Första maj mellan leda och illusioner

1973 års första maj i kommunismens tjänst

Som ung i Malmö betraktade jag det kommunistiska första maj-tåget som en viktig ingrediens i mitt liv. Jag var medlem i det som då hette KFML(r) - det som numera bara heter Kommunistiska Partiet - och spillde väl tre viktiga år av mitt liv på det som kunde kallas "klasshat". Som fabriksarbetare på Nordsjö Färgfabrik levde jag också i den illusionen att vår ideologiska fängelsebur skulle bli framtidens melodi. Malmö var arenan för många sådana majtåg. Sossarna var av tradition störst, de representerade både "rörelsen" och makten i Malmö. Så fanns det dåvarande VPK:s tåg. Kanske också ett som samlade anarkister och syndikalister. Vårt var inte minst, men det var betydligt mindre än sossarnas. 

1978 kraschlandade jag i Albanien. Plötsligt slets slöjorna bort från mina ögon och jag kunde börja se världen som ny. Det tog kanske några år, sedan låg vänstern helt utanför mitt synfält. Det är alltså inte av leda jag stannat hemma på första maj i 35 år. Det är ett ställningstagande som jag gärna skickar vidare till andra. De senaste åren har vårt lands bedrövliga nationalsocialister också demonstrerat på första maj. Jag vet att de t.ex. gör det i Borlänge. Det är således två av 1900-talets mordiska ideologier som uppträder på olika platser i landet, å ena sidan den kommunistiska, å andra sidan den nationalsocialistiska. Man bör hålla sig långt borta från dessa frihetens dödgrävare. Och beslutar man sig för att marschera med sossarna får man finna sig i att bli betraktad som en redan död, mer på sorgemarsch för en icke-existerande socialdemokrati i tjänst hos nyliberalismens ekonomiska svindel.