lördag 28 mars 2015

Mohamed Omar: Natt öfver Upsala (Aguéli förlag)

Ingen behöver tvivla på Mohamed Omars lyriska ådra. Han var rentav en uppburen poet. När han återkom till poesin med Skymning över Upsala fick den förvisso ett antal mycket positiva recensioner, både i bloggosfären och i pressen. Men den borde ha rönt betydligt större uppmärksamhet.
 
Nu kommer uppföljaren Natt öfver Upsala. Från skymningsdikterna går Omar nu in i den upsalienska natten med fyra rejält långa prosadikter. Helt kort om genrebestämningen vill jag säga att jag finner den oväsentlig. Detta är ju varken prosa eller poesi utan en blandform i berättandets tonläge.

De fyra texterna heter Svenska Institutet för missionsforskning, Pasolini kom aldrig till Uppsala, Jag hittar inte den hängde samt Finn Malmgren vid vansinnets berg.
 
Det intressanta med den nya boken är inte minst den personliga förankringen i en stadskultur. Där visar Omar hur hans liv formats av en kunskapstörst vid sidan av de akademiska institutionerna. I den första texten är han en mycket ung man som gör sin praktik på Svenska Institutet för missionsforskning.

Där konfronteras han inte minst med ett kolonialt förflutet och en fundamentalistisk kristendom och dess syn på tredje världens människor. Ledigt och logiskt leder det honom in på den egna historien med en avliden pappa med iranskt ursprung och en fosterpappa som blev den man som uppfostrade honom tillsammans med mamman, har afrikanska rötter. I en fint formulerad knorr visar Omar hur swahilin kan hänga ihop med persiskan, och varför det förhåller sig så.

I Pasolini kom aldrig till Uppsala tycker jag att jag hittar Omar när han är som allra bäst. Det rör sig huvudsakligen om en litterär fantasi vars innehåll jag inte vill avslöja, men fantasin har som i all bra dikt en krok som hänger ner från den verkliga världen. Omar kan sin Pasolini och när han fantiserar så gör han det utifrån dennes verkliga arv i filmens värld. Att dikten också formas till en appell riktad mot islamismens förhärligande av våldet gör den ännu viktigare:

”Puritanen vill utplåna alla spår/ efter de förislamiska arabernas dyrkan/ av ’Guds döttrar’, Uza, Lat och Manat/ men också alla spår efter muslimernas dyrkan/ av helgon, gravar, träd och talismaner./ 
Han vill ta bort orenheten i religionen/ vilket inte går utan att man också tar bort religionen.”

Nästa strof inleds med orden ”De ortodoxa teologerna har förklarat/ varför Satan ska hållas för fiende: han tänkte.” Där finns också en nyckel till Omars nu så rationella analys av religiösa traditioner. Det är därför lätt att förstå varför han tyr sig till Pasolini.

I Jag hittar inte den hängde möter vi de två ynglingarna Paolo och Johan, båda födda 1985. Här rör vi oss mellan estetiska och moraliska spörsmål och går ganska omedelbart in i en av Omars passioner. Den är förankrad i Sherlock Holmes värld och hur relationer och förlopp kan följas på Facebook, där man ju är ”vän” med andra. Dikten mynnar ut i T.S. Eliots Det öde landet. Död följer berättelsen fram mot slutet.

Finn Malmgren vid vansinnets berg är väl bokens märkligaste text. Vem är nu denna Malmgren? Enligt Omar följde han med ett luftskepp till Nordpolen 1928. Han dör och blir ”en hjälte och martyr”. Någon menar att han mördades. Här kommer en annan av Omars favoriter in i handlingen, nämligen författaren H.P. Lovecraft. Inte heller här kan jag säga så mycket om handlingsförloppet, det vore att förstöra en spännande läsning.

Skulle jag sammanfatta kunde jag säga att Mohamed Omar med nya samlingen visar vilken spänst det finns i hans blandning av realiteter och fantasier. Han har en alldeles egen ton i sin texter och den övertygar mig om att han kunde utvecklas till en verkligt framstående berättare. Om man väljer poesins eller prosans väg är mindre intressant, eftersom han redan här visar att formen ytterst underordnar sig innehållet.




fredag 27 mars 2015

Tranströmer är död

Tranströmer och Kungen på Nobelprisutdelningen, ett oförglömligt ögonblick.
Från Bonniers förlag fick jag just ett mail, med en bifogad liten film. När Tranströmer har dött blir det allt lite tomt. Men glöm inte att han finns kvar i alla sina magiskt enkla dikter. Så här står det i pressmeddelandet: Albert Bonniers Förlag har i dag av familjen Tranströmer fått den sorgliga uppgiften att meddela att Tomas Tranströmer avlidit torsdagen den 26 mars 2015, efter en kortare tids sjukdom. Familjen Tranströmer har uttryckt önskan om att få bli lämnade i fred den närmaste tiden. Den 12 februari spelade Louisiana Channel in en kortfilm hemma hos Tomas Tranströmer. Filmen kom att bli hans sista offentliga framträdande. Filmen är fri att använda, källan är ”Louisiana Channel”. 


Prisutdelning i Bernurs Virginia Woolf-tävling

Jag är själva motsatsen till en tävlingsmänniska. Men när Björn Kohlström utlyste sin Virginia Woolf-tävling kunde jag bara inte låta bli. Jag och tre andra vann var sin bok. Med posten kom idag hennes samlade noveller. Och så här skriver Björn på sin blogg:
"I morgon är det 75 år sedan Virginia Woolf dog. Bernurs tävling är över. Fyra vinnare har vunnit var sitt exemplar av Virginia Woolf, med följande utfall, för finurliga svar på följande frågor:
1. Är du rädd för Virginia Woolf? 2. Är du Virginia Woolf?"
Och så återger han mina svar med en liten kommentar:
" Thomas Nydahl vinner också Samlade noveller, för svaren:
1 Jag har alltid varit rädd för V.W. Men när jag såg det där vidunderliga käbblandet i filmen, orsakat av drycker och personligheter, så slutade jag. Där finns två skådisar som varken räds sig själva eller publiken, de kör på i högsta hastighet, och om inte förr förstår man i femtioårsålderna att det vi räds egentligen är själva livet. Deras rädsla är ju en ömsesidig misstroendeförklaring. De är lika rädda båda två och därför har deras rädsla smittat av sig. Gud så rädd jag varit. Och så rätt jag fått - det är livet som inger den största rädslan. I varje sekund och hela tiden.
2 Jag V.W.? Nej, aldrig. Men nog har jag sett hur det lyst i tornet och nog har jag känt att det egna rummet varit för litet. Så skulle någon säga: Är du V.W.? skulle jag svara: vem av oss är inte det? 
[Att överskrida de 133 tecknen som stipulerats är helt i Virginia Woolfs anda. Hon tänjde på alla regler.]"
Det är väl bara att buga och tacka. Men läs hela bloggposten, som du når genom länken ovan.

På flykt har jag alltid varit...

Öland, mina drömmars fridfullhet. Foto: A.N.
Det blir ett bonusavsnitt ur den kommande boken. Det är trots allt fredag, så håll till godo:

Mina första 30 år levde jag i Malmö. De sex första, min barndom, levde vi på Sevedsplan, adressen var den numera fruktade Rasmusgatan. Ett år före skolstart kom vi till den nybyggda stadsdelen Lorensborg. 


Skolåren levde jag där i vår intakta familj, två vuxna och fyra barn. Året jag fyllde 17 flyttade jag in i en omodern, billig lägenhet på Jöns Filsgatan (Gamla Väster), tillsammans med min vän Claës. De tumultartade åren där ledde mig rakt in i mitt eget familjeliv. Året jag skulle fylla 21 blev jag pappa och vårt gemensamma första hem blev en tvårummare i Motetten, längst ut på Lindängen, på trettonde våningen, en fasansfull höjd för mig men med en fantastisk utsikt som klara dagar sträckte sig till Danmark.

Vår första familj växte snabbt, vi levde också på Nydala i vår första bostadsrätt, flyttade till en gammal statarlänga vid Marsvinsholm utanför Ystad, återvände till Malmö för sex år på Bellevuegården. Birgitta var gravid med vårt fjärde barn när vi lämnade Malmö för gott. I ett minimalt gammalt hus utanför Tollarp blev vi ödemarksmänniskor i den meningen att vi för alltid brutit upp från den stora staden. Jag hade lovat mig själv att aldrig mer bo i en lägenhet. Det enda jag behövde och begärde var tystnad, frid och långt till grannar. Så kom livet att levas.

