 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Kaj Svensson
STRANDENS
LJUS
inde wirt
erluchtet
(Paul Celan)
Strand,
snöfall;
mörkt
ljus
från
havets botten
Döden
är närmre
livet
än du tror
Jag
har gråtit
mig
till sömns varje natt
utan
att förstå
vad
som var fatt
Jag
har gått
genom
helvetets portar
och
druckit den beska drycken –
men
till vilken nytta?
Om
jag kunde
skulle
jag stena er alla
för
de brott ni begått
under
er svarta fana …
Men
skeppet har lagt till;
alla
går av
stödda
på käppar;
mörka
vandrare
i
skuggorna på kajen …
Jag
är ensam,
det
har jag alltid varit
Men
nu är alla här:
Dåren,
Gycklaren, Hycklaren,
Döden,
Prinsessan
och
den babblande Poeten
Någon
sa: ”Månen
är
tidens spegel”;
någon
annan sa: ”Här är många håll
och
olika vinklar”;
någon
räknade högt:
”3+3+6
= 9”
Ju
mer jag förtvinar,
desto
mer upplever jag,
men
du vill att jag förnekar
det
uppenbara:
den
kanonmullrande ångestens krevader
Men
så ser jag där, plötsligt:
bärnsten,
gyllene honung
stelnad
i sanden
Min
hand är nu en lykta
över
tarotkorten
för
Ingens drömmar –
