torsdag 12 mars 2015

Per Landin: Kan du inte säga något snällt istället

Per Landin känner de flesta läsare som en av det moderna Tysklands främsta skildrare. Han har grävt djupt såväl i nazitidens ideologiska och politiska förvecklingar som i de forna staterna DDR och BRD.

Jag har också och inte minst uppskattat hans texter riktade mot den svenska ängslighet som går under det luddiga namnet politisk korrekthet, vilket för övrigt är temat för en antologi han redigerade 1998. Som kulturjournalist på Dagens Nyheter satte Landin ofta avtryck som den där annorlunda rösten, den som inte sjöng i kör med huvudstadens alla inställsamma medieideologer. Så fick ju Landin också lämna tidningen när de stora avskedsvågorna kom.
 
Nu romandebuterar Per Landin med Kan du inte säga något snällt istället (Atlantis). Det är en ganska kort men mycket förtätad och gripande berättelse han bjuder på. När jag ser platsen för detta kammarspel ser jag också ett landskap som Landin själv är mycket förtrogen med, nämligen det västskånska på Bjärehalvön. 

Denna scen erbjuder också många sensuella och vackra naturskildringar, men man ska aldrig låta sig förledas av deras skönhet. I landskapet lever några människor som plågas av barndomstrauman, missbruk och stark ångest. Inte minst gäller det huvudpersonen Peter Magnelius. 

Peter M. har en syster. De är allt annat än överens om hur de ska förvalta det ärvda fritidshuset vid havet. Modern – vacker som Ingrid Bergman - är den sista som kastar sin skugga över dem. Trots väldigt besvärliga relationer med både henne och fadern betraktar han sin barndom som lycklig och privilegierad eftersom det ”ju blivit människa även av honom”. Peter M. är teaterregissör men har yrkeslivet bakom sig. Under den framgångsrika ytan finns något annat. Tabletter och alkohol stillar hans oro och ångest. Bara på tennisplanen känner han sig säker.

Romanen pekar åt två håll. Det ena leder ner i barndomen. Det andra leder framåt, mot något som ligger bortom sommarmånaderna i huset på Bjärehalvön. Vi ser en man som tycks uppfylla alla medelklasskriterier, både socialt och ekonomiskt. Men ju bättre vi lär känna honom, desto mer förstår vi av det som verkligen utspelar sig inom honom och som också gestaltas som en konkret dödslängtan.

De fysiska plågor som drabbar honom bidrar förstås inte till en förlösning, inte heller hans problematiska relation till kvinnor och sexualitet. Det vibrerar av lust och längtan ibland, men det mesta tycks rinna ut i sanden.

Utan att avslöja för mycket om romanens utveckling och slut kan jag säga att Per Landin lyckas visa precis hur sprickorna ser ut. I detta lilla format blir det som en bild som för läsaren hänger sig kvar: solen lyser över sommarnöjet, bryggan och badgästerna, men trots det vita och starka ljuset finns det svarta moln. Molnen förmörkar människornas inre och gör dem mer eller mindre oförmögna att förändra sina liv.




Inga kommentarer: