måndag 15 maj 2017

Julian Better: Jag var barn i Gulag. Ett vittnesbörd



Kan man föreställa sig att små barn spärrades in och skickades till den väldiga lägerkontinenten Gulag i Sovjetunionen? Nej, det kan man inte. Formellt fanns det inte heller några barn som var fångar. Ändå levde de där, därför att deras mödrar fått en eller annan falsk och grotesk anklagelse emot sig, dömts och skickats iväg för ”korrektion” och ”hårt arbete” – vilket i klartext innebar svält och umbäranden. Också barnen svalt.

I Sverige bor Julian Better, född i Moskva 1937 av en polsk mamma (pappan försvann i Stalins dödsmaskin). Efter Gulag växte han upp i Polen tillsammans med mamman, men när judeförföljelserna intensifierades i slutet av 1960-talet kom han till Sverige, och här har han arbetat som gymnasielärare i matematik, kemi och fysik.

Betters bok är liten till omfånget, endast 195 sidor i det lilla formatet. Men det är en bok som glöder av fasa och skräck. Jag har läst ganska mycket om Stalins terrorapparat och den paranoida kommunismens förtryck. Om Gulag har några av de stora författarna skrivit, inte minst en sådan central gestalt som Solsjenitsyn. Men Julian Betters lilla vittnesbörd är något helt annat. Han skriver sig bokstavligen ner i barndomen och berättar med barnets perspektiv. Ibland tvingas jag lägga boken åt sidan. Eftersom jag själv har ett minne av en vistelse på barnhem kan jag alltför lätt föreställa mig hans vistelse på ett sådant, inom Gulag. Där handlar det inte bara att ha slitits från mamman, utan också om gräsliga villkor av köld, svält och ohyra.

Betters föräldrar var båda revolutionära kommunister. Efter att ha tvingats bosätta sig under två år i Berlin, där mamman antog täcknamnet Herta Berger, blev fadern skickad till Moskva 1929. Hustrun följde med och så var det dags för nya, nu förryskade, namn igen.

Det var en svår tid. Kollektiviseringen pågick och baslivsmedlen potatis och bröd ransonerades. Pappan rosade ändå den sovjetiska ordningen, allt skulle bli bättre. 1933 började utrensningarna på arbetsplatserna. Då kunde en partibok rentav vara en belastning. Nu letade man ”förrädare”. Den 11 augusti 1937 undertecknades ordern för en ”polsk operation” och säkerhetstjänsten NKVD arresterade människor på etniska grunder. 140,000 polacker som bodde i Sovjet greps och blev den första etniska minoriteten att fylla Gulag-lägren. Redan den 30 augusti hämtades pappan och det var sista gången man såg honom. I december verkställdes dödsdomen genom nackskott mot honom. Då hade Julian Better bara levt i fyra dagar. Bland de politiska fångarna fanns kategorin ”familjemedlemmar till fosterlandsförrädare”. Det innebar att lille Julian fick följa med när mamman greps den 4 september 1937, anklagad för ”kontrarevolutionär verksamhet”, konkret uttryckt som ”spioneri för Hitlertysklands räkning”. Så groteska var anklagelserna som mötte miljoner människor, det var som en annan verklighet där allt vitt blev svart och sanning blev lögn.

Mamman dömdes till det för omständigheterna milda straffet fem års vistelse i Gulag. Först fördes hon och sonen till Butyrkifängelset, men sommaren 1938 fördes de med en transport mot nordost, till Sovjetrepubliken Komi. Nu började helvetet av vitaminbrist, undernäring, köldskador och förnedring. ”Republiken Komi var ett enda stort koncentrationsläger”, skriver Better.

Lille Julian placeras på ett NKVD-barnhem i Gulag. Förmodligen var han runt 18 månader gammal när han skildes från sin mamma. Hon själv fick till uppgift att bistå i det mikrobakteriologiska laboratoret, där läkaren, också hon fånge, Julia Iosifovna Solokova stod överst i det dagliga arbetet. Mamman fick diska burkar där det funnits urin- och avföringsprover, vilket inte låter så hemskt. Men då ska man minnas att det varken fanns rinnande vatten eller avlopp att tillgå.

I den så kallade barnkrubban var alla ättlingar till ”folkets fiender” – och de behandlades därefter. 

I början av 1942 skickade politiska fångar i stor mängd österut. En av fångarna var Menachem Begin, mannen som skulle bli Israels premiärminister! De som försökte fly hamnade förr eller senare i träskmarker där de sakta sjönk mot en säker död, eller så blev de skjutna bakifrån. Andra fick schäferhundarna slita i stycken.

Better fortsätter att skildra sina helvetesår som barn på olika orter i Gulag. Under ett helt år kommer han i kontakt med vatten en enda gång – fast utan tvål. Det närmaste han kommer ”kött” är när han efter en tuppslakt får äta blodet blandat i sin vattniga välling.

När tiden närmade sig för en ”frigivning” – vilket var helt unikt för Gulagfångar – av de polacker som fanns i livet hade den polske kommunistparti-höjdaren Boleslaw Bierut det yttersta ansvaret att presentera en lista för Stalin. När två listor var klara fanns det endast 200 personer på dem. Julian Betters och hans mammas första dag i frihet är den 15 januari 1945. De kommer till Moskva. Lille Julian ser sig omkring med förundran. Polska ambassaden tar sig så småningom an dem. Polen är nu ett land som ska styras av kommunisterna och de tar i detta skede hand om de sina (det ska komma andra, svårare tider också i Polen). Under Moskvatiden början Julians ”förpolskning” – han ska ju lära sig ett helt nytt språk som han aldrig talat. I juni 1945 stiger de på tåget och lille Julian är nu på väg till Warszawa för att ”återuppbygga staden”, full av iver och entusiasm. Sin pappa fick han aldrig möta. Boken slutar med att han lägger en blomma i Butovo där Stalin skapat en avrättningsplats. Nu finns det ett kors på platsen för att alla ska minnas.

Jag är tacksam att jag fått ta del av denna berättelse. Vi behöver vittnesmål om kommunismens brott. Om nazismen och Hitlers Tyskland har vi mängder med information, men ibland verkar det som om människor glömt bort alla de miljoner som dog under den röda terrorns epok. I Sverige kan man fortfarande kalla sig kommunist utan att hängas ut i massmedierna och få obehagliga stämplar på sig. Av någon märklig anledning betraktas svenska kommunister som en del av det ”demokratiska samtalet”. 

4 kommentarer:

Stefan Lundin sa...

Mycket bra bok som förtjänar att läsas av flera. Varför ursäktas kommunismens terror mera än nazismens?

Thomas Nydahl sa...

Den frågan kommer vi aldrig att få ett anständigt svar på Stefan. Och med jämna mellanrum häpnar jag över det missförhållandet.

annannan sa...

Jag undrar om det inte snarare är så att den enda terror som vi verkligen ägnar oss åt att förfasas över är nazismen? Det är som att vi inte klarar av mer än en sak. Och så är den så bra och enkel, den var ju alldeles förfärlig men nu är den över och vi har lagt den bakom oss och vi kan avsky den utan att någon känner sig trampad på tårna.


Thomas Nydahl sa...

Anna, det är säkert som du säger, men som moralproblem kvarstår frågan: varför godtog vi tortyren och morden i socialismens namn? Varför kan man stå ohotad på ett torg och presentera sig som kommunist? Varför har vi en myndighet som informerar om nazismens brott men ingen som diskuterar realsocialismens kriminella historia? Nå, det är bara att fortsätta tjata! Det gör jag.