"Och jag ska skriva för alla som någonsin funnits nära, de jag älskat och fortfarande älskar. Jag ska skriva för alla platser jag vill se och försvinna på, för alla händelser som jag senare vill minnas. För alla meningar som finns kvar att skriva. Och jag ska skriva för kärleken som jag vill leva med, till mina barn som jag längtar efter."Boken är egentligen två böcker. Den första handlar om den allvarliga cancerdiagnosen, behandlingen och operationerna. Den andra handlar om hur cancern kommer tillbaka, nu i dödlig form. Det är alltså en dödsdömd författare som formulerar orden. Han gör det starkt och övertygande. Nästan osentimentalt. Det är så olikt de flesta böcker i genren, som av naturliga skäl kan bli både sentimentala och fyllda av sjukdoms- och sorgeklichéer. Gidlund har skrivit något helt annat. Här finns en förlagspresentation. Jag återkommer till boken den 2 maj.
Så här skrev Gidlund i sin blogg den 13 april:
"En morgon minns jag Pigeon Point Light Station. En morgon minns jag sälarna på klipporna nedanför. En morgon minns jag vågornas dunder. Och en morgon inser jag att jag har inlett en romans. En affär som kommer att gå åt helvete.
Jag har ett förhållande med livet och det är komplicerat. Kärleken är att leva. Min sorg och min glädje.
Dagarna är bisarra nu. Jag dissekerar min egen död för journalister, den ena mer påläst än den andra. Kannibalism. Och jag är högst delaktig. Det är dränerande. Förbrännande. Förminskande.
Jag är mer än min sjukdom.
Jag vet att jag när som helst kan dra i handbromsen. Avbryta. Men jag vill göra allt för den här boken. Vill att den ska uppmärksammas. Vill att den ska behandlas värdigt, trots att jag egentligen hatar den.
Jag önskar att jag inte hade behövt skriva en enda rad."
