måndag 30 november 2015

Fort Europa. Rüdiger Safranski om hur vi bör agera gentemot islamismen och den muslimska flyktingvågen

Foto: Astrid Nydahl
Den schweiziske tidningen Neue Zürcher Zeitung intervjuar den tyske filosofen och forfattaren Rüdiger Safranski om situationen i hans tyska hemland. Bland annat talar han om nödvändigheten av att verkligen agera som "fort Europa" och stänga sina gränser på nytt. Det jag citerar ur intervjun kommer från den danska tidningen Kristeligt Dagblad.
Forbundskansler Angela Merkels åbne grænser bekymrer Safranski, der forudser, at også den politiske islam ankommer til hans hjemland.
”Mange af muslimerne ved ikke, hvad det vil sige at respektere en anden religion. Vi glemmer, at allerede i flygtningebådene blev kristne smidt i vandet,” bemærker Safranski. Og man er nu vidne til slagsmål mellem religiøse grupper i lejrene.
”De er altså allerede i færd med at slæbe deres fjendskaber, grunden til deres flugt, ind i vores land. Skellet mellem religion og stat er af forståelige grunde ukendt for dem.”
Nu da velkomstens eufori klinger ud, gruer Safranski for, om større dele af værtsbefolkningen begynder at reagere fjendtligt. En million asylsøgere er allerede ankommet, 70 procent af dem er unge mænd, så når deres familie hentes op, vil der være ankommet flere millioner.
”Så bliver protesterne i befolkningen mere rabiate, og hvis udskejelserne tager til, omdannes Tyskland i verdensopinionen snart fra moralsk forbillede til Tyskland som den fascistiske fare igen.”
Man bør genskabe håndfaste grænser, mener Safranski: ”Vi lyver os fra den kendsgerning, at Europa bør være en fæstning. Vi har jo nu engang noget at forsvare.”
Man kan konstatera att Safranski förstår sig bättre på situationens allvar än de flesta, som tror att massinvandringen av unga, muslimska män uteslutande skulle vara en ekonomisk fråga. Så är förstås inte fallet. Det handlar i hög grad om något annat och viktigare: huruvida våra sekulära nationer ska kunna stå emot den islamistiska renässansen och den hopplöst föråldrade syn på människan, samhället och livet som har sitt ursprung i Koranen.
Safranski går ind for større hjælp i flygtningenes nærområder. På spørgsmålet om, hvorfor Ungarn og landene på Balkan fører deres strammerkurs, svarer den tyske filosof: ”Fordi de allerede én gang har været under muslimsk herredømme. Først i 1908 trak Osmannerriget sig helt tilbage fra Balkan. Disse lande betragter ikke flygtningestrømmen fra en humanitær synsvinkel; de vil ikke have islam tilbage.”
Tyskland handler lige modsat: Her styrer en følsom sindelagsetik i stedet for nøgtern ansvarsetik:
”Og nu mærker man, at de europæiske lande ikke vil være med til det, Merkel gør. De vil ikke lade sig afpresse af den tyske moral-mission.”
Missionen udspringer af den særlige tyske skyldfølelse; man ønsker lutring efter nationalsocialismens forbrydelser. Derfor bliver tysk politik så moraliserende.
På engelsk taler man om en 'german angst', der hjemsøger det plagede folkefærd. Safranski kalder den ængstelse for et barnligt træk.
Har vi anledning att tänka tanken att vårt land bör skyddas mot detta? Ja, säger Safranski och ger exempel från Tyskland på hur man betraktar denna sak.
”Men i Tyskland betragter man nationale interesser som nærmest uanstændige og pakker dem gerne ind i unionsretorik. Det giver den tyske politik noget på én gang beklemt og patetisk. Men drejer det sig om penge, så forstår man at føre sig frem uden komplekser.”
Islam kan inte leva parallellt med andra världsåskådningar. Detta simpla faktum manifesteras varje dag i de muslimska nationerna. Inte ens inom islam är fred och samförstånd idag ett alternativ. Den som har fel uppfattning eller tillhör fel folk är förstås haram och otrogen och behandlas därefter. Har vi ett alternativ?
”Den vestlige livsform skal atter huske på, at den har fjender. Men det vil vi forkælede børn af Vesten ikke indse.” ”Vi lever i et post-heroisk samfund, vi er de sidste forbrugere af vores livsform, som vi nyder og konsumerer, men som vi næppe orker at kæmpe for.”
Här recenserar Lars Gustafsson en bok av Safranski. Och här skriver Martin Lagerholm om hans viktiga Nietzsche-bok.


Klippt ur "Inre frihet" - min egen bok och Miguel Torgas med samma namn

Foto: Astrid Nydahl
 ”En vän talade ut; han finner inget berättigande för sin dödssynd, att leva. Att leva i solen som en ödla för ingenting. Jag svarade honom, att det förunderliga med livet är, att allting har sitt berättigande. Det finns ingenting i världen som inte är nödvändigt och oersättligt, från det mest vämjeliga kryp till det obetydligaste grässtrå. 

