tisdag 11 oktober 2016

Rwanda; folkmordet och framtiden

Jean Hatzfeld: Pappas blod (Weyler förlag, översättning av Karin Lidén)

Den franske journalisten Jean Hatzfeld utgav 2007 sin första bok om folkmordet i Rwanda, Antilopernas list (på svenska 2009). Oavsett om man läst den eller ej bör man nu läsa uppföljaren, Pappas blod, som skildrar ett återbesök i landet och framför allt fokuserar på de barn som föddes under och efter folkmordet och som nu är unga vuxna.

Boken består av en väv intervjuer. Unga kvinnor och män liksom tonåringar berättar om sina liv. De är som unga mest: de lägger ut bilder på Facebook och söker de bästa sångerna på Youtube. Men de är sedan födseln bärare av det osynliga såret. De är födda av kvinnor som gjordes gravida i samband med sexuella övergrepp. Våldtäkterna var en beståndsdel av det folkmord som hutu-folket utförde på tutsierna. Redan där ser man identitets-problemet; vem är jag, en tutsi som mamma eller en hutu som våldtäktsmannen, pappa? Boken heter mycket riktigt Pappas blod och anger därmed en bestämmande faktor i Rwandas framtida läkningsprocess. Kan man förlåta? Ska man tiga eller tala? Rwanda har ett ambitiöst program för skolorna där man talar om katastrofen. Man har en nationell minnesdag, man har utställningar och minnesmärken. Men ungdomarna tycks i de flesta fall välja att tiga. Ty samtidigt med de ambitiösa undervisningsprogrammen har Rwanda avskaffat namnen på folkgrupperna; alla är nu rwandier, punkt. Det tycks inte fungera särskilt bra.

I samtalen med föräldrarna når Hatzfeld in till de rent familjära blockeringarna. I hutu-familjerna sitter ofta pappan fängslad, några av dem inväntar sitt dödsstraff. Hur talar man med barnen om detta?

Gudstron tycks vara en stark gemensam faktor i landet. Trots att en del av folkmordet utfördes i kyrkor med prästernas aktiva medverkan förlitar sig både unga och gamla på Gud;
Jean Hatzfeld


”Många tog sin tillflykt till kyrkorna där de blev slaktade, andra förfärades över att det fanns präster som anförde dödandet” berättar nittonårige Ange Uwase.

Förhållandet till Gud och gudsbegreppet skiftar. Vissa, som en annan nittonårig flicka, Fabiola Mukayishimire, löser problemet så här:

”Om någon i en diskussion kommer in på det Ondas problematik aktar vi oss noga för att anklaga Gud. Vi fruktar Honom.”

En viktig faktor som Hatzfeld framhåller är alla de tidigare övergreppen, de som vi västerlänningar väl knappast ens hört talas om. Läraren Innocent Rwililiza undervisar i politik på gymnasienivå och han påminner oss:

”Jag växte upp på sextiotalet i en ständig oro för att min pappa skulle bli bortförd eller dödad. Rädslan hängde som ett moln över oss, för det gick aldrig ett år utan massakrer i närheten.”


Hatzfelds nya bok är en viktig påminnelse och ett tungt vägande dokument över ett folkmord i vår tid. Mellan 800.000 och en miljon människor hackades till döds. Macheten var detta folkmords vapen. Det var människor som höll dem i sina händer.


Inga kommentarer: