onsdag 22 augusti 2012

Rätten att häda

Marianne Lindberg De Geer lämnar nu den kommande utställningen Länsmuseet i Östersund, Jämtli, i protest mot behandlingen av Lars Vilks. Han har för övrigt själv på sitt oefterhärmliga sätt kommenterar det här. (Redan har konstnären Ola Åstrand anslutit sig till protesten och hoppat av).

Att det ska vara så svårt att skilja på de förlegade hädelseparagrafernas tid och den demokratiska yttrande- och tryckfrihetens, som får den politiska korrekthetens ängslighet att framstå som de totalitäras bästa allierade. Det bekymrar mig inte det minsta var, när och hur Vilks framträder. Det bekymrar mig betydligt mer att den mordiska och hatiska islamismen (aktivt verksam också här i Sverige, förstås) alltid har sina apologeter redo att dyka upp som gubben i lådan i varje ny konfliktsituation. Hade Vilks bjudits in av al-Shabaab för att berätta om hur det är att häda islam, så hade väl apologeterna applåderat och talat om mod och försoning, för det är så de fungerar. Men man kan alldeles frivilligt avstå från att ansluta sig till denna offentlighet. Vilket får mig att tänka på Winston Churchills ord: "You have enemies? Good. That means you’ve stood up for something, sometime in your life." Det är alldeles för lätt att tro att man "står för något" när man blir en del av den mediala kören. Det är förmodligen tvärtom, att man blir det därför att man saknar fantasi eller mod nog att avstå.

För övrigt utgav jag (på mitt dåvarande förlag, Studiekamraten som hämtat namn från den gamla bildningstidskriften som jag också utgav fram till 1997), i samarbete med Svenska Rushdiekommittén en skrift av Kerstin Ekman 1994. 

Rätten att häda heter den. Den borde spridas som flygblad i varje sådan situation. Dessvärre är den slutsåld sedan många, många år. 

Kort citat ur hennes skrift:
"Nu hotas Västerlandet av ett demokratiskt sammanbrott genom en grotesk karikatyr av dess värden (...) I Satansverserna har inte Salman Rushdie uppfunnit tvivlet på dogmerna, inte hittat på de hädiska tolkningar som sätter Muhammed och hans verksamhet i ett begripligt sammanhang. Han har inte ens hittat på att gyckla med det. Allt det där har bildade och sekulariserade muslimer gjort länge."
Det tragikomiska är att majoriteten av svensk offentlighet inte ens begripit detta. Den hugger så fort den får en chans - inte mot de människor som hotar vår frihet, utan mot budbärarna. Inte så sällan drabbas jag av insikten att denna offentlighet egentligen vill ha tillbaka hädelselagarna och spöstraffen för de konstnärer som "hädar", eller som det heter idag, "kränker" religiösa människor. Kanske skulle man rentav återinföra husförhören? En imam och en präst kunde tillsammans gå trappa upp och trappa ner och kontrollera så att allt går rätt till (så som sharia-poliserna i olika engelska städer gör redan idag under Ramadan). Så grotesk är samtiden. I tryck och på nätet.

En liten bit Kerstin Ekman får avsluta:
"Det må väl också finnas en tradition av västeuropeiskt stöd för dissidenter som så gott det går försöker använda förnuftet och framför allt arbetar för deras överlevnad. Som är ute i tid. När vi söker en tradition av stöd för det fria ordet, när vi letar på det i texter, i valfrändskaper och affiniteter som är djupt personliga avslöjar vi också karaktären av vårt eget engagemang. Själv har jag inte precis hittat någon frälsningsväg. Det skeptiska förnuftets humanism har aldrig gett sina anhängare mycket lycka. Inte heller särskilt mycket framgång."