måndag 27 april 2015

E.M. Cioran om skrivandets mening och meningslöshet. Om ett försummat datum

Foto 24 april: Astrid Nydahl
E.M. Cioran skrev ett helt liv. Hans efterlämnade skrifter är en av de stora gåvorna till oss som ännu lever och kan läsa. Ändå ska man begrunda att just Cioran skrivit: "Det fanns en tid då det tycktes mig meningsfullt att skriva. Av alla mina vidskepelser tycks mig denna vara den mest komprometterande och den mest obegripliga." (Om olägenheten i att vara född).

Han skrev också: "Att skriva böcker saknar inte kopplingar till arvsynden. Ty vad är en bok om inte en förlust av oskulden, en aggressionshandling, en repetition av vårt syndafall" (Frestelsen att finnas till).

Han upprepade det ofta. I en intervju med Fernando Savatar (Entretiens) förklarar han varför han ändå skriver: "För att skriva, hur lite det än är, har hjälpt mig att ta mig från ett år till ett annat, ty de uttryckta besattheterna förblir försvagade och delvis övervunna. Jag är säker på att om jag inte svärtat ner papper så hade jag tagit livet av mig för länge sedan. Att skriva är en utomordentlig lättnad."

***

Noterar först nu att jag för första gången någonsin sedan den 25 april 1984 försummat att göra en anteckning om datumet. Den 25 april 1974 störtades den portugisiska diktaturen. Kaptensrörelsen och "nejlikornas revolution" skulle leda landet fram till en parlamentarisk demokrati. Just detta datum 1984 föddes min yngsta dotter, på revolutionens tioårsdag. Detta datum fyllde också en för mig mycket betydelsefull människa - avliden sedan länge - år. Hade med andra tre skäl, minst, att anteckna något. Så är det inte längre. Portugal kan man nu nämna i samma andetag som man nämner andra plundrade, korrupta och ekonomiska ruiner i Europa. De en gång så optimistiska portugiserna har i allt för hög utsträckning fått se sig om efter en skrubb att bo i, något de kan betala, och ett svartjobb för brödfödan. Jag kommer med största sannolikhet att missa 25 april också 2016.

söndag 26 april 2015

Ayaan Hirsi Ali: Reformera islam (Bonniers, Originaltitel på engelska: Heretic, översättning av Margareta Eklöf)

Foto: Steen R/ Snaphanen
Den som idag påstår att Ayaan Hirsi Ali är en ”islamofobisk” och ”hatisk” skribent är antingen okunnig eller helt och hållet obildbar. Den som påstår det är för det första okunnig om att hon för det första är född och fostrad i islams värld, och för det andra att hon som en fri kvinna, på flykt från det förflutnas förtryck, anslutit sig till de fria, av franska revolutionens ideal färgade, idealen om medborgarskap och sekulärt liv. Men hon vet av hård erfarenhet att alldeles oavsett sin egen gärning möter hon hela tiden, såväl i Europa som i USA, just de bottenlöst obildade och grundlösa anklagelserna. Var kommer de ifrån? Jo, just det, de kommer från islams stormtrupper, de kommer från muslimer som tror att de måste skriva under på varje deklaration om jihad och hat för att de ska betraktas som rättrogna. 

När jag nu tagit mig an Hirsi Alis nya bok tänker jag först att allt detta vet jag redan. Jag har läst hennes tidigare böcker. Jag har läst alla de andra avfällingarna, de modiga männen och kvinnorna som lämnat islam bakom sig och som sökt friheten. Men så hejdar jag mig. Hennes nya bok är ju inte som de tidigare eller andra. Reformera islam är för det första en sammanfattning – nej, en redogörelse för – vad islam kräver och förväntar sig av sina anhängare. För det andra – och viktigast av allt – är att den redovisar Hirsi Alis principiella och personliga argument mot dessa islams krav. Det är det som gör boken unik.

Men tror hon då på allvar att islam går att reformera? Låt oss ställa en helt annan fråga: gick kristendomen att reformera? Hirsi Ali vet besked och hon går raka vägen till Martin Luther och de teser han spikade på kyrkporten. När Hirsi Ali möter Luther slår det gnistor, det kan jag garantera! Ett av hennes argument blir starkare än de andra: Luthers teser kunde spridas tack vare att boktryckarkonsten gjort entré. Luther + tryckeri var receptet för en revolution. Idag har vi internet, print-on-demand och andra tekniska landvinningar för kommunikation. 

Hirsi Ali vänder sig till de frihetslängtande muslimerna – först och främst kvinnorna i islam – och säger: nu finns tekniken! Använd tekniken, sprid era tankar, gör uppror mot förtrycket! Som den optimist hon är förväntar hon sig – i de första stegen av arabiska våren – att människor ska göra bruk av det som bultar i deras bröst; längtan efter frihet är alltid starkare än anpassningen och lydnaden. Islam + internet borde alltså kunnat leda till reform. Eller? Luther + tryckkonst gjorde det. Eller var det så att Europa och den kristna kyrkan var redo att gå från puppstadium till fullt utvecklad fjäril? Från katolicism till protestantism? Det finns inga självklara svar. Men det finns spår i historien som pekar mot möjliga lösningar.
”Jag anser det trovärdigt att internet kommer att bli för den muslimska världen på 2000-talet vad tryckpressen var för kristenheten på 1500-talet. Jag anser det trovärdigt att de våldsamma islamister jag har kallat medinamuslimer är de moderna motsvarigheterna till de fanatiska sekterna i förreformationens Europa och att en helt annan reformrörelse redan bildas i Mellanösterns och Nordafrikas storstäder (…) Mycket är ovisst i detta tidiga skede. Det enda säkra med den muslimska reformationen är att den inte kommer att likna den kristna. Det är sådana fundamentala skillnader mellan Jesus och Muhammeds lära, för att inte tala om de båda religionernas radikalt olika organisatoriska struktur, att alla analogier faller i stycken.”
Vilka är då islams problem? Hirsi Ali beskriver dem i fem punkter. I dessa finns hela systemet nedtecknat, kortfattat men kusligt i sin exakthet, och det är, säger Hirsi Ali, på dessa fem punkter islam måste reformeras. De är: 
1/ Muhammeds halvt gudomliga och ofelbara status och den bokstavstrogna läsningen av Koranen, särskilt de delar som uppenbarades i Medina.
2/ Fokuseringen på livet efter döden istället för livet före döden.
3/ Sharia, den lag som härletts ur Koranen, hadhiterna och resten av den islamiska rättsläran.
4/ Makten för enskilda personer att tillämpa islamisk lag genom att påbjuda det rätta och förbjuda det orätta.
5/ Befallningen att utkämpa jihad, det heliga kriget.
Man förstår direkt att Hirsi Ali med dessa punkter går till några av islams kärnfrågor. Hur kan ett sådant system reformeras? Hon säger att hon är optimist, men att det kommer att ta lång tid och bli mycket blodigt. Ungefär som de europeiska religionskrigen, tänker jag.

Hirsi Ali delar upp världens muslimer i tre grupper. Den första kallar hon Medina-muslimer, det är de verkligt hårdföra, vi finner dem i grupper som IS, Boko Haram och andra. De får sitt namn från det faktum att de med våld upprätthåller sharia och för att de inte bara lyder, utan imiterar Muhammeds lära och hans stridslystnad. Det är denna grupp som kallar judar och kristna för ”svin och apor”. De tillämpar sharia med halshuggning, stening och andra dödsmetoder.

Den andra gruppen, Mecka-muslimerna, består, säger Hirsi Ali ”av människor som är lojala mot förkunnelsens grunder och troget förrättar sina böner men inte vill använda våld.” Det största problemet denna majoritetsgrupp står inför är mötet med moderniteten, det sekulära och individualistiska.

Den tredje gruppen, de muslimska oliktänkarna, betraktar hon som ”modifierade muslimer”. De är födda in i islam men ifrågasätter, diskuterar och i vissa fall lämnar islam bakom sig för alltid. Hirsi Ali hör själv till denna grupp.