Vi fick sex barn tillsammans. 1991 lämnade jag familjen, men bosatte mig i samma lilla by. Allt gick i riktning mot ett allt mer ödemarksliknande liv. Carl Göran Ekerwald säger att den drömmen ”tycks vara en universell mänsklig belägenhet.” Ändå har jag inte lyckats förverkliga den så som jag innerst inne velat. Ölands södra Alvarsmarker har hela tiden varit mitt mål. Att få skära av de sista banden med det som också här utanför Kristianstad är lantligt men mycket nära staden.

I takt med att de kroniska sjukdomarna gett sig till känna har också det målet tett sig alltmer ouppnåeligt. Kan man utan bil eller andra transportmedel leva i ett landskap som 9 månader om året saknar varje form av kollektivtrafik och anslutning ens till butik och vårdcentral? Det är ju så det ser ut söder om Mörbylånga. Enda chansen att komma någonstans är att följa med skolbussen mycket tidigt på morgonen (och inte kunna komma hem förrän den kör barnen tillbaka på eftermiddagen).

Ett flyktförsök gjorde jag för 2003, då jag hyrde ett torp mitt inne i Göingeskogen, precis över länsgränsen in i Småland. Det började bra men rätt så snart drabbades jag av klaustrofobi. Inte någonstans kunde man se en horisont, det var skog, skog, skog vart man än vände sig.  Även om jag vid två tillfällen fick sitta på trappan i höstmörkret och se en älgko och hennes kalv stå och äta äpplen, vilket för mig var en sensation, valde jag att flytta tillbaka till den lilla byn. 


Här lever jag nu med samma dröm varje dag. Så länge dörren är låst och jag får vara ifred för samtidens buller går det bra. Men innerst inne bultar alltid ödemarksdrömmen och den tar fysisk gestalt i bilder från södra Öland. Kanske får jag sluta mitt liv i den drömmen. På flykt har jag alltid varit, men någon gång måste flykten upphöra. I bästa fall stannar jag då i drömmen och minnena. 


torsdag 26 mars 2015

Information om den nya boken

Antecknat i krigstid kommer till mig från tryckeriet på måndag. Jag kommer att skicka ut den till alla som förköpt i den ordning beställningarna kommit in. Det innebär att inte alla kommer att nå fram före påskhelgen, men jag räknar med att utskicket till er kan starta redan på tisdagen. Jag lägger ut information efter hand som boken distribueras.


Festerna, fasorna, föreställningarna

F.d. Nya Teatern i Malmö

1970-talsminnen: festerna i kollektiven. Att börja ett liv som yrkesarbetare var inte lätt när vi bodde på Gamla Väster. Festerna drog igång på kvällarna och fortsatte långt in på nätterna. Jag försökte sova, oroade mig så för att komma för sent till jobb.  Det skulle bli en ekvation som aldrig gick ihop. 

Mest släpade vi oss fram mellan de olika stationerna; den grekiska klubben på vinden där man när som helst på dygnet kunde köpa en flaska Retsina, det lite större kollektivet där Fjellis och Valda bodde, hemma hos Lasse Hejll på Hyregatan, där vi lyssnade till och själva spelade musik, där vi sjönk ner i sofforna och där skådisen – jodå, jag minns hans namn men det är irrelevant nu – försökte våldta mig när han och jag en gång blev ensamma i huset. Han svepte sin skäggstubb över mitt ansikte, körde in tungan i min mun och försökte smeka mig mellan benen. Gång på gång sa han att jag måste komma hem till honom, vi skulle äta gott och sedan njuta tillsammans, och jag äcklades till den milda grad och försökte ända fram tills jag lyckades avvärja och få bort honom, få honom att förstå att jag varken var homo eller ens intresserad av några experiment. 

Och så festerna i vår lägenhet på Jöns Filsgatan, där det alltid kom många människor, eftersom vi hade plats för dem, värre var det hos Lasse R. i grannhuset som hade den minsta bostad jag sett i mitt liv, men också där trängde vi oss samman, där satt Fjellis i Lasses säng med armarna runt brösten på Valda framför sig, där sjönk vi andra ner på golvet och så spelades det John McLaughlins My Goal´s Beyond, denna elektriska jazzinfluerade men i grunden rockmusik på gitarr som jag hatade eftersom den retade stressen och framkallade både aggressioner och irritationer.

Det som blev en träffpunkt på Bullen, de sena kvällarna som scenarbetare på Malmö Stadsteater. Vi arbetade på olika håll under några år, men det som förenade oss på Jöns Filsgatan var tiden bakom scen på Nya Teatern (som numera heter Nöjesteatern). Vi byggde scenen till så vitt skilda pjäser som Nalle Puh och Hamlet med Åke Jörnfalk, vi spelade kort vid köksbordet medan pjäserna pågick, om vi inte hade enkla statistjobb som jag själv i Nalle Puh. 

Från stora scenen på Stadsteatern strålade de samman med oss från Nya Teatern om kvällarna. Bullen var vår självklara mötesplats, där vi satt ner för öl, vin och samtal. Det var bildande men också stökigt. Där passerade de revy, alla de halvstora lokalkändisarna, där möttes de och speglade sig i varandra, några av dem med mer substans än andra.

(Utdrag ur den bok om Malmö och mina barn- och ungdomsår som är under arbete).

onsdag 25 mars 2015

Vilan som uteblev på vilohemmet


Vilohemmet i Tormestorp 1961. Jag står som andra från vänster på bilden. Bredvid mig långa E.
Varje gång det uppstår något som ens antydningsvis kan påminna om en konflikt sluter jag mig. Går inte ut. Svarar inte i telefon. Slutar blogga. 

Konflikterna i barndomen sitter kvar som taggar, i själen och i minnet. Det behövs så lite för att aktivera dem. Det behövs så lite för att förvandla det som ser stabilt ut till ett skred och ett ras. 

När jag i lågstadiets tredje klass fick veta att jag för en period under vårterminen och in på sommarlovet skulle lämna klassen, var det som drabbade mig hårdare än ett knytnävsslag i magen. 

Jag hade efter ett besök på barnpsykiatriska kliniken, som då var inhyst på Flensburgska barnsjukhuset, remitterats till ett så kallat vilohem i Tormestorp utanför Hässleholm.

Jag lusläser journalerna från den tiden men hittar inte ett ord om detta. Journalerna påbörjas den 17 december 1964, då jag är tolv år och går i sjätte klass på Lorensborgsskolan. Det finns en anteckning i journalen som gör att jag blir osäker på vid vilken ålder jag skickades till Tormestorp. Det står: ”Modern uppringes, se kuratorsjournal”. Fanns inte Tormestorp ens med i min journal? Var det aldrig ett ärende för barnpsyk? Den beskrivning av mig som barn som finns i journalen är lätt att känna igen sig i: ”Pat. är sedan ½ år tillbaka nervös, irritabel, får ibland hysteriska utbrott, han har sagt sig ej trivas hemma. Håglös, blek och glåmig. Trött på morgnarna, blir lätt illamående och yr, dålig aptit. Tål ej minsta ljud, vill ha absolut tyst omkring sig. Verkar uttråkad för det mesta.” 

Efter att man i journalen hänvisat till ”kuratorsjournalen, särskilt sidan 2” har man lagt in ett papper som döljer resten av texten, före kopieringen som jag uppenbarligen inte skulle ta del av. Vad stod det där? Var det uppgifter om mamma eller något annat som jag inte borde veta i vuxen ålder? Får en journal censureras?

För läkaren berättar jag att jag samlar på frimärken och att jag tycker om att följa med pappa till hans ateljé och avrundar sedan med en klassiker: ”När jag var liten ville jag bli doktor”.

Barnpsykiatrikern skriver i journalen: ”Klart normalbegåvad, kanske något därutöver, mån om korrekt uppförande, lätt neurotiska drag.” Förutom att jag gett intryck av att vara ”mjuk och spontan” har han också tyckt sig se en person med ”lättare depressiva drag”. Tanken svindlar när jag läser det: vid tolv års ålder kunde en läkare ställa en diagnos som skulle visa sig hålla resten av livet!

Tormestorp då, vari bestod den största förlusten av resan dit? Den bestod i att jag förlorade närheten till Eva. De flickor jag mötte på vilohemmet var dåliga substitut, de vulgariserade hela min livsuppfattning. Från den romantiska och svärmiska förälskelsen i Eva hamnade jag nu i ett brutal fysisk förlustelse. Började röka. Tog på flickornas mest hemliga kroppsdelar. Men jag var inte tolv år när jag kom dit. Den journal jag fått skickad till mig från sjukhuset i Malmö berättar inte om den tiden. Jag är tolv år gammal i den journal jag just läst. När jag kom till Tormestorp var jag bara nio! Var finns pappren om den resan? Vem fattade besluten? Vem var socialt och organisatoriskt ansvar för dessa hem och vilka barn var det som skickades till dem?

