onsdag 27 december 2017

Blogg men inte Facebook. Språk men inte emoji

Foto: Astrid Nydahl
Jag gick i fällan. Facebook-fällan.

Sedan ett par år har jag haft ett vilande FB-konto. Det har jag använt när jag velat läsa några småförlagssidor. Och i vissa fall också när familjemedlemmar skrivit något.

Inspirerad av något – minns inte vad – aktiverade jag kontot och strax före jul började jag skriva på sidan. Jag lade ut bilder, precis som alla andra.

Utifrån detta gick jag runt bland människor jag antingen känner eller känner till. I ett överväldigande stort antal av dem såg jag det FB är mest känt för: bilder på innehavaren själv. En annan aspekt fann jag direkt motbjudande: allt smicker, allt ryggdunkande i skriftliga kommentarer och/eller med infantila symboler. Jag föredrar det skriftspråk jag delar med andra människor. Det är i nio fall av tio svenska språket. Förstås. Men jag kan använda andra skriftspråk också, när det är möjligt. Men jag kommer aldrig att skicka till eller byta symboler med människor på FB eller någon annanstans i ett forum som kan användas för något som står en smula högre upp på kommunikationsstegen.

Är det så jag vill presentera mig själv - med FB-världens självporträtt och emoji-mummel? Frågan fick ligga och mogna några timmar, och så kom jag fram till svaret. Det fanns inget annat att göra än att ta bort kontot igen.

Jag har full förståelse för att det kan såra människor. Jag vet att tomheten på en sida – oavsett om det är FB, en hemsida eller en blogg – kan framkalla oro. Men jag väljer nu denna frånvaro och försöker att satsa på den nya bloggen som öppnar 1 januari.


Språket där blir en kombination av ord och bild. Det är inom den kombinationen jag rör mig till vardags. Litteraturen och konsten placerade mig där tidigt i livet. Så om du undrar: nej, jag finns inte på Facebook.

Vill du däremot veta var jag finns i litteraturen rekommenderar jag gårdagens bloggtext om en ny Londonbok.


2 kommentarer:

elina sa...

Aldrig Facebook. Om folk inte orkar ringa, skriva en mail eller komma genom dörren får det vara.
Internetgillande och knark stimulerar samma del av hjärnan. Inte konstigt att folk blir beroende.

Förr i tiden skrev man julbrev till de långt borta om vad som hänt under året. Även det ansågs skrytsamt. Den sista vi känner som skrev julbrev har nu slutat. Det kom inget i år. Ålder och sjukdom har ändat denna så trevliga vana.
Gott Nytt År! Även om det knappast blir så.

angelicflesh sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.