torsdag 30 november 2017

Etienne de La Boétie: Avhandling om frivillig underkastelse eller Mot envälde (Ersatz, översättning och inledning av Ervin Rosenberg)

Etienne de La Boétie

I sin essä Om vänskap (kapitel 27 i Essayer, bok 1, i översättning av Jan Stolpe) skriver Montaigne om ”en avhandling” med namnet Frivillig träldom av Etienne de La Boétie, och tillägger att ”folk som inte kände till den titeln har senare döpt om den och gett den det träffande namnet Mot en enda”, som författaren skrev ”som en stilövning mot tyrannerna och för att hylla friheten”. Montaigne uppger att Etienne de La Boétie ”på gravens rand” i sitt testamente anförtrott ”kärleksfullt sitt bibliotek och sina papper till mig”.

Om man fortsätter läsningen inser man snart att Etienne de La Boétie och Michel de Montaigne hade en särskild relation. När nu Etienne de La Boéties skrift utkommer på svenska reder översättaren Ervin Rosenberg ut något om denna förbindelse. Han skriver bland annat att de två under några år var kollegor som rådmän och säger att den ”exceptionella vänskapen mellan dem (…) varade till 1563 då La Boétie dog trettiotre år gammal.”

Etienne de La Boétie föddes 1530 i sydvästra Frankrike. Han blev alltså bara 33 år. Men det han lämnade efter sig och som vi nu kan läsa på svenska måste nog betraktas både som ett viktigt tidsdokument och som något att lära av idag.

Han tycks mena att det vore möjligt att bli av med en tyrann redan om vi som individer slutade ge denne vårt stöd. Rosenberg påpekar att ”han menade att det går att störta enväldet utan att bruka våld”. Faller en diktatur om folket markerar ovilja till stöd? Det är en delikat fråga. Spontant svarar jag nej på den. Men Etienne de La Boétie tycks ha ett annat perspektiv. Man kunde möjligen jämföra det med om majoriteten av ett folk upphörde att lägga sina röster i ett parlamentsval. Är makten – tyrannisk eller ej – legitim i en sådan situation?

Etienne de La Boétie skriver en mustig och rak prosa, men den är späckad med lärdom. Han utgår från en konkret tid och situation, men han gör resonemangen allmängiltiga. Man bör förstås påminna sig själv om att det är stor skillnad på den tidens envälde och vår tids diktaturer.
”Var beslutna att inte underkasta er mer och ni är fria. Jag begär inte att ni störtar, nej, inte ens att ni rubbar honom, jag vill bara att ni upphör att ge honom ert stöd, då kommer ni att se honom falla likt en stor koloss, som störtar av sin egen tyngd och går i tusen bitar när sockeln den står på rycks undan.”
Man kunde säga att det i vår tid var ungefär det som hände med länderna i det som slarvigt kallades ”östeuropa”. Vi är folket sa man i DDR-demonstrationerna. Upproren svepte över alla dessa länder, tyrannerna störtades och den effektiva muren föll och gick i tusen bitar. Men var mekanismen bakom denna dramatiska utveckling bara att folken slutat ge regimerna sitt stöd? Det är en fråga som vår tid diskuterar, vänder och vrider på i det oändliga, och varje bok i ämnet fortsätter att fascinera. Det beror inte minst på att världen ännu styrs av många tyranner.

Etienne de La Boétie säger att det finns tre slags envåldshärskare: de första är valda av folket, de andra har med vapen erövrat makten och de tredje ”genom arv i sin ätt”. De folkvalda fick Europa erfara på grymmast tänkbara sätt. Hitler var tyskarnas val. De andra vet vi mycket om. 1900-talet var också militärkuppernas århundrade. Och nog kan vi säga att en tyrann som Nordkoreas Kim Jong-Un härskar därför att han ärvt makten av far och farfar.

Vi lever i massornas och konsumismens epok. Etienne de La Boétie skriver om maktens olika metoder och konstaterar vid flera tillfällen att underhållningen och konsumtionen är två sätt att hålla undersåtarna på gott humör:
”Och de förfäade folken fann alla dessa tidsfördriv vackra, njöt av den innehållslösa underhållning de erbjöds.”
Och:
”De står där med sin längtan efter ägodelar och kommer inte vidare (…) och får dem alla att åstunda allehanda ting som skulle, inbillar de sig, göra dem glada och nöjda om de hade dem i sin ägo.”
I nästa andetag konstaterar han att det egentligen bara finns en sak som människan inte längtar efter eller begär: friheten!
”Arma, eländiga, vettlösa människor och nationer, ihärdiga i er olycka och blinda för er lycka!”

Det finns så mycket mer att säga om Etienne de La Boétie och hans lilla bok. Inte minst i Ervin Rosenbergs inledning kan man lära mycket om både personen, hans tid och de villkor som gällde för en fritänkare.


Inga kommentarer: