|
Foto: Astrid Nydahl |
Czesław Miłosz skriver i essäsamlingen
Jag är här (Brombergs förlag, 1980, översättning av Aleksandra Josephson och Jan Nyberg):
”Filosofiska
system ska man ägna sig åt för att glömma dem, och det är inte
systemen som angår mig utan fantasin. Jag har inte samma slags fantasi
som de människor som levde när Thomas av Aquinos världsåskådning
avspeglades i Dantes symboler, även om dess grundläggande behov – att
föra ner allt till rumsliga relationer – är detsamma. Rummet har
emellertid utsatts för störningar. För att börja med den plats där jag
är: jorden. Istället för att vara en fast, stabil grund ger den vika
under mina fötter och skulle jag genom ett under förbli svävande
ovanför den, befriad från tyngdkraften, skulle andra trakter, andra
landskap förflytta sig under mig; för övrigt förflyttar de sig redan nu
i fantasin, för även om jag vet att det är absurt, ser jag mig själv
som en åskådare utan kropp, från ett annat system, framför en bildskärm
på vilken jordklotet snurrar.”
Essän är från 1969, den fanns med i
Widzenia nad zatoka San Francisco (Tankar
vid San Franciscobukten). Jag återkommer ständigt till Czesław Miłosz.
Han är en av de viktigaste i den krets som (i varje fall i mitt
medvetande och mina bokhyllor) också rymmer Wisława Szymborska, Adam
Zagajewski, Kazimierz Brandys, Ewa Lipska, Witold Gombrowicz, Adam
Michnik, Zbigniew Herbert och Tomas Venclova. När jag läste den här
essän igen så slog det mig att det finns några nästan utopiska ord i
den:
”… för även om jag vet att det är absurt, ser
jag mig själv som en åskådare utan kropp, från ett annat system, framför en bildskärm på vilken jordklotet snurrar.”
Vad
är det för slags bildskärm han föreställer sig? Jag sitter här,
framför den bildskärm som är datorns, och jag är mer än medveten om att
nätet är det system där vi ser jordklotet snurra, det system som
gör det möjligt för oss att finnas i ständigt kontakt med varandra,
oavsett var på jorden det är.