Susana Aguir från Lissabon har sedan länge varit känd som Mísia. Artistnamnet tog hon från diktaren Mallarmés musa. Mísia debuterade som fado-artist, och har på en rad plattor arbetat utifrån en starkt traditionsmedveten inställning. Då och då har hon tagit med nummer på dem som visat att hon ville bortom fadon. Canto blev en katalog över olika stilar hon ville prova. Där fanns såväl klassisk stråkkvartett som arabiska instrument och rytmer. Det splittrade intryck Canto gjorde är som bortblåst på Drama Box, gjord som en hyllning till modern Luisa, spanjorska och klassisk dansös. Hon koncentrerar sig här på de två musikaliska traditionerna i fadon och tango. Stilmässigt hittar hon tillbaka till en enkelhet, låt vara mycket sofistikerad, där den portugisiska gitarren dominerar i fadon och bandoneonen i tangon. Det är oerhört vackert, expressivt och laddat av känslor. En dikt av Vasco Graça Moura, en av Portugals stora poeter, ekar genom skivan: Fogo Preso (fyrverkerier), vars text Mísia sjunger och ett antal stora artister, bl.a. Ute Lemper, läser.Dubbelklicka för helskärm.
Sommaren 2005 hade jag en längre korrespondens med henne. Den utmynnade i följande samtal.
Thomas Nydahl (TN): Din nya skiva är tillägnad din mor. Som jag ser det är dina tangos och boleros ett slags hyllning till henne. Eftersom jag tycker att Drama Box är en ovanligt enhetlig skiva, där texterna, melodierna och känslorna relaterar till varandra, så gissar jag att Drama Box trots sina olika genrer kan ses som en enhetlig ”kropp”. Är det riktigt att säga att det är saudade som är skivans vägledande känsla?
Mísia (M): Nej, det tycker jag inte. Jag tycker inte att saudade, denna själsliga och poetiska känsla, är det som vägleder skivan. Drama Box är på sätt och vis en mycket expressionistisk och utlevelsefull skiva, nästan våldsam och mycket teatral. Jag menar att den allt överskuggande faktorn på Drama Box är röstens dramaturgi. Rösten tycks också vara en karaktär i pjäsen.
Fado, tango och bolero medger samma slags djup och intensitet i uttolkarens patos. Till denna skiva bad jag poeter att skriva om avgränsade situationer, mycket starka känslor av fysisk kärlek, ensamhet, tomhet och förtvivlan. Alla dessa situationer har levts av sångerskan/skådespelerskan som lever på det hotell som du kan se i texthäftet. Vi vet egentligen inte vad som ska ske henne, om hon tänker begå självmord, om hon är berusad eller bara sovande. Drama Box använder sig av både det teatrala och det filmiska språket. Omslaget ser ut som ett modemagasin, bilderna berättar en historia. Avsikten är att röja de starkaste och mest våldsamma känslor av kärlek, känslor som rentav kan döda. Kärleken är inte ett rosa hjärta på en blå himmel. Men alla dessa känslor röjs inte direkt, utan används som ett kodat språk, en ”mise en scéne”, som ett synopsis till en film för lyssnarna att följa med i. Att sjunga fado då och då är inte slutmålet för mitt arbete, jag använder fadon som ett sätt att berätta om livet. Jag försöker använda mig av fadons essens och anda i det arbetet. Saudade finns där förstås, men är inte den vägledande känslan. Det som vägleder är känslan av att Livet också innehåller Döden.
Dubbelklicka för helskärm.
TN: Drama Box är en ovanligt bra producerad skiva. Ljudbilden är mycket harmonisk och tät. Men samtidigt är det en skiva med en överväldigande enkel produktion. Jag tycker också att texterna är så bra, att sångerna därmed känns som hela kroppar av känslor och budskap för lyssnaren. Vad anser du vara viktigast i produktionsarbetet, för att du ska uppnå denna enhetlighet, denna känsla av kropp?
