måndag 11 december 2017

Between The Hard Place & The Ground

Landön, december 2017. Foto: Astrid Nydahl
Between The Hard Place & The Ground heter en mycket gammal blues med Mike Bloomfield. Den kom tillbaka i mitt minne idag, jag vet inte varför men har några små aningar.

Det finns några musikaliska kategorier som alltid gör sig påminda i mörka tider. Jag lyssnar sällan på dem men de finns där, som sjungna inne i mitt huvud, distanserat men ändå lätt urskiljbara. Det kan röra sig om en sjuttio år gammal fado, en gammal blues med Billie Holiday eller som den jag nämner ovan. Men ännu oftare är det någon lied ur den stora skatten av lieder som finns i min samling, kanske av Schubert, Korngold eller Brahms.

Sångerna är för alltid en del av personligheten. Oavsett vilket språk de skrivits på når de fram till den del av hjärnan som har förbindelse med de allra starkaste känslorna.

Vid Nobelfestligheterna igår kom flera påminnelser om hur mörk vår tid är. Varje dag hör vi två kärnvapenmakter hota varandra. Vi hör, här i Sverige och långt borta, hur judehatet blomstrar (molotivcocktails mot synagogan i Göteborg och det judiska gravkapellet i Malmö är tecken på det). Etnisk rensning och massmord pågår lite varstans och det förvånar mig att så få människor ens tycks bry sig om rohingya-folkets grymma öde.

Det går mot jul. Konsumismen firar sina stora triumfer. Enkelhetens och tystnadens platser blir allt färre.

4 kommentarer:

Stefan Lundin sa...

Thomas, vad kul att du tar upp en låt med Michael Bloomfield, av judiskt påbrå och en passion för bluesmusik. Bloomfield som först spelade i Butterfield Blues Band från Chicago, sedan med egna bandet Electric Flag vars tid blev mycket kort, men albumet de gjorde (A Long Time Coming) tycker jag fortfarande håller mycket hög klass, inte minst tack vare Bloomfields gitarrspel. I gruppen ingick också basisten Harvey Brooks och båda dessa var med på Dylans legendariska album "Highway 61 Revisited". Därefter vidtog en solokarriär som omgärdades av drogmissbruk som ledde till Bloomfields för tidiga död. En lysande musiker helt klart!

Thomas Nydahl sa...

Tack Stefan, din kommentar väcker många minnen. Butterfield Blues Band var tidigt i mina unga år viktiga. Jag såg dem på AF i Lund - med Peps som förband! Butterfield själv magnifik på munspel, och vilken sångröst han hade! Bloomfields öde var så tragiskt, men så mycket fint han gjorde. Jag lyssnar alltjämt på plattan med Al Kooper, Supersessions från 68.

Jag förstår ju ibland av dina kommentarer att vi trampat samma stigar många gånger! Tack för det.

Stefan Lundin sa...

Ursäkta att jag går vidare här, Thomas, den här musiken ger mig så många associationer. Du nämner Al Kooper en annan stor musiker som också var involverad med Dylan och gav hans skivor det där speciella orgelsoundet. I det här sammanhanget får vi inte heller glömma Barry Goldberg (f.1942) som också han spelade med Bloomfield och Butterfield och som också är en mycket anlitad studiomusiker och som än idag är i högsta grad aktiv, inte minst i gruppen The Rides som också har Stephen Stills som medlem. The Rides musik påminner mycket om de tidigare gruppernas. Ja, vi tillhör samma generation och har samma referenser vad gäller musiken. Frågan är om dagens generation får samma gemenskap.

Sture Karlsson sa...

Roligt att du nämner Mike Bloomfield en musiker som följt mig sedan jag köpte den första skivan med butterfield bluesband. Har nog under åren samlat all hans skivor och musiken är lika levande idag. Idag nästan bortglömd men hans spel influerade många.