Nå, hon är alltså optimist – trots allt – och det är kanske på just den punkten jag själv tvivlar. Hirsi Alis eget liv är ett exempel på vad som händer när en människa – en individ, märk väl – genomskådar en totalitär världsbild, i detta fall islam som regelsystem och lära, men jag är inte lika övertygad som hon om att det på massplanet är möjligt. Hon säger själv att förtrycket och inlemmandet i islam börjar i hemmet. Som barn fostras de blivande anhängarna. 

Att många av dem väljer att lämna islam är inte konstigare än att barn till kristna eller judiska sekters vuxna väljer att lämna. Det tycks idag snarast vara en regel, oavsett om vi talar om kristna, judiska eller muslimska sekter. Det är kanske just det som utgör mötet med moderniteten! Låt mig citera Ayaan Hirsi Alis slutord i boken, för just de orden tror jag kunde vara en riktningsvisare, även om jag själv reserverar mig mot optimismen i orden:
”Jag är universalist. Jag är övertygad om att alla människor kan resonera och har ett samvete. Det omfattar alla muslimer. För närvarande lyssnar vissa muslimer inte till sitt samvete utan går med i grupper som Boko Haram eller IS och lyder bokstavliga föreskrifter och religiösa dogmer. Deras brott mot människans förnuft och samvete, som de begår i islams och sharias namn, framtvingar redan en ny granskning av islams skrifter, doktriner och lagar. Denna process går inte att hejda, hur mycket våld reformvännerna än tillfogas. Till sist kommer förnuftet och samvetet att råda.”
***

Om Ayaan Hirsi Ali har jag tidigare bland annat skrivit här:

Islams olika ansikten. Islams järnnäve.
Arabisk höst - redan?
Gina Khan, Ayaan Hirsi Ali och salafismens utbredning....
Yttrandefriheten, islam och islamismen.

lördag 25 april 2015

På en strand i Åhus

Foto: Astrid Nydahl
Det grävs, fylls ut och anläggs en ny strandremsa i Åhus. Här idrottar man om sommaren. Vi satte oss på en bänk med fikakorgen och såg på när de arbetade. Det skingrade tankarna en stund. De svåra tankarna och de mindre svåra. Detta är förstås inte den idealiska platsen för naturkänsla, men havsutsikten är också här magnifik.

Foto: Astrid Nydahl
Att någon gång sitta här kan ha väldigt praktiska orsaker. Det är nära till vinhyllorna och de alltid så vänliga människorna som arbetar där. Och när det ska bli ett rött vin till helgens middagar blir havsluften alltid den vi känner i Åhus. Kall om nacken, men varm och fin varje gång solen kom fram.



fredag 24 april 2015

Två kvinnor och en väntande dans

Haväng, april. Foto: Astrid Nydahl
Jag är uppslukad av två kvinnors verk, de utkommer båda i dagarna, men jag måste ge mig själv all den tid som behövs för att läsa dem. Alakoski skriver om drogernas helvete i familjer som går under av alkohol, tabletter, narkotika. Det är en bok som gör mycket ont att läsa. Ämnet är mig alltför nära. Hirsi Ali skriver om islam, behovet av en reformering och varför islamismens våld aldrig kan frikopplas från religionen islam. Jag läser dag och natt. Därför har jag just nu inget mer att säga. Det är fredag och därmed helg på väg. På söndag ska vi se två av våra barnbarn dansa på Kristianstad Teaters scen. Det får bli distraktionen som är så nödvändig.

Hirsi Ali var i Köpenhamn igår. Här intervjuas hon av Jyllands Postens f.d. kulturredaktör Flemming Rose: 




