lördag 20 april 2013

Från Haväng - allt och inget nytt

Varje gång jag kommer till Haväng, just där Verkeån rinner ut i havet, har ett nytt flöde dragit fram. Idag var ån mycket bredare än den brukar vara och i blånaden öppnade sig tre separata utflöden mot Östersjön. Havängskusten är aldrig densamma, den förändras som all natur och bjuder på nya överraskningar. Idag lyste solen starkt, men den försvann med jämna mellanrum bakom täta, mörka moln.

De uråldriga träden står med knotigheten nedkörd i sandmarkerna. Allt som krossas i stormar ligger kvar i markerna. Naturreservatets långsamhet smittar av sig också på tankarna. Och medan jag strövar där utmed kusten ser jag mest ner i marken.

Stenarna - små eller mycket små - lyser emot mig med olika färger och former. Jag tar dem aldrig med hem. De ska ligga där de ligger. Och inte ens det är beständigt. Nästa gång har en storm eller ett ösregn flyttat dem i den mjuka sandkanten. Haväng idag var just vad jag ville att det skulle vara; en stilla, nästan människotom plats som värmdes upp av de första riktiga vårstrålarna.

På väg över stenstrandens rikedom med händerna på ryggen och blicken neråtriktad. Snart kallade kaffe och vila och jag återvände upp mot strandskogen.

Foto: Astrid Nydahl