En av årets litterära begivenheter är utgivningen av Samfundet De Nios årsbok. År efter år håller den samma höga kvalitet. Årets volym är inget undantag och jag önskar under läsningen att den istället hade varit en periodisk tidskrift.Liksom i tidigare årsböcker hittar vi här en blandning av essäistik och skönlitterära texter. Inte minst Elisabeth Rynnels sex dikter gör starkt intryck på mig, och det gör också Nina Burtons Tre variationer på imperfektum. Årets bok innehåller också en underfundig essä om Bob Dylans förhållande (?) till golf skriven av Johan Svedjedal, Gunnar Harding skriver om Walt Whitman, vars dikt De sovande i Hardings översättning publiceras. Dikten har kallats "kanske den enda surrealistiska amerikanska dikten från 1800-talet". Harding skriver att Whitman med dikten uppenbarligen ville "integrera också den amerikanska urbefolkningen i sin demokratiska utopi."
Men det roligaste att läsa på ett personligt plan är Per Helges historieberättelse om tidskriften Rallarros. Den var på sin tid - 1974 till 1985 - en av de allra viktigaste litterära tidskrifterna i Sverige. Per Helge och Bengt Berg var väl de två verkligt tongivande, men med i ursprungsredaktionen fanns också Sten Jacobsson, Bosse Eriksson och Börje Lindström. Per Helge skriver:
Med vanliga normala skrivmaskiner skulle vi nu slå världen med häpnad. Den redaktionella utrustningen i övrigt inskränkte sig till sax och klistertub och ett enkelt skrivbord. Vi hade inte ens en kopieringsapparat.Det var sannerligen andra tider. Och det är väldigt fint att få minnas tillsammans med Per Helge. Direkt efter hans artikel kommer Leif Elggrens text om Guru Papers. Jag kan bara rekommendera denna rika årsbok för läsning!
