lördag 13 oktober 2012

Nicole Krauss: Det stora huset (Brombergs, översättning av Ulla Danielsson)

Nicole Krauss roman Det stora huset intresserar mig. I dess centrum finns ett skrivbord som lånas ut, ges bort och förflyttar sig i takt med att berättelsens olika centralfigurer gör entré eller lämnar scenen. Krauss skriver en enkel men vacker prosa som väcker till livs ett slags förmodern berättelse. Hon finns inte med i den postmoderna språkleken, det är själva berättelsen hon koncentrerar sig på. Hon är skicklig i sitt byggande av miljöer och i sina porträtt av enskilda individer. Ganska tidigt in i läsningen tycker man sig veta ungefär vem man är. Det är ingen tillfällighet att judisk kultur och historia står i centrum för hennes intresse. Så här har hon berättat om titeln och begreppet Det stora huset:
”Det stora huset härstammar från rabbi Johanan ben Zakkay. Det är en oerhört vacker text. Helt radikal, en uppfinning. Efter förskingringen så menade han att något måste förändras samtidigt som judarna inte får glömma bort vilka de är. Och hans lösning är så briljant. Han vet att det är för riskabelt att vara beroende av en plats, eftersom platser kan försvinna, tas ifrån en. Så det han gör är att han tar föreställningen om identitet och knyter den till något som är bärbart och personligt. Så i stället för offer och ritualer som är centrerade vid templet, blir judarnas ritual en bön. För bönen är bärbar. Den finns i dig och du kan ta med dig den vart du än går. ben Zakkay menade alltså att vi skulle börja transkribera den muntliga lagen och göra en bok utav den, eller en uppsättning böcker, och efter många århundraden blev dessa böcker Talmud. Vi kan ta den under armen och gå, varthän vinden driver oss.”

Det är detta bygge – av ett hus och en roman – som Krauss till fulländning behärskar. Hon går från New York till Jerusalem, därifrån till Budapest, London och till de förbindelser som gör att också Chile finns i centrum för berättelsen. Det är ju den judisk-chilenske poeten Daniel som lämnar över sitt otympliga skrivbord till berättarna, och det är hans dotter som många år senare kommer för att hämta pappans tillhörigheter. Också i tid rör sig hennes pendel mellan åren för förintelsens katastrof till nutid. Det ger djup åt karaktärerna och deras historia.

Krauss sätt att berätta får mig att tänka på sådana som IB Singer, nobelpristagaren och jiddisch-författaren, men också andra av de stora amerikanska klassikerna. Med det vill jag bara säga att Nicole Krauss skriver i en tradition, och att hennes val av estetiska och litterära strategier är mycket medvetna. Om jag bara fick ta med mig en enda bok för sommarens lustläsning skulle det vara denna.



Inga kommentarer: