fredag 18 februari 2011

Massan, makten och ensamheten.

Foto: Snaphanen. Klicka för helskärm.

När jag för många år sedan läste Elias Canettis Massa och makt tänkte jag: varje gång jag ingår i en massa (oavsett om det är en demonstration eller en fotbollspublik) förvandlas jag från att vara en rädd och maktlös liten individ, till att bli en massmänniska med makt. Massans makt är det centrala. Och vi får det förevisat varje dag sedan en månad tillbaka: massan som revolterar mot fattigdom och despoti. Trots att den stundtals dränks i blod reser sig massan igen. Först när den återgår till individstadiet, i vardagen, förlorar massan sin makt, den kommer snart nog åter att identifiera sig med det hopplösa/maktlösa tillståndet.

Varför valde jag maktlösheten? Jag valde den för att slippa vara en del av massan. Ensamheten är för mig det tydligaste sättet att markera min motvilja. Att ställa sig långt bredvid/utanför är att säga nej till massamhället.

Är friheten från despoten endast möjlig i massan? Förmodligen är det så. Tyrannmördaren kan möjligen på egen hand leda sitt land i en annan riktning. Men vad hade hänt om någon ensam hade mördat Mubarak? Hade det frigjort helt andra krafter? Den som mördat Hitler hade gjort Europa en välgärning. Den som mördat Stalin, Mao eller Pol Pot hade kanske befriat sina respektive samhällen från en stor ondska. Men säkra kan vi inte vara. Sådana tyrannmord kunde lika gärna ha utlöst något annat lika ont. I Libyen försöker idag massan ännu en gång. Kommer den att dränkas i blod så bekräftar det bara Kaddafi-klanens makt.