torsdag 23 april 2015

Medelhavets döda och lyxflyktingarnas komfort

Foto: Astrid Nydahl
Nu gungar hela Europa med i en så kallad "debatt" om massdöden på Medelhavet. Det finns så mycket att säga. Jag tänker bara säga helt lite med egna ord. Men jag citerar gärna vad andra skrivit. Giovanni Bianconi på engelskspråkiga sidan för italienska Corriere Dela Serra skriver om den extremt profitabla hanteringen:
 "The first leg of the journey by land, to reach Libya from other countries in Africa, is the most expensive, costing between $4,000 and $5,000. The crossing, with departures from the country’s Mediterranean seaports, costs a further $1000-$1500. If those that manage to make it to Sicily want to go on to Rome or Milan, they will have to shell out another €200-€400, depending on how they continue their journey: by car, coach or train. The last leg, taking them to their desired destinations in northern Europe, will cost them a further €500 - €1500. The exact price depends on their final destination, with Germany or Switzerland costing a bit less, and Sweden and Norway the most expensive. The complete package is offered with just one condition: payment in advance for each leg, in cash or through trusted intermediaries in the two continents."
Som bekant finns det ju inga garantier för att man kommer så här långt. Flera av de gangsters som opererar på libyskt och italienskt territorium har ju visat sig ha väldigt bra känningar i Sverige. Men inte heller det behöver jag ju berätta, det får betraktas som allmänt känt idag. Däremot kan man väl ta tillfället i akt och berätta om de syrier och palestinier som kommer samma väg i rena lyxfarkosterna. The Telegraph berättar:
"While poverty-stricken Africans and Asians are packed like slaves into leaky fishing boats crossing the Mediterranean from Libya, a new type of "first-class" refugee is emerging – wealthy Syrians paying thousands of pounds to be taken to Europe in yachts and motor launches.
Italian police this week impounded a private yacht in the port of Pozzallo, Sicily, after it brought 98 Syrians and Palestinians from Turkey, with each adult refugee paying 8,500 euros (£6,000) to smugglers.There was a discount for the 23 children on board."
Följer man länken till Telegraph kan man se lyxbåtarna de anlänt i. Också det är förstås en smutsig hantering. Det bara bekräftar att klasskillnaderna ger sig tillkänna även i människosmugglingens skummaste vrår.

Jag hade, som sagt, kunnat skriva om detta ämne dag ut och dag in. Men den som tror sig sakna kunskaper - eller vägar till kunskaper - får väl numera bara betraktas som lat. Allt ligger framför oss som en uppslagen bok - det är bara att läsa på. Och glömmer man läsa om hur profitörerna ser ut, vad deras verksamhet tjänar för syfte och hur Sveriges regering förhåller sig till katastrofen så får man stå där med skammen en dag. Ingenting av det som tycks enkelt och möjligt att genomskåda med "rätt åsikt" eller "godhet" kommer att fungera. Inte den här gången heller.

***

Och så finns det förstås en helt annan aspekt av saken. Den bör man inte bortse ifrån, såvitt man inte är en naiv trädgårdsodlare.

onsdag 22 april 2015

Käppen kroknar, håret vitnar, gräset grönskar...

Årets första dag på Brösarps backar gick i solens, vindens och vilans tecken. Att inte bara packa en korg med kaffe och smörgåsar som till alla vinterns kustresor utan att också ta fram kylväskan, fylla den med grillad kyckling, sallad och drycker, det är det verkliga vårtecknet.


Allt knoppas, blommar och grönskar där ute på Österlen nu.

Fruktträdens knoppar sväller så att man riktigt kan känna hur mycket liv och kraft det finns i dem.

Och en stund senare, nere vid Haväng, tog jag försiktiga steg med hjälp av stödkäppen som gått i arv flera generationer redan. Hår och skägg vitnar i solen, och snart är det borta, allt inklusive håret och skägget. Livets alla skeden är genomskådade, bara de sista vandringarna, vår som vinter, återstår. Oavsett när och hur många gånger spelar ingen roll, de är genomskådade men ändå värda så mycket.



Ja, visst är det vår nu, oavsett vilka bakslagen blir och när de kommer.

Bilderna, tagna vid Brösarps backar och Haväng, är Astrid Nydahls.




George Prochnik: Stefan Zweig vid världens ände (Atlantis, översättning av Margareta Eklöf)


”En konstnär som tror på rättvisa kan aldrig fängsla massorna och inte heller ge dem paroller att samlas kring. Den intellektuelle bör hålla sig nära sina böcker. Ingen intellektuell har någonsin i världshistorien haft den utrustning man behöver för att bli en folklig ledare (…) Att vara intellektuell är detsamma som att vara alltför rättvis, att förstå motståndaren och därmed försvaga övertygelsen om att man själv har rätt.” 

(Stefan Zweig på en presskonferens hos Viking Press i New York 1935)
 
Stefan Zweig tycks vara på väg in i en renässans. Hans böcker utges på nytt, också här i Sverige. När Wes Andersons film The Great Budapest Hotel började visas på biograferna var det många som underströk vad som sades i filmens förtexter, att den var inspirerad av Zweigs liv och verk. Att Wes Anderson senare tonat ner detta spelar ingen roll, Stefan Zweigs ord flög redan på filmens vingar över världen.

I Sverige har Ersatz förlag utgivit Zweigs bländande starka självbiografi Världen av igår. En europés minnen och nu senast också ett urval av hans noveller med samlingstiteln Amok.

När Atlantis väljer att utge George Prochniks biografi Stefan Zweig vid världens ände kan man som läsare bara tacka och ta emot. Prochnik ger en samlad bild av ett mänskligt öde och ett författarskap som skär rakt igenom den första halvan av Europas 1900-tal, en epok doppad i blod och lidanden med förintelsen som makabert klimax. Zweig föddes 1881 i en välbärgad familj, växte upp privilegierad och kunde redan som 19-åring debutera som poet. Hans stad hette Wien och han kunde aldrig förlika sig med den tyskhet som fanns utanför Österrike, varken språkligt eller kulturellt. Han föddes i Europas hjärta och det var bara där han ville leva. När Hitler var i full färd med att rasera detta Europa konstaterade Zweig att han nu var hemlös, överallt och i alla länder. 

Under 1920-talet drabbades Europa av en formlig självmordsepidemi. Ämnet var tema också hos Zweig. Jämte andra Wienförfattare – som Arthur Schnitzler - skrev han om ”kärlekssorg”. Hans plats i detta Europa var till en början entusiastens. Han ville bra gärna vara en stridande soldat i det första världskriget. Funnen olämplig korrigerade han sin hållning. Men inte ens inför pöbelropen och den växande antisemitismen kunde han uppbåda någon entusiasm för demonstrationer och andra uttryck för motstånd. Han strävade efter att höra till men skrev om upplevelsen av att inte göra det. 

Sin gamle vän och uppdragsgivare Theodor Herzl motarbetade han – mest i det tysta – därför att han såg sionismen som ännu ett självmordsprojekt, en nationalism som var det judiska folket mer främmande än något annat. ”Hur kunde Österrikes judar så envist ha blundat för sitt överhängande öde?” frågar Prochnik. Det är en fråga som många ställt och den blir inte mer meningsfull för att den upprepas. Massrörelser och pöblar till trots, människan är alltid en individ. Skulle hon bli en massa som vandrar bort från de överhängande hoten hade hon redan gått över en gräns som inte ens uppenbarat sig. Och inför en sådan fråga är det också lätt att glömma bort att den verkliga faran alltid kommer från makter så mycket starkare än de tilltänkta offren. Wiens välbeställda judar hade lika lite att sätta emot som någonsin de urfattiga östjudarna i sina getton.

Karl Kraus kunde annars konsten att säga en och annan sanning om situationen: ”Det är orättvist att alltid klanka på Wien för dess nackdelar, ty dess fördelar förtjänar också klander” skrev han.
Prochnik följer Zweig, hans första hustru liksom den andra, så mycket yngre än Zweig själv, på spåren genom Europa, USA och Brasilien. Här finns de mycket intressanta nedslagen i den brittiska exilen – London och Bath – och de alltmer förbryllande och nedslående vistelserna i ett USA som Zweig kände sig helt främmande för, men också slutstationen i brasilianska Petrópolis. Att det äkta paret valde att avsluta sina liv är förvisso inte svårt att förstå. Men utifrån sett ter det sig, som alla självmord, vara ett slöseri med de mänskliga krafter som kommer till uttryck i det konstnärliga skapandet.

Prochnik lyckas med den svåra konsten att göra hela processen begriplig. Hans sätt att berätta, ofta med referenser till den egna familjens livsöden, tilltalar mycket och man tycker sig ha förstått ännu några aspekter av en europeisk intellektuells mödor och livsvägar.