måndag 30 september 2013

Ny vecka, gamla problem

Foto: Anders Johansson
Det är en ny vecka, men jag fortsätter att kämpa med samma problem som tidigare. Några texter har jag haft inlagda i datorn sedan tidigare, som dagens recension av Urban Anderssons nya, fina diktsamling. Nytt har jag svårt att skriva. Bara att besvara mail tar emot. Smärtan överröstar nu det mesta. Den är så dominant att den tvingar mig till tystnad.

I eftermiddag går jag på café med mitt barnbarn Vera. Hon fyllde sju i förra veckan, och vår fika tillsammans blir ett eget litet kalas.

I fredags var det begravning för lilla Gabriel. En värdig men absurd timme (man önskar aldrig hade behövt inträffa) tillsammans i en av Malmös riktigt gamla kyrkor. Där under valven från 1200-talet satt jag och tittade på tavlorna med alla prästnamnen från den tiden och fram till idag. Tankar kring vårt danska arv snurrade runt i mitt huvud medan begravningsgudtjänsten fortskred i den stora svensk-grekiska kretsen. Föräldrarna tog farväl av sin nyfödde son, och vi gick alla fram till den mycket lilla, vita kistan med våra blommor och avsked.

Jag tar nu livet timme för timme. Jag svarar och reagerar när jag orkar och förmår. Önskar er alla en god höstvecka!


Urban Andersson: Den andra natten (Norstedts)

”Som när vatten stiger och sjunker/ ljus övergår i mörker/ och mörker åter i ljus/ så är din andning i mig/ medan jag fortfarande/ söker en bön/ som kan förvandla orden/ till tomma skal”

I Urban Anderssons nya diktsamling är det sent i livet och sent på jorden. Det ordlösa och mörka dominerar i allt högre grad. Kallpratandets tid är förbi. Blicken skärps inför väsentligheterna, både de som stavas gemenskap, samhörighet och kärlek, och de som får namn av det kringliggande (samhället, kollektivet).

Redan i den första dikten söker Andersson efter de ord som ”bevarat sin fukt”. Jag tolkar det som en längtan efter det ännu levande, eftersom det i fukten alltid kan spira helt små organismer, tecken på livet. Döda ord strös över oss dagligen, i medierna, i mobiltjattret vi inte kan freda oss mot i offentliga miljöer.

Det verkligt levande finns förstås i det man delar med sin älskade, men också i husets tystnad, den som tryggt omsluter vad huset i sig erbjuder levandet, ”de små ljuden/ knappt urskiljbara”.

Efter en magnifik augustidikt om det annalkande mörkret och två kortdikter om kärleken och saknaden, kommer så dikten som placerar både diktaren och hans krets i den oro som är hela kontinentens, för de blinda ännu inte möjlig att se men för de flesta ett konkret hot:

”Det var då vi till slut hade insett

hur dödligt försvagat Europa var

och att vi sedan länge

levde i Krigets hus”

Begreppet Krigets hus är en uråldrig term från islamisk teologi, Dar al-Harb, som konkret innebär att man befinner sig i de länder där islam ännu inte härskar. I ett sådant Krigets hus, befinner Europa sig. Det går en kall kår genom mig när jag i poesin möter begreppet.

Av det drar jag en preliminär slutsats: vi lever också sent på jorden i den alldeles konkreta betydelsen som samhällsvarelser. Oavsett om vi i vår existentiella ensamhet ser bilden:

”Allt virvlar bort/ Blott med min längtan/ klamrar jag mig fast/ vid trädets nedersta gren/ över vattnet som stiger”

Det finns i Den andra natten många inslag av helig tröst, liksom det finns konkret smärta och sorg inför det stora som människolivet vill vara. Jag tycker mycket om Anderssons sätt att skapa en känsla av respekt och andlöshet inför det levande miraklet, samtidigt som hans dikter påminner om det viktigaste av allt: ändligheten, det slutgiltiga mörkret.



söndag 29 september 2013

Gyllene gryning - hur gyllene?

Partisymbolen, se information längst ner i texten.
Grekland regering beslutade igår att slå till mot Gyllene gryning. Eftersom man gripit partiledaren och flera andra som sitter i parlamentet skulle man bryta mot landets grundlag - om man inte kom med ett icke-politiskt argument för ingripandet (vilket man gjorde genom att kalla partiet för en kriminell organisation).
"Gyllene gryning-personerna har delgivits misstanke om och presenterats bevis för en rad attacker. Flera av de gripna åtalas även för olaga vapeninnehav, bland andra Mihaloliakos som saknar licens för jaktgeväret och de två pistolerna som hittades i hans hem. Gripandena och husrannsakningarna utgör Greklands överlägset största tillslag mot ett politiskt parti sedan diktaturens fall 1974. Nikos Dendias, minister för allmän ordning, kallar det ”en historisk dag för Grekland och Europa”.– Vi vill försäkra grekiska medborgare att utredningen inte slutar här. Det finns inte plats för kriminella organisationer i Grekland, säger Dendias enligt Reuters."
Med anledning av det inträffade publicerar jag här igen min analys av partiet och dess verksamhet.

***

I svensk diskussion om nationalistiska partier och grupperingar finns det ofta en tendens att generalisera och därmed förlora blicken för de väsentliga skillnader i ideologi och politisk praktik som annars vore uppenbara. Om man säger att ungerska Jobbik (med ideologiska rötter i den antisemitiska Pilkorsrörelsen) och Dansk Folkeparti tillhör samma politiska krets har man inte bara missförstått, man bidrar dessutom till en begreppsförvirring. På samma sätt bidrar Henrik Arnstad till förvirringen när han säger att Sverigedemokraterna är ”ett neofascistiskt parti” (DN 15/11-2012). Kan man inte se skillnad på fascismens grundläggande karaktäristika och den numera tämligen pragmatiska, sverigedemokratiska politiken, som bland annat lett till många uteslutningar av partiaktivister som har alltför intima relationer med andra länders nationalistkretsar, är jag rädd att något haltar i analysen. Även nyanser och skiljande ideologiska särdrag är viktiga att notera när man vill förstå  den pågående radikaliseringen av nationalistiska krafter, såväl inrikespolitiskt i Sverige som i ett större, europeiskt perspektiv.

I Grekland går nu ett nationalistiskt parti starkt framåt. Men det är inte vilken nationalism som helst de står för. Gyllene gryning kallar sig själva för nationalsocialister. Och när jag synar partiets ideologiska grund och dess politiska praktik ser jag att de skiljer sig radikalt från alla andra nationella rörelser i Europa. Inte ens med det extrema Jobbik i Ungern eller med partier som BNP i England och NPD i Tyskland tycks de ha särskilt mycket mer gemensamt än rötterna i nationalsocialism och antisemitism.

Vem är det då som skapat och arbetat för ett nazistiskt parti i Grekland? Det sägs att hela den mänskliga kraften för partiet fanns hos övervintrande extremister ur polisens och militärens led från Juntatiden (1967-1974). Partiet grundades redan 1985 av Nikolas Michaloliakos och andra avhoppare från Nationella politiska unionen (som var en gammal juntapolitikers parti). 1993 registrerades partiet hos valmyndigheten och efter framgångar i lokalval, bland annat i Aten, fick Gyllene gryning sitt stora genombrott i riksdagsvalet 2012, med 7% av rösterna och 18 riksdagsplatser. I senare opinionsmätningar växer partiet ytterligare, till mellan 12 och 14%.

Inför valet 2012 rapporterades det flitigt också i svensk press. Partiaktivisterna i högkvarteret beskrevs som stora, kraftiga män med rakade huvuden. I Svenska Dagbladet citerades en av dem för att ha sagt: ”Vårt jobb är att rensa upp.” Det var med sådana klara och tydliga besked som partiet profilerade sig, och det kunde säkert inte missförstås av någon. De gick till val på frågor som hade med invandring, kriminalitet, fattigdom och arbetslöshet att göra. Självklart kom den ekonomiska kollapsen i centrum.

Men Gyllene gryning är inte bara ett politiskt parti. Det är också och framför allt ett omfattande socialt nätverk i partiets händer. De arrangerar bland annat:

#Mat- och klädesutdelning över hela landet.

#Medicinsk hjälp för greker som är för fattiga för att själva kunna köpa medicinen.

#Blodbank för greker, för att ”det är vår plikt att skydda den grekiska rasen.”

#Sjukhushjälp i Saloniki. Partiet bistår greker från hela landet om det behöver fri sjukhusvård.

#Juridisk hjälp ger man till behövande greker.

#Arbetslöshetshjälp. Varje arbetssökande grek kan komma till partiet, så förmedlar de kontakt med arbetsgivare som “söker en grekisk själ och vill bidra till räddningen av fosterlandet.”

#Egen milis. Den bildades för att ”skydda grekerna. Deras uppgift är att patrullera kvarter som polisen negligerar”. Den här punkten är svårtolkad men handlar förmodligen om socialt problemfyllda kvarter dit polisen ogärna åker.

#Vit kvinnofront. Syftar till att förena ”de starka grekiska kvinnorna”. Arbetar med allt ifrån föreläsningar och seminarier om bröstcancer, ”kvinnans plikter och plats i samhället”, samt ”gratis självförsvarskurser”.

# Egen miljörörelse. “Vårt land är det heligaste som skänkts oss av våra förfäder”. ”Gröna avdelningen” deltar i allt från frivilligt brandkårsarbete till arbete ”mot allt som hotar Greklands skönhet”.
Gyllene grynings partimän (+ 2 kvinnor) i grekiska parlamentet.

# Arbetsfront. Arbetsfrontens uppgift är att “ställa till rätta alla problem som uppkommer i vardagen.” Partiet riktar här främst kritik mot privatiseringarna och utförsäljningen av allmän egendom.

I stora drag är det så här partiets verksamhetsgrenar ser ut. Jag citerar ganska utförligt eftersom jag tror att de kan vara den verkliga nyckeln till partiets popularitet. Och jag tänker tillbaka på hur Hamas anseende växte i palestiniernas ögon för att denna islamistiska rörelse också ägnade mycket kraft åt socialt arbete, både handgripligt med mat- och klädhjälp och ideologiskt med att knyta människor samman. Extremismen hölls i bakgrunden fram till maktövertagandet då det blev uppenbart också för omvärlden vad Hamas stod och står för. Jag kan tänka mig att Gyllene grynings agerande har en liknande bakgrund. Man får i sammanhanget inte glömma bort att alla de sociala aktiviteterna endast är till för etniska greker. Minoriteter i landet, liksom alla slags invandrare – oavsett vilka de är – kan inte begagna sig av partiets praktiska hjälpverksamheter.

Partiet säger att de står för “den verkliga socialismen”. Den heter nationalsocialism och sägs passa de grekiska arbetarna bättre än vänstern, som de betraktar som både nationens och arbetarklassens förrädare. Förräderiet består, säger de, i att man låtit Greklands arbetsplatser ”invaderas av främlingar” vilket endast tjänar kapitalisterna. Den ekonomiska kollapsen innebar att ”den internationalistiska myten smälte samman”.
Men för att distansera sig från vänsterns retorik säger de ”Fienden är inte en klassfiende, han är en nationell fiende.” Vänstern kommer aldrig att ”förstå hur det känns för en grekisk arbetare att förlora sitt jobb och se sin familj svälta”. Och så kommer förstås den kläm man egentligen bara väntat på:
”Det är den nationalsocialistiska rörelsen som har öppnat sina armar för att skydda arbetarna från den antinationella och antiarbetarklass- politik som förs av zionisterna.”
På ett till synes enkelt och smidigt sätt får man i denna programtext läsaren att tänka att det nog trots allt är ”judarna” som ligger bakom Greklands problem. Logiken är urgammal: en ”jude” är en ”bankir” vars girighet driver arbetarklassen ut i nöd och fattigdom, och den tycks fungera också i dagens Grekland. Den senaste akuta krisen på Cypern används förstås också av Gyllene gryning som exempel på hur grekernas liv förstörs av andra länder. Men partiet riktar också blicken mot den egna nationens maktelit. De vill störta såväl de politiska ledarna som de offentliganställda som plundrat och stulit. De påpekar att en parlamentsledamot tjänar 8.000 euro i månaden, men att riksdagsmännen i själva verket, när alla förmåner är inräknade kan få så mycket som 20.000 euro i månaden (enligt Gyllene grynings egna uppgifter). Ledamöterna från det egna partiet tar ut en tiondel av denna summa som egen lön och skänker resten till partiets sociala aktiviteter. En sådan gest har traditionellt förknippats med vänsterpolitiker, men eftersom hela den politiska eliten i Grekland, från vänster till höger, är ekonomiskt korrumperad kan Gyllene gryning ta poäng också på detta.

I såväl programmatiska texter som utåtriktad propaganda argumenterar Gyllene gryning utifrån ras-teorin, eftersom de hävdar att ”ett folk” alltid har sitt ursprung i ”en ras” och att denna utgör fundamentet för ”en nation”.

Jag vill avsluta med några ord hämtade ur en av partiets programtexter. Jag tycker att den är uppenbart influerad av det tidiga 1900-talets nazism:
”Den dag Himlen, Jorden och Havet väntar på ska snart komma, dagen som ett desperat Folk väntat på, ett fattigt men stolt Folk, dagen då miljoner nationalistiska krigare kommer att stå inför Ledaren, med en övertygelse som brinner starkare än Elden. Då kommer ingen kraft i universum kunna hejda vår strävan efter den Sociala Nationalistiska Revolutionen!!”.
Exakt så ser den ut, med versaler och dubbla, avslutande utropstecken. För mig är det en text som ekar kusligt av det förflutnas erfarenheter. Och just därför är det så viktigt att kunna analysera och särskilja olika nationellt sinnade rörelser i Europa. Gyllene gryning utgör ett exempel på hur det kan komma att se ut när en rörelse nått en extrem ytterposition och därtill vunnit ett inflytande i det egna landet.

*


Not: Partisymbolen (se bild överst i bloggposten) tolkas av många som en moderniserad form av hakkors, men det finns de som hävdar att det är en meander, en symbol för ”det eviga flödet” hämtat från den grekiska mytologin. Se t.ex. här. ”Golden Dawn is a far-right Greek political party led by Nikolaos Michaloliakos. The seven per cent of the vote that Golden Dawn won on the national elections of 6 May 2012 gave the party 21 seats in the Greek Parliament. Its logo is not a Nazi symbol but a traditional Greek meander. A meander is a decorative border constructed from a continuous line, shaped into a repeated motif. Meander recalls the twisting and turning path of the Maeander River in Asia Minor. The pattern also appears on the quintessential New York City paper coffee cup, the Anthora. They were among the most important symbols in ancient Greece, and they symbolized infinity and unity.”

fredag 27 september 2013

Fredagen 27 september

Haväng. Foto: Astrid Nydahl
Fredagen är barnbegravningsdag.

Lille Gabriel, som bara blev en månad gammal, ska begravas och jag ska vara med hela dagen.

Det blir tyst i bloggen ett tag.

torsdag 26 september 2013

Massmördare, terrorister - eller stridbara somalier?

Jag har följt det kenyanska terrordramat på BBC. Nog har de korrespondenter så att de kan täcka händelser världen runt, dygnet runt. Men de har också en politiskt korrekt policy som tvingar korrespondenterna att använda snömos istället för klarspråk.

Under hela dramat har Al-Shabaabs terrorister kallats ”militants” och gör så än idag.

Varför? Vad är det för fel på ord som terrorister eller massmördare? De kan väl täcka in rätt så bra vad de gjorde där i köpcentrat?

Vi lever i nyspråkets tid. Men det språket är varken nytt eller ovanligt. Det är anpassat till en ny verklighet, präglad av islamismen och dess våldsamma maktanspråk. Det nya ska helst förskönas eller döljas. Men det lyckas man inte så bra med.
Ordbokens definition av engelskans militant ['mɪlɪt(ə)nt] adjektiv, militant, stridbar; aggressiv, stridande, kämpande.

Principen måste vara att alltid kalla en spade för en spade. Och den bör i högsta grad gälla journalistikens frälse.

I Telegraph finns en intressant artikel i ämnet.


Sten Selander om det moderna.



"Sten Selander visar på onödig och okunnig
huggning av granar på norra Djurgården 1952". Foto
från Ugglevikskärret. Stockholms stadsmuseum.
I min samling äldre böcker finns det många pärlor. Att läsa dem är att stiga ner i en kulturkrets som hade kunnat vara vår om vi vårdat den bättre. Sten Selander argumenterar i Modernt. Lekmannapredikningar i radio (Bonniers, 1932) utifrån en kulturkonservativ hållning som jag känner sympati för. Underrubriken ger dock det felaktiga intrycket att boken skulle bestå av något slags religionspredikningar. Så är inte fallet, Selander skriver själv att boken är skriven av “en person med vanlig allmänbildning, som haft tid och tillfälle att fundera en smula mer än de flesta andra över några aktuella problem.” Vidare säger han att “större delen av det här sagda är tidigare framfört i radio och skulle inte heller ha kommit vidare, om inte åtskilliga lyssnare uttryckt en önskan att se den ifrågavarande föredragsserien i tryck.”

Selander understryker att han inte alltid formulerat tankarna oberoende av sådana som
Ortega y Gasset, Ferrero, Stuart Chase, Eddington “och åtskilliga andra”. Citat från sådana har han undvikit därför att han inte velat ge boken “en falsk prägel av vetenskaplighet”. Det är sympatiskt på sitt sätt. Ändå tror jag att uttryckliga citat kunde ha bidragit till att läsarna sökt vidare i de ämnen som han berör.

Jag smakar på en passage ur boken:
 
“Kultur är medvetenhet, ansvarskänsla, självtukt och självövervinnelse; den är kosmos. Och primitivitet är omedvetenhet, uppgående i ögonblicket, ohämmade drifter och blind livsvilja, måttlöshet och mållöshet; den är kaos.”
 
Och en annan passage som kan verka stå i motsättning till den första:
 
“Och liksom en alltigenom ‘kultiverad’ personlighet utan alla naiva, omogna, pojkaktiga drag fortare än andra uttömmer sina resurser och fastnar i steril självupprepning, så mumifieras en kultur och stelnar i bysantism, om den inte tid efter annan förnyas och föryngras genom vågor av primitivitet ur de spontant levande, oförbrukade skikten (…) Ett färdigdanat kosmos föder inga nya stjärnor; de nya stjärnorna föds bara ur kaos.”
 
Nu blir resonemangen riktigt intressanta, och när de kommer in på maskincivilisationen och moderniteten slår det gnistor om Selander. När han sedan också poängterar att:
 
“de drifter som kulturen strävar att betvinga är just de som främst behärskar den hänsynslösa, asociala egoist, vi alla bär dolda någonstans i själens bottenskikt…”,
 
är det utmanande och givande läsning, trots att den i många avseenden ter sig urgammal.

Grunden för Selanders betraktelser kunde dock inte ha varit aktuellare än nu, vad som utgör grunden för en civilisation, hur den vitaliseras eller går mot sin undergång, är ämnen som dagligen belyses av det vi kallar “verkligheten”.
 
 

tisdag 24 september 2013

Ur Søren Ulrik Thomsens diktsamling Rystet spejl

Bild: Astrid Nydahl
 
Søren Ulrik Thomsen
 
RYSTET SPEJL
 
(några korta strofer i min översättning):
 
nu när syrenerna blommar
och jag underligt nog är äldre
än min morfar fick bli
så klädd i hans kostym
går jag en tur i den moderna världen
vars obegriplighet är banal
jämfört med att korsa gränsen
från att självklart finnas
till det märkliga att inte vara död.
*

Som ung tedde sig barndomen för mig
lika avlägsen och overklig som döden

*

Mellan alla dessa dikter
om döden och minnet
finns det här plats för 11 rader
om maskrosorna
vars ljus jag också i år hade glömt
på en och samma gång tänds som ett tivoli
och om att falla i var sin sömn
i samma säng
och vakna när natten är djupast
och stillheten störst
men en hand så lätt på sin axel.

 
 
(jag läser stroferna inför fredagens begravning av ett litet barn)
 
 
 

Felaktiga (?) och trovärdiga uppgifter från Kenya

"Vita änkan" i England. Förmodligen död i Nairobi.
Uppenbarligen har terroristerna, som fortfarande tycks hålla gisslan, uppgivit felaktiga namn i sina twitterkonton. Två "svenskar", som terroristerna själva pekade ut, befinner sig här i landet och inte i Nairobi. Det uppger i alla fall AB. Men jag nöjer mig med att tills vidare ange ett frågetecken. Varför? Därför att många av al-Shabaabs fotsoldater reser runt i olika länder, är skrivna lite varstans och därmed svåra att hålla koll på (polisen får ju inte upprätta "register" över folk - det vet vi ju nu när det hojtas och tjoas om en viss kategori brottslingar i Skåne).

Men det verkar som om de brittiska uppgifterna om fyrabarnsmamman, konvertiten "Vita änkan" är korrekta. En av de dödade terroristerna är enligt kenyansk polis en vit kvinna:
U.S. officials said they were looking into whether any Americans were involved. State Department spokeswoman Jen Psaki said Monday the department had 'no definitive evidence of the nationalities or the identities' of the attackers.
Downing Street said at least six of the dead are British and warned there was ‘potential for further bad news’.  
When her husband was named as one of four suicide bombers who blew up Tube trains and a bus in 2005, killing 52 people, Lewthwaite initially condemned her late husband’s attack and denied any knowledge of his plan. This was a lie.
More than eight years later, Lewthwaite is one of Al Qaeda’s main recruiters in East Africa and is an official spokesman for Al Shabaab (The People), the terrorist group behind the horror in Nairobi.  The so-called ‘White Widow’, who is the world’s most wanted woman, has been on the run in East Africa after police foiled a Christmas bomb plot against Western tourists in the coastal resort of Mombasa in 2011.
 A report from the Reuters news agency said three sources – one intelligence officer and two soldiers – had confirmed that a white woman was among the fallen terrorists. 
Police are exploring whether she could be a hostage dressed in one of the terrorist’s clothes, but the Foreign Office is also examining  Muslim convert Lewthwaite’s links to the massacre.
The 29-year-old mother of four, from  the Home Counties, is now a leading figure in Al Shabaab – the terror group that has claimed responsibility for the  killings in the Israeli-owned Westgate shopping centre.
Police believe she is the one of the group’s main financiers and bomb-making tutors. However, sources admit they still do not know the full extent of her involvement in the attack in Nairobi."
 2012 publicerade hon en dikt (i artikeln får man också veta varför hon diktar så dödsbringande om Kenya och Somalia redan då) som säger det mesta om vad som rör sig i hennes huvud:

Maybe Jannah Tomorrow?
 
I have been so sad and I'm wondering why
These black clouds over Kenya
Keeping swirling around over me
It's a waste of time
And I'd rather be receiving my Shahada
Think I'll get ready
And buy a vest
 
And know I'll be free from the kuffar & Murtad
And meet my Sheikh (Aboud Rogo)
So maybe tomorrow it will be Jannah
I'll find my way to Jannah
I look around at how beautiful Jihad is
It's alive in Kenya
It's alive in me
 
And I'm breathing Jihad
I wanna breeze in the Jihad atmosphere of Somalia
I wanna Shahada now
It's my time
 
So maybe tomorrow it will be Jannah
I'll find my way to Jannah
So maybe tomorrow it will be Jannah
I'll find my way to Jannah
 
I ask Allah to grant me my wish soon to join my Sheikh Aboud Rogo soon!


 

Isak Samokovlija: Juden som inte bad till Gud på lördagar


Isak Samokovlija: Juden som inte bad till Gud på lördagar och andra sefardiska berättelser (Hillelförlaget, med illustrationer av Helga Hila Brümmer och översättning från serbiska av Elisabeth Knutsson och Boris Micanovic).

I ett förord till denna första samling berättelser av den judisk-bosniska författaren Isak Samokovlija (1889-1995) skrivet av nobelpristagaren Ivo Andric 1955 att vi har att göra med en framstående författare ”som i sina verk har bevarat de viktigaste särdragen i det sefardiska samhället i Bosnien och Hercegovina”. Det är lätt att instämma i dessa ord. När Samokovlija nu blivit tillgänglig på svenska öppnar sig också en unik port till den del av Balkan som också i modern tid skulle komma att lida av etnisk rensning och krigets våld.

I en inledning till boken skriver Björn Moback:

”Jag kände inte Isak Samokovlija, men jag känner hans judar (…) Efter kriget brottades Isak Samokovlija med två problem: hur skulle han kunna skriva om sina enkla, fattiga Sarajevojudar? De var ju alla borta. Dessutom upptogs hans tankar på vad som kunde ha skett, om Sarajevos judar – och för den delen alla andra judar på Balkan – hade hörsammat en annan författares uppfordrande röst:

’Judar, försvara er med vapen!/Göm er inte som råttor i hål!/ Gå ut på gatorna!/ Har ni inga vapen, tag en hacka, ett rör eller en käpp!/ För våra fäder, för våra mördade barn./ Judar, vi har ingenting att förlora!/ Död åt mördarna.’ (Abba Kovners upprop i Vilnius 1942).

I Titos Jugoslavien var Samokovlijas noveller pliktlitteratur i skolan. De tillhörde en kanon, dels för att det var stor litteratur och dels för att makthavarna ville skapa en panjugoslavisk nationallitteratur genom att låta eleverna studera flera nationella minoriteters litteratur, varav den judiska var en. En sådan kanon är naturligtvis att föredra framför de kanoner som i fyra år belägrade Sarajevo under det stora vansinnet på 1990-talet.”

Samokovlija var läkare och undkom det öde som drabbade många av hans judiska landsmän. Han internerades under andra världskriget av Ustaša och fick i lägret arbeta för tyfussjuka. Hans litterära talang visar i denna novellsamling på ett unikt vittnesmål från en kultur som är i det närmaste död. I det forna Jugoslavien hölls han högt. Hans berättelser talar genom tiden till oss.

måndag 23 september 2013

Al Shabaabs blodiga terror

Inte behöver jag förmedla några nyheter om de blodbad som islamismen anställt i helgen. Men det finns en intressant och av svenska medier hittills förbisedd aspekt: terroristernas hemorter. Här en hittills obekräftad namnlista på de deltagande i Kenya:
Here is the list (UNCONFIRMED!) of the alleged attackers released by Twitter account allegedly affiliated with Al-Shabaab:

Sayid N. from Kismayu, Somalia.
Zaki Jama C., from Hargeisa, Somalia
Saad D., from Damascus, Syria
Mohamed B., from Aleppo, Syria
Qasim Said M., Garissa, Kenya
Ismail G., from Helsinki, Finland
Ahmed Nasir S., from London, UK
Mustafa N., from Kansas City, US
Abdishakur Sheikh H., from Maine, US
Abdifatah Osman K., from Minneapolis, US
Ahmad Mohamed I., from Saint Paul, US
Abdikarem Ali M., from Illinois, US
Shafie D., from Tucson, US
Abdirazak M., from Ontario (Canada)
Eliko M., from Dagestan, Russia
Mohammed A., from Svalov, Sweden
Moulid A., from Sweden


Här ett  av terroristernas egna meddelanden. En stolt Svalövsterrorist! Men svensk???
Nog är det slående hur få av dessa somaliska islamister som rest från Somalia för att genomföra blodbadet. De flesta kommer från andra länder (England, USA, Kanada, Ryssland, Finland, Sverige). Kommer någon här hemma att dra några viktiga slutsatser? Tillåt mig tvivla. Ytterst betraktas ju somaliska terrorister bosatta i Sverige som "konstintresserade ungdomar" (vilket Lars Vilks och Röda Sten lärde oss i Göteborg).

Vita änkan. Terrorns "första dam"?
Igår frågade vi oss vilket stöd Al-Shabaab har i Kristianstad. Idag får vi alltså se att en av männen kommer från skånska Svalöv.
"The hostage situation is still going on with a unknown number of people still trapped inside Westgate and Kenyan police and military in the area. Meanwhile Al-Shabaab has released the names and places of origin of the alleged terrorist involved in the Westgate assault. It is no surprise the terror raid was carried out by a international terrorist cell of at least twelve Al-Shabaab fighters, some of which were at least raised in the West.

According to the terrorist group the attackers all between the age of 20 and 27 years old, are from numerous countries, including the US, UK, Canada, Sweden, Finland, Syria and Russia and where all trained in Somalia.

The strategy of the “Mumbai Style Attack” reflects Al-Shabaab´s effort to carry out an attack outside of Somalia where the group faces huge challenges and suffered military defeat on various occasions.
 Per Gudmundson skriver om den finske jihadisten:

"Den tyske journalisten Florian Flade skriver på sin blogg Jih@d att al-Shabaab bland andra nämner en "Ismail G., from Helsinki, Finland".

Enligt uppgifter i brittisk press ska hela attacken ha planlagts och styrts av konvertiten "Vita änkan" från England:
"Kenyan anti-terror police revealed yesterday that Lewthwaite – who is known to many as the White Widow – may be the brains behind the operation to bring terror to the heart of Kenya, a country once  synonymous with the sexual high-jinks of the Happy Valley expatriate set, but rapidly becoming a new battleground in the war between Islamists and the West. ‘I suspect this woman Lewthwaite is behind this attack,’ a senior anti-terror source told me last night as survivors described how a woman in a veil appeared to be commanding the other terrorists as they hunted down and killed non-Muslim shoppers."


De Nio. Litterär Kalender 2013

Jag tänker varje gång den kommer att den är en av Sveriges få läsvärda kulturtidskrifter. Och ändå är den en bok. De Nio. Litterär Kalender 2013 är lite speciell. Det utläser man förstås redan av underrubriken: Samfundet De Nio 100 år. För så är det, hundraårsjubileum kräver förstås särskild omsorg från samfundets medlemmar. Därför har årets bok helt skrivits av just dessa nio: Nina Burton, Kerstin Ekman, Madeleine Gustafsson, Gunnar Hardin, Inge Jonsson, Agneta Pleijel, Niklas Rådström, Johan Svedjedal och Anders R. Öhman. Till deras texter kommer ett omfattande samtal mellan Mikael van Reis och årets mottagare av De Nios Stora Pris, Aris Fioretos.

Det är svårt att lyfta fram enskildheter den här gången. Hela numret hänger samman så fint. Men man kunde kanske ändå först peka på Inge Jonssons och Kerstin Ekmans texter om den historiska bakgrunden för Samfundet De Nio och grundaren Lotten von Kræmer. Som litterärt anknutna texter håller jag särskilt Madeleine Gustafssons betraktelse om översättandets konst och översättarens position i litteraturens värld och Nina Burtons Gutenberggalaxens nova för att vara de absolut bästa. Låt mig bjuda på två korta citat. Gustafsson först:
"Men när allt är som det ska, när en översättning fungerar, då är tilliten där. Den skapas genom allt det - nu - osynliga, enorma detaljarbete som har föregått texten. Rytm, ordval, fakta - allt detta utgör tillsammans en text som är som fast mark, inte tunn is. Det är en stor gåva."
Med dessa ord avslutar hon sin artikel. De kan sporra till läsning av hela! Burtons text börjar med ett antikvariatbesök i Basel.  När hon yttrar orden "Ja, här har tiden stått stilla" provocerar hon ägaren, "en kufisk man i obestämbar ålder" att vakna, först med småilska kommentarer och sedan med något som liknar ett samförstånd. Det är en både fascinerande och rolig text.

Det avslutande och mycket långa samtalet med Aris Fioretos är litteratur av högsta kvalitet. Jag ska inte ens orda om det, bara säga att årets bok från De Nio bör införskaffas just för det samtalet. Det är inspirerande och uppfordrande på ett sätt som texter på svenska alltmer sällan lyckas bli.



lördag 21 september 2013

Stilla lördag. Skådespel, smärta och död

James Lipton
Jag noterade med tillfredställelse att Kunskapskanalen från och med igår börjat sända Actors Studio, det enda seriösa program jag vet om skådespelandets konst, under James Liptons ledning. Han som nu är en gammal man (född 1926) fortsätter med outsinlig energi sina kloka och lärda samtal med både filmens och scenens stora gestalter. Han förkroppsligar hela den moderna filmeran och kan den på sina fem fingrar. Hela tjugo program blir det. Och här kan man se gårdagens samtal med Sarah Jessica Parker.

Annars är det rätt mörkt nu. Vi förbereder oss för nästa veckas begravning i  Malmö. Lille Gabriel fick bara en månad på jorden. Men vi glömmer honom inte. Hans blick finns för alltid inristad i oss, frågande, undrande. Vi tar tåget ner till Malmö och deltar i en alldeles för tidig sorgestund för honom. I våra tankar finns hela tiden de unga föräldrarna. Gabriel var deras första barn.

Mitt diskbråck är förstås bara en liten bagatell vid en jämförelse med annat och svårare, men det hindrar mig alltjämt från att skriva med full kraft. Så jag ägnar mig åt att läsa identitärernas förebilder. Det är både lärorik och stundtals plågsam läsning. Jag förundras över att jag stöter på så pass mycket mörker, för det hade jag kanske inte räknat med. Naivt? Nej, bara obildat. Och det är motsatsen jag nu gör: bildar mig i frågan.
 
***

Här lite information från Wiki om Actors Studio och Liptons livsverk:
"In the early 1990s, Lipton was inspired by Bernard Pivot and sought to create a three-year educational program for actors that would be a distillation of what he had learned in the 12 years of his own intensive studies.[8] In 1994, he arranged for the Actors Studio – the home base of "method acting" in the USA for over 60 years – to join with New York City's New School University and form the Actors Studio Drama School, a formal degree-granting program at the graduate level.[8] After ending its contract with the New School, the Actors Studio established The Actors Studio Drama School at Pace University in 2006. Lipton created a project within the Actors Studio Drama School: a non-credit class called Inside the Actors Studio (1994), where successful and accomplished actors, directors and writers would be interviewed and would answer questions from acting students. These sessions are also taped and broadcast on television for the general public to see. The episodes are viewed in 89 million homes throughout 125 countries. Lipton himself hosts the show and conducts the main interview."

fredag 20 september 2013

Idag intervjuas jag av Mikael Jalving

I dagens Jyllands Posten intervjuas jag av Mikael Jalving om den allmänna flyktingamnesti som Sverige beslutat om när det gäller syrier som tar sig hit. Jag skulle inte använda en så drastisk rubrik som tidningen valt, men här är intervjun i sin helhet (tack till Steen).

Sverige er et nyt Syrien

 af  Mikael Jalving

Betingelserne for rigtig store problemer er allerede til stede i Sverige, vurderer den svenske forfatter Thomas Nydahl.
 
Som den eneste regering i EU har den borgerlige svenske regering givet politisk asyl til alle syrere, der allerede opholder sig i eller kommer til Sverige. Den svenske forfatter Thomas Nydahl, som er aktuel med bogen "Medborgaren, makten och moskén", der beskriver et Europa, hvor der tages stadig større hensyn til imamernes og moskéernes særkrav, er mildest talt ikke imponeret.
 
Jeg spørger ham, hvad problemet er med den generelle amnesti til syrerne.

»Problemet kan beskrives på flere måder. Selv om man medgiver, at syrerne er hårdt ramt af den borgerkrig, som drives frem af islamister og andre grupperinger, hvor al-Qaeda tillige repræsenteret, så må man indse, at den automatiske asylret, som inkluderer permanent opholdstilladelse i Sverige, er en katastrofal vej for vores land.« 

»Sverige er det eneste EU-land, som vælger at gøre sådan. For det første betyder det, at ingen andre EU-lande - eller USA og Canada - vil få syriske flygtningestrømme. Hvorfor skulle syrerne søge at komme andre steder hen, når de ved, at de er sikre på at komme ind i Sverige? For det andet indebærer en generel amnesti, at man samtidig får mange uønskede elementer: krigsforbrydere, spioner, alment kriminelle og personer, som end ikke er syrere, men fremviser et syrisk pas. Man tør næsten ikke påpege, at et stort antal af dem, der allerede er kommet til Sverige, udgør et "logistisk problem". Hvor skal de bo, hvor skal de få skole-og institutionspladser, hvem skal betale deres mad, tøj, sygesikring, tandpleje osv.? Vi må gå ud fra, at det er svenskerne, der får regningen.

« Er problemet blot logistisk og økonomisk? »Nej, ingenlunde. Men den officielle løsning er udtryk for en helt særlig svensk tilgang. Når den svenske regering viser sin "humanitære side", skal det altid være spektakulært. Vi har set det før, f. eks. under krigen på Balkan i 1990' erne, hvor Bosnien og Kosova genererede de største flygtningestrømme.

I stedet for at udstede tidsbegrænsede opholdstilladelser indtil krigen er slut, vælger svenske regeringer uanset partifarve som regel desperat at give generel amnesti. Sådanne panikbeslutninger bliver et stort problem på længere sigt - økonomisk, kulturelt, politisk. Der findes allerede en tra-fik af jihadister, som rejser fra Sverige ned til fronten for at slås, og vi ved fra tidligere krigserfaringer, at disse mennesker skaber problemer efter krigen. Men de ansvarlige sover i timen, ja, de opfordrer endda syrere til at rejse illegalt til Sverige vha. menneskesmuglere.«

Det overrasker mig ikke. Hvorfor overrasker det dig?

»Det overrasker mig ikke, men det er bemærkelsesværdigt, at en svensk politisk elite afstår fra at lære af tidligere erfaringer, som om de for alvor tror, at denne gang skal det nok gå godt. Glem ikke, at vi parallelt med de syriske flygtninge har en import af såkaldte "uledsagede flygtningebørn", hvilket indebærer en daglig tilkomst af unge mænd fra Somalia og Afghanistan.

Mht. somalierne har regeringen ligeledes udstedt en generel amnesti, som giver ret til familiesammenføring, hvilket forøger antallet yderligere. I min lille hjemby, Kristianstad i Skåne, sker der en radikal forøgelse af somaliske familier. Så det er jo ganske logisk, at man fra officielt svensk hold opmuntrer den kriminelle og globale menneskesmuglingsindustri.«

Risikerer Sverige at blive en slags Syrien?

 »Sverige er de facto et Syrien. Med det mener jeg, at landet består af så store, nye etniske og religiøse minoriteter, at betingelserne for rigtig store problemer allerede er til stede. Vi har en stor gruppe syriske kristne, vi har både sunni-og shia-samfund, vi har arabiske, afrikanske og asiatiske minoriteter, som vokser eksplosivt. Hvert eneste af disse minisamfund har lært sig den svenske lektie om at "stille krav" og vil blive betydelige kravsmaskiner, som dræner økonomien og den demokratiske samtale. Den svenske offentlighed har længe lidt under syriske tilstande: Meningskontrol anvendes som våben til at dølge kritiske røster.«
 
 ***

Igår skrev Karen Jespersen om saken i Berlingske:
"Sverige har nærmest givet en fribillet til syriske flygtninge, der nu strømmer til landet i meget stort tal. Danmark skal tage imod flygtninge. Men ikke på en måde, der er ødelæggende for det danske samfund. Flygtningenævnet besluttede i går, at man fremover kan få asyl i Danmark uden at være personlig forfulgt, hvis man kommer fra de dele af Syrien, der er hårdest ramt af borgerkrigen. Det kan få uoverskuelige konsekvenser: Antallet af flygtninge fra det borgerkrigsplagede land kan blive så stort, at det kan være svært at håndtere. Og en del af dem, der kommer, kan være rabiate islamister, som vil øge faren for terror i Danmark.
Det er ikke gætterier. Tværtimod kan man blot vende sig mod Sverige for at få et helt konkret billede af de konsekvenser, som beslutningen vil få. I Sverige har man nemlig for nylig besluttet at gøre det, Danmark nu gør: De asylansøgere, der kommer fra Syrien, får groft sagt automatisk permanent opholdstilladelse. Det har med det samme betydet en stærk stigning i antallet af asylansøgere fra Syrien. På hjemmesiden for den svenske udlændingestyrelse - Migrationsverket - kan man læse tallene for de tre første uger af september. Her er antallet af asylansøgere steget fra under 300 om ugen i begyndelsen af september til over 700 i midten af måneden. Sverige får nu flere asylansøgere på en enkelt uge end Danmark får på tre-fire måneder."
Du kan läsa hela hennes artikel här.
 
 

HÖSTREA PÅ 14 BOKTITLAR

HÖSTREAN IGÅNG. PÅGÅR FRAM TILL OCH MED DEN 25 OKTOBER.

Samtliga böcker nedan (men endast dessa!) ingår i årets höstrea. Priserna gäller inklusive frakt!

Böcker i danskt band 40:- styck, följande titlar:

Stormar och vilopunkter. Essäer och artiklar.
Kärlek och längtan. En bok om portugisisk fadokultur.
Ökenvandring. Essäer och prosatexter.
Kön, klass och kultur. Essäer och prosatexter.

Storformat, inbunden, hårda pärmar, tryckt på exklusivt papper, 120:-

Skrivandets portar. Samtal med Anne-Marie Berglund, Birgitta Boucht, Gabriela Melinescu, Suzanne Brøgger, Pia Tafdrup, Janne Teller, Ida Jessen, Agneta Pleijel, Agneta Klingspor och Nina Malinovski om liv och litteratur. Rikt illustrerad.

Övriga, mjukband, 30:- styck, följande titlar:

Förensligandet. Essä om det solitära livet.
Den tysta zonen. Uppföljare på Förensligandet.
Inre frihet. Ännu en bok på samma tema som de två föregående.
Öland en vinterresa. Svart-vita foton av en öländsk vinter av Astrid Nydahl med mina texter.

Till detta pris, 30:- styck, kan man också köpa två böcker jag utgivit:

Markku Paasonen: Sånger om sjunkna städer (finsk prosalyrik i översättning av Henrika Ringbom).
Vasco Graça Moura: En mörk tid i Lissabon. Gåtan Zulmira (portugisisk roman i översättning av Örjan Sjögren).

Tre titlar, utgivna 2010- 2012, kan du också köpa till lägre pris.

Alla de andra som också skrev för 60:- (essäer och dagböcker).
En centraleuropeisk afton för 60:- (brevväxling med diplomaten och författaren Alvar Alsterdal under det kalla krigets sista år).
Sextio år senare (om Israel/Palestina, Libyens "krigsvår" med mera) för 40:-

Beställ med ett mail till thomas.nydahl@gmail.com



torsdag 19 september 2013

Ännu en gång hälsade döden på

Ängeln Gabriel
För en månad sedan föddes en liten pojke i släkten, den här gången på A:s sida. Han mådde inte bra och opererades ganska omedelbart efter förlossningen. Vi var nere i Lund och hälsade på honom när han var en dryg vecka gammal, då han flyttats från intensiven till barnkirurgen. Då såg det hoppfullt ut.

Operationen hade lyckats och föräldrarna, de unga två, kände att det kanske hade vänt. Vi åkte hem på gott humör, tacksamma över att ha fått vara med och se en nyfödd liten människa. Han var vacker där han låg och kikade med stora mörka ögon. Undrande, frågande blickade han på omgivningen.

Bara några dagar senare kom dråpslaget. Vid en ny operation hade man sett att hela tarmsystemet upphört att fungera. Han skulle inte överleva. Dryga två veckor tog det. Ingen näring fick han, bara morfin och vätska. Igår kväll somnade han in. Han hade redan döpts till Gabriel. Jag tror inte det var en tillfällighet att de valde det namnet.

Gabriel (גַּבְרִיאֵל, hebreiska Gavri'el, tiberiansk hebreiska Gaḇrîʼēl, latin Gabrielus, grekiska Γαβριήλ, Gabriēl, arabiska جبريل Jibrīl eller جبرائيل Jibrail, arameiska Gabri-el, bokstavligen "Herre, av Gud", egentligen en Herre, som är "av Gud") anses inom de abrahamitiska religionerna vara en ärkeängel och tros tjäna som sändebud från Gud.

onsdag 18 september 2013

Tina Persson: Till nattens gudinna

Tina Persson läser dikter i Kosova. Foto: Stefan Nilsson
Tina Perssons nya diktsamling, Till nattens gudinna, har den intressant underrubriken Sånger från en sjunken kontinent, och kallas för ett diktcollage. Boken är Tina Perssons femte, efter debuten 2005 med Sjunger mig in i dig.

Det som här blir en röd tråd hämtar sin näring och sina inspirationskällor i det antika Grekland, och leder fram till dagens ekonomiska och sociala katastrof i EU-nationen som blir alltmer utmärglad och vars folk går på knäna.

Mytologin är ett bärande element. Den kvinnliga namnges och känns igen. Gudinnornas namn känner vi igen. Men att vara ett vittnesbörd i denna berättelse är också att som vittne bära en konkret börda. Den löper djupt nerifrån människans historia och famnar de konkreta, samtida krigsförbrytelserna. Kvinnor ligger på marken med bortslitna kläder och kängor på de blottade magarna, och man behöver aldrig tvivla på att det är militära kängor.

Vilken den sjunkna kontinenten är får man fundera över, alldeles självklara svar ges inte i poesin. Men i min läsning kan den vara både den "manliga" krigskontinenten och den penningstinna och profithungriga konsumtionsideologin. Under alla omständigheter rör de sig mot antingen kaos eller undergång.

Marmorn, också den som likt damm lägger sig i poetens mun, tycks vara beständig, något som följer med hela den månghundraåriga resan, och när Tina Persson besvärjer samtiden kan polisens tårgas också bidra till att vi ser det som pågår:

"Igår stod jag som en blind i stadens larm, orörlig:
Mina ögon sved av tårgasen och den brutna
marmorstenen; kanske är jag ännu förblindad
men inte utan röst och tunga: jag förmår sjunga."

Det är just detta - förmågan att sjunga - som bär Tina Perssons poesi. Att hon både läser och på annat sätt framträder på scen är logiskt. Och jag vet att den vanliga stela läsningen är en omöjlighet, en sådan lyssnar man inte till. Poesin har ju vingar, och poeten måste fälla ut dem! Tina Persson gör det, också i den nya boken, övertygande, både smärtsamt och vackert.

"- Lyssna till stenarna, sa herden
vid Preveli gamla kloster på Kreta
Lyssna! och de kommer att tala

Bergen skriver inte heller förgäves
sina hårt sammanpressade brev
om lerans flykt utmed sluttningarna

Nu lossnar allt igen som hudflagor, som
om en titanisk hand kliade jordskorpan, se!
Husen närmast rymden blöder ur fönsterna"


Tina Perssons bok kan beställas med ett mail: freja@mac.com
Mer upplysningar om författaren och hennes olika verk finns på freja.as/tina



Mohamed Omar: Skymning öfver Upsala (Björkmans förlag)

Det första som slår mig sedan jag läser Mohamed Omars nya diktsamling, den verkliga lyrikdebuten enligt poeten själv, är att han med sina ömsinta, ibland kärleksfulla, personporträtt visar på en ovanlig människokännedom. För Omar är det de udda, de utstötta, sjuka eller mystiska, som är de verkligt intressanta människorna och det är i deras sällskap eller historiska skugga han rör sig i denna Uppsalaförankrade bok.

