lördag 14 januari 2017

Modianoblick och Malmö

Malmö Universitetssjukhus, akutmottagning med mera. Får ta emot allt fler skjutna. Foto: Astrid Nydahl
I sin Nobelföreläsning 2014 sa Patrick Modiano bland annat detta:
Man kan gå vilse eller försvinna i en storstad. Man kan rent av byta identitet och leva ett nytt liv. Det kan ta mycket lång tid att spåra en människa om man bara har ett par gatuadresser i en undangömd stadsdel att utgå från. Det korta konstaterande som man kan läsa i vissa efterlysningar har alltid väckt genklang hos mig: "Senast kända adress." Teman som rör försvinnande, identitet och tidens gång är intimt förknippade med storstädernas topografi. Därför har många romanförfattare ända sedan artonhundratalet gjort storstaden till sin domän, och några av de största bland dem hör ihop med en stad: Balzac med Paris, Dickens med London, Dostojevskij med Sankt Petersburg, Tokyo med Nagai Kafu, Stockholm med Hjalmar Söderberg. Jag tillhör en generation som står under dessa författares inflytande och som i sin tur har velat utforska det som Baudelaire kallade "gamla storstäders veck". Under de femtio år som har gått sedan jag och mina jämnåriga med vidöppet sinne upptäckte våra hemstäder, har dessa förstås förändrats. I Amerika och det som förr kallades tredje världen har de förvandlats till megastäder av oroväckande dimensioner. Invånarna lever ofta i segregerade, förslummade områden med starka sociala motsättningar. Kåkstäderna breder ut sig mer och mer. Ända in på nittonhundratalet hade romanförfattarna en någorlunda "romantisk" syn på staden, inte olik Dickens’ och Baudelaires. Det vore intressant att veta hur framtidens författare kommer att gestalta dessa gigantiska tätorter i fiktionen.

Jag fäster mig vid det av två skäl. När jag besöker min födelsestad Malmö drabbas jag alltid av den motsägelsefulla känslan av att vara hemma och att vara en total främling. "Senast kända adress" kan jag uppsöka och finner då att vår bostad numera är ett gruppboende och att grannbostaden är en sunkig närbutik (känd för många rån och ett misslyckat mordförsök med skjutvapen). Men det är likväl mitt Malmö. På andra sidan gatan ligger mitt barndoms- och tonårshem, där jag levde 1959 - 1969 innan jag flyttade till första egna bostaden på Gamla Väster. Förvillande likt sig. Träden är stora nu, det är den enda påtagliga skillnaden. Men Malmös inre delar, inte minst de som växer ut runt Möllevången är nu signaler för det totala främlingskapet. Här finns inte Malmö kvar. Här är det arabisktalande territorium och här handlas det friskt utanför den vita ekonomin. Jag kan gå till frisören för en knapp hundring och jag kan köpa saker som inte går att nämna med namn. Modiano sätter förstås delvis namn på det som skett när han skriver "Invånarna lever ofta i segregerade, förslummade områden med starka sociala motsättningar" - vilket således inte bara gäller tredje världens länder. Också i min barndomsstad finner jag fenomenet, även om förslumningen inte alltid syns på fasaderna. Men den som tar några steg längre in finner tvårummare med sexton invånare och bostäder fulla av kackerlackor och vägglöss.

*

Jag satt en kväll och väntade på nyhetssändningen. Jag slog över på en annan kanal och där fanns matlagningsoraklet Tina Nordström. Så här sa hon i en förbipasserande snabb sekund:

"Jag är hooked på Berlin. Här i Kreutzberg är det som på Möllan i Malmö, så jäkla skönt coolt och mångkulturellt, massor av coola affärer. Den här krogen kan man börja eller sluta dagen på, den är så skönt sunkig."

När man talar om Möllan/Kreutzberg på det här sättet romantiserar man i själva verket ett socialt, politiskt och kulturellt problem. Gör det småroligt. Som om ordet sunkig ens gick att använda som något positivt. Med sådan journalistik blir det förstås alltid svårt att hävda något annat, något som skrivits på allvar. Konstigt nog skrivs den alltid av människor som inte själv bor där. Eller ens skulle komma på tanken att göra det.

*

Som bekant intensifieras mordepidemin i Malmö. De senaste dagarna har verkligen inte chockat mig, men de har förvisso bekräftat vad jag redan vet. Att en 16-åring skjuts till döds får människor att kippa efter andan. Som om det inte hade hänt där förut. Problemet är just att det händer. Och att det varje gång det händer har en orsak. De flesta orsaker ligger i dunkel eftersom de myndigheter som ska utreda mord av det här slaget knappast får någon information som kan leda dem dit. Etniska enklaver kallas det ibland. Det arabiska Malmö som inte nödvändigtvis har något med gängkrigen att göra men som har en alldeles egen och sträng ordning skyddad från inblick. "Malmö" har inte det minsta med Malmö att göra men bestämmer ändå stadens agenda.


Inga kommentarer: