Den tidiga arbetarrörelsen – i alla dess schatteringar mellan socialdemokrati och kommunism – engagerade ett ansenligt antal kvinnor som förenade sitt arbete för emancipationen med klasskampen.Flera av dessa har blivit ryktbara in i vår tid, jag tänker på sådana som Rosa Luxemburg, Sylvia Pankhurst, Clara Zetkin och här hemma Kata Dahlström eller senare sådana som Alva Myrdal, Ulla Lindström eller Anna Stenberg, första kvinnan i Malmös stadsfullmäktige.
Många av arbetarrörelsens mest kända kvinnor kom ingalunda från fattiga eller proletära miljöer, rakt tvärtom hade de rötterna i överklassens eller de intellektuellas elit. Några av dem ter sig nu som ganska obehagliga figurer som tog över det sämsta från männens politiska engagemang och från de despoter som ledde rörelserna. Alexandra Kollontaj är definitivt en pionjär av det slaget, sedan må man tycka att hon varit aldrig så viktig för kvinnans frigörelse (själv sa hon att det var "mitt livs exempel").
Kanske borde man redan här påpeka, att det går en viktig skiljelinje mellan de kvinnor som valde den reformistiska socialdemokratin och de som valde en mer eller mindre våldsbenägen kommunistisk. Att Kollontaj blev en av Stalins ambassadörer var ju ingen tillfällighet. Sina klassintressen kunde hon uppenbarligen förena med att arbeta för en av modern historias blodigaste regimer.
Det dagboksurval som finns utgivet på svenska omfattar runt 700 sidor och ger en fyllig bild av ett sovjetiskt sändebuds arbete, liv och tankar. Eller gör det egentligen det?
Nej, det vi får läsa är en i efterhand redigerad version. Jag föreställer mig att Kollontaj varken kunde eller ville nedteckna allt som hon tänkte eller företog sig under åren som diplomatiskt sändebud, först i Norge och sedan i Stockholm. Om hon gjorde det, så redigerades vissa delar bort inför publiceringen. Och hon var väl medveten om att hon inte längre var vänsteragitator och aktivist, utan diplomat i diktatorn Stalins tjänst.
Hon var också på det klara med att nära vänner till henne i partitoppen hade avrättats, och anade att det kunde hända också henne, vilket hon antyder i en anteckning, där hon säger att man kan "hamna under hjulet" utan att ha gjort något kriminellt, eller ens fel, under Stalins terror är det "andra kriterier som gäller." Att leva och verka i en sådan extrem tid krävde naturligtvis både diplomatisk skicklighet och en betydande dos undfallenhet och fjäsk. Balanserande dessa egenskaper lyckades Kollontaj överleva och bli pensionär.
De år som täcks av den utgivna dagboken, 1930-1940, är avgörande år inte bara allmänt i världen, utan också högst konkret i Skandinavien. Kriget bultar också på våra portar, Hitler och Stalin utgör båda handgripliga hot mot vår del av världen, och flera av våra grannländer fick känna på deras respektive militära järnnävar.
Och det blir i Sovjetunionens hot mot Finland som det anses att Kollontaj spelade en "positiv" roll. Låt mig därför titta lite närmare på hur hon skildrar den saken. De flesta historiker är idag eniga om att vi talar om ett sovjetiskt angrepp i avsikt att annektera delar av Finland.
Säger Kollontaj detsamma? Nej, det gör hon inte. Hon ser naturligt nog sitt eget land som den rättvisa parten, och hon skriver att "de finska fascisterna" vill dra med sig Sverige i ett krig "till nytta för Tyskland" och att "de svenska nazisterna blir alltmer hämningslösa". Andra världskriget är igång och Sovjet har angripit Finland. Kollontajs situation är minst sagt delikat.
När det gäller quislingregimen i Terijoki, tidigare finska Karelen (som nu betraktas som en förstad till Sankt Petersburg!), ger hon uttryck för en syn som stämmer överens med det som idag skrivs som oemotsägliga fakta, det tyder på ett stort mod hos henne. Hon förstod att det inte var kommunisten Otto Ville Kuusinen som representerade det finska folket. Det gjorde regeringen i Helsingfors! Här kunde hon inte komma längre från Stalins och hans regerings ståndpunkt.
Det finns också mycket societetsskvaller i dagboken av typen "Vid svenske kungens 80-årsdag samlades prinsar och prinsessor, exkungar och drottningar. Mottagningen var överdådig och högtidlig."
Och det är den totalitära stormaktens arroganta företrädare som talar när det till exempel heter att "Storbritannien har uppträtt dumt och oförskämt". Ofta är tonen sådan hos Kollontaj.
Hur man än ser på hennes roll som sändebud i Sverige, som medlare i fredsförhandlingarna mellan Finland och Sovjet, eller hennes betydelse för den moderna kvinnorörelsen och emancipationen, så kan man dra slutsatsen att denna tegelsten ger oss tillgång till en rad tidigare mindre kända sidor av sovjetisk diplomati, och av hennes egen naivitet inför framtiden, då man skulle se "en epok av kamp mellan de socialistiska revolutionerna och kapitalismens rovgiriga värld."
Nu vet vi hur det gick.
