fredag 31 december 2010

Årets sista försök.

Jag sätter mig vid datorn för sista gången i år. Jag bläddrar och letar, byter bordsalmanacka, gnider mina ögon fria. Det som hänt under året har inte varit oväntat, varken i det sociala eller i det privat. Allt leder från en punkt till en annan. Jag stänger av. Vilar och väntar. När natten kommer tackar jag ödmjukt och lägger mig sovande att vänta på det nya.

*

Det går sakta. Det är som Bach mot tangenterna, lätt, levande och med den spröda klangen. Det är så våra år läggs bakom oss. Det är så våra liv ser ut: droppar, minuter, dagar. Också de dagar vi minns särskilt väl, är som droppens klang i oss. Minnet är en melodi vi hört förut, som Bach och pianot.

*

Det rullar en hemlandston under ögonlocken. Den som saknar fosterland får lita till tonerna i mörkret.

*

Varje ideologi träder in på scenen som en frisk nyhet men lämnar den som ett härsket åsiktspaket.

Foto: Hideo Matsumoto.

torsdag 30 december 2010

Det blir bara så mycket värre.

Jo, det var ju det jag menade när jag sa att vi inte ska inbilla oss att det blir bättre under 2011: de attentat som nu förhindrats i Danmark är en sista skälvande indikation för det här året.

Tillståndet kommer att förvärras. Islamismen är till sin natur en krigsförklaring. Så länge svensk trupp deltar i stödet till den korrumperade, stormrika och bedrägliga makten i Afghanistan kommer islamisterna i alla fall att ha ett sakskäl för sina mordiska planer. Den regim som tillsattes i Kabul låter inte ens det internationella biståndet sippra ner till folket. Den göder de sina, rikligt och konsekvent.

Och man frestas säga att tre av de gripna naturligtvis är svenska medborgare. I det sovande landet i norr har islamismen organiserat sig metodiskt och med framgång. De celler som sprängs visar sig ha varit bevakade av svenska Säpo och danska PET under lång tid. De gripna herrarna Sahbi Ben Mohamed Zalouti og Munir Awad tillhör den krets som ordföranden i Sveriges muslimska råd, Helena Benaouda, i vanlig ordning beskriver som fredlig och "moderat" (att det blir en total felsyn kanske beror på att Awad är Benaoudas svärson - trots det får hon uppträda som neutral kännare av islamismen i svensk tv). Att några av herrarna varit i både Somalia och Pakistan är inte att förvånas över. Inte heller att attentaten mot Politiken och Jyllandsposten skulle vara kopior av barbariet i Mumbai. Någonstans måste man utbildas. Och någonstans måste man hämta inspirationen ifrån. Så: det kommer inte att bli bättre. 2011 lär bli ett år i islamismens skugga och börja just så som de sista månaderna av 2010.

Karin Olsson skriver idag mycket tänkvärt om vad faran innebär.

onsdag 29 december 2010

Årets sista bokkrönika för Astra Nova.

Lubna Ahman Al-Hussein

Julkrönika 2010 för tidskriften Astra Nova, Helsingfors.

Ayaan Hirsi Ali: Nomad. En personlig resa genom civilisationerna. (Bonniers, översättning av Manne Svensson).
Lubna Ahman Al-Hussein: 40 piskrapp för ett par byxor (Sekwa, översättning av Camilla Nilsson).
Siri Hustvedt: Den skakande kvinnan (Norstedts, översättning av Ulla Roseen).
Erica Jong: Rädd att flyga (Norstedts, översättning av Annika Preis).
Erica Jong: Förföra en demon. Att skriva för livet (Norstedts, översättning av Annika Preis).
Lars Kleberg: Tjechov och friheten. En litterär biografi (Natur & Kultur).
Käbi Laretei: Toner och passioner (Bonniers).
Joyce Carol Oates: Lilla himlafågel (Bonniers, översättning av Ulla Danielsson)
Alexander Solsjenitsyn: Den första kretsen (Brombergs förlag och Svenska Akademien, översättning av Hans Björkegren).
Cajsa Stina Åkerström: Du och jag, farsan (Norstedts).

Inte minst inför årets slut finns det anledning att titta på några av höstens modiga kvinnor och böckerna de skrivit. Jag vill att årets sista krönika ska präglas av dem, men också innehålla sidoblickar på några viktiga manliga författarskap. Den kvinna som jag beundrar allra mest föddes i Somalia, i en grym stamkultur där flickor får sina underliv sönderskurna och de kvinnor som inte är lydiga kan råka ut för det ultimata maktmedlet, att bli dödade. Hon heter Ayaan Hirsi Ali och är idag känd över stora delar av västvärlden, kanske mest av allt för sina år i Holland, där hon både satt i parlamentet och samarbetade med filmaren Theo van Gogh (som blev mördad för deras gemensamma film Underkastelse). Hennes nya bok handlar om livet som nomad. En modern och upplyst nomad som av omständigheterna tvingas till ständiga uppbrott och förflyttningar. Hennes berättelse är särskilt stark som skildring av vår egen kultur, därför att hon menar att den sällan eller aldrig uppmuntrar de kvinnor som vill bryta med det gamla och skapa sig en tillvaro som fri kvinna i väst.

Man kan säga att Lubna Ahman Al-Husseins berättelse spinner på samma tema, fast den uppehåller sig i hennes hemland Sudan. Kanske är hennes berättelse om vad som drabbar en kvinna i ett av islam underkuvat land särskilt viktig, eftersom hon visar att minsta avvikelse från normen straffas hårt. I hennes fall kom straffet för att hon haft byxor på sig!

”Femton kvinnor som nu står uppställda mot en vägg och utsätts för offentlig vanära. Såvida det inte handlar om en inspelning för Dolda kameran? (…) Tiotals kvinnor har samlats på ordningspolisens station där vi lämpats av mitt i natten, mina olyckssystrar och jag. Vi utgör skörden denna sommarkväll i den sudanesiska huvudstaden.”

Förlaget uppger att 43.000 sudanesiska kvinnor grips årligen ”för kränkning av den offentliga moralen” i Sudan. Hennes bok inger mig känslan att vi genom läsningen också kan bilda oss själva i grundläggande frihetsfrågor.

Pendeln mellan frihet och ofrihet kan också sägas vara ett bärande tema genom hela Joyce Carol Oates författarskap. Ofriheten gestaltas ofta som fattigdom, drogmissbruk och ensamhet. Hon är en mästerlig skildrare av sådana omständigheter. Höstens roman Lilla himlafågel är sannerligen inget undantag. I centrum står två unga människor som drabbas av att den ene, pojken Aarons mamma blir mördad – och det är den andra, flickan Kristas pappa som misstänks vara mördaren. Allt detta utspelas i den fiktiva staden Sparta, där livsvillkoren ställs på sin spets. Oates är fenomenal på att skildra samhällen som detta.

Det sägs ofta numera att Erica Jongs Rädd att flyga hade en avgörande betydelse för den radikala feminismen. Nu återutges den på svenska. Det må vara som man säger, men nog blir jag skeptisk när jag läser hennes nya bok Förföra en demon som utges samtidigt. Erica Jong sägs i den skriva om hur författarskapet är en livsnödvändighet. Men hennes betraktelser kring kvinnliga författarskap är mest ytliga, egocentriska och på ett för USA typiskt chauvinistiskt sätt. Jag tycker uppriktigt sagt inte att det är särskilt intressant att veta hur hon gav en förläggare oralsex för att komma över ett viktigt bokverk. Tvärtom förstärker den bilden av hur berömmelse och rikedom kan korrumpera också den som har det allra bästa ryktet. Hos Jong blir det personliga förvandlat till det privata och det hon försöker göra allmängiltigt ter sig istället som bekännelser från en extremt privilegierad tillvaro, som få författare, kvinnor eller män, ens skulle våga drömma om.

Käbi Laretei har vid sidan av ett liv som konsertpianist också skrivit i hela sitt liv. Senast utgav hon boken med brev och dagböcker kring sitt liv med Ingmar Bergman. Nu tar hon sig an en märklig relation som började på 1960-talet, med den amerikanske förläggaren Clay Coss och hans kinesiskfödda hustru.”Vänner försvinner (…) Allt som försvinner. Åren. Träd. Vänner.”

Det är i en sådan melankolisk insikt hon skriver sina minnen.Jag kan ibland bli irriterad över ställvisa banaliteter men när boken är utläst vet man att man ändå lärt sig något om konstens – i det här fallet den klassiska pianomusiken – villkor och problematik.

Också i Cajsa Stina Åkerströms bok är det musiken som står i centrum, närmare bestämt hennes pappa Fred som var en av Sveriges främsta trubadurer och uttolkare av Bellman. Dottern Cajsa Stina är också musiker, en omtyckt sådan, och när hon berättat om all tragik i pappans liv gör hon det med naken uppriktighet:

”Att komma upp till lägenheten dagen efter din dödförklaring var fasansfullt. Spåren efter din sista existentiella smärta fanns överallt. Badrumsskåpet var proppfullt av tiotal sorters psykofarmaka, sömntabletter och lugnande medel (…) Jag orkade bara stanna i lägenheten en liten stund åt gången.”

För oss som saknar Åkerström lika mycket som vi saknar de andra stora trubadurerna är detta en bok som måste läsas. Som i Lareteis fall lär vi oss något viktigt.

I den första kretsen är den roman av Alexander Solsjenitsyn som väl betytt allra mest. Men de flesta av oss har förstås läst de översättningar som funnits tillgängliga av 1970 års utgåva, som förvanskats 1964. Nu vet vi att det var författaren själv som hade stympat den ganska rejält, i ett försök att blidka den sovjetiska censuren. Det var den versionen som smugglades ut och översattes till svenska. Nu har Brombergs förlag i samarbete med Svenska Akademien utgivit den kompletta versionen i sin serie Nobelklassiker. Det är en välgärning som få språkområden är förunnade. Med Hans Björkegrens gedigna och viktiga översättningsarbete nås vi för första gången av den roman som Solsjenitsyn ville bjuda oss. Och det är sannerligen en oumbärlig roman som vittnar om den särskilda sorts läger som kallades sjaraskan, dit man sände intellektuella och vetenskapsmän för att de under fångenskapen skulle kunna tjäna sovjetstaten med sina specialkunskaper. 96 kapitel lång är denna, ibland groteska, ibland komiska och hela tiden tragiska berättelse om vad den sovjetiska staten utsatte sina medborgare för. Idag kan den tjäna som en viktig påminnelse.

För den som vill fortsätta på det ryska spåret är Lars Klebergs nya bok, Tjechov och friheten en riktig pärla. Här får vi möta författaren av de stora berömda verken som Måsen och Körsbärsträdgården, men också av alla de litterära verken.

Avslutningsvis vill jag nämna Siri Hustvedts nya bok Den skakande kvinnan Hustvedts författarskap stod väl länge i skuggan av maken Paul Austers och det fanns kritiker som menade att hennes böcker alltför mycket liknade hans. Men sedan hon inte minst tagit fasta på sitt eget norska ursprung tycker jag att de verkligt spännande trådarna blivit fler. Den nya boken är sannerligen ingen undantag. Den kan närmast betraktas som en självbiografisk och saklig bok om hur kropp och själ hänger samman. Författarinnan drabbades 2006 av en mycket märklig sjukdom, som fortsatt att plåga henne. Men hon kämpar sig fram för att finna svar på sina frågor. Det är både spännande och bildande att följa med henne.

Hon skriver: ”Förändringen i min egen smärta är psykobiologisk. Mina tankar har varit av avgörande betydelse för att reducera min smärta (…) Det som vi alltid har betraktat som mentalt kan inverka på det som vi alltid har betraktat som fysiskt.”

Utifrån dessa relativt torra ord vill jag säga, att det Hustvedt lär oss kan vara till nytta för varje läsande människa. Och är det inte nu, under den mörka årstiden som vi läser allra bäst?

tisdag 28 december 2010

Att välja det bästa.

Andra dagen av barnbarnsfester är till ända. Vi har njutit god mat, några enkla julklappar, samtal, umgänge med skratt och tårar.

Lilla Hugo föddes med Alströms syndrom. Han dömdes redan i befruktningsögonblicket. Syndromet är extremt ovanligt, det innebär blind- och dövhet, diabetes, kraftig övervikt, hjärtproblem och tidig död.

När Hugo ville vila idag satte han sig i biblioteket med James Joyce. Han intygade för omgivningen att han verkligen tyckte om Joyce, men lade också några goda ord för Eyvind Johnson. Han må vara nästan blind, men han väljer bra böcker för att slippa åka hem igen.

Så kan det vara. I ett alldeles vanligt och ovanligt svenskt hem några dagar före årsslutet, i en förlängd och allomfattande julhelg. Hugo är svårt sjuk men lever intensivare och med större glädje än de flesta av oss. Hans syskon och föräldrar lär sig varje dag, vi övriga försöker hänga med och i tanke och hjärta lära oss något om det som inte är självklart. Liv och död finns i samma rum.

Barnbarnens betyg.

Spridda röster vid matbordet. Inför åsynen av traditionell julmat utbrister Alma: "Va, är det jul fortfarande, då ska jag inte äta något". Vera lilla packar upp sin julklapp från oss, tre pedagogiska förskoleböcker med pennor. Hennes reaktion: "Babygrejor alltså, bara babygrejor". När minsta flickan Lykke ska öppna sitt säger Vera "Det är säkert bara babygrejor till dig också". Så småningom upplöses spänningen och de finner sig tillrätta med A:s barnbarn som är äldre och till slut hamnar i soffan med böckerna, läsande. Vera vill bara höra mer och mer. När hon åker hem lovprisar hon den fina julklappen. Allt prat om babygrejor är glömt.

Idag går allt i repris. Söner, döttrar, barnbarn. Julbord, var sin julklapp, glass och kaffe efteråt, samtal och ett brinnande ljus i snödrivan.

Imorgon ska jag försöka hitta vardagen igen. Den lunkande, rutinpräglade, enkla och tysta.

måndag 27 december 2010

Snart måste vi lära oss skriva 2011. Bara vi inte tror att det blir bättre.

Med julen upp i halsen går vi in i de två vardagar som här blir de verkliga festdagarna. Våra barnbarn kommer i två omgångar för att få sin beskärda del av morfar/farfar och mormor. Det är en stor glädje att ta emot dem, sedan deras föräldrar försökt hitta små rutor till sina bilar nere i Arafats hörna där traktorverkstaden plogat undan idag. Vårt eget hem är inbäddat i vita drivor. De senaste kvällarna har stearinljusen brunnit ända fram till morgonen i sina lyktor. Det är mycket vackert, det är vilsamt och stilla. För att påminna mest mig själv om det som finns utanför går jag tillbaka och läser ur Galärdagbok av Imre Kértesz. Så här skrev han:

Men en sak är säker: i jämförelse med den borgerliga utgör varje diktatorisk, autarktisk styrelseform liksom varje form av massherravälde en regression in i puberteten, in i urmänniskotillståndet.

När du är död, njut av tystnaden.

... att i denna kollektiva värld förbli privatmänniska och hålla ut som privatmänniska...

Massa och ande har i alla tider varit konträra begrepp.

Stillsam tillfredställelse över att jag är en komplett främling i mitt hemland, en främling bland människorna, en främling i världen.

(översättning av Ervin Rosenberg, foto av Astrid Nydahl

lördag 25 december 2010

Praça do Comércio. En annan tid.

Av en god vän i den portugisiska sfären fick jag detta gamla vykort som julhälsning. Det visar Praça do Comércio (Terreiro do Paço) i en annan tid. Jag sjunker in i bilden och föreställer mig att en av de personer som korsar torget till fots kan vara Fernando Pessoa. Bilden är tagen ungefär från den plats där anrika Martinho da Arcada ligger. Pessoa satt där dagligen, åt och drack, spelade schack eller skrev. Inga bilar syns till. Ute på floden Tejo ser vi en handfull fartyg. Inget av den stress och hets som idag utmärker platsen tycks ha funnits då.

Idag är det juldagen. Vilan fortsätter. Läsningen och den vackra musiken av Manuel de Tavares från 1600-talet. På återhörande.

tisdag 21 december 2010

GOD JUL ÖNSKAR JAG ALLA MINA LÄSARE.

2010 går mot sitt slut. Det har varit ett turbulent år, både i privatlivet och i det som omger mig. Politiskt sett vet alla vad som hänt. Det som förundrat mig mest är att de verkliga problemen (sociala, kulturell och politiska) ofta betraktas som underordnade de symptom som uppvisas. Inte ens en självmordsbombare i Stockholms centrum kan riktigt övertyga landets intellektuella om vad problemet består av. De flesta kommentarer och artiklar som skrevs betraktade den militanta och väpnade islamismen som ett psykologiskt problem.

Året började för mig med att jag för all framtid lämnade svensk press. Därmed satte jag punkt för det som varit min försörjning i 35 år. Jag lämnade också de tidskrifter som jag skrivit i under senare år. Min nya bok, Långsamhetens nej, utkom den 1 november. Livet började sakta, sakta söka sig nya vägar framåt. Hälsoproblemen fortsatte och efter månader av undersökningar, tester och behandlingar kom jag in i december relativt frisk och välmående.

Någon vecka före valet i september stängde jag min blogg. Det gjorde jag därför att de politiska propagandisterna förvandlade bloggen till ett slagfält. Istället för att driva egna bloggar eller hemsidor levde de sina liv hos mig. När jag öppnade den på nytt den 20 september hade jag bestämt att nationalismen aldrig mer skulle få visa sig. Men det gjorde den, förstås. Och det har plågat mig att det ska vara så svårt att förstå att jag är anti-totalitär i alla avseenden.

Under 2011 kommer jag att fortsätta hålla kommentarfunktionen öppen, men varje försök att propagera för sd och den nationella rörelsen kommer jag att ta bort. Diskutera gärna sakfrågorna, alldeles oavsett vilka de är, men använd inte sociala, politiska och kulturella problem som ett skäl för partipropaganda.

Inför det nya året vill jag understryka att jag är en otrogen hund (har ni hört det förut?) som varken godtar nationalism, islamism, fascism, nazism eller kommunism. En fri människa är rädd om sin frihet. Jag är det. Varje dag av yttrande- och tryckfrihet är för mig en god dag. Jag håller den friheten högt också när den praktiseras av människor vars åsikter jag avskyr. Men i min egen blogg vill jag gärna agera som om det vore mitt vardagsrum, och därför avgöra vad som kan betraktas som självklart i kommentarfältet. Jag är inte en människa som ropar på censur av åsikter. Men jag avstår från varje form av samröre med nationalismen, som prövats många gånger under 1900-talet och alltid visat sig ha hat- och mordmaskinen i sitt släptåg.

