Anders Johansson: I Vilhelm Mobergs sällskap

För mig är författaren Anders Johansson främst förknippad med fantastiska naturskildringar av Öland och Småland. Hans många böcker i ämnena är vackra av det enkla skälet att de rymmer ett stort antal fina foton av natur, djur och människor.

Men Anders Johansson är så mycket mer. Det försökte vi visa med den skrift om honom som bland annat jag medverkade i.

Han är en av våra allra främsta poeter och jag vet att det är den poetiska ådran som hans själv vill framhäva. Men man får inte glömma Anders sociala, politiska och kulturella debattlust. Nog kan man säga att det är den som kommer tydligt fram i hans nya bok, I Vilhelm Mobergs sällskap (För beställning av boken, ring författaren på telefon: 076 – 1079124 eller sänd honom ett mail: anders@andersikalmar.se )

Denna debattlust ska inte förväxlas med demagogi. Tvärtom är det så att varje synpunkt på samtiden här förankras i det lästa. Vilhelm Mobergs böcker stiger åter fram och lockar också mig att återvända till dem. Egentligen är det obegripligt faktum att våra riktigt stora intellektuella – Vilhelm Moberg var bara en av dem – tycks som bortblåsta från all offentlighet, bara några årtionden efter att det lämnat jordelivet. Var finns Ivar Lo-Johansson, var finns Moa Martinson, var finns Stig Sjödin? Moberg har ändå en djup förankring i och med att han lyckades visa sin stridslust också i television, inte minst i legendariska debatter med Olof Palme.

Så här skriver Anders Johansson:


”Mot Sveriges fogdevälde ställe Vilhelm Moberg friheten i Amerika. Han tyckte sig i slutet av 1940-talet i Amerika finna ett samhälle som var fritt från överförmynderi och myndighetsmissbruk. Det var ännu långt till Vietnamkriget. Det exotiska konfronterar han med det vardagligt anspråkslösa. Kaliforniens apelsinträd skadas av frost men den tåliga enen i hans barndoms hagar i Småland ger ett gott enbärsöl.”

Är det inte just Mobergs utvandrarepos som finns djupast i våra minnen av honom? För mig är det så, inte minst tack varje Jan Troells mästerliga filmatisering av eposet.

Anders Johansson igen:

”Men sannolikt är själva emigrationsmotivet i hans utvandrarepos övervärderat. Framför allt använder Moberg den stora folkomflyttningen för att skriva ett drama om människan. Han beskriver henne i storhet och lidande, han skapar hjältar, vardagshjältar – och låter dem lida nederlag.”
Jag kan mycket väl instämma i den analysen. Varje stort litterärt verk når sin läsare just för att det i sin konkretion förvandlas till något allmängiltigt för varje människa, något att känna igen sig i, att lära av.

Särskilt intressant tycker jag de avsnitt som behandlar Moberg som samhällsvarelse är. I kapitlet Att stå det onda emot resonerar han kring folk och överhet. Här tillämpar han Mobergs attityd också på vår samtid, och visar hur vår tids rättsröta och kulturella nivellering ser ut.

”Varför är svensken så märkligt undergiven och lojal med det som sägs i media? Kanske förhåller det ändå så som Vilhelm Moberg skriver om svenska i Det gamla riket, 1953, denna skildring av landet Idyllien som är utförd i samma andra som Strindbergs Det nya riket och Swifts Gullivers resor: ’ De kan tycka att en förordning är dum, löjlig, ja, vanvettig – men de följer den! Svensken i gemen vill inte bråka – framför allt inte med de styrande. Han knorrar mycket, mest i det tysta, men han lyder sina myndigheters bud.’ En debattartikel (DN 7.11.1947) avslutar Moberg med följande ord: ’Ju likgiltigare ett folk förhåller sig inför sina egna angelägenheter desto lättare blir det ett offer för diktaturen.’ ”

Nog finns det skäl att lägga Mobergs – och Johanssons – ord på minnet. Likgiltigheten och knorrandet tycks vara vårt lands olycka.

Anders Johanssons bok om Vilhelm Moberg är just ett sådant arbete vi befinner för att återfinna våra rötter.

Bilderna är tagna av Anders Johansson och hämtade ur den aktuella boken.