Jag har just kommit hem från en inköpsrunda i lågprisbutiken: grönsaker, frukt, lite nödvändiga matvaror.På vägen förbi Österänggymnasiet ser jag att det står sex polisbilar parkerade utanför entrén. Jag säger skämtsamt till A: du ska se att några av eleverna idag berikat varandra med knivhugg. Vi börjar bli härdade.
Väl hemkommen slår jag upp DN och läser. Exakt det har hänt. En 19-årig elev hittas knivskuren när polisen anländer:
"Den skadade 19-åringen föll ihop på golvet men sprang sedan ut från skolan för att åter falla vid parkeringsplatsen. Marie Persson, informatör på Skånepolisen säger till DN.se att mannen är förd till Centralsjukhuset i Kristianstad med allvarliga skador men att han har kunnat höras kort av polisen."
Sydsvenskan uppger att den skyldige gripits. Bilden på interiören kommer från Sydsvenskans artikel.
Kristianstad är min stad. En stad man skulle ha kunnat vara stolt över, inte minst för att den är en av våra vackraste danska stadsmiljöer - viktiga byggnader går tillbaka till Christian IV, som lät bygga staden som ett värn mot de angripande svenska trupperna. Men för varje dag som går tar den nya steg ner i det urbana träsk där redan Malmö och Landskrona puttrar i en gemenskap bildad och framvuxen av getton, parallellsamhällen, etnifiering, våldtäkter, rån och de allvarliga "bråken" på stan eller i skolorna. Hans Magnus Enzensberger kallade det redan på 1990-talet för ett lågintensivt inbördeskrig.
