tisdag 22 juli 2014

Solitär i nyspråkets tid

Här nedan ett kort citat ur Joakim Andersens recension av Solitärboken. Hela recensionen läser du här.

***
Nydahl har egen erfarenhet av totalitarism, med ett förflutet i ”sektvänstern” och flera besök i Enver Hoxhas Albanien. I ärliga stycken beskriver han hur han idag skäms för de resor han ihop med kamrater gjorde till Hoxhas brutala stat. Ur denna erfarenhet har två goda ting kommit. Dels en bekantskap med värdefulla kulturkritiker som Adorno och Camus, dels en känsla för totalitarismen. Nydahls analys av totalitarismen är värdefull, och han begränsar den inte till att handla om stalinismen. Så kan även, bland annat, nationalism och islam ta totalitära former. Det är svårt att blunda för hotet från islamismen när man själv varit en del av en annan totalitarism, och i flera reflektioner berörs detta hot. Det slår dock inte över i någon ny form av totalitarism, utan det är det sekulära och fria samhället som Nydahl ställer som alternativ. Nydahl känner som sagt också igen totalitarismen i vår konsensuskultur av ”ja-sägare”.
Om kopplingen mellan massan och totalitarismen är ett ständigt närvarande hot, och om uppgåendet i massan dessutom förutsätter att man ger avkall på egenskaper som tänkande och medkänsla, framstår ensamheten som något inte enbart negativt. Förmågan till ensamhet blir viktig, boken innehåller flera stycken där Nydahl vänder och vrider på ensamheten och studerar både dess goda och mindre goda sidor.
När man läser Solitär i nyspråkets tid slås man gång på gång av släktskapet mellan Nydahls och Stirners perspektiv. Nydahl konkretiserar dock Stirner, ger honom ”kött på benen”, vilket är en samtidigt fascinerande och oväntad upplevelse att följa. Det är tveksamt om det hela ens är medvetet, sannolikt handlar det snarast om en inre släktskap mellan människor som valt att gå sin egen väg, tänka sina egna tankar. Styckena om laglöshet, om omöjligheten att fånga en människas inre i ord, likheterna är många. Detta gäller också när han citerar Camus ord om att i konflikten mellan rättvisan och sin mor valde han sin mor. Orden yttrades i en situation där algeriska nationalister i ”rättvisans” namn kastade in bomber i caféer där det satt ”fransmän”. Men för Camus var det inte lika enkelt, hans mor kunde också sitta i dessa caféer. Nydahl återknyter här till Stirners distinktion mellan en faktisk person, Camus mor, och en betydligt mer abstrakt ”rättvisa”. Att skada den förra i det senares namn framstår som lika problematiskt för Camus, Nydahl och Stirner. ”Solidarisk bör man bara vara med människors lidande” citerar Nydahl Adorno, här befinner vi oss bortom abstraktionerna, det Stirner kallade ”hjärnspöken”, och ser den faktiska människan.

måndag 21 juli 2014

Bröstkupp, missiler, antecknat en krigsmåndag i juli

Det kallas bröstkupp. De drabbade av kuppen kan aldrig ens ha tänkt tanken att kvinnor har andra bröst än män. Den mediala kroppsfixeringen har förlöst det Femen som finns också i svensk offentlighet, en fixering som får namn som bröstkupp. Kvinnan som ville visa sina bröst för statsministern har nu uteslutits ur sitt parti, eftersom ”det inte är förenligt med partiprogrammet att störa andra partiers offentliga möten”. Hur många miljöpartister har uteslutits för att de stört en partiledare som SD-Åkesson? Jag vågar påstå, på mediespråk, att det är bröstkuppat få. Så få att det kan stavas med 0.

Den som faller från tiotusen meters höjd slutar le. Den som fortfarande ler i fallet ska inte beskrivas som medveten utan som stelnad i en sista grimas före förmultningen. När en hel bagagehylla faller oskadd och landar i en trädtopp borde ingen få öppna den. Se den som en för alltid stängd bagagehylla, se den som en provisorisk kista eller gravkammare. Jag stängde en sådan i Lissabon 1993. I min väska fanns en helflaska bagaço. På vägen till Köpenhamn började det lukta i flygplanet och jag reste mig för att stänga flaskan.

När missiler skjuts uppåt och träffar en fysisk kropp faller kroppen neråt. Den faller ner till den punkt där missilen avfyrades. På ett ungefär gräver den sig ner i de krigiska handlingarnas oljedoftande, feta jord.

När missiler skjuts vertikalt träffar de också kroppar; huskroppar, människokroppar. När dessa kroppar träffats delas de in i tre kategorier: de som var närmast träffpunkten dör mycket snabbt, de som befann sig en liten bit därifrån får lemmar bortskjutna och de förs till sjukhus för återupplivning, de som stod bredvid och tittade på blöder från såren på armar, ben och bröstkorgar, där splittret träffat. I Gazas sjukhus delar man in dem i kategorier.
 