Den mjukhet som barnpsykiatrikern talat om kanske fanns på ytan och i mina drömmar. Men bakom den fanns också kaoset, ångesten, vreden. Den mycket tidiga vreden över att ha kommit till världen utan att ha blivit tillfrågad. Ångesten som förstört så mycket av det vuxna livet måste ha varit den avgörande faktorn också för barnet som är jag. Det som i journalen kallas ”hysteriska utbrott” får i vuxenvärlden helt andra namn: aggressivitet, våldsamhet, starka humörsvängningar, panikångest.

Till Tormestorp kom jag tom och rädd. Traktorn som förde oss barn på sin öppna vagn från järnvägsstationen uppför backen, in i skogen och fram till byggnaden där vi skulle bo, var ett löfte om lantliv, men jag kunde inte se något positivt i det. Tvärtom var det rädslan och en stark känsla av övergivenhet som uppfyllde den tomhet jag erfarit. Hur länge jag skulle stanna där visste jag inte. Men jag visste med hela mitt väsen att de andra barnen och ungdomarna inte var som mina drömmars Eva eller som de andra i klassen på Lorensborgsskolan. Jag visste att de var mycket annorlunda men först efter en tid där förstod jag varför och på vilket sätt.

Att leva i ett stort hus med sovsal och personal som sköter allt omkring en är en omtumlande upplevelse för ett barn som vant sig vid att leva i ett pojkrum med sin bror och alltid ha mamma och pappa till hands. I Tormestorp fanns ingenting. Ett mörker omslöt mig, ett mörker så kompakt att jag bara till min mormor kunde uttrycka den längtan bort därifrån som jag varje dag kände. Musslans slutenhet blev min. Bara i skogen, på äventyr med de andra, kunde jag blomma, men också där var det hotfullheten och ensamheten som gick tillsammans med mig. 

Bonden Jonsson som blev så viktig för barnen på hemmet. Han doftade frihet!
Hos bonden Jonsson en bit ner för backen mot samhället fanns en hund att klappa. Det var det närmaste man kunde komma känslan av lycka. I samvaron med de andra barnen – oavsett om det var i skogen, under de mäktiga granarnas naturliga kojor eller i hemmets allrum – kunde jag för sekunder känna att jag glömde bort flyktinstinkten, men de blev aldrig många eller långa förrän jag var tillbaka i den, med fåfänga drömmar om hur jag skulle smita och sedan tjuvåka tåget tillbaka till Malmö. Men jag var fånge inte bara i platsens regler och regim utan också min egen bristande fantasi och oförmåga att handla. 

Eller uttryck på annat sätt: jag var för feg för att handla mot den vuxenvärld som placerat mig här. Rädd och feg.

Mina teorier om året för detta hem kommer på skam när jag tar fram ett fotoalbum. Det var redan i april 1961 jag kom dit. Det finns en handfull bilder som bevis för detta. På en av dem står en maskklädd ung pojke med en piratflagga framför bonden Jonssons bil, en ljus Vauxhall. På ytterligare fem bilder syns i tur och ordning: Bonden Jonsson själv med bildörren öppen. Jag klappande Jonssons hund. Tre bilder av hela gänget, utklädda som något slags Zorro-krigare med långa pinnar som svärd och en pirat-flagga vajande framför ett av barnens ansikte. Vi befinner oss framför vilohemmet, några sitter på trappan till entrédörren. En av dem är mycket längre än vi andra. Hon måste vara den E. som jag minns som den som på ett ”vuxet” sätt lärde oss barn röka och som på sin egen kropp visade hur en blivande kvinna ser ut.

Jag var alltså bara åtta år och skulle fylla nio några månader senare. När jag förstår det, är det en chock. Jag hade inte kunnat föreställa mig att alla de minnen jag har därifrån är ett barns minnen. Jag trodde att jag var en blivande tonåring, men vägen dit var ju fortfarande lång. 

(Ur en bok under arbete. Imorgon lägger jag ut ännu ett sådant utdrag, men efter det tror jag att jag måste skriva en tid utan att visa något av det, vi får se.)

Tidigare utlagda avsnitt finns härhärhär , härhär och här