Annars skulle ju denna underbara mångfald som fanns på vår jord vara borta, och med den det mest enastående skådespel som man kan se en eftermiddag med sol och syrsor och säd. 

Att sedan bedöma avståndet från myran till lejonet, från nässlan till kastanjeträdet, från Nero till den helige Franciskus av Assisi är en kasuistik som inget har att göra med den sav som stiger och flödar ur världen från pol till pol. Han gick sin väg och fram mot kvällen kom han tillbaka med en vacker dikt.” Miguel Torga: Coimbra 10 november 1938 (översättning av Arne Lundgren, ur Inre frihet, dagböcker 1933 – 1987)

Allt som finns kvar när haveriet skett är köttet, tomheten och kärleken. Allt det fåfänga, allt det högmodiga, allt det förmätna är borta. När det kommer tillbaka byggs förutsättningarna för nästa haveri upp.

I Minnesbilder och ärenden behandlade Emilia Fogelklou "det universella umgänget" i kontrast till den individuella och "personliga kampen". Hon tycks mena att människor i grupp alltid har en tendens att gadda sig samman i en gemenskap som bara blir gemen, därför att det sammanfogande kittet utgörs av ursinne, agg eller snobberi. "Vårt inre universum förbli därvid en hårdfrusen oupptäckt värld" säger hon, och tillägger att allt det som finns i den personliga kampen då överflyglas av en "obetvinglig vanmaktsvind".

Jag driver ut på en ocean av otrygghet och onda aningar, och väl därute vet jag att inget av det jag ser är annat än hägringar.

Kan en människa lova att hon i framtiden "aldrig" ska göra något dumt? Jag tror att sådana löften är just dumma. Men det är vad omgivningen kräver av mig, när jag rasat ner i mörkret och galenskapen.

Foto: Astrid Nydahl




























lördag 28 november 2015

Eurozonen och Schengen

Foto: Astrid Nydahl
Presidenten for eurosonen, Jeroen Dijsselbloem, som også er finansminister i Nederland, sier i en uttalelse at han forventer at Schengen-systemet vil ta slutt, og han varsler en mindre passunion. Hensikten er i følge ham å redde velferdsstaten. Dijsselbloom sier til Handelsblatt at: 'Vi kan ikke bevare velferdsstaten på lang sikt hvis tilstrømninga av asylsøkere fortsetter på dette nivået'. Han lanserer derfor tanken om et mini-Schengen bestående av Nederland, Tyskland, Sverige, Østerrike og Belgis. Dette ville i så fall bety at to av EUs grunnleggere, Italia og Frankrike, ville bli ekskludert. Og dette ville igjen bety at flertallet av medlemslanda i eurosonen ville bli kastet ut.
Det kommer allt fler indikationer på situationens allvar. Denna är varken den första eller den sista. Det de har gemensamt är att de kommer från högt uppsatta personer i den europeiska unionen. Jag har svårt att inte se det som testballonger. Att Schengen kraschar är ju ingen överraskning. Men konsekvenserna av det, vad vet vi om dem? Dijsselbloem talar om möjligheten att skapa ett mini-Schengen. Vad skulle poängen vara med det? I en annan bloggpost säger Steigan att det har med euron att göra:
Presidenten i EU-kommisjonen, Jean-Claude Juncker, holdt en tale i EU-parlamentet 25. november 2015 der han advarte om at dersom Schengen-systemet faller, så faller også euroen. Det er EU-Observer som melder dette. 'If the spirit of Schengen leaves us … we’ll lose more than the Schengen agreement. A single currency doesn’t make sense if Schengen fails'.  Juncker sa at Schengen er en av hovedpillarene som holder EU oppe. En felles valuta er meningsløs hvis man ikke fritt kan reise omkring og bruke den, sa han.
Är det här han träffar spiken? Euron är konsumismens verktyg. Men det har väl alla valutor i den moderna turbo-kapitalismen varit? Visst har det ständiga växlandet av pengar sina baksidor och visst är saker och ting enklare med en gemensam valuta. Men vad har euron visat oss de senaste åren om inte en katastrof för ett antal sydeuropeiska nationer. Jag läste att en prostituerad i Grekland idag kan köpas för drygt 2 euro, därför att det handlar om mängder med nya, unga mammor som horar för familjens akuta behov. Till priset av en ostmacka får du en kvinnas kropp. När jag läste det vände det sig i magen på mig. Hur kunde Grekland få sjunka så djupt ner i ett socialt och ekonomiskt träsk om nu euron är en så bra idé?


Jag säger inte mer. Men nog tänker och grubblar jag desto mer. Och jag frågar mig om inte just en Novemberfado med Duarte kunde passa väldigt bra idag. Den är dessutom inspelad i Grekland.