söndag 22 december 2013

Anders Johansson: En bro i universum, del fem





                                                                Så gott det går

Jag trevar efter någon slags livsprincip som delas av alla varelser och försöker se på naturen och världen med oförvillade blickar, så gott det går.

                                                                     Vinden

En zenpoet skulle säga att vinden blåser genom oss, att vi alltid befinner oss på samma plats och att någon tid inte existerar. På ett gåtfullt vis tycker jag att det ligger något i detta. Möjligen vill jag säga att den vind som blåser även rör sig i riktning mot min början och kanske mot ett ändlöst förflutet. Zen-poeten skulle kanske invända: Lyssna noga, du har hört allt.

                                                               En sträng uppgift

Att vara sig själv i en värld med få hasselnötter är en sträng uppgift. För en ekorre   

                                                               Subtil balans

När jag ser på naturens medborgare måste jag säga mig att balansen mellan de korta ögonblicken av kroppslig glädje och den stora bakgrunden av kroppslig sorg utgör en subtil balans.

                                                                       Ekologi

                                  Andedräkten från alla levande varelser blandas.

                                                                        Smärtan

Finns det en smärta i förlusten så finns det även en smärta vid tanken på olika möjligheter. Inte heller den smärta som följer på glädjen ska glömmas.  

                                                                           Kunskap

Var ska jag söka kunskap om mänskliga förhållanden? I den västerländska tradition där jag vuxit upp? I en tradition från öst, eller kanske, i naturen?


                                                                               Historien

Jag visste inte att platsen existerade förrän jag kom dit. Här hade historien utspelat sig; den blev verklig för mig, höjde sig över legenden och blev en faktisk verklighet där ett val hade gjorts.



                                                                    Molnen och träden

Jag kan lita på molnen, träden och åarna därför att de existerar utanför det mänskliga.

                                                                              Konsten

Konst är aldrig självtillräcklig: dess enda berättigande är i människans liv, psyke och hjärta, och dess påverkan sker hos individen, i ett förändrat jag.

                                                                            En kort tid

Vi värderar, mer eller mindre omedvetet, vår relation till naturen utifrån vår egen korta tid på jorden. Det är en djupt antropocentrisk tanke att jorden är till för oss, nota bene för oss som vandrar här just nu. Det är psykologiskt svårt att föreställa sig något utanför sin egen tid, den som avslutas med döden. Vi vill så innerligt gärna tro att vi finns här och föreställa oss detta som en självklarhet bortom tid och rum. Naturens eget förlopp har en annan kronologi. Den hör sammans med klimat och geologiska förändringar, ytterst med inlandsisens avsmältande och en vikande isrand. Naturen är en annan värld och en annan tillvaro som försiggår bortom, men strax intill vår värld. Den är ouppnåelig men i korta glimtar kan den bli vår.

                                                                                 Ögat

Påfågelögats "ögon" liknar sparvugglans, musens största fiende. Med sina falska ögon skrämmer fjärilen många fiender.

                                                                               Ångest

Kierkegaard hävdar att endast i eller i närheten av ångest kan vi förverkliga det specifikt mänskliga. Vi bör därför leva med den och erkänna den. Jag erkänner den, men kan inte acceptera den. Att se djupt in i naturen är mitt botemedel. Återstår att se hur långt det räcker.


 

Inga kommentarer: