Vem röstar jag på? Jag röstar inte.
Vem litar jag på? Jag litar på några få.
Vilken religiös tro bär jag på? Livet är tungt nog utan tro eftersom det dogmatiskt bindande ofta blir ett fängelse.
Varför slogs allt i spillror av sjukdomen? Svaret fanns i glasen. I botten av dem.
Nej, jag röstar inte. Nej, jag litar inte. Nej, jag tror inte.
Allt är över.
Inför fredagens tur med saker till vårt nya hem tog jag denna snabbild på mitt f.d. arbetsrum. Här, just vid denna plats, har jag skrivit drygt tjugo böcker under tjugo år. Hundratals reportage, essäer, recensioner och annat till tidningar och tidskrifter dessutom.
Med polyneuropatin avslutades mitt liv hälsomässigt. Med utrymningen av vårt hem avslutades den psykiska livsglädjen och möjligheten, efter den 14 maj är allt förvandlat till mental aska och intellektuell förödelse.
Krigen rasar vidare. Pogromer tycks vara i sin ordning när de drabbar judar. Dåraktiga ledare bidrar till förstörelsen av det egna, medan bomberna leder till total isolering internationellt. Men inte ens islamister får betala det rätta priset för sitt hat, våld och sin förödelse.
Vi vet alla vad som pågår. När jag begrundar situationen just i dag förbannar jag att något satte igång mitt hjärta på nytt den 9 maj 2023. Ja, ett år sedan är det.
Shabbat Shalom hälsar jag alla otrogna!
 |
| Stenen på Kalvholmen. Foto: Ulrika Wikström |
Text till urnsättning av Anders Wikström på Kalvholmen, Holmen i vardagstal
En sten. En holme. En frid och fred.
Anders rodde ut året runt. Högg ved.
Läste vid stearinljus.
Blickade mot horisonten och inåt.
Sent i det livet blev det en liten solcellspanel
för mobil kontakt med omvärlden.
Jag skulle tro att det var den viktigaste
platsen i Anders liv.
Hans inre liv fick jag del av.
Han blev inte bara en vän utan också
en frände och medmänniska på hög nivå.
Kommunikationen mellan Viby i Skåne och Billnäs i Finland var ofta daglig i långa perioder.
Han var, liksom jag själv, en icke-jude med stort engagemang i judiska frågor, det delade vi hela tiden.
Under hans sista månader i livet var kontakten mycket tät. Sista brevet kom strax före juletid 2023. Två dagar därpå somnade han in.
Jag skrev till hans syster Ulrika när jag fick dödsbudet av henne: ”Jag är så ledsen men tacksam att hans lidande är över.”
Idag sätter man ner hans urna på den älskade Holmen.
Saknaden är mycket stor, Anders betydelse för mig kan inte överskattas. De bästa vännerna är levande minnen också sedan de lämnat den jordiska existensen.
Till minne av Anders i Finland, brev-, musik-, litteratur-, film och livsvän sedan 2009.
Mina minnesord från julafton 2023 kan du läsa här.
Det er ikke just den historie vi har hørt fra politikerne og medierne. De har fortalt, at det øgede antal muslimer ikke er noget problem, fordi de snart bliver som den hjemmehørende befolkning og opgiver mellemøstlige ideer om teokrati, dødsstraf for at forlade islam og andre dele af det islamiske tankegods.
Men nu har virkeligheden indhentet de propagandister, som i årtier har glædet sig over den muslimske mangfoldiggørelse og hetzet mod enhver, der ikke fandt noget at glæde sig over.
Muslimer medbringer et helt andet samfundssystem, der vil brede sig i takt med, at deres antal øges. De islamofile vesterlændinge har det med at pege på enkelte solstrålehistorier om vellykket assimilation, men de fleste ved godt, at der er tale om undtagelser fra reglen. Og skulle de have været i tvivl, burde de lægge mærke til udfaldet af sidste uges lokalvalg i England.
Labour endte som valgets klare vinder, men partiet har grund til at være nervøs over de muslimske vælgeres flugt til fordel for kandidater med en ganske anden dagsorden.
Ifølge en analyse bragt i The Telegraph faldt Labours stemmetal med gennemsnitligt 25 pct.point i områder med den højeste andel af muslimer – som eksempelvis Blackburn, Bradford, Pendle, Oldham og Manchester.
Det efterlader Labours leder, Sir Keir Starmer, med et alvorligt problem. Starmer har gjort op med den antisemitisme, der plagede partiet under den forhenværende leder, Jeremy Corbyn, men det har medvirket til et betydeligt frafald blandt de muslimske vælgere, som hidtil har været sikre Labour-støtter. De har i stedet kastet deres kærlighed på kandidater, der har gjort Gaza til valgets hovedtema, for muslimer bor måske nok i England, men går mest op i, hvad der sker hjemme, hvor de kommer fra.
Som kommentar til valget bemærker den tidligere Brexit-leder, Nigel Farage, at der ikke har været afholdt demokratiske valg i Gaza i næsten 20 år. Alligevel bliver der stemt om Gaza i engelske byer. ”Sikke noget, vi har rodet os ud i”, siger han.
Som et symbolsk punktum for valget blev den sejrrige kandidat fra Leeds, Mothin Ali, filmet foran et palæstinensisk flag, mens han råbte ”Allahu akbar”. En anden muslimsk kandidat, Naheed Zohra Gultasib, der med held forsvarede sin plads i Leeds, udtalte, at hun vil være en stemme for Gaza. ”I har vist [Labour], at de ikke kan tage vore stemmer for givet.”
Ifølge The Telegraph tabte Labour 18 pladser i ni lokalområder med en muslimsk befolkning på mindst 15 pct., mens uafhængige kandidater vandt 18 pladser i de samme områder. I en lokalitet i Blackburn med en muslimsk befolkning på 83 pct. faldt Labours stemmeandel fra 91 pct. ved det seneste lokalvalg til blot 27 pct.
Der er med andre ord klare tegn på, at islam og etnicitet bliver dominerende temaer i engelsk politik i takt med islams fremvækst som politisk ideologi. Spørgsmålet bliver, om der vil komme etnisk engelske partier, der ser det som deres formål at forsvare landets traditionelle kultur og bekæmpe islam.
Det kan ende med, at Storbritannien rummer to folk, der ikke andet med hinanden at gøre end gensidigt fjendskab.
Var det, hvad de dominerende globalistiske politikere og deres propagandister i medierne ville opnå?
Sedan den 1 maj har vi en lägenhet på Kapellgatan i Kristianstad.
Bilden till höger visar hur spillrorna av mitt liv ser ut. Hela huset på Byholmsvägen är avklätt. All litteratur, konst och musik är borta. En liten samling av de allra viktigaste böckerna följer med den 14 maj när flyttfirman lastar ut och kör det nödvändigaste bohaget till Kapellgatan.
Detta är ett existentiellt hot mot mig. Ett konkret hot. I kombination med effekterna av hjärtstoppet och neuropatins fasor ifrågasätter jag allt det som andra kallar banala ting som "nystart", "bra boende", "framtid". Jag flydde födelsestaden Malmö 1981 i akt och mening att aldrig mer bo i en lägenhet. Alla åren sedan dess har jag bott i hus, eget eller hyrt.
Hotet kommer närmare, nederlaget är ett faktum.
Fritt fram att avfyra brittiska robotar in mot ryskt territorium. Och franska kängor på marken i Ukraina om Ryssland bryter igenom Ukrainas frontlinjer.
Storbritanniens utrikesminister David Cameron och Frankrikes president Emmanuel Macron höjer insatserna, det framgår i intervjuer med nyhetsbyrån Reuters respektive The Economist.
Cameron, som tidigare krävt mycket tuffare sanktioner mot Ryssland, utlovade på torsdagen också årligen motsvarande cirka 40 miljarder kronor av militärt understöd till Ukraina ”så länge som det behövs”.
Cameron, som var brittisk premiärminister 2010–2016, tillade att Ukraina har rätt att använda brittiska vapen och ammunition för att angripa mål inne i Ryssland och att det är upp till de styrande i Kiev att bestämma om man ska göra så.
– Jag utesluter ingenting, därför att vi står inför en motståndare som inte utesluter något. Precis som Ryssland slår till inne i Ukraina kan man förstå varför Ukraina känner behovet att kunna försvara sig själv, sa Cameron.
Han betonade att bidragen från USA och väst, utöver krigsmateriel, också kommer att höja moralen hos det ukrainska folket.
Rea
i Lissabon, 1980-talet. Jag tog bilden från cafébordet på Rossio. Hade
kunnat vara när som helst, mellan 1940-talet och nu, men kläderna på de
köande säger rätt mycket om den tidens Portugal, före EU, före känslan
av "Europa" och den globala modernitet som drar ner oss alla i träsket -
det ekonomiska, politiska och kulturella.
Nu
är alla kulturspecifika särtecken borta. Borta är bifanas-hålorna,
borta är lokalbutikerna. Först på plats från "vår" kultur var H&M
som snabbt etablerade butik på Avenidan. Ack, gamla Lissabon, vad du kan
röra en sjuk, gammal man som förmodligen är ruskigt reaktionär enligt
samtidens värderingar. Det lever jag gärna med, den tid som finns kvar.
