tisdag 22 februari 2011

Libyen. Minnen av det totalitära i ljuset av det senaste dygnets blodbad.

Gröna torget i Tripoli. Foto: Thomas Nydahl.

"Man bör vid varje tillfälle ställa sig på de förtrycktas sida, också när de har fel, och ändå bör man inte förlora ur sikte att de är av samma skrot och korn som sina förtryckare."

E.M. Cioran, ur Om olägenheten i att vara född (översättning av Lasse Söderberg).

***

Två hårda diktaturer har jag rest i och skrivit ifrån på 1970- respektive 1980-talet. Båda dessa diktaturer har jag också återkommit till i böcker, artiklar och bloggar. Ni som läser min blogg regelbundet vet att det handlar om två små folk: albanerna och libyerna. Skillnaden är att Albanien också är en ministat, storlek ungefär som Småland, medan Libyen med sin öken är mycket stort.

Den albanska diktaturen under Albanska Arbetets Parti och despoten Enver Hoxha föll när han dog, de sista åren blev bara en skakig övergångsperiod som slutade i ett slags inbördeskrig och med Hoxhas livläkare som ny president. Han heter Sali Berisha och leder ånyo Albanien idag, ständigt utsatt för våldsamma protester på grund den omfattande korruptionen och fattigdomen. I detta land var jag 1974, 1977 och 1978 (då jag bodde i Tirana respektive Durrës en hel månad). Det jag skrev 1978 och 1979 gjorde att jag uteslöts ur Svensk-Albanska föreningen samt utestängdes från fortsatt resande dit. När regimen föll fick jag dock indikationer på att jag åter var välkommen. Men vem ville resa till ett land där det rasade väpnade strider och man kunde bli rånad i Tiranas centrum för mindre än en svensk femma? Jag ville det inte.

Nu ser vi sedan en vecka tillbaka hur en stenhård arabisk diktatur krackelerar. Despoten Kaddafi har varit obestridd ledare i Libyen sedan 1969, överlevt många attentatsförsök och till och med en amerikansk flygbombning (då ett av hans barn dog). Kaddafi är en av arabvärldens mer bisarra ledare, kanske bara jämförbar med sådana som Nordkoreas frälsare Kim Jong-Il eller Zimbabwes hitlermustasch-prydde Mugabe. Kaddafi kanske redan är störtad när du läser denna text i bloggen. Kanske är han "försvunnen". Under eftermiddagen sade man att det natten till idag hade hörts skottlossning inifrån Kaddafis bas i Tripoli. Senare på dagen meddelade BBC att han förmodligen tagit sig till sin ökenbas allra längst ner i söder. Att landet snart skakat av sig klanen Kaddafi är väl inte vild gissning. Frågan är bara hur vägen därifrån kommer att se ut. Blir det bara segerrusiga leenden som från Benghazi, eller blir det inbördes strider?

Stadspark, Tripoli i Libyen. Foto: Thomas Nydahl.

De två bilderna tog jag i Tripoli i april 1983. De är tagna på Gröna torget (där en stor massaker ska ha ägt rum i söndags) och i en park i andra ändan av centrum, upp mot det gamla kungapalatset. Bilderna får mig att minnas de två veckor då jag befann mig i landet. En absurd tillvaro, med ständiga besök av säkerhetspoliser som undrade över ditt och datt, skuggor som följde oss, men också en samvaro på hotellbåten där jag lärde känna människor från USA, Sydafrika och arabvärlden. Musiken är ett starkt minne. Evighetslånga, slingrande sånger. Lammköttet i bullen. Och de ständigt serverade läskedryckerna. Helst skulle man också borsta tänderna i Seven Up (och så minns jag flyget hem, då vi i planet från Swiss Air serverades starköl, den var förlösande!). Efter min libyska resa var jag tvingad att skaffa nytt pass. Två resor stod på mitt schema, först till Lissabon och sedan för en månadslång vistelse i Israel. Jag tror inte att jag kommit igenom passkontrollen på Ben Gurion-flygplatsen med det pass där libyerna stämplat på tre hela sidor. Men ett kuriosum är det att ha kvar det passet.

Jag bryr mig inte det minsta vad som händer klanen Kaddafi. Vid sidan av den ter sig de flesta depostiska härskare som liberaler. Efter allt den ställt till i Libyen förtjänar den att brinna i helvetet. Kanske kommer den - eller gör den redan - det. Ingen arabledare är väl idag benägen att ta emot dessa skurkar. Kanske kan Tchad ta emot dem? Eller möjligen Venezuela? Men han förtjänar, liksom Tunisiens Ben Ali och Egyptens Mubarak, att ställas inför rätta. Det finns en domstol i Haag. Den är som klippt och skuren för dessa män.

***

Tidigare texter om Libyen här i bloggen hittar du på följande platser: här, här, här, här och här.

1 kommentar:

Anonym sa...

DN återgav ett rykte om att Kadaffi redan tagit sig till Venezuela. Något som väl vid den tidpunkten var fel. Men Chavez tar nog emot honom om så skulle vara.