.jpg)
Judarna blev danska medborgare med fri- och rättigheter som ställde dem nästan på jämlik fot med andra danskar. Det stod dem nu fritt att verka i vilka yrken de ville, de kunde bli medlemmar i hantverkarnas yrkesskrå eller studera vid landets latinskolor och universitet. Med upplysningens ideal som rättesnöre fick judarna sin frihet. Men kungen krävde något tillbaka: han ville se den judiska menigheten öppna sig för omgivningen. Slut med icke-danska ceremonier i synagogan, slut med "judisk klädsel" och annat som dittills styrt. Danska skulle vara språk i såväl bokföring som gudstjänster. Man skulle inte utmärka sig på gator och torg utan vara klädd som vilken annan dansk som helst.
Morten Thing, själv jude och forskare vid Roskilde Universitet säger i Weekendavisen:
"Anordningen gav uttryck för en förhandling där man från judiskt håll ville introducera några av reformjudendomens ideal i Danmark. Det var en allians mellan kungens folk och det judiska samfundets representant Mendel Levin Nathanson, som var en känd reformman."Thing säger att reformarbetet inspirerades av utvecklingen i Tyskland där en judisk upplysningsfilosofi redan introducerats. Den innebar bl.a. att man förtyskade sina namn och slutade klä sig "traditionellt" samt ersatte jiddish med modern tyska (men hundratjugo år senare skulle allt sådant reformarbete visa sig meningslöst, det blev Hitlers vilja som blev lag och massdöd). Något viktigt skilde i början av 1800-talet de danska judarna från sina trosfränder i Tyskland, Holland och Sverige: de hade redan en plats i den danska eliten.
Mycket mer kan förstås sägas om den politik som fastlades för exakt 200 år sedan. Man kan däremot slå fast att utan den skulle inte de danska judarna i så hög grad ha räddats undan deportationerna under den tyska ockupationen - 1943 betraktades de helt enkelt som landsmän av sin omgivning. De sågs inte som ett främmande element. Och sina landsmän räddar man undan en säker död.
