torsdag 17 november 2011

När det är som mörkast...

När det är som mörkast går jag till gränden för att dricka. Jag dricker natten och sorgen, jag dricker saknaden och längtan. Jag dricker fado. Idag tynger himlen allt som finns i hjärtat. Himlen, den osynliga, mörka, som alltid bestämmer vem jag är. Den fria vidden skänker en inre frihet. När den ligger dold av mörker är också det vackraste rum en fängelsehåla. Det är en sådan tid nu. Jag sitter därför ner under mörkret med Aldina Duarte. Hon får stilla min törst.