torsdag 19 januari 2012

Hisham Matar: Analys av ett försvinnande.

Hisham Matar är tillbaka med en roman som har fadersfigurens försvinnande som tema. Som bekant var det samma mystiska händelse som allt kretsade kring i debutromanen Ingen i världen. Men den här gången, i Analys av ett försvinnande (Forum, översättning av Lena Torndahl) är det inte Libyen och Kaddafis diktatur som namnges. Allt handlar om ”regimen” i ett anonymt arabiskt land. De platser där handlingen explicit utspelar sig är Kairo, London (och andra brittiska platser) och olika städer i Schweiz.

Matar har skickligt byggt mysteriet kring en kvinna som både han – som barn – och fadern förälskar sig i. Det som ser ut som en stabil tillvaro för den lille pojken Nuri sedan modern dött visar sig rätt snart vara rena Potemkin-kulissen. Vad som döljer sig bakom den avtäcks bit för bit, längs en så spännande berättelse att det är svårt att sluta läsa.

Som barn stöter den lille pojken och hans far på Mona. Nuri förälskar sig så som bara barn kan och han blir både besviken och lycklig när fadern senare gifter sig med henne. Fadern har varit i den gamle kungens tjänst och är naturligtvis betraktad som regimfiende av Kaddafi och hans krets. Men det sägs aldrig rent ut vem despoten är. Under en jul på hotell i Geneve försvinner pappan. Av en tidningsartikel förstår Mona och Nuri att han kidnappats av främmande och beväpnade människor. Omständigheterna ter sig oklara, han sägs ha försvunnit från en annan kvinnas dubbelsäng (och den kvinnan kommer man så småningom att få lära känna riktigt bra, bara man har tålamod).

Berättelsen fortskrider sedan. 27-åriga Mona blir äldre och som tonåring får Nuri henne en natt av häpnad och erotik. När också han blir vuxen förs vi vidare i berättelsen som slingrar sig fram längs allt märkligare turer. 24 år gammal får han disponera sitt arv efter fadern, som i sitt testamente angett att så skulle ske om han själv dött eller försvunnit.

Något svar på försvinnandets gåta får vi aldrig. Och det är befriande att läsa en roman som håller kvar en gåta ända fram till slutet, och som istället fokuseras på omständigheterna och den påverkan som faderns försvinnande har på alla de människor som levt i hans krets.

Huruvida Hisham Matar återkommer till sin barndoms Libyen vet jag inte. Men med tanke på inbördes- och NATO-kriget borde det finnas en uppsjö av idéer inför framtiden. Själv skulle jag med störst intresse läsa en självbiografisk bok om Matar, där han berättar om sin egen familjs öden i Libyen och hur faderns försvinnande i det verkliga livet påverkat honom. Tillbaka till monarkin under kung Idris kommer Libyen förstås aldrig. Allt pekar istället mot en sharia-styrd stat där makten i moskén kanske rent av blir större än statsapparatens, när den väl är återskapad. Också i framtiden kommer det kungliga slottet i Tripolis centrum att stå som ett monument över förflutenheten.

*

Recension av förra romanen som utgavs 2007.

Hisham Matar: Ingen i världen (Forum, översättning av Marianne Öjerskog).

Hisham Matar föddes 1970 i USA, hans far var i FN-tjänst, men han är libyer och växte upp i Tripoli och Kairo och sedan 1986 bosatt i London. Hans far var en av de olyckliga som kidnappades av den libyska säkerhetstjänsten och fördes till Tripoli från exilen i Kairo. I hemlandet utsattes han för svår tortyr och hans brev från fängelset upphörde helt att komma 1995. Ingen vet om han ens är i livet idag.

För ett år sedan kom Hisham Matars roman In the Country of Men ut där och den nominerades till Bookerpriset. På svenska har den fått den obegripliga titeln Ingen i världen, och det är synd, eftersom det är en riktigt fin roman om en för de flesta av oss helt okänd vardag i överste Kaddafis diktatur. När jag läste boken slog det mig att den börjar utspela sig bara något år innan jag själv hade privilegiet att få besöka Libyen. Jag var där i samband med en konferens kring Kaddafis Gröna boken 1983, en bisarr tillställning med dignitärer, ministrar, gerillaledare, husockupanter, sandinister, iranska mullor och politiska vildar från hela världen under överinseende av den solglasögonprydde diktatorn själv. Jag fick under fjorton dagar i Benghazi och Tripoli inblick i en politisk diktatur mer skrämmande än dem jag sett i Östeuropa.

Denna diktatur ses genom nioårige Suleimans ögon. Han umgås varje dag med den tolvårige grannpojken Karim. När dennes far, Ustath Rashid, grips av det som kallas Revolutionskommittén rasar allt. Man slutar umgås. Suleiman får inte längre träffa sin bäste vän. Snaran dras åt. Suleiman förstår att man snart också kommer att fängsla hans pappa, den framgångsrike affärsmannen. Modern eldar, tillsammans med en vän, upp alla hans böcker. Inget får peka ut honom som en "förrädare". Pappan försvinner mycket riktigt. En slemmig figur från Revolutionskommittén parkerar utanför deras hem och försöker locka uppgifter ur den lille grabben.

Dramat utvecklas alltmer som en overklighet: Suleiman får i tv se grannen förhöras. Plötsligt blir det en testbild och Suleiman föreställer sig hur Kaddafi sitter med själva huvudfjärrkontrollen, den som kan stoppa program han inte tycker om. Det är i alla avseenden ett storebrorssamhälle av Orwells typ han berättar om. Hur det går för den lille pojken och hans familj ska jag inte avslöja, bara säga att detta är en gripande roman om hur världens vidrigheter kan te sig ur barnets perspektiv, och att lille Suleimans öde inte är alldeles olikt författarens eget.

Inga kommentarer: