fredag 5 maj 2017

Krigskrönikor från London


"Events are moving fast." (ur London War Notes, 15 februari 1941)

På julafton 2015 medan regnet vräkte ner botanisera jag bland Waterstones alla lockande bokhyllor. Sju våningar med litteratur är ingen dum plats en julafton. På ett bord, liggande bland många andra titlar i förlaget Persephones grå serie hittade jag Mollie Panter-Downes krigskrönikor, 
London War Notes. Det gick inte att låta bli, jag köpte boken. Från den dag då Hitlers Tyskland marscherar in i Polen, den 1 september 1939, fram till V-E Day den 7 maj 1945 och den 12 maj, skriver hon de krönikor som sedan ska bli den bastanta boken. Hon är en fysiskt närvarande kvinna som berättar för amerikanarna.

I femtio år skrev hon för The New Yorker. Engelska och Londonbo som hon var fick hon mest av en tillfällighet uppdraget för New Yorker. 1906 föddes hon i London. 1997 avled hon i samma stad. Hon hade på 1930-talet sålt New Yorker en text som handlade om judiska flyktingbarn som kommit till England. När kriget närmade sig 1939 letade redaktören Harold Ross frenetiskt efter en Londonkorrespondent, och det var hans fiktionredaktör, Katherine White som föreslog Panter-Downes.

Mollie Panter-Downes
Man menade att hon var rätt person att skriva krönikan ”Letter from London” men hon tackade nej med hänvisning till situationen. Men när den första evakueringen av London ställdes in tänkte hon om. Varje vecka, och ibland med två veckors mellanrum, skrev hon sedan den önskade krönikan som skulle bestå av runt 1.500 ord. Hon skrev på maskin och lämnade sedan texten på närmaste stationen, dit hon cyklat, och tågkonduktören överlämnade sedan den till en representant för Western Union på Waterloo som telegraferade den till New York. Hennes texter behöver nästan aldrig redigeras, de var mycket noggrant skrivna.

Så fick New Yorkers läsare en unik inblick i hur kriget utvecklades från Londonperspektiv. Redan 1940 antog Panter-Downes att detta krig skulle pågå i fyra år. Hennes skildringar av blitzen är makalöst starka. Hon finns ute på Londons gator. Hon talar med människor som förlorat allt, följer med familjer ner i tunnelbanan där det finns skydd och värme om nätterna. Hon sitter med människor på pubar och konserter och följer deras reaktioner på tyskarnas våldsamma bombningar av staden. Hon är ett med London i krig. Inget av det hon skriver känns sökt eller okänsligt, tvärtom andas det äkthet och det självupplevdas styrka.

I sin minneskrönika skrev Anthony Bailey bland annat:

”A reader today of Panter-Downes's war Letters is taken back to the blackout, to gin in short supply and not much coal in the scuttle - which, if brass, no longer had a maid to clean it. She notes the Harrods-going bourgeoisie, as short of coupons as anyone, forced to buy second-hand clothes.”

Dessa brev från London omfattar i den utgivna boken alla krigsåren 1939 – 1945. Men hon fortsatte skriva och publicera sina Letters from London in på 1980-talet. Hon skrev om British Museum, om författare som E.M. Forster medan Beatles helt gick henne förbi. De tillhörde inte hennes England. Allt skrev hon i ett litet uthus i trädgården i Ropplelegh där hon och maken Clare levde i mer än 60 år. När de köpte huset sa man att det hette West End men Clare döpte om det efter den ägare som funnits 1453, Richard de Ropplelegh.


2 kommentarer:

Cello Jr sa...

Lite avämnes. Men slås av utseendet. Hur många engelskor har jag inte sett som skulle vara systrar eller barnbarn till Mollie Panter-Downes! Speciellt näsan, ibland mindre, ibland större, men ändå karakteristisk för just detta ur-engelska utseende. I Sverige har vi motsvarande ur-svenska utseenden i modifierad form. Jag tänker på det bondska hos t ex Max von Sydows utseende.

Thomas Nydahl sa...

Cello Jr, tack för alla dina kommentarer idag, ytterst stimulerande är de och dessutom lockar de iväg mig till lite nya tankar. God helg önskar Tho,mas