Så här ser det ut vid infarten till min by, 23 december klockan 13.00.
Bilden kommer från Kristianstadsbladets artikel om snöläget.

Avslutningsvis vill jag tacka alla mina läsare för det gångna året. Jag har haft ovanligt många besökare under hela året, men flest var det förstås före och efter valet (vilket är så komiskt eftersom jag inte ens går och röstar). Tack också till alla er som kommenterar och diskuterat. Jag kommer förmodligen att ta några fridagar, men alltid vara redo att här publicera egna texter och kommentera det världsliga skeendet.

AVSLUTNINGSVIS VILL JAG ÖNSKA ER ALLA ETT GOTT 2011.

Ur Den engelska flaggan av Imre Kertész.

... något av en parlamentsstenograf av det gamla snittet som blivit kvarglömd i en tid då parlamentet sedan länge inte var ett parlament och stenografin inte längre stenografi, i en tid av färdiga texter, konfektionerade texter, prefabricerade, i förväg smälta och in i minsta detalj censurerade katastroftexter...

Översättning av Ervin Rosenberg, foto av Astrid Nydahl

Adam Zagajewski om solidaritet och ensamhet.

Kan poesi vara vittnesmål? Varje ord, också det i dikten, kan förstås vara ett vittnesmål. Men den som skriver för att vittna kan kanske ännu hellre göra det i journalistikens form. Den polske poeten och essäisten Adam Zagajewski går man till för att få berättelser om det Europa som slogs i bojor av den marxist-leninistiska partidoktrinen och drömmen om "den nya människan" - men också och inte minst för att erfara något av det djupt mänskliga, alldeles oavsett livsvillkor, tid och plats.

Hans dikter finner man i volymerna Ode till mångfalden, Elektrisk elegi och Törst (alla i förnämliga översättningar av Anders Bodegård). Men det är hans essäer som fångar mitt intresse idag. Solidaritet och ensamhet är mycket flitigt läst, studerad och en återkommande läsning för mig sedan den kom 1986. Här kan man läsa:

"Hur ska man leva efter så många världsundergångar? Adorno ansåg att inte poesi var möjlig efter Auschwitz. Men på vita snöret hänger tvätt på tork, ett litet barn hörs skratta. Barnen kommer att växa upp och bli polis eller präst. Därför är jag av den åsikten att man efter världens undergång bör leva som alltid. Självklart minnas vad som hänt och vad som kommer att hända. Och trots det leva som alltid. Gå långa promenader. Se solen gå ner. Tro på Gud. Läsa dikter. Höra på musik. Hjälpa andra. Sätta käppar i hjulet för tyrannerna. Vara glad åt kärleken och bedrövad över döden. Som alltid."

Med detta slags realism kan kanske bara en polsk jude leva, om han funderat riktigt noga på alternativen? Han skriver detta medan militären styr landet. Solidaritet har tillfälligt underkuvats. Stridsvagnarna för de röda fanorna genom gatorna. Det råder krigstillstånd. Det polska folket ska tvingas till lydnad och Zagajewski råder oss att gå långa promenader. Han förklarar tidigt i boken ett slags utgångspunkt:

"Det negativa sinnelaget - eller med andra ord den nihilistiska mentaliteten - är inte totalitarismens direkta grundval (och kan inte vara det), men det får den omgivande temperaturen att sjunka betydligt."

I den andra essäsamlingen, Två städer från 1991, heter det:

"Min barndoms vuxna var mycket trötta och låtsades antagligen bara att de fortfarande trodde på någonting (...) Det nya systemet igenkändes på följande symptom: rädsla, bleka ansikten, darrande händer, viskande tal, tigande, apati, tätt tillslutna fönster, misstänksamhet mot grannar, medlemskap i det hatade partiet."

Polackerna hade levt under hakkorsets skugga. Den nya tiden var hammaren och skärans. De kände igen systemet.

(Samtliga citat ur böckerna i Anders Bodegårds översättning).

Foto: Rossella Ianonne.

måndag 20 december 2010

20 december 2010.

Foto: A. Nydahl, Tosteberga hamn.

Det är måndag, förstås. Och det är en intensiv vecka som börjar. Mitt barnbarn Rakel blir tonåring idag. Hon är mitt första barnbarn, äldst i skaran om tio.

Imorgon tar min dotter Catarina sin undersköterskeexamen.

På brevlådan hade jag i morse hängt årets julhälsning till brevbäraren, efter det tog jag en promenad till grannen med julblommor. En mjukstart på den fina och vilsamma julhelgen (nåja, från och med eftermiddagen den 27:e blir det full rulle i två dygn i huset).

Om fjorton dagar är vi inne på det nya året, då några av vännerna fyller sjuttio. En av dem blir 60, själv släpar jag efter och går bara in på det 59:e. I min krets finns det mest 65-åringar. En fyllde dock åttio i år och en annan blir sjuttio 2011. Man påminns ofta om förgängligheten, inte minst när man står vid barnbarnsgraven i Tollarp.

Dagens 13-åring Rakel, här i Wales, sommaren 2010.
Foto: A. Nydahl

Denna måndag ska jag glädja mig åt tonåringen! Och imorgon ska jag glädja mig åt sköterskan (som utifrån sin egen erfarenhet kommer att göra ett bra jobb i vården, hon som så länge och väl vårdade cancersjuke Alfons, ända fram till slutet).

söndag 19 december 2010

Ur Kaddish för ett ofött barn av Imre Kertész.

Det visade sig att jag inte skriver för att finna lycka, det visade sig, tvärtom, att jag med mitt skrivande söker smärtan, den mest genomträngande, den närapå outhärdliga smärtan..

Översättning av Ervin Rosenberg, bild av A. Nydahl.

Ismaïl Kadaré: Drömmarnas palats

Ismaïl Kadaré: Drömmarnas palats (Tirana 1981, fransk översättning 1990, Albert Bonniers förlag 1992, i svensk översättning från franskan av Agneta Westerdahl).

Ismaïl Kadaré hukade ett långt liv. Född 1936 var han inte ens tio år gammal när kommunistpartiet grep makten i Albanien. Han skyddades av två saker: sitt eget skarpa intellekt och Enver Hoxhas goda öga. Trots att han aldrig skrev en enda öppet kritisk bok under diktaturen smög han in den i historiska allegorier, som inte sällan utspelade sig då det ottomanska väldet lagt allt albanskt territorium under sig. Han försökte, alldeles före regimens fall, få Enver Hoxhas efterträdare Ramiz Alia att lyssna. Reformer skulle förändra allt. Men det var som att vädja till en man som visste att hans tid var förbi. När ungdomar klättrade över murarna till utländska ambassader i Tirana var det bara en fråga om dagar eller veckor.

Under Albanska Arbetets Partis tid vid makten var det få människor som var välkomna till Albanien. Fram till tiden för den stora polemiken mellan Sovjetunionen och Kina var Albanien lierat med Moskva, men satte sig hela tiden på tvären mot varje försök från sovjetisk sida att kolonisera landet. Efter polemiken och brytningen med Sovjet blev Albanien en nära lierad med Kinas kommunistiska parti. Även om Enver Hoxha skrev dagböcker om de märkliga kineserna och deras allt märkliga steg höll man fasaden fram till 1978. När de sista kinesiska rådgivarna i industrin lämnat Rinas flygplats stod albanerna i princip ensamma. De hade några desperata förbindelser med cubanerna och vietnameserna, men ingen av dessa kunde förstås bistå landets ekonomiska huvudnäringar. Krisen var inte synlig men det skulle bara ta några år innan industrin började hosta och dö. Kollektivjordbruken kom efter och femårsplanen såg alltmer ut som ett skämt. Kadaré fortsatte att ge ut sina böcker. Kanske kunde man så här efteråt säga att

Drömmarnas palats var den perfekta svanesången i litteraturens spegelbild av en regim på fall. I romanen, också den mot en fond av ottomanskt styre, finns det ett ställe där medborgarnas drömmar registreras och analyseras. Sultanen skulle inte låta någon slippa undan. Jag tror inte att någon missförstod Kadaré; vad han berättade om var naturligtvis den albanska nationen under kommunistpartiets diktatur, och drömmarnas palats var ingenting annat än säkerhetstjänstens hus vid Skanderbeg-torget i Tirana. Sigurimi var inte sämre än rumänska Securitate på att förfölja, tortera och mörda. Kadaré kunde med sina historiska allegorier placera sig mitt i samtiden. Boken kom ut i Frankrike 1990, nitton år efter det albanska originalet. Den svenska översättningen hann inte ut förrän regimen fallit, 1992 såg den dagens ljus som ännu en länk i den långa kedja av svenska översättningar av hans verk som börjat med Den döda arméns general 1974.

Enver Hoxhas goda öga hade befästs av Den hårda vintern, romanen om lilleputt-nationen Albaniens kamp för att gå oskadd ur Sovjetunionens försök till underkuvande. En av huvudpersonerna i romanen är just partiledaren och statschefen Hoxha. Kadaré tolkar minsta blick och ansiktsdrag av honom. Han lär ha fått revidera den flera gånger innan den kunde publiceras, men det är ingen tvekan om att romanen skrev in Kadaré i ett sammanhang där varken Partiet eller dess koryféer behövde oroa sig, Kadaré var för övrigt själv en av elitens medlemmar. Att han kunde resa fritt i Europa var svårt att förklara, eftersom ingen annan fick det. Men hans ena fot i Paris skulle vid tiden för regimens fall bli ett permanent boende, som så småningom, när inbördeskrig, klanstrider och ekonomiskt haveri lagts till historien och Albanien återfått något slags grundläggande stabilitet, kunde leda till halvårsvis boende i födelselandet.

Kadaré föddes för övrigt i samma stad som diktatorn, Gjirokastër i södra Albanien.

När en ung, entusiastisk läsare från Sverige söker upp honom i Paris för att göra en intervju till Dagens Nyheter blir hon besviken. Kadaré kan inte förstå hennes entusiasm:

” Nu är han allergisk mot politik, säger han. Jag berättar att jag demonstrerat i Köpenhamn.
- Aha, du är aktivist, säger han och en igenkännande glimt tänds i hans ögon. Men den släcks snabbt igen och han skrattar torrt: Demonstrationer, slagord, sånt där hade vi så mycket av...
- Vad tror ni på nu då, frågar jag.- Ingenting.
Om dagens Albanien vill han varken tala eller skriva.
- Jag vill inte. Jag har skrivit tillräckligt.
Jag säger att jag tycker att han skrev bättre förr. Att det är uppenbart att något har hänt. Han håller inte med. Han skriver likadant, menar han, och förklarar att man inte skriver bättre för att man lider: ”det är en myt, fången skriver inte bättre än den fria människan.”
Jag säger att jag är beviken. Jag älskade dessa böcker... jag älskade er och nu kommer ni och viftar bort er själv.
- Det kan jag förstå, säger han och sedan vill han inte prata mer.”

Intervjun i DN får mig att minnas resorna till Albanien mellan 1972 och 1979. Vi fick träffa nästan vem vi önskade. Det var bara en som alltid tackade nej till regimbeundrande européer på besök: Ismaïl Kadaré.

För att förstå Kadarés situation under diktaturen och i förhållande till diktatorn bör man läsa hans uppgörelse, både med Enver Hoxha personligen och med det kommunistiska partiet, Pasardhësi från 2003, självklart inte översatt till svenska. Den efterträdare som boktiteln syftar på var Mehmet Shehu som "självmördades" av Hoxha. Den finns däremot i en engelsk översättning, The Successor, utgiven 2005. Därtill bör man läsa den bok han skrev redan 1991 och som först kom ut på franska, Printemps Albanais. Inte heller den finns på svenska. På engelska heter den Albanian Spring. The Atonomy of Tyranny (1995).

lördag 18 december 2010

Ur Galärdagbok av Imre Kertész.

Djupare sett intresserar sig människan inte för sin nästa. Egentligen är det bara verket som låter sig förmedlas.

*

Kloka kan vi bara vara inom vår begränsnings skrankor.

*

Allting är en högst tvivelaktig lek med ord!

*

Existensen är odräglig för människorna och de tar inte sitt liv det minsta på allvar.

*

Alltsedan upplysningstiden är tänkarna dummare - kanske beslutsammare, men dummare.

*

Översättning av Ervin Rosenberg, foto av Astrid Nydahl

György Konrád: Antipolitik

György Konrád: Antipolitik ( 1984, Alba 1985 i översättning av Maria Ortman och Staffan Holmgren)
György Konrád: Från Europas navel ( 1990, Alba 1990 i översättning av Gabi Gleichmann)

"Jag har ryssarna att tacka för mitt liv; av all världens litteratur är det den ryska som har gjort starkast intryck på mig, och det är ryssarnas roll i Europa jag ser som det största frågetecknet för världsfreden. Det vore idiotiskt om vi försökte tänka på oss själva utan att tänka på dem. Om vi östeuropéer ska kunna befria oss från ryssarnas militära ockupation måste vi ockupera dem med våra idéer - någon annan utväg ser jag inte. Låt oss etablera ett fritt idéutbyte. Sen får vi se vem som koloniserar vem."

Så skrev György Konrád i Antipolitik 1984. Det hade gått 28 år sedan upproret i Ungern. Landet kallades "den gladaste baracken" bland öststataterna. Men ingen kunde på allvar bortse ifrån att Ungern alltjämt var ockuperat av Röda armén och att alla beslut - avgörande och viktiga - fattades i Moskva och inte i Budapest. I det läget skriver Konrád att han har ryssarna att tacka för sitt liv. Han är dissidenten som anstränger sig att vara sann, både mot sig själv och mot sina läsare. Året är 1984, det sägenomspunna som blev en myt tack vare Orwell och hans roman. Men de tillstånd vi ser i romanen 1984 hade under efterkrigstiden präglat alla de sovjetockuperade länderna, de som först kallades "folkdemokratier" och sedan "socialistiska folkrepubliker".

Konrád var realist. Han ville inte bidra till att skapa illusioner. Hans dröm var "ett fritt idéutbyte". Han kunde inte föreställa sig en värld utan sovjetiska tanks i sin egen livstid, så han skrev:

"Det förefaller som om Sovjetväldet trots alla sina inre svårigheter är vid god vigör och inte alls på väg mot ett sammanbrott, av inre eller yttre skäl. Vi kan alltså inte hoppas på radikala strukturförändringar."

Det skulle bara ta några år till så bröt allt samman, Sovjetunionen, dess imperium, dess armé och allt som förknippades med "östblocket". Konrád hade en annan idé som han framför allt pläderade för i uppföljaren Från Europas navel: den del av Europa där han verkade skulle kallas Mellan-Europa. Fick han som han ville? Jag är osäker på den punkten, men det tar emot varje gång jag använder begreppet "östeuropa". Vill man förstå stämningarna och strömningarna i Ungern på 1980-talet ska man i alla fall läsa dessa två verk av György Konrád.

fredag 17 december 2010

Ur "En annan" av Imre Kertész

Författarpladder i sällskapsrummet: ensamma rovdjur kretsar runt de tomma faten.

Vaga intryck av kalla beröringar från mina yrkesbröder. Jag tycker mig höra reptiler glida förbi bakom min rygg, men så snart jag vänder mig om försvinner de eller förvrider snabbt sina krokodilmunnar till ett leende. De sticker en recension i handen på mig, och jag kan inte avgöra om det rör sig om elakhet eller ren och skär välvilja.

Översättning av Ervin Rosenberg, foto av A. Nydahl.

Alexander Zinovjev: Homo Sovieticus (1981, Coeckelberghs förlag 1984 i översättning av Hans Björkegren).

Minns ni Lenins ord: ”sovjetmakt och elektrifiering”? Jag gör. Det är själva receptet för "kommunism" - så menade i alla fall Lenin. Varenda gång jag reste i den albanska bergen – och det kunde verkligen vara strapatsrikt och otillgängligt – påpekade mina albanska ”vänner” – vilket i praktiken betydde övervakare – att man i just Albanien hade lyckats fullt ut med det.

Inte en by, inte ett hushåll var utan elkraft. Och landets elverk var så mäktiga och framgångsrika att man sade sig exportera el till både Jugoslavien och Grekland. I Lenins ord, och den albanska tillämpningen låg inte bara förmågan att tända lampor inomhus, utan dessutom och särskilt, att man med sovjetmakt och elektrifiering var på väg att skapa den nya människan. Hon, den socialistiska människan, skulle övervinna allt som stod i hennes väg: fattigdom, egoism, lättja, dumhet och ojämlikhet. Trodde man.

Alexander Zinovjej skrev en märkvärdig bok på detta tema, Homo Sovieticus från 1981. Författaren föddes 1922 och gjorde en spikrak karriär in i filosofin och vetenskapen. Men när han 1976 utgav romanen Gapande höjder var det slut med det spikraka. Han uteslöts ur kommunistpartiet – första steget bort från sovjetlivet – och fråntogs sitt medborgarskap två år senare. Han bosatte sig i dåvarande Västtyskland där han bland annat skrev Homo Sovieticus. Hur ska man karaktärisera den boken? Ska man kalla den för komedi? Jovars, det kan man göra. Men det är också ett mycket tragiskt verk, bakgrunden och ämnet bäddar för de seriösa infallsvinklarna. Kanske är det Alexander Zinovjevs humor som ändå gör den till en skrattretande samling texter.

Den nya människan som också är titel på boken förkortades av författaren till homososen. Denna figur var samtidigt älskad och avskydd av sin författare, han högaktade och föraktade henne och han skrämdes av henne: ”Jag är själv homosos. Därför är jag hård och obarmhärtig i min skildring av henne.”

Det som är mest iögonfallande med boken är hur Zinovjej lyckas visa på sprickan mellan offentlig lögn och verklighet, mellan det påstådda idealet och den verkliga skröpligheten. Det fanns, allra minst i Sovjetunionen, någon ”ny människa”. Hon var samma gamla man eller kvinna, hon kämpade mot smuts, fattigdom, förnedring, alkoholism och eländiga bostäder. Hon kunde utåt sett beskrivas som stark och sund men var innerst inne svag och undflyende. Bästa sättet att slippa maktens blickar var att sno sig runt hörnet, att aldrig utmärka sig, att alltid försöka försvinna i massan. Och tro inte att det alltid hjälpte. Också den mest undflyende kunde hamna i KGB:s klor.

”Homososen tänker i tankeblock och känner i känsloblock (…) På grund av detta är homososen plastisk, smidig och anpassningsbar. En handling, som i och för sig är ond, upplevs inte som ond av homososen eftersom han inte upplever den i och för sig utan enbart som ett element ingående i en mera sammansatt helhet (ett block) vilken inte är något ont som helhet. En giftdroppe i ett sammansatt, räddande läkemedel fungerar inte som ett gift.”

Var det detta sätt att tänka som gjorde det möjligt för homo sovieticus att så snabbt och så lätt glida in i det post-sovjetiska tillstånd som med Tsar Putins hjälp förvandlades till ett annat slags totalitärt samhälle med tydliga fascistiska drag? Jag ställer bara frågan.

torsdag 16 december 2010

Danilo Kiš: En grav för Boris Davidovitj (1976, Brombergs förlag 1985 i översättning av Adolf Dahl).

Danilo Kiš var en av Jugoslaviens betydande författare som i Europa kom att ses som både ett slags representant för den sydslaviska federationen, samtidigt som hans ungersk-judiska arv framhävdes. Kiš föddes 1935 i Serbien och avled i Paris 1989. Fem av hans böcker utgavs på svenska: Trädgård, aska, 1983, En grav för Boris Davidovitj, 1985, Timglaset, 1986, De dödas encyklopedi, 1988 och Tidiga sorger, 2003

Jag fastnade för En grav för Boris Davidovitj av det skälet att boken skildrar en ofta förbisedd aspekt av den östeuropeiska och sovjetiska historien. Den som studerat ämnet vet att sovjetstaten lade sig i både andra nationers och utländska medborgares liv. Länder i såväl Europa som Afrika och Asien har fått erfara detta, både som krig och ockupation, men också som utarmning av de egna naturresurserna. Otaliga är offren i Gulag, dit partiet och staten sänt personer som de ansett höra hemma där, inte sällan utländska medborgare. En grupp som råkade särskilt illa ut var de vänstermänniskor – syndikalister, anarkister, trotskister och andra – som tog sig till Spanien för att delta i inbördeskriget på republikens sida. George Orwell har vittnat om det. Och Danilo Kiš gör det på ett utomordentligt starkt sätt i romanen En grav för Boris Davidovitj, vars hela innehåll består av fiktiva biografier grundade på verkliga människoöden.

En av berättelserna, En sugga som slukar sin avkomma, handlar om irländaren Gould Vershoyles, var tragedi börjar med – födelsen! Redan där slås grundtonen fast. Vi föds till en jordisk tragedi. Gould Vershoyles föddes i Dublin, nära hamnen, där hans fader varit tillare men stigit i grader och blir en ”ännu uslare tjänsteman”, en ”stövelslickare och puritan” vilket gjorde att sonen kände avsky för sitt fosterland. Han gör en anteckning som mer beskriver Irland än föräldrarna: ”Hembiträdets spegel har spruckit, en sugga som slukar sin avkomma.” Det var den 19 maj 1935 då han också beslutar sig att fly landet. Samma höst går han ombord på ett lastfartyg och i februari 1936 finns han i Guadalajara, i den femtone engelsk-amerikanska brigaden som bar Lincolns namn. Vid tjugoåtta års ålder är han redo för kriget.

Män som han stred vid fronten. De slogs med sina egna som insats. De kom från hela världen för att skydda republiken mot Francos trupper. Vi vet hur det gick. Litteraturen om detta är omfattande.

Det som hände honom var kort uttryckt att han lurades ombord på ett fartyg utanför kusten. Där låstes han in med två sovjetiska män. Efter åtta dagar nådde fartyget fram, ankrade utanför Leningrad och möttes av beväpnade män, som förde bort dem.

”Spåren efter Verschoyles båda följeslagare förlorar vi i Murmansk, på kusten av Barents hav, där de för en tid, under den hemska vintern 1942, låg på samma avdelning av lägersjukstugan, halvblinda och utmärglade av skörbjugg. De hade tappat tänderna och liknade gubbar. Gould Verschoyles blev mördad i november 1945, efter ett misslyckat flyktförsök. Upphängd i ståltråd och med huvudet ned placerades hans djupfrysta, nakna kropp framför lägeringången, som varnagel för alla dem som gick och drömde om det omöjliga.”

Många har sedan dess hävdat att Stalin och Sovjetunionen tillfångatog, deporterade och dödade människor som var ”fiender” till socialismen eller som kunde bli förrädare (till exempel i Spanien). Det är en lögn som tillbakavisats gång på gång. Det var tvärtom så att deportationerna, tortyren och morden följde på ett slags kvoter i planen, eller på slumpmässiga omständigheter. Framför allt utlänningar – kommunister – som sökt sig till Sovjet för att få skydd under nazismen och fascismen, fick erfara detta. Partibossarna hade en förkärlek för ”förrädare” bland dessa människor. De kunde försvinna spårlöst, ingen frågade efter dem. Alla som försvann från Spanska inbördeskriget hamnade i felaktiga register över ”stupade”. De hade inte stupat. De hade avrättats. Så smutsig så den östeuropeiska och sovjetiska verkligheten ut. Att inte minnas det är att trampa på offren för terrorn.

onsdag 15 december 2010

Sandra Kalniete: Med högklackade skor i Sibiriens snö (Atlantis 2005, översättning av Juris Kronbergs)

I Sverige var det alltför länge sed att betrakta de baltiska folken som ett slags spöke, som outsagt "förtjänat" sitt lidande. Under 1970- och 1980-talen kallades balterna av den svenska vänstern för "fascister". Propagandan från Kreml hade i alla avseenden lyckats i sitt uppsåt: de ockuperade och förtryckta folken framställdes inte som offer utan som ett slags "problem".

Nå, Sandra Kalniete, född 1952, har sedan landets Lettlands befrielse varit politiker, och under 2004 också EU-kommissionär. Hon var aktiv i Folkfronten som ledde letterna fram till befrielsen från Moskvas järngrepp. Idag sitter hon i det lettiska parlamentet.

Men, och detta är viktigt, hon är inte född i Lettland. Hennes föräldrar delade öde med tiotusentals landsmän som förvisades till Sibirien av Stalin-regimen. Hon är således född därborta, långt långt från sitt hemland, närmare bestämt i byn Togur i Sibirien. Föräldrarna möttes där.

I de urin- och avföringsstinkande godsvagnarna fraktades de veckovis per tåg från Lettland till Sibirien, där hårt arbete, extrem kyla och svält väntade dem.

När jag om nätterna läste Med högklackade skor i Sibiriens snö kunde jag känna hur strupen snörptes åt och tårarna ville komma.

Det är en i ordets verkliga mening gripande bok. Jag tänker att jag själv är sex månader yngre än Sandra Kalniete. Hon föddes i förvisningen, utblottad, hungrande och utstött. Jag föddes i folkhemmet Sverige. Och ändå ligger våra två nationer så nära varandra. Skillnaden är den att Sverige aldrig ockuperades av Sovjetunionen. Vill vi verkligen förstå innebörden av det? Ja, då kan vi börja med att läsa Sandra Kalnietes bok.

"Efter att ha blivit berövade sin ögodelar föstes fångarna till träbaracker. Där möttes de olyckliga av nakna träbritsar i vars springor fanns löss, stela av svält också de."

"Hungern förändrade allt. Hungern blev så outhärdlig att den tog över tankar och samtal. Tidigare artighets- och moralvärderingar bröt samman. Allt var tillåtet som tidigare hade varit förbjudet - för födans skull var det tillåtet att stjäla och ljuda. Precis som andra gav sig min mormor på nätterna ut på potatisstöldexpeditioner till kolchosens potatisland."

"Finland och Lettland var vid inledningen av kriget likvärdiga länder, och vad gäller välfärd låg Lettland till och med före. När Lettland 1991 återvände till Europa hade Finland passerat oss med exakt de femtio år som vår genomlevda ockupation varat."

Foto: A. Nydahl (liksom övriga foton från Öland i bloggen, 2006-2010).

Avraham Burg: Förintelsen är över och vi måste resa oss ur askan (Daidalos, översättning av Tommy Andersson).

Avraham Burg föddes i Jerusalem 1955. Hans far var född i Tyskland och modern i Hebron (en av de överlevande från pogromen 1929). Under åren 1999 – 2003 var Burg talman i det israeliska parlamentet Knesset och en av aktivisterna i Fred Nu-rörelsen.

Hans bok väckte uppståndelse då den utkom i Israel 2007. I centrum står frågan om den israeliska statsbildningens karaktär samt den plågsamma skugga som förintelsen kastar över allt judiskt liv.