För den i högsta grad politiska människan Mohamed Omar måste detta vara som en annan värld, en annan del av personligheten. Missförstå mig inte, det finns mycket av det politiska i hans dikter, men de närmar sig det mänskliga utifrån helt andra perspektiv än de politiska. Om politiken präglas och bestäms av dogmerna och teorierna kan man säga att Omars poesi präglas och bestäms av det djupast mänskliga som finns, nämligen den mellanmänskliga förståelsen och sympatin. Jag är inte överraskad över att han lever ut denna attityd bland illaluktande filosofer och språkgenier, halvmultna löv, mumifierade katter, svarta och röda baroner, klosettpalats, nattliga taximiljöer och inte minst i sällskap med sin afrikanska pappa, han som väljer att bli kallad Kung Lear. Hans miljöer befinner sig i den andra änden av salongspoesins eller de högstämda litterära kretsarnas. Han står jordiskt förankrad som en hederlig, gammeldags skald som inte tvekar att deklamera sina dikter i sällskap som andra skulle fly.
Vad är det då för typ av dikt vi möter hos Mohamed Omar? Låt mig ge några konkreta exempel.
Den inledande dikten, Herr Omars antikvariat, är inte alls ett självporträtt, utan berättar om en antikvariatsbokhandlare han möter när han är arbetar för städfirman Partena Clean:
”Mannen där inne, han påminner om någon jag känner./Jag kallar honom Herr Omar, för fezens skull, /och för sirligheten i hans sätt./ Han försvinner in genom en dörr/ som stått på glänt hela tiden/ till ett innersta rum”
Här anar man en ton som bär drag av mystik, och därmed har man hunnit uppfatta ett för samlingen viktigt element redan i första dikten.
I Apeiron får vi möta Fritz, mannen som var med vid åtskilliga disputationer och som alltid begärde ordet, mannen som behärskade grekiska, latin och hebreiska.
”Få tog vad han hade att säga på allvar./ De flesta undvek honom./ Man rynkade på näsan, delvis eftersom han luktade illa.”
Omar betraktar honom som ”mer än ett original, han var en äkta mystiker”:
”Fritz menade nämligen att människan/ till sitt innersta väsen är gudomlig./ Hennes ande är oändlig.”
I dikten Geijers tanke får vi möta poeten när han jobbar på vaktmästeri och tar sina rökpauser tillsammans med mamman, och i Min pappa, Kung Lear får vi möta den afrikanske man som blev hans styvpappa. Det är en stark dikt som ytterst handlar om identitet och tillhörighet.
”Pappa berättade att jag hade sextio kusiner i Afrika./ Det gjorde mig glad och stolt./ Jag föreställde mig att mina kusiner såg ut som massajerna./ Svepta i röda skynken.”
I dikten berättar Omar också om Stokley Carmicheals besök i Uppsala 1967. Han kom som representant för Svarta Pantrarna. Här visar Omar hur elegant han kan smyga in ett gammalt tidningsreferat i en dikt utan att det känns det minsta konstigt.
Till sist vill jag nämna den dikt som jag kanske tycker allra bäst om i samlingen, det är också bokens sista, Statisten. Här visar Omar hur man med till synes lätt hand och enkla penseldrag kan förmedla en stämning som pendlar mellan mystik och dröm. Poeten lånar hem en film, Lasse Åbergs Repmånad. Han ser den med sina söner och en av dem tycker sig se pappa som statist i filmen. Jodå, det stämmer nog, också poeten känner igen sig själv. Men filmen är inspelar när poeten bara var tre år gammal! I filmen ser han ut att vara minst sjutton. Hur det går ihop? Det tänker jag inte berätta. Den som läser Mohamed Omars nya, starka diktsamling får förstås veta svaret. Och får därtill en rad fina, lyriska upplevelser. Om inte den här diktsamlingen blir både omtalad och lovordad vet jag inte vad som är fel i det litterära undantagslandet Sverige.
 
 

tisdag 17 september 2013

Ljubitza. Chile, Skåne, Spanien

Med Ljubitza och hennes yngsta dotter Kathya för några år sedan i Viby.
18 september är Chiles nationaldag. Varje år den dagen sänder jag en rad till Ljubitza. Hon är min fosterdotter och kom till mig när hon var en mycket ung flicka. Idag är hon en medelålders kvinna, bosatt i Spanien med sina två döttrar (Cindy, den äldsta, är min guddotter).




Ja, jag saknar dem mycket. Men jag lyssnar till Victor Jara och minns varför de kom till Sverige.

Om jag visste hur skulle jag göra hennes livshistoria till en bok. Det skulle bli både intressant och spännande läsning. Och den skulle säga mycket om svensk flyktingpolitik. Skälet till det är att jag och en hel drös andra skåníngar slogs hårt för att hennes familj skulle få stanna i Sverige då det begav sig (1980-tal). Men den historien skulle också förändra hela min syn på sant och falskt. Tack och lov för Ljubitza, flickan från Antafagasta i Chile som blev skåning och sedan spanjor!



Bea Uusma: Expeditionen. Min kärlekshistoria (Norstedts)

Bea Uusma. Foto: Anna-Lena Ahlström
Jag fick ett recensionsexemplar av Bea Uusmas efterlängtade Expeditionen. Min kärlekshistoria. Den utkommer imorgon. Men detta blir en minirecension med förhinder och en dag i förväg. Ty boken jag fick visade sig vara en "textversion" som utgörs av en drygt 200 sidor lång, men liten bok i danskt band - där hela bildmaterialet tagits bort.

Är detta ny svensk förlagspolicy - den riktiga boken till kunderna och en stympad version till kritikerna? Nå, jag har köpt den riktiga utgåvan och den lär anlända inom kort. Ändå skriver jag här nu att Uusmas bok är en sådan ovanlig företeelse, därför att den är skriven utifrån brinnande passion och ohejdbar entusiasm. Det är en bok för var och en av oss som känner äventyret och det oväntade som en daglig del av våra hjärtslag. Det är en bok för oss som hellre söker upp det av människan oformade än springer runt i shoppinggallerior.

Bakgrundshistorien har jag sett henne berätta både i Babel och Go´kväll. Det har säkert ni med. Den bubblar av skapandeglädje. Ingen kan motstå hennes charm och förmåga att skapa en förståelse för varför hon tvingades skriva den här boken.

Uusma berättar i tv om en tråkig fest där hon råkar ta fram en bok: "Med Örnen mot polen. Andrées polarexpedition år 1897". Hon snor boken med sig hem, sjunker in i den och saken är klar: hon måste själv reda ut vad som skedde då expeditionen misslyckades. Boken är ett fint växelspel mellan Uusmas egna utforskningar, resor, läsningar, studier och våndor å ena sidan och skildringen av själva expeditionen, den misslyckades som dödade de tre männen. Dessutom berättar den om hennes unika stund på Vitön, den lilla landbit det nästan är omöjligt att nå fram till. Uusmas uppgift är att försöka förstå varför de tre männen dog när de väl kommit till Vitön efter att ballongen kraschat. De hade ju allt de behövde, inklusive mat! De olika teorierna diskuteras - Uusma är läkare och förmår navigera mellan de vetenskapliga teorierna.

Nu väntar jag på att den riktiga boken ska komma med posten. Och jag är samtidigt så glad och tacksam att ha fått läsa texten. Att jag sätter en fråga i marginalen beror helt och hållet på förlagets beslut att ge ut två versioner. Inte fasen vill man vara utan bildmaterialet!

Så här presenterar förlaget de två olika utgåvorna:
"Expeditionen. Min kärlekshistoria ges samtidigt ut i två utföranden: en textbok i mjukband och en påkostad illustrerad utgåva med foton, teckningar, kartor och ett omfångsrikt extramaterial."


Bristande dialog?

Den senaste veckan har jag fått många kommentarer i mina bloggposter om identitärerna. Jag kan förstå om ni är besvikna på obefintliga svar från mig. Det finns en enkel förklaring: jag arbetar vid en annan dator som saknar uppkoppling, för att där få den arbetsro jag behöver för boken. Kommer till den uppkopplade datorn bara för att kika i e-posten samt för att lägga in anlända kommentarer. Jag hoppas på er förståelse.