fredag 19 oktober 2012

Ernst Jünger: I stålstormen

I ett danskt antikvariat fann jag häromåret en tegelsten: Thorkild Hansens urval av Ernst Jüngers Krigsdagbok, en femhundra sidor tjock volym om andra världskriget, från april 1939 till december 1948. Oupphörligt fascinerande läsning. När därför förlaget Atlantis utgivit I stålstormen (översättning av Urban Lindström), om första världskriget, är det en mycket välkommen läsning. Skriven 1920 når den väldigt sent en svensk läsekrets. Förläggaren Peter Luthersson anger ramarna för Jüngers bok:
”Ska man mejsla ut den position som blev Jüngers under mellankrigstiden, bör utgångspunkten vara den fundamentala upplevelsen och det oreserverade bejakandet av det hävdvunna samhällets sammanbrott och av den förändring som skulle följa, som måste följa.”
Detta är viktigt. Ofta hörs beskyllningen mot Jünger: han är nazist. En lögn får alltid ett drag av sanning om den upprepas tillräckligt ofta.

Men sanningen är att Jünger var radikal på ett helt annat sätt än nationalsocialisterna. Han avböjde 1927 erbjudandet om en riksdagsplats för nazisterna och 1933 ett om att bli ledamot i den nyordnade Tyska diktarakademien.

För övrigt noterar Goebbels i sin dagbok apropå Jünger och dennes vänner redan i oktober 1933: ’De förmår inte inordna sig.’”(Ur Lutherssons förord).

Men det är däremot riktigt att säga att Jünger ville förvandla den borgerliga ordningen till ett ruinlandskap. Han såg sig som både borgarens och småborgarens fiende och han hävdade att de som kom hem från kriget, förvandlade, omskakade, ”ville inte nöja sig med att på nytt börja gå till jobbet, kvittera ut lön, dricka kaffe och bli konsumenter” (Luthersson). Med ord från Jüngers bror Friedrich Georg sammanfattar man kanske allra bäst:
”En allvarligt syftande anarkist måste till att börja med vara: individualist av renaste vatten. Han får inte bilda någon gemenskap, emedan varje gemenskap diskrediterar honom.”
Vill man försöka förstå de väldiga krafter som utlöstes av första världskriget, och därtill för ett ögonblick strunta i krigets kronologi, ska man läsa I stålstormen. Det är en djupt personlig, fascinerande skildring av krigets egen logik, och hur den både äter och härdar, hur den formar och deformerar.



1 kommentar:

Anonym sa...

Intressant! Beställt själv boken "Två bröder, ett århundrade". Kanske att man generellt i europa, fortfarande har en lite ensidig bild av nationalsocialismen, som historisk företeelse. För att ta exemplet Norge.så fanns det i Nasjonal samling, ett brett spektrum av grunder för medlemskap eller tillknytning till dess ideer. Allt från ren pan germanism, de som vurmade för tysk kultur, och till de som var nationellt sinnade. Eller en annan personlighet som Albert Viljam Hagelin. På morssidan av känd dansk-judisk släkt. Men blev en av de mest profilerade rösterna i NS.Bl.a som inrikesminister i NS regeringen och nära vän med både Göring och rasteoretiker Rosenberg. Medlem också som nr.300, i det tyska NSDAP. Så visst var det många sammansatta personligheter, under denna så speciella historiska epok.