lördag 27 maj 2017

Lätthet och tyngd, ljus och mörker

Foto, 24 maj 2017: Astrid Nydahl
”Litteraturen ger mig inga fördelar men jag måste och vill hålla fast endast vid den.” Alejandra Pizarnik

Det mesta är som maskrosbollarna efter blomningen, när de blåser över landskapet för att sedan falla sönder i små, små fragment och aldrig mer bli synliga det året.


Med begreppet ”det mesta” menar jag kanske livet. Men det kan också betyda det som tynger och släpar livet efter sig. Det är höstens tyngd. Det märkvärdiga med sommaren är att också den kan dra neråt. Den kan locka med ett inre mörker. Men om man håller fast vid litteraturen har man en viktig pelare i sitt liv. Det är den som berättar och hjälper oss att minnas. Det är den som kanske är mer liv än livet självt.




fredag 26 maj 2017

IS-soldaten i Malmö

”Vi ska döda hela världen tills Gud blir dyrkad till 100 %”, ”Om 99 % dyrkade Gud så ska vi fortsätta döda tills 100% dyrkar honom” 
Moyed al-Zoebi, IS-anhängare i Malmö. Läs Niklas Orrenius artikel här


Sommarvärme. En operationssköterskas vittnesmål

Foto: Astrid Nydahl

Vi kom till en ny plats. Änder vid våra fötter, en mild bris från den stora sjön. Två yngre män som byggde en lekplats, helgdagen till trots.

Jag funderade på vad jag läste. En operationssköterska har för Guardian vittnat om de skador som offren för den jihadistiska bomben hade. Hon var en av hundratals människor som skyndade till sjukhusen för att bistå i det hårda, grymma och ytterst prövande arbetet. Hon sa bland annat om sin ankomst till sjukhusets operationsavdelning: 
When I got there at 1.30am there were ambulances outside which had brought in six of the 59 casualties from the arena. They were stabilised in the A&E unit and brought to the surgical department where I work. They all had what we call lower limb injuries with foreign bodies – shrapnel injuries. Metal bolts and nuts, some an inch wide, had gone into them. They had caused real damage and left big holes in people. Shrapnel is like a large bullethole. It just destroys anything it goes through – arteries, bones, nerves, the lot. I’ve been in operating theatres since 1988 and it’s the most upsetting thing I’ve ever seen.
Jag funderar nu igen. Dessa barbarer - det är just barbarer de är! - har fri tillgång till alla de samhällen de hatar så innerligt. Vem har haft mandat att ställa oss inför dem som om de vore samhällsmedborgare och inte soldater från "främmande makt"??? 

Det är fredag nu. Sommarens värme är här, allt växer och frodas. Men hur vackert och fint det än är kan jag inte sluta tänka på det som hänt och fortsätter att hända.

torsdag 25 maj 2017

Röd dag, rött blod, skogsglömskans medicin

Foto: Astrid Nydahl
Det är en röd dag igen. Helgröd som andra helgdagar i almanackan. Men när jag ser de röda siffrorna idag tänker jag också på allt blod som spillts. Det röda blodet, den inre färgens liv som utanför kroppen blir dödens. Dödens röda färg.

Jag ansluter mig inte till gråterskorna längre. De står i vägen för en förnuftsstyrd politik mot islamismens dödskult. Gråterska kan man vara om man vill underblåsa okunskap och lättja. Det enda vi inte har råd med är just det. 

Tiden och det pågående kriget behöver pålästa medborgare, människor som kan handla utifrån kunskap istället för känsla.Vem som helst kan gråta av förtvivlan inför de barn och tonåringar som utsätts för islamismens bomber. Men denna gråt räcker inte om man vill förhindra och hejda denna dödens ideologi. Gråten måste leda vidare.

Det är en röd dag igen. En dag för eftertanke och diskussioner. En dag som inleder resten av livet alldeles oavsett.


onsdag 24 maj 2017

Vettlöst? Nej, avsiktligt. Som i alla krig

Foto: Astrid Nydahl
En fråga jag ställer mig allt oftare kan verka svår att formulera. Men den är i själva verket grundläggande enkel: varför gör vi inte motstånd? Varför betecknas islamismens motståndare som "rasister", "xenofober", "islamofober" och annat?

Avsikten är förstås att demonisera motståndsmänniskan i akt och mening att trivialisera vårt samhälles dödgrävare. Vad menar jag med "vårt samhälle"? Nej, tro inte att jag menar konsumismen, popkulturen, den glittrande och dunkande ytan. Jag menar högst konkret ett samhälle som bygger på de tre pelarna tanke-, yttrande- och tryckfrihet. Ett samhälle där motståndet i tankar, tal och tryckta ord är tillåtet, där det till och med är en självklar social och politisk handling inom ramen för den öppna demokratin. 

Att inte göra motstånd är detsamma som att acceptera och i förlängningen godta islamismen som framtiden (för våra barn, barnbarn och generationerna efter dem). Är det vad vi vill? Vill vi se denna dödskult härska? Om vi inte vill det så är det inte bara tid utan också hög tid att göra motstånd.

Daily Mail skriver, i en av de många artiklar som idag uppdaterar britterna om den aktuella situationen:

More than 3,000 jihadis are in the UK – stretching the country’s security services to breaking point. Spies and counter-terror police are struggling to monitor a flood of suspects, mainly radicalised men and women in their teens and early 20s. About 850 Britons are thought to have gone abroad to fight with so-called Islamic State as they took control of large swathes of territory in Syria and Iraq.

En allt trovärdigare svensk ledarskribent, Ivar Arpi på Svenskan, har på Facebook sammanfattat på ett avgörande och skiljande sätt:



"Nej, Stefan Löfven, det är inte något "vettlöst" våld som drabbat Manchester. Det är ju en och samma ideologi som ligger bakom de flesta av de återkommande terrordåden i Europa.

Några synonymer till vettlös: utan vett, oförståndig, högst oförnuftig, oförnuftig, huvudlös, tokig, galen, besinningslös, obehärskad, vanvettig.


I någon mening är varje terrordåd vettlöst utifrån de fredliga värderingar de flesta av oss har. Att mörda barn är alltid vettlöst i det avseendet.

Men terrordåd i Europa har återkommande beskrivits som "vettlösa" även i en annan bemärkelse. Som att det inte går att se något mönster. Som att det inte går att förstå vad som ligger bakom. Varför? Av det enkla skälet att man inte vill prata om grundorsaken. Man vill inte säga som det är, att det är islamism som är roten till det onda.

Det är inte vettlöst om terroristen bekänner sig till en ideologi som ger dådet mening, om terroristen har trosfränder runtomkring sig som hurrar efter dådet. Som inspireras när oskyldiga massakreras.
Det är nog nu. Säg som det är. Vi befinner oss i krig."

Det Arpi här skriver tycks en betydande del av den politiska och mediala klassen sakna insikter om. Att beskriva islamisten/jihadisten som vettlös är detsamma som att förneka hans avsikter. Varje aktör i krig handlar medvetet, han har såväl strategiska som taktiska överväganden som grund för sina krigshandlingar. Det gäller i alla islamistiska angrepp: de begås av bestämda skäl och de har ett bestämt mål!



tisdag 23 maj 2017

Manchester. Tiden är inne sedan länge. Islamismen som dödlig kraft måste krossas

Foto: Astrid Nydahl
Jag har läst det mesta som skrivits i brittiska medier efter massakern i Manchester. Sedan länge står islamismen mig upp i halsen. Men jag läser och försöker dra slutsatser. Katie Hopkins är värd att läsas, alltid. 


Hon skriver bland annat:

Carrying on as normal is not defiance. Or strength. It is the default. When someone dies in our family, we carry on as before because the alternative is to lie down under our duvet and hope the world goes away. And sometimes we even try that for a bit, too. But in the end, reluctantly, we default and carry on as normal. This does not make us strong. Or united. It makes us desperate to feel better. This country is sick. It is calling out for a doctor. We need to know what will cure us. What action do we take? What do we do? How can we stop the hurt? I look back to the missing persons and see little Saffie Roussos, smiling aged eight, now confirmed dead. And I wonder if we are too sick to be saved.

Nå, lät oss fundera en smula. Jag har under det senaste dygnet talat med nära anhöriga. Jag har frågat dem: är det rimligt att en människa som sätter sig emot den islamistiska terrorn stämplas som rasist? Jag har fått ett entydigt negativt svar. 


Det vore förvisso ömkligt att tala i egen sak. Men jag säger här och nu att det ingenting har med rasism att göra, att starkt, högt och tydligt vända sig mot islamismen. Det är den religiösa och politiska ideologin som ligger bakom alla de döda och sårade barnen och tonåringarna i Manchester. Rasismen är ett annat ämne. Kampen mot sharialagarnas beväpnade mördare en helt annan.


Vad finns mer att säga? Detta:

Om man menar allvar med demokratin, yttrande- och tryckfrihet måste man säga att islam och islamism inte går att förena med dessa samhälleliga, mänskliga principer.

Om man menar allvar med frihet kan man inte bjuda in frihetens fiender. Det har alla makthavare i Europa gjort. Det finns många frihetliga människor som menar att vi måste göra det. "Flyktingar måste vi ta emot, det är vår plikt." Sant och rätt, det har jag alltid menat, men måste vi inte under dessa nya omständigheter, på allvar undersöka vem de är? Måste vi inte fråga oss vem araberna, afrikanerna och asiaterna är som kommer till oss som lidande och sedan angriper oss med mordiska vapen? Vem är den som behöver hjälp, vem är den som tänker döda oss och våra barn? Vi måste ställa frågor, också vi som aldrig ställer några, vi som alltid litar på tv-rapport och statliga meddelanden, vi som tror alla om gott. 

Om man tror att en uråldrig religion - islam och dess väpnade gren islamismen - som hyllar stening, halshuggning och annat våld som sociala principer, kan leva i västerländska demokratier, har man grovt underskattat medeltidens kraft över nutiden.


Läs och lär av dessa dagar. Igen. Om och om igen. Islamismen är vår huvudfiende. Våra barns mördare. Våra samhälles mördare. Allt frihets och demokratis mördare. Gör inga undantag, dra slutsatser och försök enas krig detta minimala. Allt annat kan vi diskutera en annan dag.