Burg menar, vilket titeln väl illustrerar, att världens judar, men framför allt staten Israels medborgare, måste befria sig från hela den dödsmystik som häftar vid minnet av förintelsen och istället skapa en framtid där judendomens rika humanistiska tradition blir vägledande. Burg ser föreställningen om att ”hela världen är emot oss” som det primära hotet mot Israels framtid. Han återkommer till judendomens historiska arv och menar att det som idag är huvudfåran i sionismen går på tvärs mot det som var humanism och bildning. Det är ett slags krigspolitiker som har makten i Israel, en elit som lever av konflikterna och krigen. En verklig fred finns inte ens i deras föreställningsvärld. Burg återvänder till några av Israels tidiga teologer och filosofer, sådana som varnade för att Israel skulle underkuva ett annat folk och fortsätta leva i en gränslös stat där ockupationen blev en del av vardagen. Vad har det inneburit för judenheten globalt? Burg svarar att Israel blivit den farligaste platsen att vistas på för en jude. Det som skulle vara en nationell gemenskap och en fristad för judar blev själva kärnpunkten för en evigt pågående, blodig konflikt. Burg menar att statsledningen i Israel medvetet förhindrar en utveckling bort från det förintelsekomplex som betraktar palestiniern som en arvtagare till nazismen och som ser varje krig som en strid mot en postum Hitler.

Man kan läsa Burg med öppet sinne eller med den förutfattade meningen att han är ute efter sensation. När jag läser hans bok blir jag förstås skakad, samtidigt som jag märker att jag tidigare stött på många av de uppgifter han lämnar. Skillnaden är att han sätter in dem i ett personligt perspektiv. Den man som talar är född i landet, har tillhört dess översta elit men dragit helt andra slutsatser än den. Han inger respekt och borde fungera som utgångspunkt för en seriös, smärtsam men nödvändig diskussion om framtiden. För det är väl ändå ingen som tror att den sittande israeliska regeringen på minsta sätt kan bidra till annat än en katastrof? Varje samhälle behöver sina opponenter. Varje mänskligt kollektiv behöver motröster. Frågan är om Burg blir hörd, och om hans historieskrivning har en chans att analyseras och diskuteras i en konflikt där själva vardagen kommit att handla om liv eller död.

Tomas Venclova: Former av hopp.

Tomas Venclova: Former av hopp. Essäer 1976-2001/ Tomas Venclova och Czeslaw Milosz: Samtal om Vilnius. En brevessä (Ariel/ellerströms 2001, översättningar av Loreta Burnyté, Anna Harrison, Mikael Nydahl och Rikard Wennerholm).

I denna dubbelvolym för vi återstifta bekantskap med nobelpristagaren Czeslaw Milosz: hans samtalspartner, och författare av de resterande texterna i boken, Tomas Venclova, är också han bördig från Vilnius och en av regionens främste representanter för ett humanistiskt och frihetligt arv. Förlaget säger att dialogen och texterna är ”de östeuropeiska författarnas svar på den totalitära utmaningen.”

Tomas Venclova föddes 1937 i Vilnius, fick sin utbildning vid stadens universitet och förlorade sitt sovjetiska medborgarskap 1977. Han bosatte sig i USA och blev 1985 filosofie doktor vid Yale University. Hans ämnen var slaviska språk och litteratur.

Under 2000-talet har han utgivit böcker både i Ryssland och Litauen.

I Former av hopp pendlar texterna mellan litteratur och politik och allt som förenar och/eller skiljer dem åt. Av självklara skäl handlar det mycket om judehatet (det som kallas antisemitism):

”Hur som helst var Litauen under sina bästa epoket ett land där judarna upplevde rättvisa och omsorg (…) Hårt blev också straffet för den kristne som inte kom till undsättning när en jude ropade på hjälp (…) Trots det långa umgänget mellan lituaer och judar levde de praktiskt taget i två separata världar. Vi lituaer visste ganska mycket om polsk litteratur, en del om tysk och rysk, men om den judiska kulturen som tog form inför våra ögon i vårt land hade vi ingen aning. Religion, språk, alfabet, traditioner reste för stora hinder. Det judiska samhället betraktades som ett exotiskt inslag som inte hade några själsliga band med oss.”

Är detta förklaringen till att så många judar mördades i Lituaen? Veclova igen:

”Vår synd tynger medvetandet hos hela folket och varje individ. Att lägga skulden på andra folkgrupper är omoraliskt. Sina egna skulder kan de reda ut själva. Våra skulder måste vi reda ut och sörja över. Strikt talat är det detta som är innebörden med att tillhöra en nation.”

Och på detta enkla, grundläggande sätt säger han att hans eget land, inte tyskarna och nazisterna, är skyldigt. Förintelsen hade sina underavdelningar. Litauen var en av dem.

Hade detta något med partidiktaturen att göra? Ja, säger Venclova, Litauen styrdes av flockinstinkten. Det är alltid kollektivet – flocken – som är den politisk-ideologiska grunden för ett samhälle där kommunistpartiet styr.

Låt oss betänka det. Fördrivningar, tortyr, vardagsförtryck, brist på yttrandefrihet, pogromer – det kunde skrivas in i den sovjetiska epok som Litauen tvingades in i. Varje totalitär stat skapar sitt förtryck. Ofta ser det likadant ut, oavsett om fanorna är röda, svarta eller gröna.

tisdag 14 december 2010

Kazimierz Brandys: I Polen, dvs ingenstans.

Om man bor "ingenstans", då bor man i Polen. Om man ska tro Kazimierz Brandys förhåller det sig så. Det första jag läste av honom var de två volymerna Månaderna. Dagbok 1980-81 och 1982-84. Här gick det att göra en djupdykning i det Polen som skälvde av uppror, organisering och statlig repression. Inte sedan jag läste Ludvik Vaculiks Tjeckisk drömbok hade jag tyckt mig komma så nära vardagen i detta slags diktatur. Jag ville ha mer. Och det fick jag med I Polen, dvs ingenstans (1977, Panter/Norstedts 1979 i översättning av Mira Teeman) hittad på antikvariat den 7 mars 1986, samma år som Tjernobyl exploderade och mitt sjätte barn föddes. Det var ett märkligt år som för alltid skulle ristas in i mitt medvetande. Den offentliga lögnens mest perversa sidor manifesterades med Tjernobyl, men skulle också visa sig bli en vändpunkt, där Gorbatjov kunde tvinga fram en helt ny syn på sovjetstaten.

I Polen, dvs ingenstans handlar om en polsk teaterman som på besök i Västeuropa får ett frågeformulär att besvara. Han läser in svaren på band. Hela boken är hans monolog, eftertänksam, klurig, svarthumoristisk, vass och genomskådande. I ett skede konfronteras han med sin egen ovilja att revoltera mot diktaturen och han frågar sig hur han kunnat tiga. Svaret är förkrossande: "Därför att jag kom till övertygelsen att Historien har rätt. Det som jag dittills tänkt och gjort började förlora sin vikt. Som om jag höll på att försvinna i den väldiga, växande skuggan av den osynliga koloss som kallades förändringens dialektik(...) Detta att allting är förklarat blockerar möjlighet till utveckling, tankesystemet förstenas i egna svar, en sorts självmord genom trygghet. I en förklarad värld, med ett förklarat jag, tystnar människan mitt i den förklarade sanningen."

Återigen ställs jag inför frågan hur det är möjligt för en skapande och tänkande människa att leva i en diktatur där alla svaren redan är givna. Hur? "Man populariserade kulturen och iklädde den en korsett av styv doktrin, gjuten i ett stycke. Jag såg ingen anledning att begråta exproprierade industrimän och jordägare, men samtidigt nåddes jag av meddelanden om brutal behandling av de bönder vilka motsatte sig bildandet av jordbrukskooperativen. Ett sådant tillstånd av mental klyvning framkallar symptom som liknar klinisk depression". Så alltså: man lever i sin klyvnad, i en tystnad som blir en inre övertygelse. Brandys frågar sig själv hur en intelligent människa kan utöva sitt yrke i "folkdemokratin" Polen. Det blir nästan omöjligt, eftersom han alltid stöter på "en politiskt-administrativ struktur. Är han till exempel historielärare måste han hålla sig till den officiella tolkningen av händelserna och förtiga fakta om landets nyare historia." Det är ju inte fakta eller sanning han ska presentera. Det vore ett brott mot yrkeshedern. Han lever i ett samhälle där Partiet fastställer vad som är fakta och sanning. Hör och häpna: "Att tala osanning är en helig princip". Här upphöjdes Orwells ord till lag: svart är vitt, mörker är ljus... etc. Man lever upp till halsen i "pseudoinformationer som bara tjänade till att förtiga verkliga fakta”.

Nej, inte jag och inte i mitt namn.

Jag har lusläst bloggar och hemsidor, i Sverige och i andra länder, efter att Lutonbombaren i lördags fick ett litet antal människor att diskutera allvaret i situationen. Men ju mer jag läser av vad människor skriver, desto mer drabbas jag av en stark vilja att göra mig helt oanträffbar. Det finns ett hat, en vulgaritet och ett språk i dessa nätkulturens små källare som skrämmer mig lika mycket som islamisterna. Ibland känns det som om pannan skulle spricka och ögonen ramla ur sin hålor. Att så mycket dumhet kan alstras! Att så mycket obildning kan skryta med sig själv. Det spelar egentligen ingen roll var jag läser. Det är dumhetens och pöbelmekanismens seger över förnuftet och rationaliteten. Jag är nämligen av den uppfattningen att man kan föra också en hård politisk diskussion utan att börja gorma om förrädare (gärna skrivet med versaler och fem utropstecken som i dessa dagar).

