tisdag 12 juli 2011

Ungern. Iván Andrassew om den elementära ondskan.

"Pressfrihet". Ur Europaportalen.

Idag publicerar jag två passager ur den ungerske journalisten och radiomannen Iván Andrassews längre artikel med rubriken Den elementära ondskan.

(Andrassew skriver om observatörer utsända av internationella organisationer, vissa av regeringar, som skickats till Ungern för att rapportera om hur det står till med pressfrihet, mänskliga rättigheter och dylikt. Efter att ha avslutat sitt besök meddelar dessa rapportörer att de skall komma tillbaka senare under året)

Texten, ursprungligen i hans blogg Andrassew.blogspot.com, står i tidningen Népszava (gårdagens nätupplaga).

"Vad gäller pressfrihetens sak, om dessa observatörer planerar att göra sitt nästa besök under hösten, kan till och med det hända att det inte finns något kvar att undersöka, ty det kommer inte att finnas vare sig oppositionella tidningar eller radiostationer. Det enda regeringen behöver göra är att även fortsättningsvis tillämpa den maktens teknik som går ut på att göra det omöjligt för statliga verk och företag att placera annonser och reklam, och att skapa en situation där privata företag tappar lusten att annonsera i dessa organ. Om det inte ger önskat resultat så skall man utmäta ett antal böter i miljonklassen, sedan återstår inget mer att tala om. För att vara konkret : det hjälper inte att allt fler köper Népszava, inkomsterna som lösnummerförsäljningen inbringar räcker bara till att betala tryckeri- och distributionskostnader, medarbetarna har i månader levt i en obeskrivlig misär. Det kommer förr eller senare att lämna sina spår i tidningen. Samma sak händer med Klubradio. Dels förlänger man dess sändningstillstånd två månader i taget – detta för att ingen skall ha lust att skriva reklamavtal för en längre tid --, dels utformar man anbudsförfarandet så att radion riskerar att inte få frekvensen, vilket gör att ingen kommer på tanken att sluta reklamavtal med den. Hur det förhåller sig med de tre veckotidningarna, Élet és Irodalom, Magyar Narancs och 168óra, känner jag inte närmare till, men det är troligt att de för en desperat kamp för sin överlevnad. Med ett par miljoner i böter kan man ta död på dem också. Mediarådet, vars ledamöter är delegerade av Fidesz ensamt, kan tolka allt som det vill och slå till när det vill.

Om jag i ett sådant läge var en unionens behöriga tjänsteman, en befullmäktigad granskare utsänd av en människorättsorganisation med uppgift att vaka över pressfriheten, eller händelsevis Förenta staternas utrikesminister, då skulle jag inte slösa bort min tid på att tjura och kritisera, i stället skulle jag försöka rädda vad som fortfarande går att rädda. Till exempel skulle jag fästa fria regeringars, fackföreningars, industrimäns uppmärksamhet på att det är diktatur i Ungern, men ännu inte är så hård att det inte vore möjligt att rädda frihetens rester med hjälp av några miljoner euro eller dollar. Inte bara med gåvor, utan till exempel med statlig och kommersiell reklam. Varför? Därför att det är utomordentligt farligt om den fria världen blundar för att man stryper all oppositionell tanke i ett land. För det första därför att det är ett exempel som andra kan komma att följa, för det andra, om regeringschefen gör allt för att fullständigt eliminera allt samråd med samhället, kan närvaron av oppositionella åsikter i viss mån mildra styrkan i den förutsebara explosionen. Om regeringen berövar samhället demokratins alla instrument kvarstår bara att störta Orbáns makt med våldsamma medel. Men det är inte likgiltigt om en välorganiserad massa stannar vid parlamentets port och låter diktatorn lämna platsen som en fri man, eller om en oorganiserad massa slår sönder porten. Förhandlingar och köpslående är möjliga så länge intressen och åsikter tillåts göra sig gällande på den elementära kommunikationens nivå. Den elementära samhällskommunikationens nivå i civiliserade samhällen är pressen. Om den upphör att finnas till eller fördärvas, om den bara får tala med en röst och dirigeras från samma centrum, då har en fredlig lösning ingen chans."

Översättning av Ervin Rosenberg.