måndag 1 maj 2017

Susan Sontag om det "civilisatoriska" i samtiden

Foto: Astrid Nydahl

”Hur föga troligt är det inte nu att alla de besvärande otillräckligheter människor upplever skulle kunna döljas under högtravande absoluter som Skönhet, Godhet och Sanning. Sådana europeiska stilideal som mognad, bildning och klokhet har undan för undan gett vika för hyllningar till Det Evigt Unga i den amerikanska stilen. Misskrediteringen av litteraturen och andra uttryck för 'högkulturen' som varande elitistiska eller livsfientliga är ett grundläggande inslag i den nya kultur som styrs av underhållningsvärderingar. Indiskretion om sina okonventionella sexuella känslor är numera ett rutinmässigt, om inte obligatoriskt, inslag i den offentliga underhållningen." (Susan Sontag i Där tonvikten ligger).

Nå, låt oss konstatera att underhållningskulturen är en intim beståndsdel av Den Eviga Ungdomen. 60-åringar klädda i bak-och-fram-vända sportkepsar och hängrövsbyxor tror att de ser ut som ungdomar i samma klädsel. När de går på lunch klädda i gymnastikskor och shorts är de uppfyllda av denna ungdom. Överallt i stadskärnorna manar man dem att konsumera sig fram till ungdomen, som om man förmådde gå framåt och bakåt samtidigt.

Underhållningskulturen kräver milt uttryckt brist på bildning. Den vill ha en trallande massa framför scenen och vid televisionen. Den vill inte ställa frågor, den vill varken lära ut eller förmedla någon kunskap, tvärtom vill de hålla kvar människorna med de förstärkta basgångarnas kittling i magtrakten. Den ifrågasätter ingenting av modernitetens barbari mot våra städer.

Amerikaniseringen talade vi om redan i övre tonåren. Vi identifierade den då som massimport av drycker och "mat" men gick aldrig på djupet i en förståelse av dess innersta kärna. Den ser vi nu: den lycklige, skuldsatte konsumenten, förebilden i varje kultur som styrs av underhållningsvärderingar.

När Sontag skriver om de stora polska diktarna ser hon hur ensamhetstemat hos dem, t.ex. hos Zagajewski, också är intimt förbundet med nationens öde. Ingen har gått fri från det historiska förhållandet att striden varit vardagsmat.

"Historia betyder strid. Historia betyder tragiskt dödläge - och att ens vänner fängslas eller dödas. Historia betyder eviga utmaningar av nationens själva rätt att existera." (Susan Sontag om Polen i Där tonvikten ligger)

Hon ser samma förhållande hos författare som intimt förbinder många av samtidens israeliska diktare med det östeuropeiska. Inte så få av dem har rötter just i Polen, men också i Estland, Lettland och Litauen. En av dem, A.B. Yehoshua född i Jerusalem 1936 som femte generationens sefardiska judar i staden, är kanske, vid sidan av Yehuda Amichai, en av de främsta i sin författargeneration: 

"Ens emotionella reaktioner på vilken nyhet som helst om en israelisk förlust, ett nerskjutet plan, är förutbestämda. Därav kommer sig bristen på avskildhet, oförmågan att vara ensam i andlig mening och nå fram till ett liv av intellektuell kreativitet." (A.B. Yehoshua citerad av Sontag).


3 kommentarer:

Cello Jr sa...

Vill gärna foga till den egentliga texten en kommentar. Visserligen går jag inte med kepsen bakvänd, för tillfället äger jag inte ens en, men min livsstil med radhus och skogspromenader med hund, gör att jag inte orkat byta klädstil de senaste decennierna. Det är mestadels jeans och snörlösa kängor utom på sommaren, då värmen påtvingar shorts och sandaler, dock, aldrig skulle jag visa mig i dylika tingestar inne i Sthlm. Någon måtta på förfallet får det vara. Skulle gärna klä mig som min idol Hercule Poirot, men min bohemiska livsstil kommer ivägen, liksom att jag tyvärr inte förfogar över miljoner. Jag vill inte kokettera, men som många gamla autodidakter är klädseln av sekundär betydelse. Orkar inte ens stryka skjortor, dålig på att städa. Lustigt nog var jag en enorm klädsnobb på 60-talet, eftersom min far och min bror var det. Engelskt skulle det vara, pipa, stenströmsskjortor, ballyskor, kavajer från Skoglunds, ja, alla de där övre medelklassmarkörerna. Sen kom rock-musiken och haschet in i mitt liv, när jag flyttat hemifrån. Ville inte vara lillgammal längre utan mer ungdomlig, alltså vid 21. Och, nu. . . tja, på alla plan utom just kläder markerar jag avstånd från den kultur eller okultur du beskriver. Således ständigt arg och frustrerad.

Anonym sa...

Cello Jr har lämnat en ny kommentar till ditt inlägg "Susan Sontag om det "civilisatoriska" i samtiden":

Jag föredrar Camille Paglia, som jag åtminstone läst enstaka tidningstexter av samt lyssnat på i diverse intervjuer på YouTube. Sist om att transgenderism är ett av tecknen på vår civilisations undergång och att hon menar att historien är cyklisk.

Mina kunskaper om Susan Sontag är synnerligen ytliga. Dock finner jag henne motbjudande beroende på hennes uttalande om den vita rasen som mänsklighetens cancer. Ja, varken Shakespeare, Mozart, den medicinska forskningen, slaveriets bekämpande, demokratin, jämställdhet, kan tydligen ge den vita rasen absolution.

Som du beundrar jag mycket Christopher Hitchens, men blev besviken när han, denne pedant i att nagelfara alla kändisars åsikter och uttalanden, inskränkte sig till att vis Sontags död berömma hennes fysiska mod i Bosnien.

Sådan oaktsamhet eller dubbel bokföring bidrar säkerligen till antisemitismen, som ju aldrig tycks vilja dö, och som utgör ett hot även mot icke-judar.

https://en.wikipedia.org/wiki/Susan_Sontag

Å andra sidan, förordar man passivitet och undandragenhet i dagens politiska storm, så spelar det väl ingen roll. Själv är jag determinist, men min natur är aktivistens.

Thomas Nydahl sa...

Jag var ovetande om Sontags korkade ord, men efter en rundvandring har jag funnit att de är från 1967. Bland annat skriver VLADIMIR ORAVSKY i Tidningen Kulturen:

"Jag har fortsatt att konsumera så gott som allt från dessa tänkare, trots att en bra del av deras arbeten skulle jag och troligen även resten av världen kunnat vara utan. Susan Sontags filmer är ett exempel på denna besvikelse och här kommer en annan: "... The truth is that Mozart, Pascal, Boolean algebra, Shakespeare, parliamentary government, baroque churches, Newton, the emancipation of women, Kant, Marx, Balanchine ballets, et al., don't redeem what this particular civilization has wrought upon the world. The white race is the cancer of human history; it is the white race and it alone – its ideologies and inventions – which eradicates autonomous civilizations wherever it spreads, which has upset the ecological balance of the planet, which now threatens the very existence of life itself." / "What's Happening to America?"

Enligt flera journalister återkallade Sontag sin jämförelse där hon liknade den vita rasen med cancer, genom att säga att "it slandered cancer patients".