Ulf Linde har många strängar på sin lyra, de omfattar bl.a. jazzmusik, bildkonst, essäistik och museiverksamhet. Han är ledamot av Svenska Akademien sedan 1977, då han tog över stol elva efter Eyvind Johnson, och har vid sidan av allt praktiskt arbete också en rad litterära och konstteoretiska verk bakom sig.Hans nya bok utgår ifrån egen sjukdom och operationer för runt tio år sedan, då han halvt i dvala och halvt medveten började fundera över vad som är hallucination och vad som är verkliga synintryck. Han skriver:
”När narkosen släppte stod jag i dörren till ett svagt upplyst rum där allt var gråaktigt grönt. Där inne pågick en bjudning av något slag, sorl från en massa människor, klirr från bestick och glas. Som en uppmjukning inför min entré svängde jag högra benet av och an som om jag övat ett danssteg. Det gick galant. Sedan minns jag ingenting.”
Utifrån olika konsthistoriska epoker och enskilda konstnärskap diskuterar han i korta och förtätade essäistiska texter om allt det som rör avbildning, självständigt iakttagande och ögats förmåga till självbedrägeriliknande impulser. Han sträcker sig över ett långt tidsperspektiv och resonerar lika klokt utifrån Picasso, Rembrandt som Matisse.
”Matisse brukade råda sina elever att själva inta modellens ställning för att kunna teckna den bättre. De skulle känna i sina egna kroppar spelet av spänning och avkoppling i modellens muskler. När de sedan tecknade skulle de av sin teckning kräva att den väckte samma kroppskänsla igen, ett eko av den.”Den teoretiska nivån är - naturligtvis! - hög i Lindes bok, men ändå möjlig att ta till sig. Varför skulle man rygga tillbaka för det obekant bildade, den höga nivån? Jag vill inte göra det, även om min uppväxt i en familj där bildkonsten stod i centrum kanske hindrat mig från att förstå dess teori.
Boken är illustrerad med bilder av verk som avhandlas. Trots sitt ringa omfång är Sammelsurium en rik bok.