Nej, jag säger nej som många andra gjort före mig, jag säger nej till att delta i rättshaveristernas, nationalisternas, rännstensagitatorernas aktiviteter. Jag kommer att vara mer restriktiv med kommentarer här i min egen blogg, eftersom jag inte kan yttra mig i detta ämne utan att det utlöser en våg av stridande på ömse sidor om islamismen. Jag läser hellre de stora författarna och filosoferna än bidrar till en försumpning av offentligheten (den är förvisso outhärdlig, men kan bli mycket, mycket värre, vilket vi lärt både av historien och av samtiden i länder som Ungern). Och nej, jag tror inte heller att den situation Europa frivilligt försatt sig i kommer att förändras till det bättre. Jag tror inte heller på Jultomten eller Tandtrollen.

Tillräckligt länge har jag levt för att kunna skilja demagoger och populister från rationella och bildade människor. Det är väldigt mycket populism just nu. Det är dock inte detsamma som att jag skulle tiga om islamismens brott. Aldrig! Men jag vill inte bidra till flodvågen av stupida nationalisters aktiviteter på nätet. Jag känner bara alltför väl igen dem, och när jag just läst deras texter blir jag illamående. Och jag hade naturligtvis kunnat ge er exempel på vad jag menar, men avstår för att inte ringarna ska spridas längre ut. Det går inte att kommentera detta inlägg. Bara så ni vet.

Foto: A. Nydahl, Ölands södra udde.

... ty vi saknar såväl gud som folk.

Eufemismernas tid är religionens och etnicitetens tid. Religionskritikern anklagas för "att kränka" den troende. När den nygamla islamismen rycker fram i en våldsam väckelse över hela Europa står de flesta handfallna. Islamismens kritiker utsätts för misshandel, förtal, mordbrand och slutligen mord.

De som griper efter frihetens halmstrå förvandlar hemkänslan och identiteten till en nygammal religion: nationalismen. I den religionen är var och en trygg och stark, så länge den håller enad front mot de yttre hoten. I samma ögonblick den övergår i gatustrid spricker fronten. De anständiga fyller redan kvoten. Den slagordstatuerade pöbeln växer, gatan tar emot den, liksom rännstenen.

Vi som varken vill religion, etnicitet eller nationalism står bredvid och konstaterar att det går snabbt utför, vi glider lite lätt med i skredet, känner hur marken under våra fötter blir våt lera och närmar sig avgrunden. Men vi säger ingenting, ty vi saknar såväl gud som folk. Vi är otrogna hundar som inte ens kan skälla.

Foto: A. Nydahl, Ölands södra udde.

måndag 13 december 2010

En helt vanlig måndag?

Man skulle önska att det så vore. Men i själva verket vaknar vi till en vecka som utan tvekan kommer att präglas av terrordådet i Stockholm. Vi får bara inte glömma bort att vi lever i den upp-och-ned-vända världen. Från bloggare till ministrar lyder varning nummer ett: hetsa inte mot m-ordet. Är inte problemet ett helt annat? Är m-ordet så omöjligt att uttala att vi aldrig kommer till insikt om vad som är hönan och vad som är ägget? Den dödliga islamismen finns mitt i vårt samhälle, och den är spridd över hela världen. Om vi tror att det är någon skillnad på Tranås och Tripoli i det avseendet tror vi fel. Islamisterna lever och verkar överallt. Och nu har vi också lärt oss hur förbindelsen mellan Luton och Tranås ser ut. Vi vet att det var ett massmord som planerades.

Foto: A. Nydahl

söndag 12 december 2010

Statsminister eller handpåläggare?

Har vi en statsminister som kan ge något slags ledning i en farlig situation? Nej, vi har en handpåläggare, en kvasireligiös flumliberal som säger:

"Människor ska kunna tro på olika gudar eller ingen alls. Man ska kunna leva sida vid sida. Därför får vi inte heller tvinga fram förhastade slutsatser. Detta eftersom spekulationer knappast är av godo. De i sin tur kan leda till slutsatser som sätter bilder som sedan är svåra att ändra. Vi måste ha tålamod med demokratin."

Ja, det är Reinfeldts ord. Föreställer er ett mord, ett väpnat rån eller en våldtäkt där den lokala polisen hade bett oss "ha tålamod med demokratin".

Handpåläggarens uppgift är att trösta, lugna och stilla. Men är det statsministerns uppgift?

Sverige har nu fått sin förste islamistiske självmordsbombare (nej, han är varken "den förste" eller "svensk", men han är den förste arabiske islamist som sprängt sig själv i en svensk stad).
Han kommer naturligtvis inte att bli den sista. Ska vi ta hans ord på allvar eller ska vi vifta bort dem?

Så här skrev han: "Nu ska era barn, döttrar och systrar dö."

Jag önskar ibland att jag levde i en nation där man tog en sådan krigsförklaring på allvar. Det är ju inte den första krigsförklaringen från Jihad-trupperna.

Är det bara i Sverige som statsministern uppträder som liberal predikant, eller är den "nya moderaten" Reinfeldt representativ? Svaren må vara olika, men de förskräcker. Ingen av oss går säker med en sådan regering, ett sådant parlament och så fäaktiga intellektuella. Nå, många kommer att tala om "det enstaka fallet" och "den ensamme bombmannen". Få kommer ens att försöka sätta in hans rörbomber i ett sammanhang. Reinfeldt kommer att möta förståelse, där man minst anar det. Låt mig avsluta med några ord från Gottfried Benn (med tack till Peter H):

"Västerlandet går inte under pga SS-förbrytelser eller Molotovcocktails, utan pga de intellektuellas hundaktiga krypande för de politiska begreppen."

Söndagens tillstånd.

"Ölands strand hade vi knappt rört, förrän vi märkte, att detta land var helt annorledes än de andre Sveriges provincier" skrev Linné. Själv har jag ankommit till ön med ojämna men täta mellanrum i många år. Under 25 år har det handlat om ett hyrt hus söder om Södra Möckleby. Platsen har varit ett av Sveriges alunbruk och ägs idag av Cementa (som i sin tur ägs av ett tyskt cementföretag), men huset vi bor i är en friköpt gammal disponentvilla, alldeles vid havet. Jag har kommit till Öland för tystnadens och stillhetens skull. Tillsammans med A. har jag bott i huset i piskande höststorm, vinande vintersnö, spirande vårgrönska och fågelsträck över mig, och sommarveckor till och från. I år lärde jag mig läxan: den ständigt irrande karavanen av husbilar, husvagnar och andra bärbara hem och fordon som genomkorsar den europeiska kontinenten i semestertider har också hittat södra Öland. Inte en by utan spektakel, inte en kväll utan fylla vid vinboxarna, inte en dag utan kommers, pop och "sevärdheter". Varje gång jag försökte sjunka in i berättelsen jag läste började hundarna yla och motorgräsklipparna morra. Och ändå fanns det utrymme för gömslet: vandringarna över Alvarsmarkerna, de tysta nattimmarna vid vattnet - soluppgång och solnedgång - liksom läsandets nätter. Platsen bär jag alltid med mig men förstår numera att det inte är sommaren där som är min årstid. I ett slags kombination av misströstan och förhoppning tänker jag mig en ny vecka av isande vit fåk, med snön i ansiktet och stillheten i hjärtat.

PS: När jag lade ut den här texten vid midnatt gav jag den titeln Söndagens tillstånd. Då visste jag inte vad som hänt i Stockholm. Det finns alltså ingen dold betydelse i de två orden, men nog ekar de av något annat idag. Självmordsbombare i Stockholm. Läs kommentaren från Lars Vilks.

Foto: A. Nydahl, södra Öland.

lördag 11 december 2010

Vinter och inomhusdagar.

Vinterkylan finns kvar i mig, trots att det denna lördag vänt till plusgrader för ett dygn. En vinter som denna och mycket är räddat. Friden inomhus, de korta timmarna av ishavsvindar mot ansiktet, de stela fingrarna och de frusna tårna. Mörka nätter av läsning, just nu Thomas Bernhard igen, Gamla mästare, en bok jag kanske om en dag eller två blivit ett med, hittat in i, lärt mig andas på Bernhard-vis, eftersom jag vet att jag då, i den andningen, också finner mig själv, bit för bit.

Jag tänker på Bernhards ord: "Huvudet måste vara ett sökande huvud, måste vara ett efter felen, efter de mänskliga felen sökande huvud. Det mänskliga huvudet är verkligen bara ett mänskligt huvud då det söker efter fel hos mänskligheten. Det mänskliga huvudet är inte något mänskligt huvud om det inte ger sig ut på spaning efter felen hos mänskligheten, sade Reger. Ett bra huvud är ett efter de mänskliga felen sökande huvud, och ett utomordentligt huvud är ett huvud som finner felen hos mänskligheten, och ett genialt huvud är ett huvud som pekar på dessa funna fel efter att det funnit dem och med alla till buds stående medel påvisar dessa fel."

Foto: A. Nydahl

fredag 10 december 2010

Att skriva är ett sätt att leva

Idag får han ta emot sitt litterära nobelpris, Mario Vargas Llosa. Så varför inte smaka på ännu en passage ur hans lysande nobelföreläsning:

"Fast det kostar mig mycket slit och kräver svett och tårar, och fastän jag som alla författare ibland känner förlamningen hota och fantasin förtorka, har ingenting skänkt mig en sådan glädje i livet som att tillbringa månader och år med att konstruera en berättelse, alltifrån dess ovissa ursprung i en bild som minnet har lagrat av någon upplevelse, som har blivit till en oro, en entusiasm, en fantasi och sedan vuxit till ett projekt och ett beslut att försöka förvandla denna dimmiga spökvärld till en berättelse. ”Att skriva är ett sätt att leva,” sade Flaubert. Ja, mycket riktigt, ett sätt att leva med illusioner och glädje och en gnistrande eld i sitt huvud, kämpa med de bångstyriga orden tills man har tämjt dem, utforska den stora vida världen likt en upptäcktsresande på jakt efter något spännande byte som kan ge näring åt den gryende fiktionen och mätta den glupska aptiten hos en berättelse som växer och vill sluka alla berättelser. Att få känna svindeln inför en roman som är på väg att födas, när den tar form och tycks börja leva sitt eget liv med personer som rör sig, handlar, tänker, känner och kräver respekt och omtanke, som man inte längre efter behag kan förmå att handla på ett visst sätt eller beröva deras fria vilja utan att döda dem, utan att berättelsen mister sin förmåga att övertyga, det är en erfarenhet som fortfarande förhäxar mig precis som första gången, lika fullkomlig och svindlande som att älska sin kvinna i dagar, veckor och månader, oupphörligt."

Bild: T.N.

Konsensuskulturens tystade mun.

Det är vår vän i Köpenhamn som fotograferat målningen (klicka för helskärm). Snaphanen har både kulturen och politiken under sitt förstoringsglas (och för varje rättrådig svensk måste en varning utfärdas, Snaphanen kan skada er hjärtrytm), och den här gången handlar det om konstnären Wilhelm Freddie och hans målning “Sensibelt portræt" från 1940. Det finns tillfällen när en bild säger mer än tusen ord. Jag tycker nog att Freddies 40-talsmålning säger ännu mycket mer nu, 70 år efteråt. Statens Museum for Kunst i den danska huvudstaden kan berätta mer. Bland annat skriver de: "I 1944 flygtede han til Sverige – det var blevet for farligt for ham i det besatte Danmark." När jag tänker på alla danskar (och danska judar förstås) som fick skydd i Sverige under den tyska ockupationen, så kan jag inte låta bli att fråga mig själv om det hade varit möjligt idag. Har inte den danmarkshatande eliten i vårt land gjort varje dansk till en fiendebild?

torsdag 9 december 2010

Ännu en hattext mot Mario Vargas Llosa

I DN Kultur skriver idag America Vera-Zavala ännu en hattext mot Mario Vargas Llosa.

Först flirtar hon med läsarna. Flera spalter handlar om hur hon som ung njutit av hans böcker, och att han rentav är en "avlägsen släkting".

Sedan kommer det: "I stora delar av Latinamerika har världen vänts rätt och majoriteten har äntligen fått röst. Samtidigt fortsätter Vargas Llosa propagera för de nykoloniala kandidater som fortfarande slår vakt om de vita eliternas makt."

Jag hade kunnat citera mer, men detta säger mycket om Vera-Zavalas sätt att tänka. Samtidigt som det osar svavel om anklagelserna är de rutinmässiga klichéer som saknar varje form av exempel eller konkretion. Istället talar hon om att han ville bli president i Peru "för de vita familjerna" och att han sedan blivit så bitter att han valt "den gamla världen" och lämnat "den nya". När man försöker gestalta en annan människas känslor ska man vara försiktig. Det är inte Vera-Zavala, hon tror sig veta vad som rör sig i hjärna och hjärta hos Vargas Llosa. Han är en vit man, det räcker länge för att man ska kunna avsky honom.

Efter Vargas Llosas nobelföreläsning frågar jag mig själv och er andra: var i hans texter finner man "det nykoloniala". Jag skulle vilja påstå att man däremot lätt hittar motsatsen. Detta sa han t.ex. i sin nobelföreläsning:

"Alla tider har sina fasor, och vår egen har fanatiker och självmordsterrorister, ett gammalt släkte som är övertygade om att de kommer till paradiset genom att döda, och att oskyldiga människors blod tvättar bort kollektiva oförrätter, avskaffar orättvisor och får sanningen att segra över falska föreställningar. Otaliga offer krävs varje dag på olika platser i världen av folk som tror sig äga absoluta sanningar. Vi trodde att med de totalitära imperiernas sammanbrott skulle samlevnad, fred, pluralism och mänskliga rättigheter råda, och världen skulle lämna förintelser, folkmord, invasioner och utrotningskrig bakom sig. Inget av detta har inträffat. Nya former av barbari sprider sig, eldade av fanatism, och inför spridningen av massförstörelsevapen kan man inte utesluta att vilken liten skara av galna världsfrälsare som helst en dag framkallar en nukleär katastrof. Det gäller att stå emot dem, bekämpa dem och besegra dem. De är inte många, fastän dånet av deras brott genljuder över världen och fastän vi fasar inför de mardrömmar som de inger oss. Vi får inte låta skrämma oss av dem som vill beröva oss den frihet som vi har tillkämpat oss under civilisationens långsamma framsteg. Låt oss försvara den liberala demokrati som med alla sina begränsningar fortfarande innebär politisk pluralism, samlevnad, tolerans, mänskliga rättigheter, respekt för kritik, rättssamhälle, fria val, maktombyte, allt det som har lyft oss ur en grym urtillvaro och fört oss närmare – fast vi aldrig kommer att nå dit – det sköna, fullkomliga liv som litteraturen fingerar, det där som vi inte kan åstadkomma annat än genom att hitta på det, skriva det och läsa det. Genom att stå emot de mordiska fanatikerna försvarar vi vår rätt att drömma och förverkliga våra drömmar."

Nykolonialt?

Foto: U.W.

onsdag 8 december 2010

De fiiinas privilegium och frikort.

Göran Rosenberg är arg i dagens DN. Hans text är av just det slag som kan få mig att gå direkt till soptunnan med tidningen. Han skriver:

"Möjligheten för vem som helst att anonymt skriva vad som helst under exempelvis den här kolumnen på Dagens Nyheters webbsida kan möjligen ses som ett framsteg för yttrandefriheten, men för debattkulturen tror jag det är förödande. En debattkultur värd namnet förutsätter att den som yttrar sig tar ansvar för sitt yttrande. När vad som helst kan yttras offentligt utan ansvar är det snart inte mycket kultur kvar i debatten och inte heller så mycket bett kvar i yttrandefriheten."

Vem som helst ska inte få yttra sig. Det viktiga är att Rosenberg får göra det, mot betalning.

Det är inte ofta man ser den fiiina kretsen uttrycka ett sådant förakt för andra åsikter/hållningar och meningar än deras egna.

Motsättningen tycks för Rosenberg gå mellan "yttrandefrihet" och "debattkultur". Om vem som helst tar yttrandefriheten för given och säger sitt hjärtas mening skadas dock debattkulturen. Man skulle kunna beskriva den sortens resonemang som en förväntan om att bara vissa människors yttranden, ord och hållningar kan publiceras. Rosenberg säger att han med sin text vänder sig emot "de enkla" svaren och lösningarna. Ändå menar jag att just han gör det väldigt lätt för sig. Formeln lyder: Diskutera aldrig sakfrågor, diskutera istället "debattkulturen".

Eftersom han nämner Danmark - det gör de flesta när de vill vara riktigt fiiina - vill jag också göra det. Där har samtliga de fiiina, från Rifbjerg till Brøgger, från Jensen till Juul, vänt sig emot det de kallar "tonen". De har blivit upprörda över hur människor uttrycker sig. Men själva har de frikort. Ingen uttrycker sig väl så grovt, vulgärt och oförskämt som Rifbjerg. Jag antar att det är denna form av frikort som Göran Rosenberg vill ge sig själv. Varken i det danska eller svenska fallet handlar det om "debattkultur", om hur man säger saker. Det handlar om att människor som ger uttryck för en vilja att bryta tabun och att säga sådant som inte anses korrekt att säga, ska kritiseras på en formell grund, som till en början kan te sig harmlös, men som egentligen är skadlig för all den frimodighet som ett demokratiskt samhälle borde utmärkas av.

De sociala och politiska spänningarna i Sverige är idag större och svårare än de varit någon gång under efterkrigstiden. Vem skulle gagnas av att man förhöll sig tyst inför den utvecklingen? Tystnadskulturen är kanske det värsta ett samhälle kan drabbas av. Sopa det under mattan som måste diskuteras, så kan man leva i tron att det inte finns. Länge nog har vi gjort det. Hur mycket Rosenberg och hans danska kollegor än önskar det kommer ett sådant klimat inte tillbaka bara för att han knäpper med fingrarna.

Vad har det med yttrandefrihetens gränser att göra? Ingenting, bara det gamla vanliga överhetsprivilegiet formulerat för vår tid och vår tids motsättningar. Ingenting, som sagt, inte ens det som Rosenberg vill avkräva oss: "ansvar". Det heter så ibland, när man vill ha rättning i leden. Det han kallar ansvar kan lika gärna kallas lydnad och/eller tystnad, det vill säga precis den sortens konsensuskultur Sverige odlat i många år.

Foto: U.W.