess natur.”

Som läsare behöver jag inte påpeka detta, Mann är själv högst medveten om det. För låt det vara sagt att detta är en bitvis ogenomtränglig bok, inte bara för det flödande och vindlande språket (och översättarna kommenterar och intygar att den var mycket svåröversatt), utan också för att han genomgående är vag och luddig i sin karaktäristik av ”fienden”, han som kallas ”civilisationslitteratören”, eller av den tidsanda som bryter ner den tyska kulturen. Det finns ett antal metoder han ständigt återkommer till, man skulle kunna säga att metoderna är förenade med personerna han leder in på scenen. De är, förstås, Nietzsche, Wagner och Dostojevskij. Den ryska litteraturens arv ser han väl närmast som en uppfordrande förebild, de två tyska giganterna blir korrektiv i samtidsbetraktelsen. Att komma ifrån ämnet är i det här fallet synonymt med att instinktivt följa varje association i tankarna. Det gör Mann gärna, men det är samtidigt en av de faktorer som gör hans bok så fascinerande.

Tidigt i boken vänder sig Mann mot halvbildningen. Han ser en man framför sig, en man vars ”hjärta är fyllt av politik och halvbildning (…) han var förvridningen av folket självt.” Mot honom ställer Mann ”det lugna, stadiga folket” Politiken är ”rännstensmässig”.

Också Schopenhauer skrev om politik. Mann påminner att ett kapitel i hans Etiken faktiskt heter just Politik. Men de tankar som Schopenhauer gör sig, avviker från ”civilisationslitteratörens”. Hans uppfattning om staten är ”cynisk-pessimistisk” och han menar att den aldrig riktas mot egoismen utan snarare är ”en summering av allas gemensamma egoism.” Mann kallar hans tanke ”en viss bitsk munterhet.”

Theodore Dalrymple skriver i en av sina essäer att vi, de europeiska folken, helt förlorade vårt självförtroende efter det andra världskriget. Thomas Mann var inne på liknande, fast totalt motsatta tankegångar här, som när han skriver att det pågående första världskriget försätter människorna i en situation där självmedvetande är det första korta steget till ”självförtroende, till krigisk glädje i sig, till opersonlig stolthet och till ’patriotism´.”

Men han ser ju allt detta utifrån. Han sitter vid sitt skrivbord, arbetande. Han fantiserar om fronten och om det krigiska hjältemodet.

”Jag är ensam och tittar på. Jag är hellre olycklig på egen hand än lånar berömmelsen av nationen genom att ’förena mig’ med den. Att med ett krigsvrål förena sig med nationen – det är inget dåligt sätt att glömma och dölja sin egen svaghet.”

Men så kommer det:

”Jag förklarar härmed att jag helt och hållet avvisar denna metod.”

Mann anser förmodligen att han inte på något sätt har rätt till den sortens patriotism. Han lever i en ”dekadent tidsålder” och frågar läsaren (och sig själv): ”Hur kommer det sig att jag ser positivt på ett deltagande i kriget, med patriotisk entusiasm? Tillkommer den mig, passar den mig? Är den verkligen äkta?”

Istället för att rakt på sak besvara dessa frågor hänvisar han till Goethe, ”en man som var svårt sjuk från första stund”, och som ”likafullt när Tyskland var i nöd uttalade de dundrande orden om ’gemenskapen’, som bara kunde begravas med blodet inför vilket solen förmörkas. Tillkom det honom?”

Det finns naturligtvis genomtänkta ord som knyter samman dessa resonemang lite längre fram i boken. Mann säger att han egentligen aldrig kunnat agera klokt i förhållande till världen och att han därtill alltid varit mycket ensam. Han tycker att boken han skriver ska visa att politik är honom främmande. Men han är väl medveten om att det finns två sätt att agera medan detta krig pågår, och han skissar på ett sätt som skulle ha stridit emot hans inre övertygelse:

”Jag skulle ha tvingats sticka under stol med allt jag tycker, satt pacifistiskt och humanistiskt krokben för mitt kämpande folk och ganska frekvent förklarat att kriget är en tysk förbrytelse mot ande – och jag hade förvisso inte heller då fått någon orden för min Friedrichessä (Friedrich und die grosse Koalition, 1915, min anm. TN), men min heder, närmare bestämt min litterära heder, hade varit räddad. Jag kunde inte göra det.”

Han säger rentav att kriget hade ”ytlighetens, okunnighetens, sentimentalitetens och gemenhetens alla tecken”, men att vem som helst skulle ha gjort våld på sig själv genom att ta ställning mot Tyskland. Kanske är det därför han skriver:

”Jag har på något sätt känt mig skyldig att skriva denna bok.”

Men demokratin då? Blev det bara kaos och elände? Kunde Weimarrepubliken inte ha utvecklats helt annorlunda? Thomas Mann vill resonera filosofiskt. Han citerar en berömd kapellmästare som sagt: ”Det här slutar med att orkestern anordnar omröstning om det skall spelas piano eller mezzoforte”. Och så tillägger han, som ett råd till läsarna, att vi bör läsa Nietzsche i Mänskligt, alltför mänskligt, där han talar

”om den förebildliga betydelse som förhållandet mellan folk och regering har för umgänget mellan lärare och elev, husbonde och tjänstefolk, far och familj, härförare och soldat, mästare och lärling.”

Får jag bara påminna om att det gått nästan hundra år sedan Thomas Mann skrev sin bok. Och till det säga, att om man en smula bättre vill förstå det Tyskland som då befann sig i krig och sedan skulle sjunka ner i den misär som gjorde det möjligt för Hitler att mobilisera inför nästa storkrig och katastrof, så bör man läsa den. Också för en bättre för en förståelse av Thomas Mann själv förstås.

Amerikanisering av privatlivet

Har just hört av min äldsta dotter, hela gänget är lyckligt hemma i Skåne. Hugo har efter tiden i USA lagt sig till med ett nytt standardsvar: "Oh My God!". Nu kommer han språkmässigt att flyta in hur bra som helst i det på sådana uttryck så rikt begåvade svenska folket. Välkommen hem Hugo!