M. På alla mina skivor arbetar jag tillsammans med mina musiker, min grupp som också spelar på mina konserter. Det klassiska ljudet på skivan Canto uppnåddes då musikern som spelar portugisisk gitarr, José Manuel Neto, spelade tillsammans med kammarorkestern Camerata de Bourgogne. På Drama Box spelar mina musiker två boleros och tre tangos, inte bara de nio fadosångerna. På detta sätt uppstår enhetligheten och enkelheten. Jag vill att mina klangers universum ska besöka andra kulturers musik. Texterna på Drama Box svarar alla emot och tillhör just de starka känslor som möjliggör enhetlighet i tolkningen. Det finns inga avsiktliga budskap till lyssnarna. Jag sjunger inte mina sånger för publiken, även om jag hoppas att den ska uppskatta dem och att de ska vara välgörande i deras liv. En artist måste göra det hon är tvungen att göra utan att ta hänsyn till publiken eller skivköparna, eller till modeflugor eller skivmarknadens krav. Publiken gör sin egen tolkning och sin egen resa. En av de saker jag är stolt över med mitt arbete, är att då jag började sjunga denna annorlunda fado 1990 visste jag inte om det skulle finnas en publik för den.
TN: På skivan medverkar skådespelerskor som läser dikten Fogo Preso (Fyrverkerier). Det förstärker känslan av konstnärlig enhetlighet. Betraktar du läsningarna som konstverk i sin egen rätt eller är de en integrerad del av helheten?
M: Läsningarna svarar mot mitt önskemål om att på skivan ha olika kvinnoröster på olika språk som läser samma dikt, vilket resulterade i så många olika slags energier. Den deklamerande rösten, inte bara den som sjunger, betyder mycket för mig eftersom jag alltid känt det som att Drama Box är ett dramatiskt, teatralt projekt. Och så ser jag dikten som en bro mellan bolero-sångerna och fadon.
TN: Sensualiteten verkar vara den mest framträdande känslan på skivan. Du sjunger om känslan av nakenhet, både kroppsligt och känslomässigt, och du sjunger om kyssar och förbipasserande änglar. Är detta ett sätt att utveckla fadons tematiska innehåll, bort från ett slags neutrala texter mot lyrik som uttrycker en personlig erfarenhet, d.v.s Mísias erfarenhet?
M: I fadon kan man uttrycka alla de känslor som ryms i en människas själ. Men också rent fysiska sensationer, som längtan! Jag sjunger både själsliga och mycket fysiska fados. Texterna är skrivna av poeter som Vasco Graça Moura. Jag tycker om att sjunga med själen, mitt huvud och min hud, allt på samma gång utan att behöva välja det ena eller det andra. Det är sant att jag på Drama Box ger uttryck för nakenhet och rent kött, och att detta är viktigt ser du också av texthäftet och bildatmosfären. Men också sorgsenhet och förtvivlan när kärleken tar slut, den dramatiska situation som uppstår när man förlorar någon och tomheten som följer på den. Men jag sjunger aldrig om mitt eget lilla liv och mina egna små tårar. Bara en gång har jag skrivit om personliga känslor, och den sången signerade jag med mitt eget namn, Susana (sången Cor de Lua på albumet Ritual, TN:s anmärkning). Det är däremot sant att jag använder mig av mina egna livserfarenheter för att uppnå bättre tolkningar och uttryckssätt, men jag vill uppnå något mer sublimt än min egen privata erfarenhet. Min erfarenhet är ett slags instrument eller material för att jag ska kunna tolka andras situationer.
TN: Jag vill återkomma till en fråga jag ställt till dig vid tidigare tillfällen, nämligen den om den så kallade ”nya fadon” och mina känslor inför den. När jag hör vissa av de unga artisterna känner jag att det inte finns ett uns saudade kvar, och inga andra känslor som berör mig heller. Men när jag hör Drama Box blir jag mycket gripen och berörd, både av texterna, känslorna och av själva sångmelodierna. Kan man alls sätta fingret på vad saudade är? Vad är det som gör att en sång berör mig både i själ och hjärta?
M: Jag tycker inte att man alltid ska förknippa fado med saudade. Fado är ju själva livet, och det finns så många olika känslor som ryms i denna tradition av sång och liv. Saudade är så speciell eftersom man inte kan hitta en självklar översätttning av ordet till andra språk. Men man kan som sagt inte förenkla och reducera hela fadon till just denna känsla. Det är vanligt att icke-portugiser gör det. Själv blir jag starkast berörd av de fados som går in i mitt hjärta, som vidrör min själ. Orden, texterna, är mycket viktiga för mig, det är därför jag alltid arbetar med de bästa poeterna. Jag vill också understryka att de skriver sina texter särskilt för min röst. Jag använder alltså inte dikter ur deras böcker. Jag vill bli berörd både i hjärtat och hjärnan, samtidigt eftersom jag tror att vårt intellekt har känslor och att hjärtat kan tänka.
Mísias hemsida här.
(Ur min bok Musiken som föddes bortom haven, Artéa förlag 2006)
