söndag 30 augusti 2015

Imre Kertész om självförakt

Foto: Astrid Nydahl
Självförakt och självinsikt är inte samma sak. Men de kan som tillstånd både beröra varandra och höra ihop. Att komma till insikt – nej, inte som av en blixt från klar himmel utan som en långsam och livslång process – kan leda fram till just självföraktet. Därför läser jag också igenkännande Imre Kertész ord:
”Jag kan inte förändra min hemska natur. Men åtminstone är jag full av ruelse.” (Ur Den sista tillflykten, översättning av Ervin Rosenberg).
Hans ord förvissar mig också om att det finns djupt liggande orsaker till mitt ständiga sökande efter melankolikerna och misantroperna i litteraturen.

lördag 29 augusti 2015

Imre Kertész om Europas självmord

Foto: Astrid Nydahl
I sin nya (av Ervin Rosenberg) till svenska översatta bok, Den sista tillflykten, skräder Inre Kertész sannerligen inte orden om det som sker med Europa i relation till och underdånighet inför islam. Jag återkommer längre fram förstås, men vill bara ge er två citat som tål att tänkas på:
"Europa kommer snart att gå under på grund av sina förutvarande liberalism som har visat sig barnslig och självmördande. Europa har alstrat Hitler, och efter Hitler står kontinenten där utan argument: portarna står vidöppna för islam, man vågar inte längre tala om ras och religion, samtidigt som islam bara känner hatets språk gentemot främmande raser och religioner." (sidan 177)
och:
"Jag borde säga några ord om politiken också (...) Då skulle jag tala om hur muslimerna översvämmar, ockupererar, i klara verba, förstör Europa; om hur Europa förhåller sig till detta, om den självmördande liberalismen och den stupida demokratin (...) Det slutar alltid likadant: civilisationen når ett stadium av övermognad där den inte bara är ur stånd att försvara sig, utan där den på ett till synes obegripligt sätt dyrkar sin egen fiende." (sidan 180)
Imre Kertész blir med ord som dessa, så vitt jag kan se, den förste Nobelpristagare i litteratur som tar till ord om en av tidens avgörande frågor. Han har dragit slutsatsen att man inte kan tiga och låtsas vara en blid och i allt tillåtande människa. Han skriver:
"... goda manér är lika med lögn och total självuppgivelse." (sidan 180)
Det enda som återstår är klarspråket och försöken att tala sanning. Det är uppfordrande.




fredag 28 augusti 2015

Inför den kommande hösten

Foto: Astrid Nydahl
Det går obevekligt mot höst nu. I nästan hela mitt vuxna liv har jag tyckt att hösten är den bästa årstiden. Nu kommer jag varje år att frukta den därför att jag måste passera min sons dödsdag, den 10 oktober, och ändå mentalt hålla mig stående upprätt. Jag fruktar den redan. Hösten är annars de där regnen som smattrar mot takkupan, mörkret som redan på eftermiddagen gör husets färger mer dämpade, och som sedan leder oss fram till de långa, svarta kvällarna och nätterna av läsande och skrivande. Filmerna är också höstens - och vinterns - stora glädje.

Jag har varit på kontroll av min diabetes och fick en hel lista med positiva besked. Att vara alkoholfri och äta utan en massa snabba kolhydrater ger omedelbar utdelning. Mitt månadssocker låg på samma blygsamma nivå som hos en frisk människa och allt annat såg bra ut. Jag gick därifrån i duggregnet och satte mig på en uteservering för en kopp kaffe.

Livet är en ständig pendel mellan mörker och ljus, tyngd och lätthet. Denna sensommar står jag vid porten till hösten och räds minsta tecken på mörker och tyngd.


torsdag 27 augusti 2015

Litteratur - glädje eller lycka?

Foto: Astrid Nydahl
Jag sa att jag blev lycklig när en väntad bok nu anlände. Och så tänkte jag en gång till: kan man verkligen bli lycklig av litteratur? Det låter banalt, men jag tror att de böcker man väntat på och sett fram emot att få läsa fyller en med den sortens stora glädje. Särskilt när det är en bok som är resultatet av stort allvar och som belyser något av livets verkliga mening (och meningslöshet).

Boken heter Den sista tillflykten och är en dagboksroman av Imre Kertész (översatt av Ervin Rosenberg, utgiven av Weylers förlag). Den utkommer i september någon gång, jag har just börjat läsa den. Och när jag kommit till sidan 28 och gjort en rad understrykningar måste jag göra ett avbrott och skriva.

Som ofta resonerar Kertész om det judiska och det ungerska. Han säger att han inte är en ungersk författare - föranlett av det faktum att han ofta utesluts från förteckningar av modern ungersk litteratur - utan hör "till den östeuropeiska judiska litteraturen, den som blomstrade i dubbelmonarkin och sedan i dess arvtagarländer, och skrevs i första hand på tyska". Han beklagar inte att hans eget skrivna språk är ett annat än tyskan, eftersom också det är "bara en tillfällig fristad, ett temporärt gömställe för hemlösa", ett resonemang som avrundas med detta mycket typiskt Kertész-ska: "Det är bra att tillhöra dem som inte hör hemma någonstans".

Foto: Astrid Nydahl


Erfarenheten av de två stora despotiska och totalitära system i 1900-talets Europa, först det nazistiska och sedan det kommunistiska, har lett honom till en ovanlig klarsyn när det gäller den parlamentariska demokratin. Han gör sig inga illusioner:
"Det som görs under benämningen demokrati har inte mycket gemensamt med res publica: jag skulle snarare kalla det marknadsdemokrati. Med viss självdisciplin är det en synnerligen behaglig existensform, men den kommer snart att vara över därför att den går fräckt mot mer och mer centralisering, och då kommer både självdisciplinen och behagligheten att ta slut. Är det inte en diskret fascism som väntar oss, med en myckenhet av biologisk utstoffering, totalt avskaffande av friheten, mitt i ett relativt materiellt välstånd?"
Det är trösterikt för mig att läsa. Det påminner ganska mycket om de slutsatser jag själv dragit, vilka i sin tur är främsta orsaken till att jag inte röstar i valen.

Jag fortsätter läsningen och återkommer förstås med en recension. Av erfarenhet vet jag att varje bok av Imre Kertész följer mig mycket länge. För omläsning och reflektion. Det är en typ av litteratur man aldrig blir färdig med.

onsdag 26 augusti 2015

Nattens bibliotek

Liksom Machiavelli sitter jag ofta bland mina böcker på kvällen. Jag skriver helst på förmiddagen, men på kvällen njuter jag av att läsa i den täta tystnaden då trianglar av ljus från läslamporna delar mina bibliotekshyllor mitt itu. De höga bokraderna försvinner uppåt i mörkret, nedanför ligger de belysta titlarnas privilegierade sektion.

Jag läser i Alberto Manguels fantastiska bok Nattens bibliotek (i översättning av Margareta Eklöf). Det är svårt att läsa den därför att den hela tiden tvingar upp mig ur sängen. Jag måste gå till mitt eget bibliotek och ta fram en bok som Manguel inspirerat mig att hämta. Inte så att han nämner just den boken utan för att kedjan av associationer leder mig dit.

Natten har inte bara sina bibliotek. Natten har också sin läsning, sitt sätt att läsa. Det handlar inte om metod. Det handlar om det läsningen väcker. Den gångna natten slog det mig plötsligt hur lugn och trygg jag blir i bokens värld. Jag kan känna ett motstånd, en rastlöshet, inför boken när jag öppnar den och inleder läsningen, men så fort jag kommit in i den uppstår det som närmast kan liknas vid en stor frid.
Just att man vet att böckerna i ett bibliotek är ordnade efter en regel, oavsett vilken, ger dem förutfattade identiteter redan innan vi slår upp första sidan.
Manguel träffar här en öm punkt. Är det inte rentav biblioteksordningens stora problem? Hur sortera och efter vilket system, vilken regel? Jag har ännu inte själv hittat svaret på gåtan. När jag separerade skönlitteraturen från facklitteraturen insåg jag att så simpla metoder inte skulle duga. Var ställer jag de böcker som överskrider sådana genrebestämningar? Jag har inget entydigt svar utan placerar efter behag. Sedan hittar jag förstås inte det jag söker. Manguel:
Det har alltid varit min erfarenhet att det utrymme där jag avser att placera mina böcker ofrånkomligen omformar mitt val, vilka grupperingar jag än väljer för mina böcker, och än viktigare att det mycket snabbt visar sig vara för litet för dem och tvingar mig att ändra om arrangemanget.
Bibliotek av myrdalska dimensioner är, som hos Manguel, få förunnade. Om inte annat sätter alltså utrymmet gränser. Det gör också ekonomin. I det skede av livet jag själv befinner mig har biblioteket kommit in i ett nytt skede: avvecklingens. Att ge bort böcker till barn och barnbarn och i present till vänner är en kanske lika behagfull aktivitet som en gång anskaffandet var. I mitt eget bibliotek letar jag titlar som jag en gång letade efter i antikvariat. Letar, finner dem, förpackar och ger bort.

***

Här berättar Manguel om boken och sitt eget bibliotek:




tisdag 25 augusti 2015

Åren i den stalinistiska sekten. Nytt avsnitt ur Malmöboken

De gräsliga affischerna (från 1973) i denna bloggpost fick mig att lämna sekten kfml(r). Särskilt denna, som med sin våldsromantik var rena övergreppet på många av oss.


Vi gick mot 1969 och jag reste med mina tre barndomsvänner till Paris. Nog spanade vi efter gatsten som kunde ha varit uppbruten eller nyligen lagts tillbaka. 1968 var inte bara ett årtal utan en mytologi som vi impregnerats i. Vi köpte LP-skivor, vi besökte vänsterboklådor och vi packade väskorna fulla med musik och litteratur. Men vi var vilsna. Vi saknade egentliga jag. Vi saknade identitet. Född 1952 tror jag fortfarande att det är denna känsla av tomhet och vilsenhet som lade en av de viktigaste grundstenarna för vuxen- och familjelivet. Jag hade ett namn och ett personnummer och jag kände igen mig själv i spegeln, mer än så var det inte. När jag gifte mig och blev pappa för första gången 1973, bosatt i den fasansfulla förorten Lindängen i Malmö, hade det nya livet börjat. Och jag anade att jag öppnat fel dörrar och trätt in i helt fel rum. Men jag tror att allt kunde lastas känslan av identitetslöshet, känslan av att vara ett dammkorn som alltjämt blåste kring i mitt och andras liv. Ändå har jag vid otaliga tillfällen grubblat över om det inte var så att jag längtade efter ett stilla familjeliv, helt befriat från politikens och kollektivens krav och förväntningar. Dessa fanns outtalade i vårt gemensamma liv i samma stund vi vaknade på morgonen. Vi ansträngde oss att leva upp till dem, men i det långa loppet var det omöjligt. Också de första åren havererade jag gång på gång i vansinniga och vidriga utbrott och sammanbrott. Psyket kunde inte hålla samman ens det jag ville se samlat. Psyket svek och jag förstod inte att lyssna i tid. Det skulle bli mycket värre.

Min generation revolterade utifrån ett barbariskt krig i Indokina. Men gick vi vidare, hade vi några radikalt annorlunda idéer och ideal som kunde förankra oss i en bättre värld? Nej, rakt tvärtom. Vi lät oss bländas av de allra värsta extremister som ropade ut Sanningen och Lösningen. Som så många andra hamnade jag i en kommunistisk rörelse, en sekt av ett slag jag i vuxen ålder inte ens skulle ha betraktat som politiskt alternativ. Jag blev stalinist och under ett par år aktiv medlem i KFML(r) (nuvarande Kommunistiska Partiet, KP). När den perioden var över anslöt jag mig till rörelsen kring maoistiska SKP. Jag ser tillbaka och inbillar mig att det var generationsklyftan och kriget som gjorde mig till en aggressiv dogmatiker. Familjebildandet skulle bli min räddning. Jag drog mig redan på färgfabriken undan när partikamraterna agiterade i rökrummen. Jag drog mig undan i tystnad och förlägenhet. Politisk agitation i den verkliga världen, i vardagen, var inget för mig. Dogmerna predikade jag helst i skrift och jag gjorde det i stalinistiska publikationer i Sverige, Norge och Danmark. 

Mitt allt starkare livsideal fanns i den albanska diktaturen. Jag reste dit flera gånger och arbetade som reseledare i Albanien när den stora brytningen mellan landets stalinister under Enver Hoxha och maoisterna trogna Kina kom. Det blev det definitiva slutet på mitt eget sekteristiska liv. 1978 blev vändpunkten. Jag var då 26 år gammal. Familjelivet återstod. Mitt ungdomsuppror var över, det hade pågått i precis tio år och cementerat några av de sämsta europeiska traditionerna i mig som person och social varelse. Jag var i verklig mening identitetslös, vilsen och rädd. I litteraturen skulle jag börja treva mig fram. 1981 lämnade jag Malmö med fru och tre barn. 1982 föddes vårt fjärde barn i Ystad och vi hade hittat en lantlig hemvist i norra Skåne. Kunde jag bli människa där? Kunde jag frigöra mig från det jag betraktat som ”vänster”-tillhörigheten och som fört mig allra längst ut i sektträsket? När vi kom till det lilla torpet var jag uppfylld av glädje. De första nätterna i tystnaden fungerade som medicin. Jag arbetade under sommaren som helgvikarie på Arbetets Ystadredaktion. Tillsammans med en äldre fotograf flängde jag runt och skrev om bilolyckor, bränder, idrottsarrangemang, marknader och annat av mindre intresse.

Jag satt och skrev vid ett fönster. Torpet var 60 kvadratmeter, vi var sex personer som skulle rymmas i det. Det gjorde vi. Själv hade jag en madrass undanstoppad dagtid som jag lade i soffan och sov i. Två av barnen delade på ett av de små rummen. Ett tredje sov i det lilla rum som också hade plats för toalett och dusch. Vårt fjärde, nyfödda barn sov hos Birgitta.

Vi formades också – vilket vi då förträngde och numera förnekar – av den statsbärande socialdemokratiska ideologin, som genomsyrade vårt folkhem i lika hög grad som de statsbärande kommunistiska partiernas ideologier genomsyrade ”folkdemokratier” i öst. Makten var en och odelbar – i Sverige som i DDR och Tjeckoslovakien. Makten var så självklar att första maj-smyckningarna i Malmö, med röda fanor på varje flaggstång, var en del av vår bristfälliga identitet. Malmö var dessutom en stad som i allt väsentligt präglades av det som så komiskt kallades ”arbetarrörelsen” men som ofta bars av ombudsmän, byråkrater, fackliga aktivister och partigängare från både socialdemokratin och VPK (Vänsterpartiet Kommunisterna, nuvarande Vänsterpartiet). Kunde möjligen vår stalinistiska generationsuppgörelse med förankring i Kina, Albanien och andra ”icke-revisionistiska” länder också ha en förklaring i det? Kommunister ville vi gärna vara, men vi var glasklara över att Sovjetunionen och lydstaterna i öst var anskrämliga exempel på vad det röda förtrycket kunde vara. När det gällde Kina och Albanien var vi i lika stor utsträckning helt blinda. Den renhet och tro på de urgamla dogmerna vi fann hos Albanska Arbetets Parti (AAP) och Kinas Kommunistiska Parti (KKP) tilltalade vår längtan efter egen, inre renhet. Vi trodde förmodligen uppriktigt på att ”den nya människan” var möjlig att skapa. I den meningen hade vi allt gemensamt med andra mordiska rörelser under nittonhundratalet, oavsett om de var kommunistiska, fascistiska eller nationalsocialistiska. Tron hade vi gemensam. Vissa definierade den i ras-termer, andra i klass-termer. Tron var den samma. Tron på en helt ny människa, formad av dogmer och fulländad av diktaturens hårda lagar och praktik.

Upprors- och oppositionslustan

Foto: Astrid Nydahl
Jag sitter och ser ut genom mitt fönster. Veckan inleds med grånad och en allt svalare luft som luktar höst. Efter två veckor utomhus i generöst sommarväder tar jag mig an skrivandet på nytt.
”Konstens drivkraft är upproret: ett behov – som hos somliga stegras till besatthet – att motsätta sig det som är…” - Joyce Carol Oates: En författares övertygelse (övers. av Ingrid Ingemark)
”Civilisationen är icke där av sig själv. Den är en konstprodukt och kräver en konstnär. Tänker ni begagna er av civilisationens fördelar utan att bekymra er om att upprätthålla den.. så tar ni grundligt miste.” - José Ortega y Gasset: Massornas uppror (övers. av Alf Ahlberg)
”Ju mer deprimerande tiden är, desto mer hårdnackat samlar jag på ögonblick av ljus.” - Zenta Maurina: Befrielsens år. Svenska dagböcker (övers. av Brita Edfelt).
Varför citerar man andra författare - och ibland politiker eller filosofer - i eller till det man själv skriver?

De tre citaten här ovan inleder min bok Alla de andra som också skrev, som utkom 2009. Den bokens titel antyder en del av vad den rör sig om. Man citerar sådant som kortfattat uttrycker en vilja och en inriktning applicerad på det egna verket. Oates talar om konstens drivkraft som upproret. Det är en utgångspunkt som jag direkt skriver under på, inte minst för att det varit så för mig hela livet som skrivande människa. 

Om man inte är upprorisk är man meningslös. Om man ställer in sig i ledet kan man lika gärna lägga ner allt som har med skrivande och text att göra. Den anpasslige är alltid ointressant, oavsett hur tekniskt eller estetiskt skicklig dennes texter ter sig. Från Massornas uppror citerade jag bland annat något som antyder att en civilisation inte är möjlig utan konsten, eller att den snarare är konsten i sig. Och därför kan man ta sig an Maurinas tanke att upproret mot den tid vi lever i - socialt, politiskt, kulturellt - är nödvändigt och det enda knippe ljus vi kan uppbringa i ett annars kompakt mörker.

Jag ser ingen som helst anledning till optimism. Den som med öppna ögon betraktar situationen och kallar sig optimist är antingen en politisk skojare eller en djupt omedveten människa. Jag vill ogärna vara något av detta. Jag vill skriva i opposition mot makten och tidsandan.