I Israels samhällen för man sina döda till gravarna. De är fler än politikerklassen trodde sig veta i förväg. Man går inte ner i Hamas-tunnlar oskadd. Inte ens elitförbanden klarar detonationerna som leder uppåt, från den gula ökensanden undertill och upp mot den blå himlen. Medelhavet återspeglar det blå lika för israeler och palestinier. Det himmelska gör ingen skillnad på det patetiskt jordiska, inte ens på dess böner, klädedräkter eller språk. Dessa människor är döda i samma ögonblick de kunnat resonera om orsaken till att de sett samma blå himmel.



söndag 20 juli 2014

Döden dö, Ukraina, Mellanöstern, antecknat en julivarm sommarsöndag


Idag reser de döda i kylvagnar på Ukrainas järnvägar. Destination Donetsk. Ingen vet vad som händer sedan. Med lik i lasten kan man förhandla. Konturerna av det nedskjutna planet är inskrivet och för alltid utspritt i solrosfälten. Sommarhettan omger barnböcker, resväskor, flygplanssäten, lämningar av alldeles nyss levande människor. De svarta sopsäckarna har fått tjäna som viloplatser i värmen. Någon går runt och fotograferar platsen. Några gummor står med halvöppna munnar, håller händerna för ansiktena och tycks frusna i tiden.

Ukraina blöder i sin delning. Ryska röster säger: "Ryskt för alltid", europeiska och amerikanska säger "Kom till oss för nytt liv" - det är röster som bara kan mötas på slagfältet, så som de möts just denna sommar. 

Från Gazas tunnlar försöker islamisterna slå till inne i Israel. De kommer några meter, hinner skjuta några skott, men snabbt är det över. Den israeliska armén avancerar in i området.

Människor stupar, de hinner kanske se den blå himlen först. Med jämna eller ojämna mellanrum kommer denna dödsdans att uppföras. Någon kommer att säga ”Vi vet vem som började!” men ingen – absolut ingen – kommer att diskutera katastrofen djupare än så. Ingen ens viskar ordet "delningsplan", ingen ens antyder det som hände åren alldeles därefter. Israels politikerklass har ett enda perspektiv: "För alltid". Islamisterna i den palestinska politikerklassen har sitt: "Döden dö, förintas!" Det är två perspektiv som endast kan mötas på slagfältet. De är inte förhandlingsbara i den verkliga världen.

I Egypten firar Muslimska Brödraskapet sin seger idag: tjugo döda egyptiska soldater. 

Islamismen vaggar fram och tillbaka som en väldig kraft. Trots de få i gevär är kraften stor därför att den hela tiden talar till de förolämpade men segervissa soldaterna i Allahs armé. 

I Syrien och Irak har kalifatet utropats. Så sent som igår berättades det att de kristna i Mosul ställts inför ultimatum: konvertera till islam eller betala dhimmi-skatt. Alternativt dö. De som varnat för sharialagarna har hånats en lång rad år nu. Duktiga, medialt medvetna européer har talat om ”islamofobi”. För Mellanösterns kristna är sharia en realitet. Där de i århundraden kunnat leva ifred räknar de nu ner till dödsögonblicket.

De döda reser i kylvagnar. Putin behåller sitt stenansikte. Europa och USA hotar med ”sanktioner”. Vad innebär det? Det är yttersta tecknet på en vanmakt inför ett stort imperium som är i färd med att återskapas. Putin kommer inte att se annorlunda ut i morgon. Han vet hur man gör. Det fick han lära sig redan som KGB-agent. 
 
De döda reser i kylvagnar. Ukraina sjunker ner i de solheta träsken.

De som ska dö kryper i tunnlar eller träffas i sina hem av granater.

lördag 19 juli 2014

För gedigen bakgrundskunskap


Varför tala om Gaza? Svaret är enkelt: det är det palestinska territorium som är Israels största utmaning. Just i dessa julidagar ter sig utmaning större än någonsin. Jag skulle därför vilja rekommendera denna bok, som jag recenserade när den utkom, jag talar om Nathan Shachars Gaza. Från faraoner till islamister (Atlantis, översättning från engelska av Martin Peterson).

Oavsett när man ger ut en bok om Gaza hamnar man i något slags aktualitet. Nathan Shachar är rätt person att sätta in samtidens händelser i en större historisk kontext. Han har mångårig erfarenhet av regionen, han är 2014 åter igen korrespondent för DN och kan både hebreiska och arabiska. Hans bok fyller igen de kunskapsluckor vi har. Den historiska exposén är detaljrik och skriven i en folkbildaranda av bästa sort, saklig, informativ och utan den politiska korrekthetens pekpinnar.

Ändå är det bokens nutidsskildringar som jag håller högst, från staten Israels grundande 1948 över det krig som utlöstes av arabstaternas anfall på den nybildade staten och flyktingfrågan. Varför uppstod dagens situation och det vi kallar Gazaremsan? Det kan Shachar ge svar på. Han berättar om hela det förlopp som gjorde mängder av flyktingar och en väpnad egyptisk styrka instängda på remsan sedan den israeliska armén hejdat sin framryckning – på ”order” från USA och Storbritannien - och Egypten samtidigt hindrade dem att gå vidare. 1950 fördrivs ytterligare palestinier från de södra kustområdena in i Gazaremsan.

När Hamas med brutalt våld riktat mot PLO-anhängare och den palestinska myndighetens folk, i kombination med valsedlar besegrar den palestinska myndigheten 2007 har Gaza gått som djupast in i den tragedi som innebär hårt förtryck med sharialagar och rigida moralregler. Med Hamas vid makten har en fundamentalistisk terrorregim installerats och dess maktutövningar drabbar de flesta som bara vill leva ett normalt liv i fred. Hamas-regimen har nära kontakt med andra islamister och får militär hjälp utifrån. De patetiska raketer man tidigare använde ersätts nu med ytterst verkningsfulla som kan nå ända till Tel Aviv och längre (vilket vi också ser i den nu pågående militära konfrontationen). Hela Gazas moderna historia tycks bara ha lett till denna återvändsgränd där ett minimalt hopp om fred och frihet hela tiden minskar.

Nathan Shachar har skrivit just den bok som fattats, en bok som sätter in skeendena i sitt sammanhang och som sakligt och lugnt kan beskriva både sidors intentioner och missgrepp. Han är kritisk mot alla de inblandade i dramat, men visar att de fiendebilder vi matas med i Sverige är felaktiga.

O-Ringen och konsumismen

Foto: Astrid Nydahl
Ett gigantiskt orienteringsarrangemang äger sedan igår rum här i bygden. Lokaltidningen hänger på:
"Man har beräknat att 25 000 personer ska kunna cirkulera på området samtidigt och shoppingen vid sidan om förväntas inbringa stora intäkter. Vi uppskattar att det blir 150 till 160 miljoner kronor i turistekonomisk omsättning."
Arrangörerna vill inte att vi boende ska känna besvär av de 25.000 som flyter runt i bygden. Bästa argumentet? Shopping! Den kultur som härskar över oss alla förnekar sig aldrig. Den ligger inte som ett lock på alla - den tycks istället vara ett argument för den fria människans uppfyllande av bud nummer elva: "Du lever bara om du shoppar. Shoppa och lev."

fredag 18 juli 2014

Simundervisning. Malmö tidigt 60-tal

Kallbadhuset, 1880-talet. Precis där hände allt. Foto här.
Jag ville inte, men insåg med ett slags förnuft att det var nödvändigt. Att lära sig simma var för mig att trotsa starka fysiska aversioner. Jag trivdes inte i vatten, både havet och bassängen skrämde mig. Pappa tyckte att jag skulle prova på Kallbadhuset på Ribersborg och ett sommarlov cyklade jag ut dit på morgnarna. Lektionerna började på de solvarma träplank som man gick på utmed bassängerna och omklädningsrummen. Där låg vi i badbyxor och lärde oss simtagen, först med armarna och sedan med benen och till sist i patetiska försök att samordna armar och ben. Jag visste att när den samordningen satt så skulle vi i vattnet, och det var det ögonblick jag fruktade mest av alla.

Jag har förträngt nästan allt. Men det finns två scener i mitt minne, fortfarande så starka att de spelas upp som ur en film. Första scenen måste ha lagrats efter första kontakten med vattnet. Jag frös, jag var livrädd och när jag släppte taget om trappstegen ner i vattnet och försökte simma sjönk jag. Paniken kom redan med första kallsupen. Och så simlärarens sadistiska tilltag. Han hade en båtshake i handen, med den dirigerade han oss alla. Mig petade han på axeln och skrek: Simma då för fan! Jag vet att du kan, simma nu!
Men jag kunde inte. Jag sjönk, jag skrek, jag fräste och fnös av vatten i strupen. När jag gick upp ur vattnet var det med skam och en känsla av att ingenting duga till. De andra var kvar i vattnet, det var bara jag som svek.

Den andra scenen är lik den första, men ännu värre. När vi varit i vattnet några gånger tyckte simläraren att det var dags att spela vattenpolo. Om jag saknade bollsinne på torra land, blev bollen i vattnet för mig lika farlig som vilket annat vapen som helst. När bollen första gången träffar mig i ansiktet sjunker jag. Jag blir uppdragen på trappan av simläraren. Det blir min sista dag i simskolan. Pappa låter mig slippa gå dit mer.
Men jag gav mig inte. Nödvändighetens röst fanns fortfarande i mig. Några år senare lade jag min simundervisning på Simhallsbadet, bara en liten bit ifrån Malmös första höghuskomplex, Kronprinsen, som rentav kallades Skyskrapa bland oss barn. På Simhallsbadet – som senare skulle förvandlas till upplevelseindustri med det töntigt provinsiella namnet Vattenpalatset Aq-va-kul – var jag inte lika rädd. Där kunde jag så småningom ta mitt simborgarmärke. Det jag fortfarande minns som skräckinjagande därifrån var klädsimundervisningen. När mina kläder blev våta och klibbade fast vid huden kom paniken tillbaka, känslan av att sjunka.

Varje gång jag duschar eller badar kommer paniken inför vattnet. Varje gång jag sluter ögonen inför barndomen kommer den första kärleken. Båda omständigheterna är lika självklara och lika absurda.