onsdag 18 juli 2012

Hela förordet till min Black Country-bok.


Walsall. Foto: TN
Sanningens minut närmar sig. För mig. Min bok om engelska Black Country närmar sig en fullbordan. När sommaren slutat tjattra kommer jag vid ett antal tillfällen att erbjuda den till försäljning. Det innebär att jag först vill se några gröna blad bli röda, bruna och avfallna. Inget motiverar mig att stressa, mer än att boken ska ha maximal aktualitet när den släpps. Den blir runt 300 sidor tjock.

Här följer hela förordet till boken. Kanske kan det ge en bild av vad för sorts bok det handlar om:

Dudley, 17 maj 2012. Foto: TN.
Vårterminen 1998, från april och in i juli, bodde jag i Selly Oak, Birmingham i egen lägenhet och med all den frihet det innebar. Min hustru studerade vid ett av Selly Oak Colleges och jag följde med på ett arbetsstipendium från författarfonden. Av mitt stipendium blev det boken Förensligandet och en rad artiklar för kultursidor i svensk press. Men det verkligt intressanta för mig var umgänget med de studerande vid colleget. Vi bodde grannar med en familj från Nigeria och umgicks dagligen med människor från alla världsdelar, från de indiska daliterna över brasilianare och tibetanska munkar, till afrikaner och européer.

De allra första insikterna och kunskaper om tidens strömning inom islam föddes på det rent personliga planet, inte minst därför att det fanns islamister som till exempel vägrade hälsa på hustrun med ett normalt och vänligt handslag. Det var en nyhet för oss båda. Vistelsen där sporrade alltså till fördjupade studier.

Ingenting kunde dock ha understrukit allvaret mer än när Ayatollah Khomeini basunerade ut sin fatwa mot Salman Rushdie och det skedde nästan tio år tidigare. Många islamkritiker anklagas för att av ren opportunism befinna sig i opposition mot både religionen islam och den politiska islamismen, efter det att flygplansattackerna mot USA kom den 11 september 2001. Det är förstås rena dumheter att påstå något sådant. Det fanns tillräckligt med skäl långt innan dess. Irans nya ideologiska krig mot västvärlden gav både insikter och kunskaper om hur islamismen fungerar. Det som tidigare kunnat betraktas som modiga småländers opposition mot USA:s supermaktspolitik framstod allt tydligare som något annat. Islamismen nöjde sig inte med mellanstatliga konflikter, inte ens sådana som kunde skrivas in i det ideologiska schemat ”den tredje världen”, den gjorde anspråk på global makt. Dess egen utopi förblev kalifatet. Alla de attentat som ägt rum sedan 2011 har snarast bekräftat bilden av hur denna ideologi vill presentera sig.

Jag finns i Marks & Spencers skyltfönster. Foto: TN
Alltsedan den terminen 1998, har jag läst både om islam som religion och som politik, och jag har fördjupat mig i vilka innebörder det haft för det brittiska landskapet West Midlands, också kallat Black Country. Och en naturlig infallsvinkel för mig har hela tiden varit det faktum att jag i Birminghams vardagsliv tyckte mig känna igen min barndoms Malmö. Om inte förr så stod det nu klart att England är något helt annat än det som turisten kan möta i London. Som gammal industristad var också Birmingham så likt Malmö, med stor arbetslöshet och väldiga sociala problem i fabriks- och gruvnedläggningarnas epok. Staden stod på kanten till en ny identitet. Postindustriell? Jag ville inte kalla den något då, och gör det inte nu heller, men kan förändringsprocess som inte bara handlar om arbetsplatser och ekonomi, utan också i hög grad om etnicitet, religion, kultur och sociala omständigheter. Hela stadsdelar går från att ha varit engelska och brittiska till att bli embryon till de shariazoner som landets islamister både drömmer om och aktivt verkar för att främja.

I England talar man inte om ”ras”. Däremot tycks hudfärg vara viktig vid angivandet av vem som är engelsman. I de folkräkningar som görs vart tionde år delar man alltid in befolkningen efter hudfärg och nationell bakgrund. Engelsmännen hamnar förstås då i spalten ”vita”. Men begreppet hudfärg förskjuts sedan, och man talar om asiater, afro-karibier och kineser. Men begreppet ”vit” hänger med hela vägen. Själv skulle jag hellre tala om ursprungsbefolkning, vilket engelsmännen rimligen är i England, och britterna är i Storbritannien, även om förstås skottar, walesare och irländare skulle snäva in sina begrepp.

Nå, själv anser jag att hudfärg är ett meningslöst och förvirrande begrepp. Så när jag talar om ”vita” i denna bok, gör jag det utifrån den brittiska folkräkningens kriterier. I annat fall hade jag talat om ursprungsbefolkning och olika slags invandrade folkgrupper, som ryska judar, romer, asiater, afrikaner, karibier och kineser, för att nu konkret namnge några av dem som invandrat till och befolkar Black Country.

Walsall, utanför engelsmännens dröm, Poundland. Foto: TN
Två gånger har jag varit tillbaka i Birmingham, 2006 och 2008. Vid de besöken kunde man tydligt se förändringarna. Inte bara de negativa, utan också de satsningar som gjorts på att röja undan de verkliga gettona och bygga nytt.

Innerstaden genomgår en veritabel yuppifiering och 1960-talets betongkolosser får ge plats åt nya, inte alltid särskilt vackra, byggnader och platser. Kanaldistriktet blir alltmer platsen för restauranger och nöjeslokaler, och en bit längre bort från centrumkvarteren uppförs bostadshus alldeles i närheten av vattnet. Viktiga institutioner som Symphony Hall har sina baksidor åt kanalkvarteren, varför de binds samman till sinnrika enheter. Ett nytt jättebibliotek är under uppbyggnad och ska invigas 2013. Samtidigt diskuterar man om det gamla storbiblioteket (ibland kallat för ”Birminghams fulaste byggnad”) som vetter mot Victoria Square ska rivas eller göras om till något annat.

New Street, vardag. Foto: TN
Under de gångna åren har jag gång på gång i enskilda texter och i böcker återkommit till Birmingham och Black Country, och har vid ett par tillfällen sökt stipendier för att kunna återuppta arbetet. Så blev fallet våren 2012, då min hustru och jag tillsammans hyrde en lägenhet i stadens centrum. Med den som bas reste vi runt i stora delar av Black Country. Föreliggande bok är framför allt resultatet av denna resa, men den rymmer förstås också material som går längre bak. Detta är ingen fackbok. Jag är ingen forskare. Min bok ska istället ses som en naturlig del av den fria essäistik jag ägnat mig åt inte minst sedan jag utgav min första Lissabonbok år 2000. Det rör sig om ett tämligen planlöst strövande och reflekterande, både i miljöerna och i litteraturen. Jag har dock konsekvent valt att avstå från de uppgifter jag inte på ett eller annat sätt kunnat styrka. Varje bok eller skrift finns angiven som öppen källa i den begränsade notapparat som följer i boken. Bilderna är alla tagna av Astrid Nydahl där inget annat anges.

Niqab och vit jeansjacka. Ny kombination i Walsall. Foto: TN
Behöver jag säga att drivkraften ändå hela tiden har varit en stor kärlek till detta land, dess folk och mentalitet? Det finns kanske inga så vänliga och tillmötesgående människor som britterna. Det vågar jag säga trots att jag mött både arabfolk (palestinier och libyer) och balkanfolk (albaner och bosnier), kända för sin generositet. Britterna – eller ska jag säga engelsmännen? – har alltid fem minuter över för en främling och erbjuder sig alltid, oombedda, att bistå med råd och praktisk hjälp. På den här senaste resan blev det nästan komiskt tydligt. Landskapet i Black Country är vackert och inspirerande, så redan det är av betydelse för återkomsterna och resorna med buss.

Walsalls centrum. Foto: TN
Kan man diskutera samtidens övergripande ideologier och vanföreställningar samtidigt som man försöker skissa på en bild av hur denna samtid vuxit fram ur en utveckling vars rötter går flera hundra år tillbaka i tiden? Man inte bara kan, man måste. Så ser jag det, och därför ger jag i boken tillbakablickar på det tidiga industrisamhället, det som lade grunden till den engelska moderniteten och detta samhälles nya relationer mellan människor.

Walsall city, Arcade entrance, c:a 1900.
I hela Europa ser vi idag denna utveckling också gå mot fördjupade ekonomiska kriser, ökade klassklyftor av ett slag vi i vår generation inte kunnat föreställa oss, och en dramatisk försämring av de sociala, kollektiva systemen, från daghem till ålderdomshem, från skola till boende, från arbetsmarknad till sjukvård.

Vi är inte helt olika England. Det är bara det att mycket av samtidens brittiska elände hunnit en bit längre ner i schaktet än det svenska. Inte minst har den av överheten proklamerade mångkulturutopin (monokultur i pluralis som Kenan Malik uttrycker saken) raserat mycket av människors identitet och hemkänsla, men också och inte minst deras förväntningar på det samhälle de tjänat eller tjänar. Islamismen är, i kraft av sina anspråk på sanningen, som den delar med andra totalitära och förtryckande tankesystem, bara ett, men det allra största hotet mot demokrati, yttrande- och tryckfrihet och mot de enskilda faktorer som gör ett samhälle till ett gemensamt, kollektivt projekt. När de enskilda delarna driver allt längre ifrån varandra fördjupas också de klyftor där många störtar ner utan att någon ens försöker förhindra det.

Niqabshopping på New Street i B-ham. Foto: TN
Denna bok är med andra ord skriven mot bakgrund av en sorg och en bedrövelse över att se det vi själv en gång beskrev som ”folkhemmet” förvandlas till en arena för girighet, brottslighet, kulturell nivellering och motsättningar av olöslig karaktär. Och allt det jag skriver, gör jag mot bakgrund av att Storbritannien befinner sig i krig. Vad det gör med människorna och en nation ska inte redas ut här, men det finns skäl att hålla det i minnet.

Inga kommentarer: