Industrialismens Malmö var
för mig inte bara den långa, ringlande ormen av cyklister utmed
Engelbrektsgatan tidigare morgnar och sena eftermiddagar, på väg till och från
Kockums (1945 arbetade en femtedel av alla industriarbetare där).
Industrialismen var och förblir också
Malmö Strumpfabrik, Strumpan i folkmun, Tobaksbolaget, Plåtmanufaktur, PLM,
Pripps bryggerier, Mazettti, färgfabrikerna, Sockerbruket, mejerierna och Addo
som gjorde skrivmaskiner, räknemaskiner och allt som behövdes i
kontorslandskapen, bland så många fler av stadens fabriker. Det var ju en del
av förklaringen till varför allt tedde sig så lätt, också för oss som saknade
utbildning. Sökte man ett fabriksjobb kunde man börja där dagen därpå, alltid
och utan undantag. Så gjorde jag själv. Det saknades alltid händer på
fabrikerna. Man var välkommen överallt. Anställningsintervjuerna var korta och
strikt formella. På fabriker och varv där det behövdes yrkeskunskap – som
svetsare eller annat – fick man förstås först söka en utbildning. Också när jag
flyttat hemifrån var denna industristad i högsta grad levande.
Engelbrektsgatan
var det långa stråket där jag bodde på Gamla väster. Och som vänsteraktivist
har jag stått vid de flesta av industrierna och delat ut flygblad. På de
industrier där det fanns en hel grupp aktivister hade man egna organisationer
och tryckte publikationer av enklaste slag som delades ut bland arbetarna. På
Nordsjö Färgfabrik hade vi förstås Nordsjö-Proletären som retade gallfeber på
såväl fack som ledning. Särskilt ett nummer som handlade om den dåtida
ägarkoncernen, IG Farbens, krigsförbrytelser och aktiva del i Förintelsen blev
fröet till viktiga diskussioner och våldsamma angrepp på oss som framställt
skriften.
Runt sekelskiftet 1900 var Malmö Sveriges ledande industristad
tillsammans med Norrköping. 60 procent av befolkningen försörjde sig, direkt
eller indirekt, på fabriksarbete. Det fanns runt 90 industrier i stan, och de
flesta var förvisso små. 20 fabriker var så stora att de sammanlagt hade runt
5000 arbetare anställda.
Men liksom alla industristäder i västvärlden som haft sin blomstring och
tillväxt under efterkrigsåren fram till 1970-talet började också Malmös
nedåtgående. En helt industrikultur var på fallrepet. Borgarklassen,
industriägarna, började där, som överallt annars, att söka sig utomlands för
att minska produktionskostnaderna. Textilindustrin, inklusive den legendariska
konfektionsindustrin, sökte sig till låglöneländer som Portugal.
1990-talet blev ett ödesdigert årtionde för Malmö och drabbade stadens
arbetare hårt. Under årtiondets första hälft försvann 27 000 jobb i Malmö.
Att det blev så här är förstås inte på minsta sätt unikt för Malmö. Idag
kan vi blicka tillbaka på flera decennier av ”globalisering”. Bakom ordet
döljer sig bland annat det faktum att jakten på billiga arbetare fortsatte.
Sydeuropa hade upphört att vara attraktivt och det mesta av
tillverkningsindustrin hamnade istället i Asien. Den Mac-dator jag skriver på
är tillverkad i Kina. Min nya kostym är sydd där. Flera skjortor har rentav
sytts i Kambodja. Och textilindustrin i Pakistan, Bangladesh och Indien har så
avskyvärda arbetsvillkor att man borde överväga att inte köpa kläder sydda där.
Det barnarbete som förekommer är egentligen bara en tragisk repris av de
villkor som rådde för den tidiga industrialismens folk i Europa runt
1800-talets inledning. Dessa villkor har jag också utförligt skildrat i min bok
Black Country utifrån de iakttagelser som Friedrich Engels gjorde och
nedtecknade i Den arbetande klassens läge i England.
Malmö är idag något helt annat än en industristad. Självklart dominerar
hela den verksamhet som hör den digitala och datoriserade världen till. Men
också så mycket annat tycks blomstra: en högskola verksam parallellt med svart
ekonomi, en tjänstesektor av stora dimensioner parallellt med en allt mer
dominant och aggressiv kriminalitet. Malmö är i den meningen paradoxernas stad,
men inte heller det gör den till ett europeiskt undantag. Malmö kunde tvärtom
stå som symbol för en ny tid av stor invandring, omfattande arbetslöshet och
parallella samhällen. Att kriminalitet och svart ekonomi dominerar dessa
samhällen är inte ägnat att förvåna.