Det kommer intressant upplysningar
från England om övervakningen av Doris Lessing:
Early in 1956, an officer from Scotland Yard’s Special Branch voiced his suspicions that a flat in Kensington was being used for “immoral purposes”. Chief among his grounds for concern were frequent visits by “persons of various nationalities” and the fact that its female resident was a “known Communist”.
Man får alltså intrycket att det
var besöken av andra kommunister som oroade den brittiska säkerhetstjänsten.
Vilka var då besökarna? Jo, säger man:
“Americans, Chinese, Indians and negroes”
I nästan tjugo år pågick
övervakningen:
20-year operation by MI5 and British intelligence to keep Lessing, one of Britain’s most influential novelists who became the oldest recipient of the Nobel Prize for Literature in 2007, under surveillance as a suspected subversive.
Hon var nu inte ensam om att väcka
intresse hos statsmakten. Kom ihåg att vi nu talar om kalla krigets dagar, då
sovjetvänliga kommunister självklart betraktades som hot mot den nationella
säkerheten.
Lessing was one of hundreds of leftwing academics and intellectuals whose Cold War contacts with the Communist Party of Great Britain (CPGB) brought them to the attention of MI5, which had thoroughly bugged the party’s London headquarters, as well as phone boxes in the surrounding area to monitor the calls of “surveillance-aware” activists.
One MI5 source told his controllers that the novelist should be considered as “an attractive, forceful, dangerous woman - ruthless… and not prepared to do anything against any form of Communism”.
Men det antyds också att det som
var det verkligt tunga argumentet för säkerhetstjänsten hade att göra med
Afrika och Lessings bakgrund där:
The scrutiny of the writer began in 1944 when British colonial intelligence officers complained about a pro-Communist book club run in Rhodesia by Lessing and her second husband, Gottfried Lessing, a Jewish refugee. One memo to London said: “The general tone of the club is reported to be very left, and it is stated that most topics of discussion there usually end up in anti-British, anti-capital and anti-imperialist vapourings.”
The writer, who came to Britain in 1949, published her first book, The Grass Is Singing, in 1950 and established herself as a powerful voice on the iniquities of colonialism.
A 17-day visit by Lessing to Czechoslovakia and Russia as a delegate of the Authors for World Peace movement in 1951 was watched closely by the Security Service, which arranged for customs officers to search the belongings of those on the tour once they had returned from behind the Iron Curtain.
But the documents suggest it was her continuing links with southern Africa which excited the most interest. When she departed on a tour of Rhodesia and South Africa in 1956 with illustrator Paul Hogarth, a CPGB member who worked for Graham Greene and John Betjeman, their every move was followed.
Vändpunkten för Lessing, liksom för
så många andra kommunister kom med våldtäkten på Ungern:
She publicly distanced herself from the CPGB and the Soviet Union in the wake of the brutal quashing of the Hungarian uprising in 1956. Along with other Marxist intellectuals, including the historian Eric Hobsbawm, Lessing wrote an open letter criticising the CPGB for its “hopeless and gutless” failure to condemn the Soviet bloodbath in Budapest.
Det finns skäl att påminna om detta
just idag. Den 21 augusti 1968 skedde samma våldtäkt av Tjeckoslovakien. För
mig har detta varit en märkesdag hela livet. Jag har vid många tillfällen
berört ämnet, också här i bloggen (se nedan).
Den brittiska säkerhetstjänsten
upphörde enligt dagens artiklar att övervaka henne i början av 1960-talet.
MI5, which continued to monitor the novelist and open her mail until at least 1962, nonetheless remained unconvinced that Lessing had forsaken all revolutionary ambitions. One source was reported as saying in 1958 that he was unconvinced that she had “broken completely with the Communist Party”-
***
Här en av mina artiklar i ämnet Tjeckoslovakien (med korrigerat årtal):
Dagens datum, den 21:e augusti har i hela mitt liv varit en märkesdag. Så också i år, när jag påminner mig själv och er om dagen och gör det med texterna nedan.
Idag är det 47 år sedan Sovjetunionens och lydstaternas stridsvagnar rullade in i Tjeckoslovakien för en långvarig och plågsam ockupation. Nu var det slut på "socialism med mänskligt ansikte". En så kallad "normaliseringsprocess" skulle inledas. Också Sveriges Moskvatrogna kommunister fattade vinken. Ända fram till Lars Werners tid talade man i VPK om "normaliseringen". Med anledning av dagen repriserar jag här en bloggtext om en minnesskrift ägnad det svenska solidaritetsarbetet.
***
På initiativ av Tjeckiens ambassadör i Sverige, Jan Kára, avhölls den 27 september 2011 i Stockholms en minnesdag, dit man samlat både tjeckiska och svenska deltagare. Bland talarna fanns både Tjeckiens och Slovakiens ambassadörer, Lubomir Durovic, Agneta Pleijel, Richard Swartz och många andra. Jag var inbjuden men deltog inte, eftersom jag numera inte reser.
För arrangemanget hade man beslutat att ge ut en minnesbok. Till den blev jag också inbjuden att skriva. Nu har boken kommit. Med bidrag av Olof Palme (hela hans tal i Malmö 21 augusti 1968, som jag också kommenterar i min text), ambassadör Jan Kára, Václav Havel, Jaroslav Suk, Anders Ferm, Kristian Gerner, Jan Mosander, Suzanne Nash, Miroslava Slavicková, Otakar Storch, Urban Westling och många fler.
Här nedan mitt minnesbidrag samt en liten presentation, hämtat ur Swedish-Czechoslovak Solidarity 1968 - 1989:
Sommaren 1968 hade jag fyllt sexton år och just slutat grundskolan. Jag skulle snart gå i mitt livs första demonstration i hemstaden Malmö, kvällen den 21 augusti. Den gick vägen från Stortorget till Folkets park, där Olof Palme höll ett tal om det som skett. Sovjetunionen och ett antal av dess vasallstater hade invaderat Tjeckoslovakien. Palme sa bland annat: ”Folkets längtan efter frihet kan icke nedslås med våld. Den kommer att leva och den kommer till sist att segra. Detta är vad vi framför allt skall säga oss idag när Prag är en stängd stad och Warszawapaktens styrkor invaderar Tjeckoslovakien.”Reaktionen i vår unga vänkrets var inte olik den vi redan visat kring Vietnamkriget. Vi växte upp med en bild av ett kallt krig, där två supermakter, USA och Sovjetunionen, också förde ett militärt krig mot små nationer. Men när Vietnamkriget var över stod de sovjetiska stridsvagnarna kvar i Prag. Ingenting tydde på att det skulle ske en förändring. Tvärtom. Och två år senare kom Charta 77 som en befriande röst mot ockupanten och dess redskap i den tjeckoslovakiska regeringen. Här spelade också kulturen och litteraturen en avgörande roll. Tjeckoslovakiska författare kom att bli viktiga för oss, både de riktigt kända som Václav Havel och Ludvik Vaculik, men också nya, för oss dittills okända som Pavel Kohout, och exilförfattare som Milan Kundera. Genom tidskriften Röster från Tjeckoslovakien fick vi en kontinuerlig inblick i detta motstånd där pennan och skrivmaskinen var de viktigaste vapnen.
Jag tror att det som hände i den Sovjetkontrollerade delen av Europa påverkade oss starkt, inte minst för att vi befann oss geografiskt nära. När Sovjetunionen också förde krig i Afghanistan förstärktes känslan av hot och fara. För oss som var mycket unga i augusti 1968 blev detta formande och bildande erfarenheter som kom att vara avgörande för resten av livet. Konkret och handgripligt lärde vi oss förstå frihetens värde.
***
Under åren fram till kommunismens kollaps skrev jag ofta om Tjeckoslovakien i pressen. I min trilogi Politisk geografi (2002 – 2005) skrev jag om Prag i det andra bandet. Texten tog avstamp från en vistelse i lånad lägenhet på Lupácovagatan, alldeles intill Žižkovs tv-torn. 1993 utgav jag ett temanummer av kulturtidskriften Studiekamraten, med titeln Prag – politik, litteratur, religion och historia. I numret fanns texter av såväl klassiker som Gustav Janouch och Karel Capek som dagsaktuella bidrag från diplomaten och författaren Alvar Alsterdal, Daniel Hjort, Steve Sem-Sandberg, Karin Mossdal och många andra. Václav Havels bidrag var ett tal han hållit vid Världsekonomiskt forum i Davos.
Bilderna är privata och hämtade från en manifestation till stöd för Charta 77 som ägde rum i Malmö, förmodligen i slutet av 1970-talet eller alldeles i början av 1980-talet. Och jo, den unge smärte mannen vid mikrofonen är jag.
