måndag 11 juli 2011

Victoria Benedictssons dagböcker

Min Hörbyvistelse i lördags väckte på nytt intresset för Victoria Benedictsson. Därför kommer här i repris ett klipp ur en längre text*.

*

Victoria Benedictssons skrifter i urval, samlade i de två banden Ord på liv och död är något av det mest gripande man kan läsa. Här framträder en stark kvinna som skapar litteratur mitt i ett grått liv på den skånska landsbygden, men som i sin förälskelse alltmer tvivlar på meningen med allt och slutligen tar sitt eget liv. Vad var det som hände?

Svaret skulle kunna vara ett mansnamn: Georg Brandes. Den redan i sin livstid mytomspunne kritikern och litteratören i Köpenhamn blev Benedictssons stora – förmodligen obesvarade – kärlek. Hon satt på hotellrum i Köpenhamn eller hemma i bostaden med det eländiga äktenskapet i Hörby och skrev sina dagböcker om hisnande kärlek, kyssar och längtan – och en outsäglig sorg över Brandes frånvaro, hans kyla och ovilja.

Hon skrev i dagboken: ”Han tycker att min stämma är för svag och för monoton, och så avskyr han den skånska dialekten. Jag är för svår att förstå.” (Klicka på bokuppslaget för läsbart format).

Hon ironiserade över sin situation: ”Var gång man håller på att bli kär är det bäst att läsa latin. Då går det över. Och på det sättet lär man latinet.”

Hemma i Hörby – denna alltjämt så lilla skånska stad, längtade hon bort:

”Jag önskar att jag vore i en stor stad, där ingen människa kände mig, där jag utkastad som en liten sten kunde få gömma mig på botten, känna livet stryka omkring mig på alla sidor, men icke rubbas därav, endast formas, långsamt formas till något helgjutet, harmoniskt; en form som naturen själv skänkt. Jag ville kunna arbeta där, långsamt, stadigt.”

Hon var en främling på sin egen ort, hon hade en längtan så stark att också människorna runtom henne blev föraktliga: ”Alla dessa människor äro fiender till min innersta strävan. De ta livet liksom på lek, och för mig är det allvar.” Hon hade börjat skriva. Under pseudonymen Ernst Ahlgren skrev hon verk som Från Skåne och romanen Pengar, samt kända skådespel som Fru Marianne. Hon var målmedveten i sitt skapande och konstaterade i dagboken: ”Jag skall fram, jag vill fram. Jag vill icke låta begrava mig levande” och hon betraktade författarskapet närmast som ett kall: ”Liv ända ut i pennspetsen - se där min lösen!”

Hennes prosaverk och dramatik publiceras tillsammans med omfattande delar av dagböckerna i Svenska Akademiens serie Svenska Klassiker. Det är en välgärning.

På detta sätt får vi både tillgång till originaltexterna, och till Horace Engdahls informativa förord och Ebba Witt-Brattströms kommentarer. På så sätt framträder bilden av en begåvad ung kvinna som föds i en bondemiljö och försöker anpassa sig till den genom ett äktenskap (med den tjugonio år äldre postmästaren i Hörby, Christian Benedictsson), bli fostermor till hans fem barn och dessutom i äktenskapet föda två egna.

Den 22 juli 1888 tog hon sitt liv på Leopolds Hotel i Köpenhamn. Hon ligger begravd på Vestre Kirkegaard i den danska huvudstaden, efter eget önskemål. Hennes sista vila blir också ett utropstecken som fullbordar hennes livstragedi. Hon fick aldrig leva det liv hon önskade sig. Men det hon skapade – starka, vackra och mycket drabbande texter – finns för alltid bevarat för läsning.

* Den längre texten heter "Melankoli eller ärftlig psykisk sjukdom?" Den ingår i manus för min nästa bok och resonerar utifrån flera författares verk och dagböcker olika syn, inte minst på självmord.

Inga kommentarer: