"No, no, my people love me". Det sa Kaddafi när BBC satte sig i samtalssoffan med honom. Benghazi hade just revolterat och han kunde inte föreställa sig annat än knarkande ungdomar och al-Qaida som ställde till bråk.Jag har med egna ögon sett hur "folkets kärlek" såg ut. Både i Benghazi och Tripoli har jag varit inne i folkmassor som på kommando skrikit ut sin "kärlek" som smattrande paroller. Det var en kuslig upplevelse av samma sort som jag tidigare bara sett i Albanien. En hejaklack-ledare och en massa som följde hans kommandon.
Nu hade Kaddafi bara en fråga kvar. Han ska ha ställt den igår när rebellerna drog ut honom ur avloppsröret: "Vem är ni?" Hade han alls kunnat föreställa sig att hans eget folk skulle misshandla och döda honom? Var det knarkande ungdomar han såg framför sig, medan blodet färgade hans ansikte och skjorta röda?
*
Nu var väl Kaddafi inte den första despoten som visade sig sakna kontakt med verkligheten. Men nog är det en historisk ironi att de miltals tunnlar han låtit bygga under och kring Tripoli - de skulle skydda mot en tänkt invasionsstyrka - aldrig kom till användning i den sista och avgörande fasen. Istället fick han söka skydd i ett avloppsrör under en väg i Sirte!
*
Nu går vi till helg. Oktobersolen lyser över byn. Det har regnat i natt, allt andas frid och stillhet. Tids nog stormar barnbarnen in i morgon. Det kommer inte att finnas möjlighet till annat än umgänge och lek. Det blir bra.
Foto: A. Nydahl
